Snabba repliker och forcerad action

Ryan Gosling och Russell Crowe sparar inte på krutet i thrillerkomedin The Nice Guys, som karakteriseras av snabba repliker och en allt mer forcerad action.

The Nice Guys

★★★✩✩

Regi: Shane Black.

Manus: Shane Black, Anthony Bagarozzi.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Ryan Gosling, Russell Crowe.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 55 min.

Filmen förlagd till 1970-talets Los Angeles utspelas i smutsigt gulbruna kulörer och med bensinslukande dollargrin på gatorna, musiken är jazzfunk från nämnda årtionde.

Ryan Gosling (The Place Behind the Pines, Drive) är stigande stjärna inom den yngre generationen, född 1980. I filmen spelar han den alkoholiserade, kedjerökande klantskalledetektiven Holland March som undersöker ett påstått självmord av en porrstjärna, vars faster ändå i sten påstår sig ha sett henne livet efter sin död.

Efter litet inledande intern gurgel och slagväxlingar slår han följe med Jackson Healey, en robust och stryktålig fixare, spelad av veteranskådespelaren Russell Crowe (The Gladiator, Les Misérables) som lagt ordentligt på hullet för rollen. 

Det står snart klart att privatdetektiverna kommit något större på spåren i en soppa där 1990-talsstjärnan Kim Basinger gör rollen som justitieminister med orent mjöl i påsen.

Ung hjälpreda

Med på färden får duon Holland Marchs 13-åriga dotter Holly (Angourie Rice) som hjälper till mer än väntat när det börjar lukta bränt. Och det gör det ganska snart, busar och banditer som livnär sig på pornografi och knark gör allt för att ta privatdetektiverna av daga.

Regissören Shane Blacks (Iron Man 3, Kiss Kiss, Bang Bang) The Nice Guys är en våldsam och blodig berättelse som ändå med sin slappa touch och humor och inte minst sin snärtiga replikföring håller rätt hög klass. Några moralkakor kastas behändigt in i smeten i en film som därmed får litet mera kött på benen än förväntat. Skådespelararbetet är bra, speciellt Angourie Rice gör en trovärdig roll som dotter till en far som behöver all hjälp han kan få.

Omaka trio i hetluften. Russel Crowe, Ryan Gosling och Angourie Rice jagar brottslingar i 1970-talets Los Angeles.

Spionthrillern som inte vill ta skruv

Filmatiseringen av John Le Carrés roman Our Kind of Traitor når sällan upp ens till något slags styrfart, storyn väcker inga känslor men fotoarbetet är mer än hyfsat.

Our Kind of Traitor

★★✩✩✩

Regi: Susanna White.

Manus: Hossein Amini på basen av John Le Carrés roman.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Ewan McGregor, Damian Lewis, Stellan Skarsgård, Naomie Harris.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 48 min.

John Le Carré som själv arbetade vid engelska underrättelseväsendet  MI6 slog igenom med Spionen som kom in från kylan (1963), vilken i likhet med Tinker Tailor Soldier Spy, på svenska Mullvaden, blev goda spionthrillers på bio, den senare 2011.

Our Kind of Traitor, Le Carrés 22:a roman från 2010, är berättelsen om ett yngre medelålderspar med universitetsprofessor Perry Makepeace (Ewan McGregor - bl.a. Star Warsfilmer) och hans advokathustru Gail Perkins (Naomie Harris - Moneypenny i de nyare James Bondfilmerna).

 I Marrakech, Marocko, hamnar professorn med på ett nattligt jetset party där ryska maffians penningtvättare och finanshjärna Dima (Stellan Skarsgård) övertalar honom att smuggla en minnessticka med hemlig information till MI6 och hjälpa Dima med familj att hoppa av till England.

När Perrys hustru får redan på dealen är det redan för sent och paret dras in i en internationell spionhärva som för dem till London och schweiziska alperna. Spindeln i nätet är MI6-chefen Hector (Damian Lewis – Home Land, Dreamcatcher) som i filmen spelar en stor roll och inte själv har helt färska ägg i sin påse.

Haltande

Redan grundbulten skevar, man frågar sig varför professorn är så villig att hjälpa en skurk, logiken haltar inte bara i det här fallet, dessutom blir det sällan spännande på riktigt. Regissören Susanna White (Nanny McPhee and the Big Bang) förlitar sig på en berättelse som sällan lyfter.

Stellan Skarsgård som rysk mafioso har sina poänger men är lika litet trovärdig som själva filmen. Filmarbetet tillskrivet Anthony Dod Mantle lovar mycket med tanke på thrillern redan från de första filmmetrarna och håller för sin del hög klass allt igenom.

Inget lyft. Skådespelare Ewan McGregor och Stellan Skarsgård försöker gör sitt bästa men får inte fason på filmen Our Kind of Traitor.

Hårda bud på minfältet

Andra världskriget lämnar alltjämt sina spår i samtiden, för något år sedan var det i filmen Fury med Brad Pitt som chef på en amerikansk pansarvagn. Det danska bidraget Land of Mine (Under sandet) från 2015 lyfter fram ett okänt kapitel i krigshistoriken: tyska krigsfångar som tvingades röja minor på den danska västkusten 1945 efter att krigslarmet tystnat.

Land of Mine

★★★★✩

Regi & manus: Martin Zandvliet.

Genre: drama.

I huvudrollen: Roland Møller.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 41 min.

Med utgångspunkt i verkligheten tar Martin Zandvliet med tittaren på en gastkramande spännande, grym men också humanistisk färgad resa in i de påtvingade minröjarnas helvete.

Det handlar om unga killar, tärda och krigströtta och framför allt ovana vid att hantera minor och med ett enda löfte: antingen dör de eller får återvända hem.

Efter en femårig tysk ockupation är danskarna minst sagt hatiskt sinnade mot tyskarna och det gäller också huvudpersonen, fältväbel Carl Rasmussen (Roland Møller – Slå först, slå hårdast), när han instruerar och som en hök vaktar över sina tyska pojkspolingar i mindesarmeningens livsfarliga konst. De facto handlade det om sammanlagt 1,3 miljoner av tyskarna utplacerade minor som tyska krigsfångar tvingades gräva upp med sina bara händer.

Högklassigt

Handlingen förlagd till en sandstrand på danska västkusten skördar sina offer men man drar samtidigt en suck av lättnad över att filmen inte huvudsakligen handlar om de nog så nervikittlande sekvenserna med mindesermering, då käppar i sanden klingar olycksbådande mot metall, utan mera om de stämningar och känslor som uppstår mellan fältväbeln och hans fångar.

Man kan kanske säga att filmen inte direkt överraskar men visst har regissören skapat en högklassig story om ansvar och hämnd, om en kovändning mellan förtryckare och förtryckta, om hat och medmänsklighet, där man småningom skymtar tecken på en själarnas harmoni, främst beträffande den både oberäkneliga men i grunden hyggliga Rasmussen och hans underlydande.

I sluttexterna konstateras att 2.000 tyskar hölls kvar i Danmark för att röja minor, bara hälften klarade sig med livet i behåll.,

Den engelska filmtiteln är en bra ordlek, Land of mine betyder ju både mitt land och ett land av minor.

Dödlig sandstrand. Land of Mine visar igen varför dansk film är så bra.

Svart komedi med stil och känsla

Blanda ihop litet spaghettiwesterns med Quentin Tarantionosplatter och resultatet är vårens bästa film The Dressmaker med två starka kvinnokaraktärer i högsätet.

The Dressmaker

★★★★✩

Regi: Jocelyn Moorhouse.

Manus:Rosalie Hamn, P. Hogan.

Genre: svart komedi.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 58 min.

Filmen grundar sig på Rosalie Hams romanbästsäljare i den sparsamt förekommande australiern Jocelyn Moorhouses (Proof, 1991) regi.

Den svarta komedin tar avstamp i den gudsförgätna hålan Dungatar i 1950-talets Australien dit filmens glamorösa femme fatale Myrtle Tilly Dunnage (Kate Winslet) återvänder efter sina år som sömmerska och modeskapare i Paris och andra europeiska modehus - och med hämnd i sinnet.

Bestämt sätter hon ned sin Singersymaskinsväska i marken efter att ha stigit av bussen medan klockorna klämtar i bästa Sergio Leone-stil, det är high noon och någon kommer att få det hett om öronen. Tilly Dunnage blev nämligen brutalt avspisad och utvisad från bykollektivet som tonåring, anklagad för att ha orsakat en ung pojkes död. När nu ”mörderskan” är tillbaka blir det full rulle i den lilla hålan, i synnerhet som återvändaren visar sig vara en baddare på att sy stiliga kreationer åt traktens damer, med vilka de kan slå an på vilka karlar som helst med.

Själv är också Tilly Dunnage ett blickfång av rang som i synnerhet byns stora lantischarmör och hedersknyffel Teddy McSwiney (Liam Hemsworth) stöter på och med gott resultat. Samtidigt måste Tilly ta hand om sin som galen betraktade mor Molly (Judy Davis - To Rome With Love, Barton Fink).

Hela byklientelent är f.ö. behäftat med bisarra och galna figurer, alla med egna hemligheter, som gör att filmen byter riktning många gånger och överraskar ända in på slutet.

Regissören är bra på att skapa stämningar, den snärtiga dialogen är som tagen från en Tarantinofilm och filmarbetet utmärkt. Bland skådespelarna står Kate Winslet som alltid lika giftig korsspindel med farlig gadd och Judy Davis som försupen men klipsk mor i en klass för sig, men också Hugo Weaving, mera känd som älvkung i Sagan om Ringen och agent Smith i Matrix, gör en fin roll som bypolis med dragning till kvinnokläder.

Med hämnd i sinnet. Kate Winslet är The Dressmaker i filmen med samma namn.

Alltid sist men ändå pop

Eddie”The Eagle ”Edwards var en udda fågel i hoppbackarna. Han flaxade och hade sig kom alltid på sista plats men blev samtidigt publikfavorit

Eddie the Eagle

★★★✩✩

Regi: Dexter Fletcher.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Taron Egerton, Hugh Jackman.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Dexter Fletchers (Wild Bill) film är baserad på verkligheten men tar sig rätt så stora friheter. Filmen visar vad en gosse, totalt obegåvad i idrott, men med ett brinnande hjärta för backhoppning och tro som rubbar berg förmår göra. Feelgood i kubik - visst,  och även en film man gärna tar till sig.

Britten Eddie Edwards (Taron Egerton – Kingsman) var fysisk handikappad som barn och socialt missanpassad som vuxen. Han skadade sig stup i kvarten i försök på diverse idrotter, tills han en dag kastade en käpp genom fönster till hemmet (spjutförsök) och pappan fick tillräckligt. Sonen skulle bli murare som alla i släkten tidigare.

Så höll det också på att gå tills Eddie såg en affisch om Vinter-OS i Calgary 1988 och Matti Nykänen på tv och enligt filmen på ett år lärde sig behärska både sin höjdskräck och att landa utan att hamna på sjukhus och stående.

Bättre och bättre

Först sker det i småbackar, sedan på träningsresa till Garmisch Partenkirchen i 40-metersbacke, där han slår sig ordentligt, för att inte tala om 70-metersbacken då sjuhuset väntade. I samma veva fick han som tränare den legendariske, numera försupna amerikanska backhopparstorheten Bronson Peary, spelad av Hugh Jackman (Wolverine). Peary var en fiktiv figur, men blir i Jackmans gestaltning den smått otroliga människa som gör Eddie till någotslags backhoppare och får honom att platsa in Storbritanniens OS-lag.

Det var inte så svårt för konkurrenterna saknades. Träningen i Garmish Partenkirchen ( i verkligheten i Lake Placid) 1987 ledde till ett hopp som kvalificerade Edwards till OS i Calgary följande år. Men den brittiska OS-kommittén krävde bättre resultat, så han tvingades bila runt och hoppa och klarade till sist gränsen. Det fick kommittén att ångra att man ställt gränsen för lågt, men nu var det för sent.

Spänning

Filmen blir riktigt spännande när Eddie deltar i Calgary-OS och först kommer sist i 70-metersbacken och sedan sist i 90-metersbacken som han hoppar i första gången. Det man våndas över är om karln ska slå ihjäl sig. Med ”framgången” blir han publikgunstling och hinner utväxla några ord med självaste Matti Nykänen (Edvin Endre, son till Lena Endre). 

Filmen är rätt smörig och nördig så det räcker och blir över, men framstår ändå som en pärla i sitt slag. Både Jackman och Egerton är bra i sina roller, samma gäller pappa och manna Edwards som är mäkta stolta över honom när han återvänder till England. Pappan efter många om och men, medan mamman alltid stod på sonens sida.

Efter Calgary-OS ändrades kvalificeringsreglerna så Eddie Edwards varken klarade av att kvala in till Albertville eller Lillehammer 1992 och 1996. Men han klarade sig bra ändå, blev miljonär på varumärket Eddie the Eagle, läste stig till advokat och deltog i turnéer och sjöng in skivor.

Svårknäckt nöt. Hugh Jackman blir motvilligt tränare för Eddie Edwards (Taran Egerton).

Inte ens stjärnorna får thriller att lysa

Någon stor film är remaken av den argentinska Oscarsvinnaren 2009 Hemligheten i deras ögon inte, inte ens stjärnor som Julia Roberts och Nicole Kidman förmår göra underverk, men det oväntade slutet får Secret in Their Eyes att resa sig några pinnhål.

Secret in Their Eyes

★★✩✩✩

Regi: Billy Ray.

Manus: Billy Ray, Juan José Campanella.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Julia Roberts, Nicole Kidman, Chiwetel Eijofor.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 51 min.

Storyn är långt från unik: en ung flicka i Los Angeles våldtas och mördas brutalt medan mördaren kommer undan. Modern Jessica (Julia Roberts) är agenten, vars liv slås i spillror, Ray (Chiwetel Eijofor - 12 Years A Slave) den lojala kollegan som ägnar sitt återstående liv åt att sätta fast illgärningsmannen. Med ojusta medel och på fritiden om det behövs.

Lägg till en kvinnlig åklagare (Nicole Kidman) som Ray är betuttad i och en korrumperade åklagarboss (Alfred Molina) som sätter käppar i hjulet för honom och annat hyggligt folk i tid och otid och berättelsen börjar vara hopspikad.

För sävligt

Det tycks vara inne att göra osminkade kvinnoroller. Det gjorde Brie Larson i sin i år Oscarsbelönade roll i Room och det gör Julia Roberts i Secret in Their Eyes.

Hon gör dessutom en lågmält tilltalande roll i filmen med utrymme för några mer dramatiska utfall. Nicole Kidman spelar säkert på rutin medan det är Chiwetel Eijofor som drar det tyngsta lasset och gör det med bravur.

Det långa stunderna med sävligt tempot och den ointressanta intrigen tär ändå på åskådarnas nerver. Filmen I Billy Rays (Breach) regi direkt skriker efter action och den dyker upp ett fåtal gånger. Slutet är som sagt filmens intressantaste del och väcker rentav upp dem som hunnit falla i halvslummer.

Trio med bekymmer. Julia Roberts, Nicole Kidman och Chiwetel Eijofor i halvsömniga filmen Secret in Their Eyes.

Tandlöst om 1950-talets Hollywood

Bröderna Coen har stått som garanter för bra film men nyaste komedin Hail, Caesar! är en intetsägande och tandlös historia om 1950-talets Hollywoodfilmer - ställvis roande, för det mesta långtråkig.

Hail, Caesar!

★★✩✩✩

Regi & manus: Ethan & Joel Coen.

Genre: komedi.

I huvudrollerna: Josh Brolin, George Clooney, Channing Tatum.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Om man räknar upp filmer som Fargo, Big Lebowski, No Country for Old Men och Burn After Reading ringer klockorna för bröderna Coen med sin klaraste klang. Den aktuella komedin erbjuder ett brustet ackord med ett fåtal övertoner.

Skådespelarna är bra men manuset simpelt och ointressant, några träffsäkra parodier på gamla Hollywoodpärlor räcker inte till.

Josh Brolin är Capitol Pictures allt i allo - filmproducenten Mannix som tagit en mängd obegåvade skådespelare under sitt beskydd och gett dem roller i obskyra westerns, musikaler och det stort upphaussade kvasibibelspektaklet Hail, Caesar! - A Tale of Christ.

Kidnappad

Men huvudrollsinnehavaren -  kvinnoslukerskan och festprissen Baird Whitlock (George Clooney) - kidnappas av kommunister som retat upp sig på utsugarmentalitetet inom filmindustrin och han ställs inför en brokig skara marxister med professor Marcuse (John Bluthal) i spetsen.

En cowboyfilmskådespelare (Alden Ehrenreich - Stoker), totalt oförmögen att lära sig filmrepliker till regissören Laurentz (Ralph Fiennes) förtvivlan, blir hans räddning, samtidigt som kommunistsympatisören och musikalstjärnan Burt Gurney (Channing Tatum) passar på att försvinna med en rysk ubåt i havsdjupet.

Också filmen trampar vatten, trots flera välriktade slängar till gamla filmklassiker. Den för Coenbröderna karakteristiska skärpan och ironin glänser till mycket sällan. När det kvicktänkta saknas kunde slapstick och mera action ha räddat situationen, nu blir det någonting mitt emellan i ett märkvärdigt ingenmansland där tröttsam kvicksand drar ned mot bottnen.

Parodiskt. George Clooney som Kirk Douglasaktig romersk kejsare i den slappa komedin Hail, Caesar!