Mammabloggare på bästisjakt

En gulligt fjomsig mammablogare möter en världsvan manslukerska, de blir vänner, men snart försvinner väninnan i det blå. En inte så oäven upptakt till en dramakomedi och thriller som driver starkt med tittarna.

A Simple Favor

★★★✩✩

Regi: Paul Feig.

Manus: Jessica Sharzer, baserad på Darcy Bells roman.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Anna Kendrick, Blake Lively.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Jag har aldrig varit närmare bekant med skådespelaren Anna Kendrick som figurerat i Twiligt-filmerna, horrorrullen Into the Woods och diverse romantiska komedier. 

I filmen A Simple Favor är hon en mammabloggare, eller egentligen vloggare, för hon gör videor om mat, kakor, etc. för en begeistrad tittarskara.

Regissören Paul Feig (Bridesmaids) ger Anna Kendrck rätt fria händer i en berättelse som blir allt mer tillskruvad men också sjukligt humoristisk

Kendrick är den ensamstående mamman Stephanie, en söt, präktig och ack så duktig liten hurtbulle som på föräldramöten får de andra förskoleföräldrarna att gå i taket. Men en nyinflyttad kalaspingla, Emily (Blake Lively) bryr sig inte det minsta om allt överpresterande utan duon umgås över starka cocktails och hittar båda fram till varandra. När Emily ber Stephanie att hämta hennes son från förskolan försvinner Emily spårlöst.

Snart inser hon att hennes väninna inte varit den hon utgett sig för, hon ville aldrig ge ut något av sig själv, hon ville inte bli fotograferad och hon drack starka groggar som en hel karl. Polisen kopplas in på fallet men står ganska handfallen, men så hittar man en drunknad kvinna vars dna passar in på Emily.

Paul Feig satsar både på humor och spänning i storyn som löper framåt som smort. På slutet märker man att det skruvade tar över men man får nog en hel del underhållning på vägen. Blake Lively som glänst till i hajthrillern The Shallows och våldsrullen Savages gör ett hyfsat porträtt av en sexigt gåtfull kvinna men det är Anna Kendrick som gör filmen till ett rätt hyfsat tidsfördriv utan större pretentioner.

Omaka par. Blake Lively och Anna Kendrick t.h. hittar fram till varandra för en kort stund i dramakomedin och thrillern A Simple Favor.

Unga Astrid är bra men perspektivet för snävt

Den första filmen om Astrid Lindgren är gediget hantverk med bra skådespelare. Filmens titel ursäktar ändå inte det faktum att perspektivet är för snävt.

Unga Astrid

★★★✩✩

Regi: Pernille Fischer Christensen.

Manus: Kim Fupz Aakeson, Pernille Fischer Christensen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Alba August, Henrik Rafaelsen, Marie Bonnevie, Trine Dyrholm.

Åldergräns: 7 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Bille Augusts och Pernille Augusts dotter Alba gör som så många andra barn till skådespelare: de följer i föräldrarnas fotspår. I filmen Unga Astrid svarar Alba August (tv-serien Jordskott) för en formidabel huvudrollsinsats, och som väntat i en nordisk film är skådespelarna alla utmärkta. Det gäller Maria Bonnevie (Jag är Dina) i rollen som Albas mor, Trine Dyrholm (Hämnden) som Marie, kvinnan som tar hand om Albas nyfödde son Lasse i Danmark och norrmannen Henrik Rafaelsen (Thelma) som chefredaktör Blomberg som får ett barn ihop med den unga Astrid.

Med tanke på vad allt Astrid Lindgren stod i bräschen för och vad hon uträttade som författare är filmen i danskan Pernille Fischer Christensens (En sång från hjärtat) regi bara en skev spegelbild av verkligheten. Om man godkänner perspektivet om en författare i vardande, som ännu inte skrivit en rad om Pippi Långstrup, Emil i Lönneberga, Bröderna Lejonhjärta, m.fl är filmen inte oäven.

Barn på kommande

På scenen framträder i stället en upprorisk liten tonåring som nobbas på skoldanserna i Vimmerby och själv drar igång på dansgolvet så det står härliga kring. När Astrid blir praktikant på lokaltidningen faller hon som en fura för sin 49-årige chef Blomberg (Rafaelsen) som själv ligger i en svår skilsmässa och attraktionen dem emellan är ömsesidig.

Sen blir det problem när Astrid visar sig vara med barn. I hemlighet tvingas hon föra sin lille son Lasse till Danmark för att Blomberg inte ska dömas till fängelse för otukt och för att inte dra vanära över sin egen familj.

Hur det egentligen var fallet, kan man spekulera om. Själv kommenterar Astrid Lindgren senare att ett äktenskap med Blomberg var uteslutet, hon var inte kär i honom.

Därom må det vara hur det vill, filmen koncentreras i fortsättningen på turerna kring mor och barn, på smärtan i att tvingas skiljas från sin baby och rädda vad som räddas kan.

”Dokumentärpassagerna” i filmen med en vuxen Astrid läsande en brev av sina unga fans känns ganska onödiga, men ger givetvis litet extra djup åt en berättelse som har sin vågtoppar- och dalar.

Lysande tolkning. Alba August i rollen som den unga Astrid i första spelfilmen om Astrid Lindgren är utmärk medan filmen lämnar en del övrigt att önska.

Denzel Washington som den goda hämnaren

Denzel Washingtons första uppföljare The Equalizer 2 bygger på temat hög moral och egna handens lag och håller förutom några tråkigare sekvenser tittaren på helspänn.

The Equalizer 2

★★★★✩

Regi: Antoine Fuqua.

Manus: Richard Wenk, Michael Sloan, baserad på en tv-serie.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Denzel Washington, Pedro Pascal, Ashton Sanders.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Det är slående hur den ungefär samtidigt släppta filmen Mission Impossible: Fallout med Tom Cruise fyller biosalongerna medan The Equalizer 2 som enligt mig är bättre drar en liten publik. Men så har också Tom Cruisefilmen en budget och reklam att ösa ur på 178.000.000 dollars medan Denzel Washingtonfilmen går lös på 62.000.000 dollars.

Denzel Washington är också som skådespelare bättre, låt vara att Tom Cruise har visat sin förmåga i en film som Magnolia. Washington har varit blickfång i filmer som American Gangster, Training Day och The Magnificens Seven.

I den föreliggande filmen är han f.d. agent Robert McCall som ställer upp för the utsugna och nedslagna när lagens arm inte längre räcker till. Litet samma tema f.ö. som Tom Cruise i Jack Reacherfilmerna

Benknäckare

Inledningen ombord på ett tåg till Turkiet visar hur McCall utklädd till muslim knäcker armar och ben på en samling skurkar i restaurangvagnen. Det doftar tillgjort men har sin förklaring senare i filmen.

I The Ezualizer 2 gör Washington sitt fjärde samarbete med Antoine Fuqua (Training Day, The Magnificens Seven, The Equalizer) och kan därmed personkemin och hantverket utan och innan. The Equalizer betyder f.ö. utjämnaren, en person som jämnar ut det som de onda gjort ojämnt.

Om The Equalizer från 2014 inte gav mycket stoff beträffande Robert McCalls bakgrund klarnar bilden i uppföljaren. Han har mist sin hustru, han läser klassikerromaner på löpande band och har två verkliga vänner. När en av dem, Susan Plummer (Melissa Leo – 21 Grams), brutalt dödas i Bryssel i en härva med mördare i farten på olika håll i USA och Europa, ser McCall rött.

Han rensar också däremellan upp bland busar som utnyttjat en ung flicka som åkt taxi i hans bil, eftersom han kör taxi mellan verserna. Som brukligt sätter han stoppuret på för att kolla hur lång tid det tar att expediera busarna och som på tåget är allt över på under en minut.

Nätet spänns åt

Nätet spänns åt när McCall sätter efter mördarna som tagit livet av hans vän Susan och hamnar öga mot öga med sina gamla agentkompisar, som numera frilansar som mördare. Huvudmotståndare är Dave York (Pedro Pascal – Game of Thrones tv-serien) med en förvriden moral och blod på sina händer.

I en avstickare från huvudhandlingen ger han jobb åt den unga mörka killen Miles (Ashton Sanders – Moonlight) som målar bl.a. hans väggar men som också håller på att dras in i knarkkretsar. Det blir en lektion i moral och en kidnapping av Miles innan den rafflande uppgörelsen utspelas på en ö utanför Boston medan en virvelstorm drar in över kusten.

Det litet ologiska manuset till trots är The Equalizer 2 en bra thriller och ett måste för dem som gillar Denzel Washington.

På jakt efter rättvisa. Denzel Washington tar lagen i egna händer i uppföljaren The Equalizer 2.

En lovsång till antirasismen

Spike Lees nya film BlackkKlansman är en eloge till alla rasismmotståndare, spetsad med svart (!) humor och element av thriller.

BlackkKlansman

★★★★✩

Regi: Spike Lee.

Manus: Charlie Wachtel, David Rabinowitz, Kevin Willmott och Spike Lee, baserat på en bok av Ron Stallworth.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: John David Washington, Adam Driver, Jasper Pääkkönen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 15 min.

Filmen baserad på den sanna berättelsen om en mörkhyad polis i Colorado på 1970-talet som infiltrerar sig i lokala Ku Klux Klan bevisar att sanningen är mera otrolig än dikten. Men hur lyckas en mörkhyad nästla in sig bland vita rasister. Jo, genom en stand-in vid poliskåren som besöker mötena medan afroamerikanen själv sköter snacket per telefon.

Den bisarra historien om Ron Stallworth (John David Washington – The Book of Eli) som blir polis i Colorado inleds när han ser en tidningsannons där Ku Klux Klan söker nya medlemmar. Han ringer upp en klanmedlem och berättar vitt och brett hur han hater negrer och alla utan ariskt blod. Snart är polischefen inkopplad och hans kollega Flip Zimmerman (Adam Driver – div. Star Wars-filmer, While We´re Young) inkopplad för de fysiska besöken. Medan poliserna gör sin undercover som samma person framgår det att klanen planerar en bombattack. Högsta Klanhönset David Duke (Topher Grace – Delirium) kommer samtidigt till Colorado som attacken förbereds men utan problem går det inte, varken för infiltratörernas eller Klanens del.

Den misstänksamma klanmedlemmen Felix Kendrickson (Jasper Pääkkönen – Pahat Pojat, Rööperi) anar nämligen ugglor i mossen och situationen tillspetsas alltmer.

Humor och ironi

Filmen bygger mycket på humor och ironi, speciellt i samtalen mellan Ron Stallworth och David Duke. Den vita överhögheten får agera dumbommar och idioter medan de afroamerikanska ungdomarna som håller möte i staden samt valda personer inom en rasistisk polismakt är ”de goda”.

Washington och Driver gör en bra och samspelt duo men också Jasper Pääkkönen lyser som fanatisk Klanmedlem. Mot slutet förlitar sig inte Spike Lee riktigt på filmens bärkraft utan låter dokumentärsnuttar med bl.a. Donald Trump och hans ”make America great again” fylla vita duken.

Onödigt. Budskapet finns där för var och en som vill se det. För det vill inte alla. Tänker på de rasister bland biopubliken som antagligen gnisslade tänder när deras ideologi trampas så här ordentligt ned i ”smutsen” som i BlackkKlansman. 

Med beröm godkänt. Jasper Pääkkönen lyser i rollen som fanatisk Klanmedlem.

Tom Cruise igen i actiontagen

Han springer som besatt, han är med om biljakter, han får stryk efter noter men kommer som katten med nio liv alltid ned på marken med livet i behåll, dvs. Tom Cruise som agent Ethan Hunt i nyaste Mission Impossible: Fallout.

Mission Impossible: Fallout

★★★✩✩

Regi & manus: Christopher McQuarrie.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Henry Cavill, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 27 min.

Tom Cruise hör till Hollywoods mest betalda skådespelare och hans egen guldgruva, Mission Impossible-filmerna, bara fortsätter. Den nyaste Mission Impossible: Fallout är redan den sjätte i raden om någon är intresserad eller minns. För regin svarar actionveteranen Christopher McQuarrie med filmer som Mission Impossible: Rogue Nation och Jack Reacher (med Tom Cruise) på meritlistan.

Man blandar lätt ihop de Mission Impossible-filmer som varit. Den förra filmen hette Rogue Nation från 2015 medan den de flesta minns var Ghost Protocol (2011) där Cruise klängde på väggen till en skyskrapa.

Men vem bryr sig. Liksom de tidigare filmerna handlar det om de godas kamp mot onda män, män som nu stjäl plutonium, som hamnar på drift när Ethan Hunt sabbar ett uppdrag p.g.a. sitt ömmande samvete och höööga moral.

Hetsig färd

Så gissa tre gånger om Ethan Hunt, Luther (Ving Rhames – M.I: Rogue Nation, m.fl.) och Benji (Simon Pegg – Rogue Nation) får ett uppdrag de inte kan säga nej till: dvs. hitta plutoniumet och rädda världen från riktade kärnvapenattacker. Det blir en hetsig färd tillsammans med den gåtfulla CIA-agenten Walker (Henry Cavill – diverse Batman-filmer). Han visar sig ha en massa orent mjöl i sin påse,  då han deltar på en färd som sträcker sig från Berlin till Paris, London och upp i bergmassiv där den mastiga slutscenen med två kraschande helikoptrar bildar en snygg slutvinjett.

Men före det blir det förbålt med action, slagsmål, biljakter och svek, där fiender dyker upp litet var stans och vänner byter sida som en vanlig knegare sina skjortor.

Vanessa Kirby (Everest, Genius) som spelar The White Widow är filmens femme fatal och överlag en märklig karaktär. Som vanligt är handlingen onödigt tillkrånglad men den kan man strunta i för det här är underhållning för massorna med typiskt amerikanskt kärlekssirap och moralkakor i smeten.

Bäst är filmen om man bara låter det rulla på, för bombastiskt action finns det gott om. Bäst gillade jag toalettscenen i Paris, där WC-skålar och speglar krossas utan pardon när en asiatisk liten benknäckarfigur i kostym gör sitt bästa för att ta Ethan Hunt av daga. Det lyckas givetvis inte så en sjunde film väntar runt hörnet om ett par, tre år. 

Kul i luften. Det är skojigt att åka helikopter tycker Tom Cruise i Mission Impossible: Fallout.

Klåfingriga kvinnor i farten

Den nyaste filmen i raden av stöldglorifieringar i serien Ocean´s står och faller med den kvinnliga skådespelaroktetten. Det är snyggt, det är stajlat men någon riktig känsla för filmen infinner sig inte.

Ocean´s 8

★★★✩✩

Regi & manus: Gary Ross

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Sandra Bullock, Cate Blanchet, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Mindy Kaling, Rihanna, Awkwafina, Whitney White, Sarah Paulson.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Småskurken Debbie Ocean (Sandra Bullock) har suttit av sitt straff på fem år och knappt har hon skuddat fängelsedammet av sig innan hon börjar planera följande kupp.

Med sig får hon brottsexperter, en hemmamamma (Sarah Paulson) och klåfingriga medsystrar av varierande valör med den gemensamma nämnaren att de alla är kvinnor. Och nu ska världens dyraste diamanthalsband byta ägare, närmare bestämt under en glamorös fest för högdjur ur nöjesvärlden.

Alla kan sin sak, från Helena Bonham Carters fnoskiga modedesigner till datorhackaren Rihanna och Awkwafina som ficktjuv av rang.

Regissören Gary Ross (Seabiscuit) förlitar sig till 100 procent på sin karismatiska skådespelarbukett och visst finns här en hel del utstrålning med Bullock, Cate Blanchett och Sarah Paulson i förarsätet.

Men storyn är lika tunn som förväntad och utan aktörernas utstrålning hade det blivit en ordentlig pannkaka av det hela. Smarta stickrepiker och en coolhet som förnöjer håller ändå vitsordet på godkänt med darr på ribban.

Stöldkupp på gång. Här ska det stjälas. Cate Blanchett och Sandra Bullock i Ocean´s 8.

Utstuderat våld med Brolin och Del Toro

I första filmen Sicario från 2015 var fokus riktat på den aningslösa FBI-agenten Emily Blunt som kämpade mot drogkarteller i Mexiko. I uppföljaren Sicario: Day of the Soldado spelar sökarljuset mest över Benicio Del Toro och Josh Brolin som tar sig an samma avskum inom dorgkartellerna vid mexikanska gränsen.

Sicario: Day of the Soldado

★★★✩✩

Regi: Stefano Solima.

Manus: Taylor Sheridan.

Genre: kriminalthriller.

I huvudrollerna: Benicio Del Toro, Josh Brolin, Isabela Moner.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Om man förmår svälja det faktum att samma smutsiga rättskämpar Alejandro (Benicio Del Toro –  Traffic, Sicario) och Matt Graver (Josh Brolin – No Country for Old Men, Sicario) som bedrog och utnyttjade FBI-agenten, spelad av Emily Blunt i första filmen, nu står i rampljuset står uppföljaren för hygglig men mer konventionell och förväntad våldsunderhållning. De riktiga kickarna lyser med sin frånvaro. Regissören Stefano Solima kan hantverket och har maffiafilmer som Sugurra och Gomorra att falla tillbaka på.

När amerikanska myndigheterna misstänker att mexikanska knarkkarteller smugglar terrorister med muslimska företecken över gränsen och det smäller på diverse varuhus får Matt Gravers CIA-team fria händer att bussa kartellerna på varandra.

Alejandro ska för sin del mörda dem han behöver men dessutom kidnappa dottern Isabel (Isabella Moner – Transformers: The Last Knight) till en kartelledare och skuldlägga en annan kartell. Det går förstås rent åt helsike och spänningen stiger mot kokpunkten.

Matt tvingas offra Alejandro för att klara sig och Alejandro, ja, han är redan blind av hämnd efter att ha förlorat sina närmaste i första filmen och klarar sig ur dödens käftar som av ett under, blodig, skitig och med kulhål i käftamentet. Han blir också en ställföreträdande fadersfigur för den kidnappade Isabel liksom för en ung pojke som enrollerats till en drogkartell. 

Slutet är solklart – denna underhuggarpojke, som nästan hade ihjäl Alejandro – blir med säkerhet en av huvudpersonerna i den tredje Sicario-filmen som antagligen dyker upp efter några år. Det som hämtar in pengar ska utnyttjas till sista droppen, tycks vara mottot.

Duo i korselden. Alejandro (Benicio Del Toro) är kidnappare och fadersfigur för kartellkungsdottern Isabel (Isabela Monter) i filmen Sicario: Day of the Soldado.