Lady Gaga lyser i musikmelodrama

Det är Lady Gaga som gör att musikmelodramat A Star is Born blir en hyfsad film. Men också Bradley Coopers förstlingsverk som regissör är bra. Mest mainstream är manuset.

A Star is Born

★★★✩✩

Regi:

Manus: Eric Roth, Moss Hart, m.fl.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Lady Gaga, Bradley Cooper.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 16 min.

Vad jag inte visste är att filmens story om en stigande ung kvinnlig sångstjärna och en manlig beskyddare och medhjälpare som hamnar på dekis, har berättats många gånger om, den nu aktuella är den fjärde i ordningen. Den första såg dagens ljus 1937, år 1954 stod James Mason och Judy Garland i rampljuset och 1976 var Kris Kristofferson och Barbara Streisand i huvudrollerna. Det höjer ytterligare på Bradley Coopers aktier som i filmen visar både att han kan sjunga och att han kan regissera.

Mot bottnen

I rollen som Jack spelar han en country/popstjärna som drar bra med publik men har problem med både alkohol och droger. När han efter en gig råkar se unga Ally sjunga Edith Piaf blir han betagen  men hon är bara måttligt intresserad att slå följe med honom. När Jack till sist övertalar Ally att sjunga en duett med honom öppnar sig en ny värld. Ally stiger med raketfart mot höjderna och Jack är till en början idel solsken, men sedan tar dels avundsjukan, dels tristessen över hans eget liv tyglarna och det bär iväg mot bottnen.

Storyn är mer än förväntad men filmen lyckas ändå skapa trovärdiga kontraster och spänningar mellan de sjungande aktörerna. Att Bradley Cooper, som mest gjort ganska intetsägande roller med undantag för American Sniper, övertygar som sångare är en positiv överraskning men med handen på hjärtat är det Lady Gaga som med sina charmiga, genomtolkade uppträdanden höjer filmen till en ny nivå. Hon är en av popmusikens stora men visar också att hon kan skådespelets ädla konst i sin naturalistiska rolltolkning. Sångerna i filmen imponerar mycket och lyfter med sig tittaren också när det är som mest melodramatiskt mot slutet.

En stjärna föds. Lady Gaga och Bradley Cooper nöts mot varandra i musikdramat A Star is Born.

Uppgörelser på hotell

Sju för varandra okända personer möts på ett sjaskigt hotell. Det är upptakten till en händelsekedja där tittaren sitter med förvåningens finger i häpnadens mun och bara njuter av en bra upplagd våldsthriller. Drew Goddards film Bad Times at the El Royale är en story där ingenting är som det ser ut.

Bad Times at the El Royale

★★★★★

Regi & manus: Drew Goddard.

Genre: kriminaldrama, thriller.

I huvudrollerna: Jeff Bridges, Chris Hemsworth, Cynthia Erivo, Lewis Pullman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 22 min.

Drew Goddard blev kändis i.o.m. horrorfilmen The Cabin in the Woods 2012 och återvänder nu mer taggad än någonsin. Hans manus är skarpt och bitande och regin lysade men också en bugning till Quentin Tarantino i en film som håller hela sina nästa 2,5 timmar.

En bil kör fram till Hotel El Royale där gränsen mellan Kalifornien och Nevada går mitt igenom byggnaden. En man kommer in i ett av hotellrummen, sedan får han besök, ett hagelgevär avlossas och vi förflyttas tio år framåt i tiden. Incidenten avspeglar sig på det som följer.

Gäst på gäst

Det är nu i slutet på 1960-talet och det en gång så snofsiga hotellet har mist sin lyster, men jukeboxen är still going strong och här spelas den tidens schlagers och poplåtar som ger stämningen en skön inramning. 

Den första gästen är en sångerska (Cynthia Erivo – Harriet) som aldrig uppnådde den framgång hon var värd och hon får snart sällskap av en till åren kommen präst (Jeff Bridges – Big Lebowski) och en dammsugarförsäljare (John Hamm – Malmen ) med en förfärlig svada på gång.

Följande gång en bildörr slår igen framför hotellet efter en våldsam sladd på bilen är det en ung tilldragande kvinna i solgalsögon (Dakota Johnson – Fifty Shades of Grey) som med frän replikering undertecknar hotelliggaren med Fuck you. Portieren är en ung man (Lewis Pullman – The Strangers: Prey at Night) med starka samvetskval över sitt tidigare liv, som kort presenterar hotellet för gästerna. Och snart börjar det hända saker.

Pusselthriller

Flera gäster anländer, spänningen stiger trots ett sävligt tempo och man väntar med förtjusning på vad som blir nästa steg i denna pusselthriller, där besökaren i varje rum presenteras som ett kapitel för sig, som i en äkta Tarantinofilm.

Tillbakablickar ger kött på benen och när Chris Hemsworth (Thor, Avengers), sektledare med idel onda avsikter, stiger in i hotellet brakar helvetet lös.

Bad Times at the El Royale har redan en lovande rubrik och alla förväntningar infrias. Det blir givetvis många lik och flera för tittaren ”fel” personer biter i gräset innan krutröken har lagt sig.

Storyn och strukturen är utmärkta och skådespelet starkt. I främsta rummet står Jeff Bridges, Cynthia Erivo och Lewis Pullman. En av höstens stora filmöverraskningar utan vidare.

Gäster på hotell. John Hamm, Jeff Bridges och Cynthia Erivo är de som anländer först till El Royale innan det börjar hända saker. En av höstens bästa filmer.

En helt annorlunda vuxensaga

Två individer i marginalen dras till varandra och blir på sätt och vis ett slags par. Gräns är en film som förbluffar tittaren och är garanterat ett udda blomster som tilltalar trots många äckliga detaljer.

Gräns

★★★★✩

Regi: Ali Abbasi.

Manus:  Ali Abbasi, Isabella Eklöf, John Ajvide Lindqvist, baserad på den sistnämndes novell.

Genre: drama, thriller, fantasy.

I huvudrollerna: Eva Melander, Eero Milonoff.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Ali Abbasi är fortfarande en rätt okänd regissör med svensk-iranskt påbrå, som 2016 debuterade med långfilmen Shelley. Tills nu, vågar jag  påstå. Om man nämner att Gräns grundar sig på John Ajvide Lindqvists novell med samma namn och tillägger att det var han som också skrev novellen Låt den rätte komma in, där en vampyr skapade sprickor i den svenska idyllen, börjar vissa saker klarna.

Vi befinner oss igen i ett gränsland där fantasi och verklighet slår lovar om varandra och det är inte fel att påstå att Gräns har vissa likheter med Guillermo del Toros fantasyfilmer.

För gräns bockade Ali Abbas i Cannes för priset i klassen Un Certain Regard, vilket innebär att det handlar om en ovanlig film, långt utanför mainstreamstråket. Den utsågs också till Sveriges Oscarbidrag i serien Bästa utländska film.

Specialtullare

En stark sminkad Eva Melander (Flocken, tv-serien Bron) är tulltjänstemannen Tina, ful som stryk, som emellertid kan lukta sig fram till människors känslor och därför är en osviklig medhjälpare när det gäller att sätta fast människor som försöker smuggla in än det ena, än det andra. Tack vare sin pricksäkerhet har hon hittat sin plats i samhället, trots att hon vantrivs med sin velige pojkvän och en far (Sten Ljunggren - Pistvakt) med en vacklande psykisk och fysisk hälsa.

Nya grepp

Allt förändras när hon möter Vore (Eero Milonoff – Remu Aaltonen i filmen Ganes) i ett tjänsteärende och märker att han och hon är av samma skrot och korn, dvs. de hör till trollens ovanliga släkte. 

Allt för mycket kan inte avslöjas men Gräns är en film som handlar om hur människan ser ned på de annorlunda och hur alla har rätt att leva i ett utanförskap, också ett som är mycket annorlunda. Någon flyktingdramatik handlar filmen inte om titeln till trots.

I vissa passager tänjer filmen ganska långt på god smak men står man ut med det är filmen en av de mest originella som visats i år och på långa tider. Abbasi har lyckats göra en film med personporträtt på djupet och vecklar både burdust och känsligt ut en story som trollbinder tittaren.

Skådespelarna är utmärkta, det gäller både Eva Melander och Eero Milonoff men också Sten Ljunggren som bortkollrad fadersfigur. Naturscenerierna och fotot är mycket fina och gör sitt för en bra helhet.

Det går troll i storyn. Eero Milonoff och Eva Melander tar sig ett dopp i regnet.

Mammabloggare på bästisjakt

En gulligt fjomsig mammablogare möter en världsvan manslukerska, de blir vänner, men snart försvinner väninnan i det blå. En inte så oäven upptakt till en dramakomedi och thriller som driver starkt med tittarna.

A Simple Favor

★★★✩✩

Regi: Paul Feig.

Manus: Jessica Sharzer, baserad på Darcy Bells roman.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Anna Kendrick, Blake Lively.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Jag har aldrig varit närmare bekant med skådespelaren Anna Kendrick som figurerat i Twiligt-filmerna, horrorrullen Into the Woods och diverse romantiska komedier. 

I filmen A Simple Favor är hon en mammabloggare, eller egentligen vloggare, för hon gör videor om mat, kakor, etc. för en begeistrad tittarskara.

Regissören Paul Feig (Bridesmaids) ger Anna Kendrck rätt fria händer i en berättelse som blir allt mer tillskruvad men också sjukligt humoristisk

Kendrick är den ensamstående mamman Stephanie, en söt, präktig och ack så duktig liten hurtbulle som på föräldramöten får de andra förskoleföräldrarna att gå i taket. Men en nyinflyttad kalaspingla, Emily (Blake Lively) bryr sig inte det minsta om allt överpresterande utan duon umgås över starka cocktails och hittar båda fram till varandra. När Emily ber Stephanie att hämta hennes son från förskolan försvinner Emily spårlöst.

Snart inser hon att hennes väninna inte varit den hon utgett sig för, hon ville aldrig ge ut något av sig själv, hon ville inte bli fotograferad och hon drack starka groggar som en hel karl. Polisen kopplas in på fallet men står ganska handfallen, men så hittar man en drunknad kvinna vars dna passar in på Emily.

Paul Feig satsar både på humor och spänning i storyn som löper framåt som smort. På slutet märker man att det skruvade tar över men man får nog en hel del underhållning på vägen. Blake Lively som glänst till i hajthrillern The Shallows och våldsrullen Savages gör ett hyfsat porträtt av en sexigt gåtfull kvinna men det är Anna Kendrick som gör filmen till ett rätt hyfsat tidsfördriv utan större pretentioner.

Omaka par. Blake Lively och Anna Kendrick t.h. hittar fram till varandra för en kort stund i dramakomedin och thrillern A Simple Favor.

Unga Astrid är bra men perspektivet för snävt

Den första filmen om Astrid Lindgren är gediget hantverk med bra skådespelare. Filmens titel ursäktar ändå inte det faktum att perspektivet är för snävt.

Unga Astrid

★★★✩✩

Regi: Pernille Fischer Christensen.

Manus: Kim Fupz Aakeson, Pernille Fischer Christensen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Alba August, Henrik Rafaelsen, Marie Bonnevie, Trine Dyrholm.

Åldergräns: 7 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Bille Augusts och Pernille Augusts dotter Alba gör som så många andra barn till skådespelare: de följer i föräldrarnas fotspår. I filmen Unga Astrid svarar Alba August (tv-serien Jordskott) för en formidabel huvudrollsinsats, och som väntat i en nordisk film är skådespelarna alla utmärkta. Det gäller Maria Bonnevie (Jag är Dina) i rollen som Albas mor, Trine Dyrholm (Hämnden) som Marie, kvinnan som tar hand om Albas nyfödde son Lasse i Danmark och norrmannen Henrik Rafaelsen (Thelma) som chefredaktör Blomberg som får ett barn ihop med den unga Astrid.

Med tanke på vad allt Astrid Lindgren stod i bräschen för och vad hon uträttade som författare är filmen i danskan Pernille Fischer Christensens (En sång från hjärtat) regi bara en skev spegelbild av verkligheten. Om man godkänner perspektivet om en författare i vardande, som ännu inte skrivit en rad om Pippi Långstrup, Emil i Lönneberga, Bröderna Lejonhjärta, m.fl är filmen inte oäven.

Barn på kommande

På scenen framträder i stället en upprorisk liten tonåring som nobbas på skoldanserna i Vimmerby och själv drar igång på dansgolvet så det står härliga kring. När Astrid blir praktikant på lokaltidningen faller hon som en fura för sin 49-årige chef Blomberg (Rafaelsen) som själv ligger i en svår skilsmässa och attraktionen dem emellan är ömsesidig.

Sen blir det problem när Astrid visar sig vara med barn. I hemlighet tvingas hon föra sin lille son Lasse till Danmark för att Blomberg inte ska dömas till fängelse för otukt och för att inte dra vanära över sin egen familj.

Hur det egentligen var fallet, kan man spekulera om. Själv kommenterar Astrid Lindgren senare att ett äktenskap med Blomberg var uteslutet, hon var inte kär i honom.

Därom må det vara hur det vill, filmen koncentreras i fortsättningen på turerna kring mor och barn, på smärtan i att tvingas skiljas från sin baby och rädda vad som räddas kan.

”Dokumentärpassagerna” i filmen med en vuxen Astrid läsande en brev av sina unga fans känns ganska onödiga, men ger givetvis litet extra djup åt en berättelse som har sin vågtoppar- och dalar.

Lysande tolkning. Alba August i rollen som den unga Astrid i första spelfilmen om Astrid Lindgren är utmärk medan filmen lämnar en del övrigt att önska.

Denzel Washington som den goda hämnaren

Denzel Washingtons första uppföljare The Equalizer 2 bygger på temat hög moral och egna handens lag och håller förutom några tråkigare sekvenser tittaren på helspänn.

The Equalizer 2

★★★★✩

Regi: Antoine Fuqua.

Manus: Richard Wenk, Michael Sloan, baserad på en tv-serie.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Denzel Washington, Pedro Pascal, Ashton Sanders.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Det är slående hur den ungefär samtidigt släppta filmen Mission Impossible: Fallout med Tom Cruise fyller biosalongerna medan The Equalizer 2 som enligt mig är bättre drar en liten publik. Men så har också Tom Cruisefilmen en budget och reklam att ösa ur på 178.000.000 dollars medan Denzel Washingtonfilmen går lös på 62.000.000 dollars.

Denzel Washington är också som skådespelare bättre, låt vara att Tom Cruise har visat sin förmåga i en film som Magnolia. Washington har varit blickfång i filmer som American Gangster, Training Day och The Magnificens Seven.

I den föreliggande filmen är han f.d. agent Robert McCall som ställer upp för the utsugna och nedslagna när lagens arm inte längre räcker till. Litet samma tema f.ö. som Tom Cruise i Jack Reacherfilmerna

Benknäckare

Inledningen ombord på ett tåg till Turkiet visar hur McCall utklädd till muslim knäcker armar och ben på en samling skurkar i restaurangvagnen. Det doftar tillgjort men har sin förklaring senare i filmen.

I The Ezualizer 2 gör Washington sitt fjärde samarbete med Antoine Fuqua (Training Day, The Magnificens Seven, The Equalizer) och kan därmed personkemin och hantverket utan och innan. The Equalizer betyder f.ö. utjämnaren, en person som jämnar ut det som de onda gjort ojämnt.

Om The Equalizer från 2014 inte gav mycket stoff beträffande Robert McCalls bakgrund klarnar bilden i uppföljaren. Han har mist sin hustru, han läser klassikerromaner på löpande band och har två verkliga vänner. När en av dem, Susan Plummer (Melissa Leo – 21 Grams), brutalt dödas i Bryssel i en härva med mördare i farten på olika håll i USA och Europa, ser McCall rött.

Han rensar också däremellan upp bland busar som utnyttjat en ung flicka som åkt taxi i hans bil, eftersom han kör taxi mellan verserna. Som brukligt sätter han stoppuret på för att kolla hur lång tid det tar att expediera busarna och som på tåget är allt över på under en minut.

Nätet spänns åt

Nätet spänns åt när McCall sätter efter mördarna som tagit livet av hans vän Susan och hamnar öga mot öga med sina gamla agentkompisar, som numera frilansar som mördare. Huvudmotståndare är Dave York (Pedro Pascal – Game of Thrones tv-serien) med en förvriden moral och blod på sina händer.

I en avstickare från huvudhandlingen ger han jobb åt den unga mörka killen Miles (Ashton Sanders – Moonlight) som målar bl.a. hans väggar men som också håller på att dras in i knarkkretsar. Det blir en lektion i moral och en kidnapping av Miles innan den rafflande uppgörelsen utspelas på en ö utanför Boston medan en virvelstorm drar in över kusten.

Det litet ologiska manuset till trots är The Equalizer 2 en bra thriller och ett måste för dem som gillar Denzel Washington.

På jakt efter rättvisa. Denzel Washington tar lagen i egna händer i uppföljaren The Equalizer 2.

En lovsång till antirasismen

Spike Lees nya film BlackkKlansman är en eloge till alla rasismmotståndare, spetsad med svart (!) humor och element av thriller.

BlackkKlansman

★★★★✩

Regi: Spike Lee.

Manus: Charlie Wachtel, David Rabinowitz, Kevin Willmott och Spike Lee, baserat på en bok av Ron Stallworth.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: John David Washington, Adam Driver, Jasper Pääkkönen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 15 min.

Filmen baserad på den sanna berättelsen om en mörkhyad polis i Colorado på 1970-talet som infiltrerar sig i lokala Ku Klux Klan bevisar att sanningen är mera otrolig än dikten. Men hur lyckas en mörkhyad nästla in sig bland vita rasister. Jo, genom en stand-in vid poliskåren som besöker mötena medan afroamerikanen själv sköter snacket per telefon.

Den bisarra historien om Ron Stallworth (John David Washington – The Book of Eli) som blir polis i Colorado inleds när han ser en tidningsannons där Ku Klux Klan söker nya medlemmar. Han ringer upp en klanmedlem och berättar vitt och brett hur han hater negrer och alla utan ariskt blod. Snart är polischefen inkopplad och hans kollega Flip Zimmerman (Adam Driver – div. Star Wars-filmer, While We´re Young) inkopplad för de fysiska besöken. Medan poliserna gör sin undercover som samma person framgår det att klanen planerar en bombattack. Högsta Klanhönset David Duke (Topher Grace – Delirium) kommer samtidigt till Colorado som attacken förbereds men utan problem går det inte, varken för infiltratörernas eller Klanens del.

Den misstänksamma klanmedlemmen Felix Kendrickson (Jasper Pääkkönen – Pahat Pojat, Rööperi) anar nämligen ugglor i mossen och situationen tillspetsas alltmer.

Humor och ironi

Filmen bygger mycket på humor och ironi, speciellt i samtalen mellan Ron Stallworth och David Duke. Den vita överhögheten får agera dumbommar och idioter medan de afroamerikanska ungdomarna som håller möte i staden samt valda personer inom en rasistisk polismakt är ”de goda”.

Washington och Driver gör en bra och samspelt duo men också Jasper Pääkkönen lyser som fanatisk Klanmedlem. Mot slutet förlitar sig inte Spike Lee riktigt på filmens bärkraft utan låter dokumentärsnuttar med bl.a. Donald Trump och hans ”make America great again” fylla vita duken.

Onödigt. Budskapet finns där för var och en som vill se det. För det vill inte alla. Tänker på de rasister bland biopubliken som antagligen gnisslade tänder när deras ideologi trampas så här ordentligt ned i ”smutsen” som i BlackkKlansman. 

Med beröm godkänt. Jasper Pääkkönen lyser i rollen som fanatisk Klanmedlem.