Emiliy Blunt övertygar i hårdkokta Sicario

Nya tider nya ansikten - också bland Hollywoods damskådespelare. Till dem hör Emily Blunt som gör en övertygande roll som FBI-agent i skärselden mellan drogkartellmaffian och lagens inte så laglydiga väktare i kanadensaren Denis Villeneuves (Enemy, Prisoners) hårdkokta thriller Sicario.

Sicario

★★★★✩

Regi: Denis Villeneuve.

Manus: Taylor Sheridan.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Emily Blunt, Josh Brolin, Benicio Del Toro.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Den brittiska skådespelaren Emily Blunt gav visserligen skeptikerna svar på tal redan i tidigare filmer som Devil Wears Prada, Looper och The Adjustment Bureau. Men nu är hon verkligen på mammas gata i rollen som den idealistiska, nya FBI-agenten Kate Macer som enrolleras i en specialinsatsstyrka som opererar längs gränsen till Mexiko där drogkarteller mördar människor utan urskiljning.

Sicario betyder  lönnmördade eller hitman på spanska och filmens grundbultar handlar om vad ett människoliv är värt och vem som har rätten att hämnas.

Hetluften

Kate Macer hamnar direkt i hetluften i en machovärld där redan anslaget sätter spelbrickorna i rätt ordning då polisen gör ett tillslag mot en mexikansk drogkartell i Arizona.

En massa lik i väggarna får CIA och FBI att gå i taket och man kallar in det tyngsta artilleriet i form av skumraskagenten Josh Brolin och den minst sagt lika gåtfulla, före detta mexikanska åklagaren i Benicio Del Toros skepnad. Nu måste och vill man komma åt de högsta hönsen på mexikansk mark, genom att utmana en knarkkung lägre ner i hierarkin i hopp om att han leder insatsstyrkan direkt till maktens topp.

Det skjuts mycket och oväntat i filmen där greppet hårdnar minut för minut och Kate lär sig inse att skillnaden mellan gott och ont, vän och fiende kan vara en chimär.

Bildspråket

Bildspråket i farliga mexikanska gränsstäder samt tröstlösa ökenområden och vackra panoraman tar ibland nästan andan ur en, speciellt en tagning där amerikanerna med spetsstyrkor från Afghanistan och Mexico går in i en tunnel. Här övergår skymningen i natt till bakgrunden av eldröd efterdyning av solnedgången - snyggt så nackhåren reser sig.

Josh Brolin (No Country For Old Men) är som vanligt säkerheten själv men överträffas av Benicio Del Toro (Traffic,  21 Gram) som har just den karisma som rollen som hämndens smutsiga ängel kräver. Emily Blunt kan alltså också placera en ny fjäder i sin hatt, hennes kombination av uttrycksfullhet, skörhet och desperation har proffsets alla kännetecken.

Sicario har jämförts med Steven Soderberghs Traffic, men hamnar nog aningen i lä eftersom paletten var bredare och persongalleriet mera omfattande i den genremässigt likartade filmen om knark och våld, bödlar, offer och rättsskipare vid mexikanska gränsen.

Hårda bud. Emily Blunt och Benicio Del Toro i kriminaldramat Sicario gör mycket bra rollporträtt.

Nazirov och Helen Mirren i fokus

Nazisterna stal en massa värdeföremål före tredje rikets kollaps, bland dem österrikaren Gustav Klimts målning Kvinnan i guld.  Filmen med samma namn är en dramathriller om hur dess rättmätiga ägare via en massa invecklade rättsprocesser får tillbaka dyrgripen från Galerie Belvedere i Wien, där den blivit nationalegendom.

Kvinnan i guld (Woman in Gold)

★★★✩✩

Regi: Simon Curtis.

Manus: Alexi Kaye Campbell.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Helen Mirren, Ryan Reynolds.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t. 49 min.

Vi såg den världsberömda målningen i Wien på 1990-talet och hade ingen aning om att den efter några år skulle hamna i New York, dit Maria Altmann (Helen Mirren), vars tant Adele är den avporträtterade kvinnan i guld, sålde målningen efter att ha vunnit fallet i högsta instans i USA gentemot österrikiska staten.

Filmen i Simon Curtis (My Week with Marilyn) regi följer i nutid, 1998, och i återblickar  från andra världskrigets Wien storyn om den kända målningen och kampen om vem den egentligen tillhör.

Det här blev möjligt när Österrike på 1990-talet utsattes för press att återbörda stulna skatter till sina riktiga ägare. Ryan Reynolds unga, gröna juristfrö som blir som besatt över att få tillbaka tavlan när Maria Altmann anställer honom, med risk för att förlora både familj och arbete. Hustrun spelas f.ö. bra av Katie Holm, mera känd som skådespelare i skräckfilmer och som Tom Cruises kortvariga hustru efter äktenskapet med Nicole Kidman.

Ryan Reynolds hamnar att göra en rätt schablonmässig roll som hjälpare i nöden medan strålkastarljuset fokuseras på Helen Mirren som gör en utmärkt tolkning av sin skräddarsydda rollgestalt.

Starka återblickar 

De många turerna i rättssalarna känns ibland aningen tråkiga men helheten bärs upp av de starka scenerna i återblickarna från kriget då den judiska Altmanns familj hamnar i nazisternas klor. Tatiana Maslany som den unga Maria Altmann, Max Irons som hennes man, samt Marias far och mor, figurerar här i en parallell story som är mycket mera gastkramande men ibland också sentimental i överkant.

Men Helen Mirren dominerar självklart, kanske inte lika kraftigt som engelsk drottning i filmen The Queen, men hon uppvisar ändå en pondus och gå-på anda som håller filmen flytande. 

Duo på skattjakt. Helen Mirren och Ryan Reynolds gör huvudrollerna i filmen Kvinnan i guld.

Lapplandskriget ur kvinnoperspektiv

Krigsfilmer får nästan alltid hjärtat att slå litet snabbare och den nya emotsedda inhemska filmen Kätilö hör definitivt till de mera sevärda.

Kätilö

★★★★✩

Regi: Antti Jokinen.

Manus: Antti Jokinen på basen av Jatja Kettus roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Krista Kosonen, Lauri Tilkanen, Tommi Korpela.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Regissören Antti Jokinen gjorde en bra film av Sofi Oksanens roman Utrensning för några år sedan och bara befäster sin ställning med Kätilö som en filmmakare som vet hur ett drama blir trovärdigt.

Katja Kettu, om kom till Borgå den 5 februari 2012 för att ta emot Runebergspriset för sin roman Kätilö, utgiven 2011, hade skrivit en hård och hudlös berättelse om kärleken mellan en tysk officer och en finsk barnmorska uppe i Lappland, när Finland i samband med freden i september 1944 med Sovjet tvingades driva ut sina tidigare tyska vapenbröder från finsk mark.

Krista Kosonen, f.ö. gift med regissören Jokinen, spelar barnmorskan Helena, Vindögat, som hamnar till fängelselägret i Titovka där hon blir bekant med SS-officeren Johann (Lauri Tilkanen) som också talar finska.

Intensivt

Att deras kärlek blir så intensiv beror dels på de bistra omständigheterna, dels på att båda vet att varje dag kan vara den sista.

Filmen börjar under slutet av fortsättningskriget i juni 1944, ryska plan gör luftanfall med stor förödelse som följd men i fånglägret fortsätter nazityskarnas experiment med människor i det s.k. Fähuset, ledda av officeren Herman Grödel (Tommi Korpela). Både Tilkanen och Korpela gör utmärkta rollporträtt, eftersom de utstrålar precis den rätta aura man förväntar sig men visst är det Krista Kosonen som är filmens fixstjärna i sin gestaltning av den rådiga sjuksköterskan med skinn på näsan som hamnar i en ovanlig skärseld. 

Fotot med panoraman från Lapplands skönt karga natur, extrema närbilder av huvudpersonerna och ett flertal krigsscener förevigade i ultrarapid, som för tankarna till Saving Private Ryan bäddar för en visuellt helgjuten film.

Den pompösa musiken som flödar ut varje gång det bränner till känns småningom för påklistrad men handlingen löper framåt med dramatiska klimaxer och känslosammare stunder och ger inte tittaren många andhämtningspauser. Vissa sekvenser är otvivelaktigt obehagliga men helheten håller så missa inte Kätilö, den hör till filmhöstens toppar.

Övertygande. Krista Kosonen är Kätilös fixstjärna.

Fjärran från vimlets yra

Som ung blev jag rätt betagen av en så pass poetisk boktitel som Fjärran från vimlets yra, men Thomas Hardys tegelstensroman blev aldrig läst. Danske regissören Thomas Vinterbergs nyfilmatisering av Far from the Madding Crowd reparerade sent om sider saken. Vi talar om en klassiker där skådespelet och filmarbetet är filmens hörnpelare medan intrigen ter sig ganska förlegad.

Far from the Madding Crowd

★★★✩✩

Regi: Thomas Vinterberg.

Manus: David Nicholls på basen av Thomas Hardys roman med samma namn.

Genre: romantiskt drama.

I huvudrollerna: Carey Mulligan, Matthias Schoenarts.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Romanen utgiven 1874 utspelas i det viktorianska England och kom upp på vita duken 1967 med Julie Christie i huvudrollen, alltså för nästa femtio år sedan. Thomas Vinterberg, känd dogmafilmregissör med meriter som Jakten och Festen gör ändå en traditionell version där smärtpunkterna i det viktorianska England lyfts fram i sino prydno.

Carey Mulligan (Shame, Drive) är den föräldralösa Batsheba Everdene som flyttar till sin tant på landet och får ärva hela rasket. Med fördelaktigt utseende, vinnande sätt och en hel del skinn på näsan får hon snart friare till höger och vänster. Först ute är fåraherden Gabriel Oak (Matthias Scheoenarts - Rust and Bone), en genom hederlig karl som ändå skalmligen får korgen. Batsheba vill nämligen inte binda sig men Gabriel stannar kvar på godset och blir en pålitlig arbetskarl som ställer det mesta till rätta.

Både hederliga men äldre och mindre hederliga och yngre män uppvaktar den sköna, och korten blandas verkligen om ordentligt innan Gabriel och Batsheba på nytt möts under helt andra omständigheter. 

Förväntat

Slutet är förväntat och som tittare irriteras man av det förutsebara i handlingen men då ska man minnas att det är en berättelse från en annan tid med andra värderingar.

Carey Mulligan är det självklara navet i en rätt förenklad story där hennes självständighet, beslutsamhet och vilja att gå sina egna vägar skiljer sig markant från tidens sedvänjor, där s.g.s. kvinna som kvinna i första hand skulle se till att hon blev gift.

Charlotte Bruus Christensens foto är remarkabelt, både när hon låter kameran spela över engelska panoramalandskap och i närbilder. Om filmen inte direkt lämnar något av bestående värde har den ändå en charm som gör att man tycker om den.

Med skinn på den vackra näsan. Carey Mulligan bär upp filmen Far from the Madding Crowd (Fjärran från vimlets yra) med heder.

Jake Gyllenhaal övertygar i boxningsdrama

Filmregissören Antoine Fuqua har svarat för några sevärda filmer som Training Day och The Equalizer med Denzel Washington i ledande roller. Nyaste filmen Southpaw är ett drama om världsmästaren i lätt tungviktsboxning och hans väg från höjderna mot botten och upp igen.

Southpaw

★★★✩✩

Regi: Antoine Fuqua.

Manus: Kurt Sutter.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Jake Gyllenhaal, Denzel Washington.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Jake Gyllenhaal hör till de nyare skådespelarna i Hollywood, som tillsammans med Heath Ledger blev en mediekändis i dramafilmen Brokeback Mountain. Efter det har han deltagit i ett flertal filmer av vilka rollen i Nightcrawler 2014 anses som den bästa. Uppbiffad till tänderna gör han också i Southpaw en roll som bär hela filmen igenom.

Han är den framgångsrika boxaren Billy Hope som med sin egen stil blivit mästare, en man som aldrig ger upp och piggnar till ordentligt först när han tagit massor av stryk. Uppvuxen på ett barnhem har han gjort sitt liv till den amerikanska drömmen, flott hus och bilar, en kärleksfull hustru (Rachel McAdams - Sherlock Holmes, Midnight in Paris) och en ung dotter (Oona Laurence) som han avgudar och vice versa.

Skräll

Skrällen är ett faktum när hustrun råkar ut för en fatal olycka och han själv med sitt hetlevrade temperament hjälper till att livet hamnar i fritt fall.

Dottern blir omhändertagen och allt ser mörkt ut. Tills han stöter på den före detta boxaren och nuvarande tränaren för fattiga unga, Tick Wills (Forest Whitaker - Oscarbelönad för sin insats i filmen The Last King of Scotland).

Southpaw är förvisso förutsebar och har sina klichéer men styrkan finns i personbeskrivningen och gestaltningen av boxningens stenhårda värld där våldet utan- och innanför boxningsringen når upp till oanade höjder. Det blir mycket nostalgi och smörballader mellan far och dotter innan hjältestoryn kröns av Billy Hopes comebackmatch mot en motståndare som utmålats på möjligast osympatiska sätt. Jake Gyllenhaal är kanske inte direkt någon Rocky Balboa a la Sylvester Stallone men ändå ett ordentligt muskelknippe som väcker lika mycket oro bland motståndarna som sympati hos tittarna. Trots det patetiska och förväntade är Southpaw till syvende och sist en bra film.

När goda råd är dyra. Jake Gyllenhaal lyssnar på tränaren Forest Whitaker i filmen Southpaw.

När mord ger livet mening

Woody Allen fyller i december 80 år men hans kreativitet visar ännu inga tecken på att avta. Nya filmen Irrational Man är en dramathriller och komedi om en professor som inte drar sig för att mörda för att ge livet en ny mening.

Irrational Man

★★★✩✩

Regi & manus: Woody Allen.

Genre: dramathriller, komedi.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Emma Stone.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 35 min.

Förra Allen-filmed Magic in the Moonlight från 2014 var underhållande men ojämn, Irrational Man har en tydligare storyline och når ställvis upp till klassisk Woody Allen-nivå. Hörnstenarna bildas av en filosofi där Heidegger, Kant och Dostojevskij spelar betydande roller.

I centrum står Joaquin Phoenix´ filosofiprofessor Abe Lucas, en desillusionerad, alkoholiserad och allmänt livstrött professor som kommer till ett nytt litet universitet på amerikanska östkusten. Som god föreläsare och med sin mystiska personlighet har han en inte oäven dragningskraft på kvinnor. Hans budskap är att  hitta någonstans mening i filosofin som han avfärdar med orden "verbal onani".

Vändpunkt

Vändpunkten kommer när han engagerat sig med den begåvade filosofistuderanden Jill Pollard (Emma Stone) som snart säger upp kontraktet med sin pojkvän. Egna lovar kring professorn slår därtill professorskollegan Rita Richards (Parker Posey) som i Abe hoppas på en utväg från sitt eget otillfredsställande äktenskap.

Abe Lucas blir som en ny människa när han tjuvlyssnar på en bordskonversation på en bar där en domare verkar ha dömt orätt och lämnat en mor i limbo. För att göra världen bättre tar han livet av domaren genom gift och verkar ha lyckats med det perfekta brottet.

Men det är inte huvudsaken utan främst frågan om gott och ont; om man genom en förment god gärning som de facto är illegal har den moraliska rätten på sin sida. Lucas cynism är en Akilleshäl och oväntade vändningar i intrigen får konstellationerna med Jill Pollard att ställa sig på huvudet.

Tematiken från Dostojevskijs Brott och straff bultar på dörren, men trots filmens seriösa anslag undgår det knappast någon att Irrational Man har en undanskymd men ändå komisk underton, exponerad inte minst i den sprittande glada jazziga bakgrundsmusiken - "ta inte så på allvar det ni ser" verkar Allen mena. Han är också en regissör som om någon behärskar konsten att få thriller och komedi att framstå som en oslagbar kombination.

Huvudrollsinnehavarna Phoenix och Stone är de absolut rätta att föra den rätt banala handlingen framåt med djup och trovärdighet. Underhållande men ingen riktigt stor film är slutbedömningen för  Irrational Man med sina toppar och vågdalar. 

Brott och straff. Joaquin Phoenix och Emma Stone är ett strålande radarpar i Woody Allens nyaste film Irrational Man.

Snygg action med Tom Cruise

Var finns alla dessa hemliga, dödliga spionorganisationer som ibland samman- men för det mesta motarbetar varandra? Se nya Mission Impossible: Rogue Nation och ni stöter på ett flertal av dem - in action.

Mission Impossible: Rogue Nation

★★★★✩

Regi & manus: Christopher McQuarrie. 

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Det som började 1996 med första Mission Impossible-filmen har nu nått fram till den femte. Filmerna som blivit Tom Cruises varumärke och gjort honom själv stenrik är i motsats till vissa andra uppföljare i alla fall inga halvmesyrer utan i stället bra gjord kriminalunderhållning. Det är inte ens fel att påstå att den nya filmen är bäst i serien.

Tom Cruise är agenten Ethan Hunt som igen får springa, hoppa, hänga i flygplan och köra undan på motorcykelrygg och bil - och det går undan, den ena scenen överträffar den andra. Till en av favoriterna hör scenen på operan i Wien där man framför Puccinis mästerstycke Nessun dorma i Turandot just som bovarna och de goda killarna gör upp med varandra. Nessun dorma återkommer sedan som bakgrundsmusik i flera repriser. Snyggt.

Storyn är välgjord och rentav klipsk, ingenting är förväntat och överraskningarna duggar tätt. 

53-årige Cruise ville och fick göra stuntscenerna själva och han passar också på att visa upp sin vältrimmade kropp tid efter annan. 

Jakt på Syndikatet

Storyn handlar om hur IMF (Mission Impossible Force) reser land och rike runt på jakt efter hjärnan i den internationella Syndikat terroristorganisationen, hopplockad av agenter från olika länders underrättelseväsenden. Som medhjälpare har Cruise agent Brandt (Jeremy Renner), Dunn (Simon Pegg) och Luther (Ving Rhames) samt på spinnsidan agent Ilsa Faust, spelad av den svenska skådespelaren Rebecca Ferguson, känd från tv-serien Den vita drottningen där hon spelade drottning Elizabeth. Svenska skådespelare visar m.a.o. igen framfötterna och det talas t.o.m. litet svenska i filmen. Sean Harris (Prometheus) gör en instuderat bra roll som filmens onda genius.

Regissören Christopher McQuarrie är mest känd som manusskribent till filmen The Usual Suspects och har också skrivit manus till sin första långfilm Mission Impossible: Rogue Nation. Ingen dålig debut precis, trots att likheterna med Jason Bourne- och James Bondfilmerna inte undgår någon. Någon större humor finns inte i filmen med undantag för några enstaka oneliners.

Ingen hjälm. Motorcykelracing modell Tom Cruise.