Tillbaka till djungeln

Edgar Rice Burroughs romanklassiker om Tarzan, djungelns son, finns nu på bio i en mera ovanlig version – The Legend of Tarzan – med svenska Alexander Skarsgård i huvudrollen.

The Legend of Tarzan

★★★✩✩

Regi: Davis Yates.

Manus: Adam Cozad, Craig Brewer.

Genre: actiondrama.

I huvudrollerna: Alexander Skarsgård, Margot Robbie, Samuel L. Jackson, Christoph Waltz.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Ja, säga vad man vill om svensk film men deras största skådespelare slår ur brädet sina finländska kolleger med häst- eller i det här fallet - också flodhästlängder.

Med affischnamn ur det yngre gardet såsom Noomi Rapaport, Joel Kinnaman, Alicia Vikander och de litet äldre namnen Peter Stormare, Lena Olin, Michael, Nyqvist och Stellan Skarsgård är det alltså den sistnämndes son Alexander som axlar Tarzans roll i Davis Yates (bl.a. fyra Harry Potterfilmer) nya film.

Uppföljare

The Legend of Tarzan är en uppföljare på den ordinära Tarzanhistorien och berättar om vad som hände sen.

I filmen har Tarzan byggt upp sitt liv i 1800-talets London, som den adlige riksdagsmannen John Clayton, där han bor med sin Jane (Margot Robbie – The Wolf of Wall Street) men blir övertalad av amerikanen George Williams (Samuel L. Jackson) att återvända till Kongo som sändebud för parlamentet. Tarzans uppdrag är att bekämpa kung Leopold II:s hejdukar med Leon Rom (Christoph Waltz – Inglorious Basterds) i spetsen för en armé som vill förslava hela landet, som de facto Leopold II lyckats lägga beslag på föregen del, vilket tyvärr också är ett historiskt faktum.

Känslor och vyer

Filmen spelar på stora känslor och spektakulära vyer, det svingas vilt i lianer som sig bör, romantiken flödar och humorn är inte heller bortglömd.

I återblickar berättas om Tarzans uppväxt bland gorillor, hans möte med Jane och om hans vänner bland djuren och antagonister bland människorna.

Alexander Skarsgård gör sin roll med bravur, väl assisterad av filmens komiska karaktär Samuel L. Jackson och Margot Robbie som Jane. Också Christoph Waltz i skurkrollen gör en utmärkt rollprestation.

The Legend of Tarzan känns ibland liter för fantastisk men i sina bäst stunder, då vildmarken breder ut sig över vida slätter, eller i mera actionspäckade sekvenser när bufflar stormar en hamnstad eller när Tarzan tar ihop med en broderlig gorilla bär det av med besked. Filmen har också ett djupt humanitärt budskap som inte undgår åtminstone äldre åskådare.

Rättvis duo. Alexander Skarsgård och Samuel L. Jackson får hjälp av bl.a. gorillor i kampen mot slaveriets förkämpar i belgiska Kongo i nya The Legend of Tarzan.

Norsk katastroffilm bättre än Hollywoods

Visst känner vi till att danskar och svenskar kan göra film men nu stiger också norrmännen fram i rampljuset med katastroffilmen The Wave som är bättre än det mesta Hollywood står för.

The Wave Bølgen)

★★★★✩

Regi: Roar Uthaug.

Manus: Johan Kåre Raake, Harald Rosenløw-Eeg.

Genre: drama-, katastroffilm.

I huvudrollerna: Kristoffer Joner, Ane Dahl Torp.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid 1 t 45 min.

Vi har ett fjäll som hotar att rasa, en endaste expert som inser faran, hans hustru Idun (Ane Dahl Torp), tonårsson och unga dotter som hamnar ut för tsunamivågens framfart när olyckan är framme.

Turistreklam

Utspelad i natursköna Geirangerfjorden är de yttre omständigheterna rena turistreklamen för Norge. Här bor geologen Kristian (Kristoffer Joner) som har koll på fjällen runt fjorden. Men nu dricks det avskedskaffe för han har fått ett jobb på oljebolag i Stavanger och familjen ska flytta. Med ens sätter datorerna igång alarmet, grundvattnet vid fjället har oförklarligt sjunkit. Chefen avfärdar det hela med defekta sensorer, men när han firar sig ner i en spricka i fjället för att kolla läget övergår filmen från småmysig hemmafilm till katastroffilm.

Med teknisk fulländning ser vi halva fjället störta ned i fjorden och en jättevåg är med ens på väg in mot det lilla samhället. Man har 10 minuter på sig innan den är över en. Panik är bara förnamnet.

Välgjord

Roar Uthaugs film är välgjord inte minst för att människorna i Kristinas familj och han själv får ordentlig profil innan deras liv försätts i fara.

Nere i dalen jobbar hustrun på hotell och här övernattar också sonen Sonder (Jonas Hoff Oftebro) innan man ska iväg till Stavanger.

I motsats till Kristian lyckas dottern Julia (Edith Haagenrud-Sande) sätta sig i säkerhet högre upp på fjället när vågen sveper in medan hotellet hamnar under vattnet. Det är sekvenserna när en ordentligt omtumlad pappa försöker rädda de i källarvåningen instängda hustrun och sonen som filmen når sin klimax.

Filmens styrka finns inte så mycket i berättelsen som är förväntad utan i den realistiska framtoningen med snudd på dokumentär. Det gör allt så trovärdigt att man också sväljer känslosamheten mot slutet. Skådespelararbetet är utmärkt och spänningen ligger långa tider på max. Det bara känns gastkramande när vanligt hyggliga människor hamnar i livsfara och överdrifterna lyser med sin frånvaro.

Ordentligt sug. The Wave är norsk film av högsta kvalitet.

Lille prinsen lyser också i nutidskläder

Antoine de Saint-Exupérys världsbekanta sagominiatyr Den Lille Prinsen  blir i Mark Osbornes (Kung Fu Panda) regi en alldeles utmärkt 3D-filmanimation med utrymme för såväl vuxna som barn.

Den Lille Prinsen

★★★★★

Regi: Mark Osborne.

Manus: Irena Brignull, Bob Perschietti.

Fransk animationsfilm, talad i Borgå på finska och svenska.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Boken om en liten prins på äventyr bär med sig budskapet om vuxenvärldens snedvridna ideal och glädjelöshet kontra barndomens magi. Det får i filmen en ny moderniserad utstrålning, men den röda tråden från romanen finns hela tiden där. Viktigast är ändå atmosfären som liksom i japanska Studio Ghiblis mangabetonade animationer såsom Gömd av andar och Min vän Toto bildar ett alldeles eget universum.

Ett nytt element, värdigt Ghiblis flickhjältar, är att göra en liten flicka till hjältinna sida vid sida av prinsen. Flickan med mamma bor i ett nybyggt exklusivt område och hon förbereder sig på att komma in på i stadens förnämliga skola med hjälp av ett minutprogram, uppgjort av mamman. Som granne i sin grå glaskub har hon en excentrisk gubbe och uppfinnare bosatt i ett vingligt kråkslott. De blir vänner och han visar henne sidorna med teckningar till sin exentriska saga om den lille prinsen.

Olika tekniker

Samtidigt som deras vänskap utvecklas gör filmen nedslag i romanens berättelse om piloten och pojken i öknen och om pojkprinsens planet B61. Här övergår teckningarna till stop-animation, hår och sädesfält gjorda av papper blir som textilier. Filmens olika visualiseringar och tekniker ger en alldeles underbar effekt och exakt tidsbestämning från roman till nutida berättelse.

Äventyret accentueras när flickan färdas i flygplan tillsammans med sin vän räven till en planet där en ärkekapitalist har makten och människorna förslavats till produktiva robotar. Sagans tragiska slut har i filmen förbytts till en mera gångbar framtidsvision och är nog så vacker.

Tyvärr är Den Lille Prinsen en film som dragit en mycket liten publik. Det är synd. De japanska animationsfilmerna har sin egen fanclub, Disneys mera bombastiska likaså. Den Lille Prinsen är en alldeles förträfflig film som varmt rekommenderas alla vänner av kvalitetsfilm och som talar till åskådaren oberoende av ålder.

Bra modernisering. Den Lille Prinsen i modern version är originalet troget och en filmupplevelse man inte ska missa.

Snabba repliker och forcerad action

Ryan Gosling och Russell Crowe sparar inte på krutet i thrillerkomedin The Nice Guys, som karakteriseras av snabba repliker och en allt mer forcerad action.

The Nice Guys

★★★✩✩

Regi: Shane Black.

Manus: Shane Black, Anthony Bagarozzi.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Ryan Gosling, Russell Crowe.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 55 min.

Filmen förlagd till 1970-talets Los Angeles utspelas i smutsigt gulbruna kulörer och med bensinslukande dollargrin på gatorna, musiken är jazzfunk från nämnda årtionde.

Ryan Gosling (The Place Behind the Pines, Drive) är stigande stjärna inom den yngre generationen, född 1980. I filmen spelar han den alkoholiserade, kedjerökande klantskalledetektiven Holland March som undersöker ett påstått självmord av en porrstjärna, vars faster ändå i sten påstår sig ha sett henne livet efter sin död.

Efter litet inledande intern gurgel och slagväxlingar slår han följe med Jackson Healey, en robust och stryktålig fixare, spelad av veteranskådespelaren Russell Crowe (The Gladiator, Les Misérables) som lagt ordentligt på hullet för rollen. 

Det står snart klart att privatdetektiverna kommit något större på spåren i en soppa där 1990-talsstjärnan Kim Basinger gör rollen som justitieminister med orent mjöl i påsen.

Ung hjälpreda

Med på färden får duon Holland Marchs 13-åriga dotter Holly (Angourie Rice) som hjälper till mer än väntat när det börjar lukta bränt. Och det gör det ganska snart, busar och banditer som livnär sig på pornografi och knark gör allt för att ta privatdetektiverna av daga.

Regissören Shane Blacks (Iron Man 3, Kiss Kiss, Bang Bang) The Nice Guys är en våldsam och blodig berättelse som ändå med sin slappa touch och humor och inte minst sin snärtiga replikföring håller rätt hög klass. Några moralkakor kastas behändigt in i smeten i en film som därmed får litet mera kött på benen än förväntat. Skådespelararbetet är bra, speciellt Angourie Rice gör en trovärdig roll som dotter till en far som behöver all hjälp han kan få.

Omaka trio i hetluften. Russel Crowe, Ryan Gosling och Angourie Rice jagar brottslingar i 1970-talets Los Angeles.

Spionthrillern som inte vill ta skruv

Filmatiseringen av John Le Carrés roman Our Kind of Traitor når sällan upp ens till något slags styrfart, storyn väcker inga känslor men fotoarbetet är mer än hyfsat.

Our Kind of Traitor

★★✩✩✩

Regi: Susanna White.

Manus: Hossein Amini på basen av John Le Carrés roman.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Ewan McGregor, Damian Lewis, Stellan Skarsgård, Naomie Harris.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 48 min.

John Le Carré som själv arbetade vid engelska underrättelseväsendet  MI6 slog igenom med Spionen som kom in från kylan (1963), vilken i likhet med Tinker Tailor Soldier Spy, på svenska Mullvaden, blev goda spionthrillers på bio, den senare 2011.

Our Kind of Traitor, Le Carrés 22:a roman från 2010, är berättelsen om ett yngre medelålderspar med universitetsprofessor Perry Makepeace (Ewan McGregor - bl.a. Star Warsfilmer) och hans advokathustru Gail Perkins (Naomie Harris - Moneypenny i de nyare James Bondfilmerna).

 I Marrakech, Marocko, hamnar professorn med på ett nattligt jetset party där ryska maffians penningtvättare och finanshjärna Dima (Stellan Skarsgård) övertalar honom att smuggla en minnessticka med hemlig information till MI6 och hjälpa Dima med familj att hoppa av till England.

När Perrys hustru får redan på dealen är det redan för sent och paret dras in i en internationell spionhärva som för dem till London och schweiziska alperna. Spindeln i nätet är MI6-chefen Hector (Damian Lewis – Home Land, Dreamcatcher) som i filmen spelar en stor roll och inte själv har helt färska ägg i sin påse.

Haltande

Redan grundbulten skevar, man frågar sig varför professorn är så villig att hjälpa en skurk, logiken haltar inte bara i det här fallet, dessutom blir det sällan spännande på riktigt. Regissören Susanna White (Nanny McPhee and the Big Bang) förlitar sig på en berättelse som sällan lyfter.

Stellan Skarsgård som rysk mafioso har sina poänger men är lika litet trovärdig som själva filmen. Filmarbetet tillskrivet Anthony Dod Mantle lovar mycket med tanke på thrillern redan från de första filmmetrarna och håller för sin del hög klass allt igenom.

Inget lyft. Skådespelare Ewan McGregor och Stellan Skarsgård försöker gör sitt bästa men får inte fason på filmen Our Kind of Traitor.

Hårda bud på minfältet

Andra världskriget lämnar alltjämt sina spår i samtiden, för något år sedan var det i filmen Fury med Brad Pitt som chef på en amerikansk pansarvagn. Det danska bidraget Land of Mine (Under sandet) från 2015 lyfter fram ett okänt kapitel i krigshistoriken: tyska krigsfångar som tvingades röja minor på den danska västkusten 1945 efter att krigslarmet tystnat.

Land of Mine

★★★★✩

Regi & manus: Martin Zandvliet.

Genre: drama.

I huvudrollen: Roland Møller.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 41 min.

Med utgångspunkt i verkligheten tar Martin Zandvliet med tittaren på en gastkramande spännande, grym men också humanistisk färgad resa in i de påtvingade minröjarnas helvete.

Det handlar om unga killar, tärda och krigströtta och framför allt ovana vid att hantera minor och med ett enda löfte: antingen dör de eller får återvända hem.

Efter en femårig tysk ockupation är danskarna minst sagt hatiskt sinnade mot tyskarna och det gäller också huvudpersonen, fältväbel Carl Rasmussen (Roland Møller – Slå först, slå hårdast), när han instruerar och som en hök vaktar över sina tyska pojkspolingar i mindesarmeningens livsfarliga konst. De facto handlade det om sammanlagt 1,3 miljoner av tyskarna utplacerade minor som tyska krigsfångar tvingades gräva upp med sina bara händer.

Högklassigt

Handlingen förlagd till en sandstrand på danska västkusten skördar sina offer men man drar samtidigt en suck av lättnad över att filmen inte huvudsakligen handlar om de nog så nervikittlande sekvenserna med mindesermering, då käppar i sanden klingar olycksbådande mot metall, utan mera om de stämningar och känslor som uppstår mellan fältväbeln och hans fångar.

Man kan kanske säga att filmen inte direkt överraskar men visst har regissören skapat en högklassig story om ansvar och hämnd, om en kovändning mellan förtryckare och förtryckta, om hat och medmänsklighet, där man småningom skymtar tecken på en själarnas harmoni, främst beträffande den både oberäkneliga men i grunden hyggliga Rasmussen och hans underlydande.

I sluttexterna konstateras att 2.000 tyskar hölls kvar i Danmark för att röja minor, bara hälften klarade sig med livet i behåll.,

Den engelska filmtiteln är en bra ordlek, Land of mine betyder ju både mitt land och ett land av minor.

Dödlig sandstrand. Land of Mine visar igen varför dansk film är så bra.

Svart komedi med stil och känsla

Blanda ihop litet spaghettiwesterns med Quentin Tarantionosplatter och resultatet är vårens bästa film The Dressmaker med två starka kvinnokaraktärer i högsätet.

The Dressmaker

★★★★✩

Regi: Jocelyn Moorhouse.

Manus:Rosalie Hamn, P. Hogan.

Genre: svart komedi.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 58 min.

Filmen grundar sig på Rosalie Hams romanbästsäljare i den sparsamt förekommande australiern Jocelyn Moorhouses (Proof, 1991) regi.

Den svarta komedin tar avstamp i den gudsförgätna hålan Dungatar i 1950-talets Australien dit filmens glamorösa femme fatale Myrtle Tilly Dunnage (Kate Winslet) återvänder efter sina år som sömmerska och modeskapare i Paris och andra europeiska modehus - och med hämnd i sinnet.

Bestämt sätter hon ned sin Singersymaskinsväska i marken efter att ha stigit av bussen medan klockorna klämtar i bästa Sergio Leone-stil, det är high noon och någon kommer att få det hett om öronen. Tilly Dunnage blev nämligen brutalt avspisad och utvisad från bykollektivet som tonåring, anklagad för att ha orsakat en ung pojkes död. När nu ”mörderskan” är tillbaka blir det full rulle i den lilla hålan, i synnerhet som återvändaren visar sig vara en baddare på att sy stiliga kreationer åt traktens damer, med vilka de kan slå an på vilka karlar som helst med.

Själv är också Tilly Dunnage ett blickfång av rang som i synnerhet byns stora lantischarmör och hedersknyffel Teddy McSwiney (Liam Hemsworth) stöter på och med gott resultat. Samtidigt måste Tilly ta hand om sin som galen betraktade mor Molly (Judy Davis - To Rome With Love, Barton Fink).

Hela byklientelent är f.ö. behäftat med bisarra och galna figurer, alla med egna hemligheter, som gör att filmen byter riktning många gånger och överraskar ända in på slutet.

Regissören är bra på att skapa stämningar, den snärtiga dialogen är som tagen från en Tarantinofilm och filmarbetet utmärkt. Bland skådespelarna står Kate Winslet som alltid lika giftig korsspindel med farlig gadd och Judy Davis som försupen men klipsk mor i en klass för sig, men också Hugo Weaving, mera känd som älvkung i Sagan om Ringen och agent Smith i Matrix, gör en fin roll som bypolis med dragning till kvinnokläder.

Med hämnd i sinnet. Kate Winslet är The Dressmaker i filmen med samma namn.