Finsk film med lyft

Äntligen en finsk film som imponerar och som dessutom är helt oförutsägbar. En flicka vid namn Varpu har redan skördat lagrar bl.a. på filmfestivalen i Toronto i höstas. Debutanten Linnea Skog från Borgå kommer garanterat att höra av sig på nytt.

En flicka vid namn Varpu

(Tyttö nimeltä Varpu)

★★★★✩

Regi & Manus: Selma Vilhunen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Linnea Skog, Paula Vesala, Lauri Maijala.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 40 min.

BORGÅ. Regissören och manusskribenten Selma Vilhunen blev med kortfilmen Pitääkö mun kaikki hoitaa? Oscarkandidat. En flicka vid namn Varpu är hennes första långfilm och håller måttet både vad storyn och skådespelet beträffar.

I korthet handlar filmen om 12-åriga Varpu (Linnea Skog) från en gråmurrig Helsingforsförort, hennes ”odugliga” mamma, hennes okända, psykiskt sjuka pappa i Uleåborg och en resa till norra Finland på jakt efter sina rötter.

Mot norr

Varpu är som så många andra flickor i sin ålder hästtokig och tränar flitigt med sin ponny inför en hinderrittävling. Flickkompisarna tisslar och tasslar, om hennes deprimerade mamma som städar och inte på något vänstervis lyckas få till det till ett körkort och om hennes pappa, som det bara går rykten om.

Efter några utflykter med kompisarna i bilar gänget brutit in sig i och fått igång med skruvmejsel, bestämmer sig Varpu för att köra med en av dessa bilar till Uleåborg, för hon har fått redan på sin pappas namn och adress.

Det går inte riktigt som hon tänkt sig, bensinen tar slut och hon får lift. Framme i Uleåborg blir hon bekant med en kvinna som misshandlas och som passar på att fly från sitt fängelse samtidigt som hon hjälper Varpu och får hennes oroliga mamma Siri (Paula Vesala - Vuosaari) att komma upp till norra Finland. Här hittar Varpu till sist sin pappa (Lauri Maijala - Juoppohullun päiväkirja), han är visserligen snäll men konstig och det visar sig att han lider av schizofreni.

Stor, liten film

En flicka vid namn Varpu är en stor, liten film, där personregin är utmärkt.13-åriga Linnea Skog, dotter till skådespelaren Frank Skog och kommunfullmäktigeledamoten i SFP, Borgå, Laura Karén, är filmens ryggrad med sitt chosefria och hudnära skådespel, där små skiftningar i mimiken och ett litet leende säger allt.

Samtidigt är det en berättelse om ett okonventionellt mor-dotterförhållande; om en mor som inte orkar leva upp till samhällets förväntningar och gråter ut om sina besvikelser inför sin unga dotter.

En flicka vid namn Varpu är också filmen som ger skådespelarna mycket utrymme. Den mera som sångerska kända Paula Vesala  bättrar på hela tiden och gör en utmärkt roll i en omvänd tillväxthistoria, samma gäller Lauri Maijalas rollgestaltning.

En flicka vid namn Varpu är en ställvis berörande men framför allt varm och också rolig film som får en att igen börja tro på att finsk/finländsk kvalitetsfilm inte enbart vilar på Klaus Härös axlar.

En stor, liten film. Linnea Skog är stjärnan i En flicka vid namn Varpu, väl assisterad av Paula Vesala i rollen som hennes mor.

Sju magnifika män i ny western remake

Det vankas igen högtidsstunder för vänner av westernfilmer. Knappt har krutröken lagt sig efter Quentin Tarantinos The Hateful Eight när det är dags för Antione Fuquas The Magnificent Seven.

The Magnificent Seven

★★★★✩

Regi: Antoine Fuqua.

Manus: Akira Kurosawa.

Genre: western action.

I huvudrollerna: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D´ Onofrio, Byung-hun Lee, Manuel Garcia-Rulfo, Martin Sensmeyer,.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 13 min.

Regissören Fuqua, känd för bl.a. Training Day och The Equalizer, båda med Denzel Washington i huvudrollerna, har enrollerat samma skådespelare tillsammans med Training Days Ethan Hawke i en remake på Akira Kurosawas klassiker Sju samurajer från 1954, en film där sju sammansvurna män tar upp kampen mot en armé scumbags som terroriserar vanligt hyggligt folk.

John Sturgess gjorde en första westernversion med titeln The Magnificent Seven 1960, då med den tidens stjärnor som Yul Bryner, Charles Bronson, Eli Wallach, Steve McQueen, m.fl. i en berättelse om sju revolvermän som befriar en terroriserad mexikansk by.

Samma story

Grundkonstellationen är den samma i Antoine Fuquas The Magnificent Seven, nu med den skillnaden att det är Peter Sarsgaards vedervärdiga guldgruveboss och industribaron Bartholomew Bogue som sätter tumskruvar på ett litet westernsamhälle – det är att välja mellan att sälja sin mark för en spottstyver eller dö. När nybyggarkvinnan Emma Cullen (Haley Bennet - The Equalizer) blir änka då hennes man skjuts ned av Bogue är det upptakten till filmens sammansvurna septett.

– Jag är ute efter rättvisa men hämnd får duga, förklarar Cullen för prisjägaren Chisolm (Washington) när han vill veta varför han ska samla ihop ett gäng revolvermän för att rädda samhället från gruvbossens armé av råskinn.

Realistisk hyllning

Efter en inledande transportsträcka där de sju männen samlar sig för slutkampen och presenteras var för sig blir det fart under hjulen.

Filmen är en hyllning till originalet och snyggt uppbygd men med mera fokus på skottlossning och action än djupare  personporträtt.

Det senare hade suttit rätt bra med en samling hjältar där en är mörkhyad (Washington, en mexikan (Manuel Garcia-Rulfo), en indian (Martin Sensmeyer), en asiat (Byung-hun Lee) och de övriga (Ethan Hawke, Chris Pratt och Vincent D´Onofrio) vita.

I filmmagasinet Episodi förklarar Fuqua rasmixen med att western var en tummelplats för olika nationaliteter: asiater, mörkhyade och inte bara vita, som alla kom dit för att hitta en ny framtid. T.o.m. ”cowboy” var en benämning de svarta hittade på eftersom de vita kofösarna brottades med korna. Den gamla tidens westernfilmer av John Ford grundade sig på den tidens fördomar som Hollywood levde upp till. Dags alltså för en nyvinkling.

Nya The Magnificens Seven är i den meningen déjà vu att storyn är bekant och samtidigt kör ju alla westerns på i samma rätlinjiga hjulspår.

Ändå gör huvudrollsinnehavarna med Denzel Washington, Chris Pratt och Ethan Hawke i spetsen ett så starkt intryck att man inte kan tala om en banal Hollywoodfilm.

Litet fläktar från Saving Private Ryan beträffande skjutscenerna i klocktornet finns också med. James Horners om Ennio Morricones påminnande musik från Sergio Leones spaghettiwestern ger de rätta klangerna åt bl.a. slutscenerna där en Gatlin kulspruta spottar ut sin dödliga last tills det smäller till för sista gången.

Sju goda mot en armé onda. Antoine Fuquas The Magnificent Seven tål en närmare bekantskap.

Laura Birn gör bra roll i psykologisk thriller

Två väntande mammor i samma hus blir vänner tills en olycka ställer till det ordentligt. Laura Birn (Utrensning) gör en välspelad roll i centrum av den psykologiska thrillern The Ones Below.

The Ones Below

★★★✩✩

Regi & manus: David Farr.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Clémence Poésy, Laura Birn, Stephen Campbell Moore, David Morrisey.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 27 min.

Den brittiska filmen utspelad i London börjar när det unga paret Kate (Clémence Poésy - ett flertal Harry Potterfilmer) och Justin (Stephen Campbell Moore - Burnt) i ett renoverat äldre edwardianskt hus får nya och litet märkliga grannar i nedre våningen dit Theresa (Laura Birn) och hennes man Jon (David Morrisey - The other Boleyn Girl) flyttar in.

Om över våningens unga tu är definitiv medelklass är nedre våningens människor rika och välsituerade. Gemensamt för kvinnorna är att båda väntar sina förstfödda, man blir vänner och paren möts på en första gemensam middag i över våningen, då en olycka förstör allt vad grannsämja heter. Försök på båda hållen att reparera skadan misständer till först men snart blir Theresa vän och babysitter åt Kate som fått en liten pojkbaby.

Obehagligt

Men allt är inte så bra som det verkar. Regissören David Farrs första långfilm nämligen är en spännande, ibland nästan obehaglig studie i en genre som herrar Hitchcock och Polanski gjort till sin egen, dvs. den psykologiska thrillern.

Manipulerande och charmant får Teresa Kate att öppna sig och flippa ut allt mer och frågan är om hon inbillar sig saker eller om de små illavarslande olyckor som börjar ske i hennes hem och med hennes lilla son inbegripen är verkliga.

Filmen borrar djupt ner i moderskapets rötter och väcker obekväma frågor om hur en riktig mor bör bete sig, t.ex. när barnet skriker natten igenom, och hur en sjuklig postnatal depression kan utvecklas.

Filmen för tankarna till The Hand That Rocks the Cradle och blir allt mer nervkittlande ju närmare slutet vi kommer. Slutet är kanske inte direkt någon överraskning men fyrklövern i rampljuset gör ett så välgjort arbete att man sitter som på nålar i långa stunder. Filmens bästa roll står Clémence Poésy för som i motsats till de övriga får spelat ut sina känslor över ett synnerligen brett register.

På väg att flippa ut. Clémence Poésy gör den bästa rollen i The Ones Below.

För mycket frihet är fördärvligt

1970-talet var frihetens årtionde, men för mycket frihet är inte bra. Det visar Thomas Vinterbergs (Festen, Jakten) nya film Kollektivet, som inspirerats av regissörens egen uppväxt och som bildar en berg- och dalbana av humor på höjderna och dramatiska känslor i vågdalarna.

Kollektivet

★★★★✩

Regi: Thomas Vinterberg.

Manus: Tobias Lindholm, Thomas Vinerberg.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Trine Dyrholm, Ulrik Thomsen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Utgångspunkten ligger hos medelklassparet Anna (Trine Dyrholm) och Erik (Ulrik Thomsen) med tonårsdotter Freja (Martha Sofie Wallstrøm Hansen) som erbjuder en stor nyärvd villa i Köpenhamns lyxigare environger för ett kollektivboende tillsammans med ett garde hyresgäster och vänner, som alla är egenartade personligheter i sig själva.

Erik är den litet introverte universitetsläraren i arkitektur, Anna nyhetsankare på tv och man har det bra tillsamman - och som det verkar, också kollektivt.

Det bjuds på en hel del humor i inledningen, kollektivets brokiga skara förbrödrar sig ofta över ölflaskor samtidigt som man smågnabbar över futiliteter tills det börjar bränna till på allvar. 

Dramatiskt

Tidens anda är som sagt frihet och fritt ska det vara och gärna snacksaligt vid matbordet, men när Erik förverkligar sina sexuella fantasier tillsammans med en tredje årskursens blonda bombnedslag till student (Helene Reingaard Neumann) kokar kastrullen ordentligt över. Anna försöker förgäves förstå sin man, men allt sängknarr i övre våningen gör att hon i slutändan blir så olycklig att hon i sin desperation håller på att dra alla med sig i sitt fall.

Filmens stora dramatiska känslor fungerar till en viss del, främst tack vare utmärkt skådespeleri. I synnerhet Trine Dyrholm och Martha Sofie Wallstrøm Hansen som hennes dotter visar vad danskt skådespel är när det är som bäst, väl kompletterade av alla de övriga skådespelarna, bland dem Fares Fares.

Men en ibland onödig sentimentalitet kunde ha skurits ned, därmed inte sagt att Kollektivet inte skulle vara en av höstens bästa filmer.

I dur och i moll. Thomas Vinterbergs Kollektivet är en berg- och dalbana i känslor på dansk botten.

Skuggor från det förgångna

Den eleganta medelålderskvinnan Julieta (Emma Suaréz) är på väg att flytta med med sin sambo från Madrid till Portugal, men mötet med en kvinna från det förflutna kastar allt på ända.

Julieta

★★★★✩

Regi: Pedro Almodóvar 

Manus: Pedro Almodóvar, Alice Munro

Genre: romantiskt drama.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 39 min.

Ja, det finns något gåtfullt, något oroande och mystisk i grundtonen, rentav en liten touch av Hitchcock, till den spanske mästerregissören Pedro Almodóvars nya film Julieta.

Filmen är ändå ingen thriller utan Almodóvar har själv skrivit manuset på basen av tre noveller av Nobelprisvinnaren Alice Munro.

Kanhända just det orsakar det nedtonade i berättelsen om kvinnan, i vuxen ålder spelad av Emma Suaréz, som yngre av Adriana Ugarte, och brytningspunkterna i hennes liv. Kärnan i storyn är att hon på grund av olyckliga omständigheter förlorar sin dotter, som bara drar iväg. Mellan mor och dotter råder därefter en tolvårig tystnad tills ett brev dyker upp.

Emotioner

Före det nystas i synnerhet moderns men också dotterns liv upp i tillbakablickar där ingredienserna består av tro, hopp och kärlek - javisst - men också stora emotioner i form av sorg, smärta, vemod, längtan och en innerlig saknad av en förlorad dotter.

Pedro Almodóvar kan konsten att spela på känslor och har till sitt förfogande ett handplockat garde av alldeles ypperliga skådespelare som aldrig spelar över men ändå står för väldigt starka personporträtt.

Och när både storyn och förverkligandet håller hög klass blir också Julieta med de för regissören karakteristiska starka technicolour färgerna en upplevelse - formen och det visuella är filmens starkaste hörnstenar. Också storytellingen är bra, nu- och dåtid knyts lika elegant ihop som drama och thriller. Bara slutet känns aningen obearbetat, men det smälter man utan större knot.

Filmen är liksom livet självt en ibland undflyende, ofta gäckande och även berörande historia om hur det förflutna, nuet och det som väntar oss har intima beröringspunkter, som vi sällan mäktar rå på själva. Kanske inget direkt mästerverk, men nog en av Almodóvars bättre filmer.

Starka personligheter. Adriana Ugarte gör rollen som den unga Julieta.

Keldjur lever roligt och farligt

Vill ni se en riktigt rolig film ska ni titta på The Secret Life of Pets (Husdjurens hemliga liv) som visas i Borgå i 3D dubbad till svenska och finska eller på originalspråk med tvåspråkig textning.

The Secret Life of Pets

★★★★✩

Regi: Yarrow Cheney, Chris Renaud.

Manus: Cinco Paul, Ken Daurio, Brian Lynch.

Genre: Animerad äventyrsfilm.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 31 in.

Det är skaparna av Minionera på Universal som snitsat till en festlig samling med keldjur/husdjur som lever sina egna liv när husse och matte stänger dörren och går på jobb. Här är hundar och katter, en hamster och kanariefågel som lever upp värre i en förment ”ensamhet”. När t.ex. en välfriserad pudel blir ensam hemma förvandlas den klassiska musiken från stereon till hårdrock, där hårdrockaren och en samling kompisar ylar på så det står härliga till.

Spillror

Grundstoryn handlar ändå om den snälla vovven, terriern Max, vars liv med sin älskade unga matte i en lägenhet på Manhattan i New York slås i spillror  när hon tar hem den stora lurviga byrackan Duke.

Det blir antagonism vid första ögonkastet, men schismerna hamnar i bakgrunden när hundpolisen fångar in de två hundarna som efter diverse äventyr hamnar ner i kloakerna och där möter både hiskeliga och roliga varelser, en samling original som de facto är ratade husdjur, som krokodiler, ormar, grisar, m.m. och deras ledare, kaninen Snöboll, lika elak som anarkistisk och med målet att utrota mänskligheten.

Filmen intrig känns igen både från normala spelfilmer och andra animerade filmer som Toy Story, men den är ny och mycket rolig och filmen hamrar dessutom på ett fint sätt in budskapet om vänskap och sammanhållning. Filmskaparna vet vad de gör, vi känner igen bolltokiga hundar och slugt, slöa katter samt snälla, korkade och dumma djur.

Dialogen är humoristisk, när hundarna faller i kloaken och den ena frågar vad det är som luktar säger den andra att det är hundlort med en tillsats av kakka (caca).

Om målgruppen är barn får vuxna minst lika mycket ut av filmen, som dessutom är fint tecknad och med många fina panoramavyer över New York.

Gulligt och roligt. The Secret Life of Pets bjuder på humor och anarki med ett allmänmänskligt budskap.

Gamla schabloner dammas av

Inget nytt under solen. Åtminstone inte beträffande den senaste i raden av Jason Bournefilmerna med titeln Jason Bourne och Matt Damon i huvudrollen. Gamla schabloner bara dammas av.

Jason Bourne

★★✩✩✩

Regi: Paul Greengrass.

Manus: Paul Greengrass & Christopher Rouse.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Matt Damon, Tommy Lee Jones, Alicia Vikander.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Igen är det storyn om den tidigare CIA-agenten Bourne med svår minnesförlust som jagas av sin tidigare arbetsgivare, hemliga dokument får bara inte avslöjas och likhögarna växer.

Som yngre, på 1980-talet, var jag fascinerad av Robert Ludlums thrillers med Jason Bourne och slukade det mesta av hans romaner. När den första filmen The Bourne Identity kom 2002 med Matt Damon i huvudrollen var igenkännandets glädje stor. Fyra filmer senare känns mötena med Bourne allt mera tröttsamma och inte minst beträffande den nya filmen Jason Bourne från 2016.

Samma som förr

Intrigen är nämligen igen den samma: Jason Bourne har mördat motståndare i patriotismens namn, men minns inte hur det började och varför och denna hemlighet i det s.k. programmet Treadstone, är så farlig för de makthavande att Bourne måste tystas med alla medel.

Så också i Jason Bourne, agenten som ständigt är påpassad med hjälp av allsköns superny teknik och syns på skärmar och scanrar, både i Langley i Virginia i CIA:s hökvarter och på agentstationer runtom i Europa, Berlin & London, där ständigt nya agenter i hasorna möter en knytnäve i en dörröppning eller skjuts ned på jakt efter huvudpersonen.

Naturligtvis får han också stryk efter noter men klarar sig med hjälp av sin förmåga att slå hårt tillbaka, försvinna och dyka upp på de mest oväntade ställen.

Skurkar och sympatiserande

Skurken i dramat där alla amerikanska medborgare ska kunna följas upp av CIA via sina mobiler, är givetvis CIA-chefen, spelad av Tommy Lee Jones (No Country for Old Men) på gammal rutin. Ny mellanchef i CIA, med sympatier till den jagade Jason Bourne, heter nu Heather Lee, spelad av Alicia Vikander, svenskan vars karriär gått spikrakt uppåt efter filmer som Ex Machina och The Danish Girl.

En maffig biljakt ger litet extra kött på benen åt den nya Bournefilmen som inte lämnar de actiontörstade lottlösa. Filmens mest sympatiska skådespelare är Matt Damon som gör en säker huvudrollsfigur.

Men det mesta i intrigen följer invanda mönster, så också slutuppgörelsen mellan Jason Bourne och agenten Asset (Vincent Cassel) nere i kloakerna.

Slutet lämnas igen så öppet att en ny film om Jason Bourne verkar sannolik.

På spåret. Tommy Lee Jones och Alicia Vikander i CIA gör allt för att nysta in Jason Bourne (Matt Damon) i filmen med samma namn.