Sameflickan som gjorde sig fri

Amanda Kernells debutfilm Sameblod är en lågmält intensiv berättelse som borrar djupt i en av de stora svenska skamfläckarna, rasdiskrimineringen av samerna.

Sameblod

★★★★✩

Manus & regi: Amanda Kernell.

Genre: dama.

I huvudrollerna: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi, 

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Filmen knyter liksom många andra, t.ex. Rädda soldat Ryan samman nutid med dåtid för att igen sluta i nuet. 

Den gamla Elle-Marja/Christina (Maj-Doris Rimpi) är på väg till sin systers Njennas (Mia Erika Sparrok) samiska begravning i de hemtrakter hon lämnade som ung.

Det var då hon lösgjorde sig från en kultur med traditionell renskötsel bland naturfagra fjäll och sjöar och ett liv i kåta för att börja klara sig på egen hand bland den svenska majoritetsbefokningen.

Förnedring

I en återblick från 1930-talet, som fyller upp s.g.s. hela filmen, får vi veta varför.

I skolan var samerna andra klassens medborgare. Deras modersmål var bannlyst, den som talade samiska fick sig med linjalen på händerna av skolfröken (Hanna Dahlström). Också ortens svenska pojkar var ett ständigt hot och plåga för sameeleverna på väg till och från skolan. Efter en förnedrande besök från Uppsala där huvudpersonen Elle-Marja (Lene Cecilia Sparrok) tvingas utstå en rasbiologisk undersökning naken tar hon saken i egna händer och tar tåget till Uppsala.

Kvar blir en oförstående mor och syster Njenna som fortsätter att jojka och leva kvar i den tradition hon är uppfödd i. 

Med huvudet fyllt av kämpalust, tvivel och motsättningar börjar Elle-Marjas vindlande vandring som ”normal” svensk med namnet Christina och ett ständigt förnekande av sitt ursprung.

Rätt eller fel

Frågan som regissören lämnar öppen för åskådaren är om hon gör rätt eller fel när hon väljer att vara stark nog att lösgöra sig eller för ambivalent och undfallande när hon klipper av banden till sitt ursprung.

Sameblod påminner mycket om Klaus Härös humant betonade filmer i den mening att den skyndar långsamt och bjuder på djupa personporträtt och psykiskt mer än fysiskt våld. I synnerhet Elina - som om jag inte fanns och Den nya människan blottlägger liknande skamfläckar.

Amanda Kernell f. 1986 i Umeå men idag bosatt och verksam i Köpenhamn, fick priset som bästa unga regissör för Sameblod på filmfestivalen i Venedig i fjol. Hon har i Lena Cecilia Sparrok, sameflicka från Norge, f. 1997, hittat en strålande skådespelare som debuterar i filmen. Också hennes syster Mia Erika Sparrok som gör syster Njennas roll, Maj-Doris Rimpi som den åldrande Elle-Marja, Hanna Dahlström som skolläraren och Julius Fleischanderl som Elle-Marjas tillfälliga pojkvän i Uppsala imponerar i en tidvis grym men framför allt renande berättelse som få känner till.

Förnedrande. Sameflickan Elle-Marja (Lene Cecilia Sparrok) gör en stark huvudroll i filmen Sameblod.

Drama och komedi möts i Tulpanfeber

I Holland förekom på 1630-talet en av världens första spekulationsbubblor, den s.k. tulpanmanin. Utgående från Deborah Moggachs roman Tulip Fever visar filmen Tulpanfeber vad fenomenet förorsakade bland rika och fattiga i Amsterdam i allmänhet och hos en köpmansfamilj i synnerhet.

Tulpanfeber

★★★✩✩

Regi: Justin Chadwick

Manus: Tom Stoppard, Deborah Moggach. 

Genre: drama.

I huvudrollerna: Alicia Vikander, Christoph Waltz, Dane DeHaan.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Familjen i fråga utgörs av Sophia (Alicia Vikander – Den danska flickan) och Cornelis Sandvoort (Christoph Waltz – Unglorious Basterds), han med rötterna i Amsterdams förmögna köpmannaskrå, hon ett barnhemsbarn som tack vare sin skönhet tar steget upp och blir hans unga hustru.

Filmens berättarröst är Maria (Holliday Grainger - My Cousin Rachel) som förälskar sig i fiskhandlaren William (Jack O´Connell). När Cornelis inte får sin efterlängtade son trots flitiga ouvertyrer i sänghalmen hyr han en konstnär (Dane DeHaan – A Cure for Wellness) som åtminstone ska måla ett porträtt av man och hustru för eftervärlden.

Många turer

Sen går det som det går, det vill säga som förväntat, när två unga människor möts, det blir förbjuden kärlek och oväntat många turer i tranedansen eftersom också Maria nedkommer med en liten, som ytterligare blandar ihop korten. Dessutom håller den feberaktiga tulpanspekulationen, med sina dyra små knölar som blommar i en endaste vecka, på att brista med rätt katastrofala följder.

Om den centrala kärlekshistorien i Justin Chadwicks (The Other Boleyn Girl) känns litet träig och påminner om ett shakespeareaktig pjäs är den komiska biten desto bättre och mot slutet av filmen får den ett omisskännligt drag av dramathriller. 

Filmen är ett kostymdrama och påminner om Flickan med pärlörhänge  och innehåller liksom den scener vackra som klassiska tavlor. Christoph Waltz gör en ny inmutning som mångfacetterad och komplex köpman med hjärtat på rätta stället. Alicia Vikander är inte bara bra med stora och små nyanseringar utan har också ett tydligt anlag för det komiska. I en biroller övertygar Judi Dench som abbedissa.

Förbjuden kärlek. Konstnären (Dane DeHaan) kan inte hålla fingrarna bort från den avporträtterade hustrun (Alicia Vikander), vilket drabbar hennes man Cornelis (Christoph Waltz).

Lurad till sovjetiska paradiset

Många vänstersinnade som trodde på frihet, jämlikhet och broderskap flyttade på 1930-talet till Sovjetunionen, bland dem ett flertal amerikafinländare. Dessa människors förtigna historia viks ut i filmen Ikitie.

Ikitie

★★★✩✩

Regi: A J Annila.

Manus: A J Annila, Aku Louhimies på basen av Antti Tuuris roman.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Tommi Korpela, Sidse Babett Knudsen, Hannu-Pekka Björkman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 43 min.

Antti Tuuri, vars roman filmen bygger på, är inte den enda som skrivit om den här dramatiska och efteråt ihjältigna eran i vår närhistoria. Också Fredrik Lång berättar om det i romanen Ryska kusinen från 2003.

Det var idealister som trodde på en politisk idé som lockades av Stalins ”paradis” i Karelen men som alla försvann efter Stalins utrensningar. Filmens huvudperson pacifisten Jussi Ketola (Tommi Korpela – Miehen työ) var i Amerika och prövade lyckan innan han återvände till Finland där han blev småbrukare och familjefar tills han en natt kidnappas och skjutsas av den facistiska Lapporörelsen över gränsen till Ryssland.

Säker på att allt är ett misstag tvingas Ketola till sist inse att det inte finns någon återvändo och hamnar på den blomstrande kolchosen Hopea, ledd av Joe Hill (Ville Virtanen). Med angivaren Kallonen (Hannu-Pekka Björkman) ständigt andandes i nacken blir livet om inte en dans på rosor i alla fall hyggligt nog. I synnerhet när han gifter sig med den amerikanska änkan Sara (Sidse Babett Knudsen - tv-serien Borgen) och bygger sig en ny framtid.

Men åskmolnen hopar sig. Stalins utrensningar har kört i gång och kolchosen Hopea hamnar också i skottlinjen. Regissören A J Annila (Sauna, Jadesoturi) har en tydlig dramaturgisk nerv och temporytmik i berättandet utan att frossa i våld. Men det finns givetvis med och mest mot slutet efter en mera prosaisk återgivning av livet i Karelen. 

Tommi Korpela är skådespelaren som bär upp filmen med sin återhållsamma gestaltning. För goda biroller svarar Hannu-Pekka Björkman som filmens stora skurk och Sampo Sarkola som oljad fixare i ett ingenmansland mellan ryssar och invandrare.

Att händelserna i ryska Karelen förtegs berodde antagligen på att Sovjetunionen och USA gjorde gemensam sak mot Nazityskland under andra världskriget men också I Finland  förnekades fakta på grund av känsliga grannrelationer och först 1992 erkändes massgravarna i området. Att filmen har en samhällspolitisk tyngd i ett Finland som i år firar 100-årsjubileum är höljt utom allt tvivel. 

Skjutsad över gränsen. Småbrukaren Ketola (Tommi Korpela) hamnar mot sin vilja i ryska Karelen och är ljusstark huvudperson i filmen Ikitie.

Bonnläppar bakom den stora kuppen

Steven Soderbergh fiskar i kända vatten med sin comeback Logan Lucky, en utvikare på hans tidigare filmer Ocean´s Eleven, 12 och 13.

Logan Lucky

★★★✩✩

Regi: Steven Soderbergh.

Manus: Rebecca Blunt,

Genre: kriminalkomedi.

I huvudrollerna: Channing Tatum, Adam Driver, Daniel Craig.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Regissören Steven Soderbergh, f. 1963 och med svenskt påbrå på fädernet, har redan tidigare hotat sluta filma men återvänt. Till hans bästa filmer hör Traffic från 2000 innan han hemföll till skojar&rångenren med sina Ocean´s-filmer.

Logan Lucky har inte utan orsak kallats country & redneckversionen på Ocean´s-filmerna och handlar om en rånkupp under ett stort Nascar-race i North Carolina, där några sällsynt korkade bröder står för ”tankearbetet”.

Channing Tatum ( 21 & 22 Jump Street) spelar den från hustrun (Katie Holmes) frånskilda och nyligen från jobbet sparkade Jimmy Logan som tvingas dryga ut sin sinande personliga kassa med kriminella metoder, som utan vidare kan klassificeras till de mera oortodoxa. Hans kumpan blir den enarmade brodern Clyde, gestaltad av en nollställd Adam Driver (While We Were Young), och systern Mellie (Riley Keough).

Förutom lokala korkskallar tvingas man från fängelset smuggla ut sprängämnesexperten Joe Bang, i en roll där Daniel Craig bytt ut James Bond smokingen mot arbetshalare och hemgjorda bombgrejor.

De klantiga stereotypierna lyckas visserligen roa tidvis men i längden blir skämten och plattityderna på djupaste amerikanska södernslang tröttande.

Skådespelet är ändå någorlunda hyfsat och blir bäst mot slutet när Hilary Swank (Million Dollar Baby) träder in på scenen som FBI specialagent Sarah Grayson. Också Riley Keough, bekant från skräckfilmen It Comes at Night är värd att onämnas, samma gäller den ständigt pulserande countrymusiken.

Klantigt brödrapar. Channing Tatum och Adam Driver använder sig av oortodoxa metoder för att komma åt storkovan.

Sofia Coppola sätter kvinnoperspektiv på krigsdrama

Sofia Coppolas nyfilmatisering av The Beguiled (De bedragna) synar en utlöpare i det amerikanska inbördeskriget ur kvinnoperspektiv. Skådespelet och fotarbetet tilltalar mest.

The Beguiled

★★★✩✩

Regi: Sofia Coppola.

Manus:

Genre: drama.

I huvudrollerna: Colin Farrell, Nicole Kidman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 33 min.

The Beguiled grundar sig på en roman från 1966 av Thomas Cullinan och kom ut i första filmversion 1971 med den svenska titeln Korpral McB - anmäld saknad med Clint Eastwood och Geraldine Page i huvudrollerna.

Nu är synsättet mera feministiskt men Coppola (Lost in Translation, Marie Antoinette) håller greppet om åskådarna. 

Colin Farrell (Phone Booth,Total Recall) är yankeen, korpral McBurney, som flytt slagfältet sårad i benet och hittas på sydstatstruppernas fiendesida i dåligt skick vid ett träd i skogen, där en ung flicka från en närbelägen skola för unga flickor är ute och plockar svamp. En yankee, är för att reda ut begreppen, benämningen på nordstatare i inbördeskriget, de som ville avskaffa slaveriet i motsats till sydstatarna. 

Korpralen får hjälp och husrum i flickskolan, ledd av Martha (Nicole Kidman). Här finns också läraren Edwina (Kirsten Dunst – Spider Man-filmer, Marie Antionette) och hennes högra hand Alicia, spelad av Elle Fanning. Alla tre faller på sitt sätt för den charmiga konvalescenten tillsammans med några ännu yngre töser på skolan som inte heller har något emot litet karlsällskap.

Erotiken vilar tungt i luften under en tvättscen med Kidman och Farrell för att inte säga när han sitter till bords med kvinnorna och det fnittras vilt och röda kinder blossar upp.  Men sedan eskalerar händelserna på ett oväntat sätt och lugnet på flickskolan är definitivt ur balans. 

Nicole Kidman gör en rutinmässigt säker rollpresentation, Colin Farrell är snäppet bättre men bäst spelar Elle Fanning (Maleficent, Super 8), lillasyster till Dakota Fanning, känd från filmer som Man on Fire med Denzel Washngton och Världarnas krig med Tom Cruise.

Filmen är trots dramainslagen vacker och sagolik, mycket tack vara fotografen Philippe Le Sourdins poetiska arbete bakom kameran. Coppola fick priset för bästa regi under filmfestivalen I Cannes, vilket nog var att ta i litet i överkant. Någons storfilm är det inte, men nog värd en närmare titt i alla fall.

Känslosvall. Kopral McBurney förvrider huvudena på kvinnorna, bland med Alicia (Elle Fanning).

Julafton för vänner av Stephen King

Stephen King har skrivit både strunt och hårresande goda klassiker. Filmatiseringen av romanerna The Dark Tower finns någonstans mitt emellan, med udden riktad en yngre målgrupp.

The Dark Tower

★★★✩✩

Regi: Nikolaj Arcel.

Manus: Akiva Goldsman, Jeff Pinkner, Anders Thomas Jensen.

Genre: action, fantasy.

I huvudrollerna: Matthew McConaughey, Idris Elba, Tom Taylor.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 31 min.

Men man ska nog vara en inbiten Stephen King-fan för att uppleva det fina i kråksången, för det mesta är The Dark Tower bara aett actionäventyr av många liknande.

Fantasin saknas givetvis inte, inte heller maktspelet mellan ont och gott. Någonstans i en annan dimension reser sig ett högt svart torn som håller universum samman. De onda vill förstöra tornet, som bara kan skadas av barns tankar. Därför samlar den svartklädde magikern (Matthew McConaughey - True Detective tv-serien, Killer Joe) ihop barn med telepatisk förmåga för att ståla tornet i bitar.

På Jorden tar det formen av jordbävningar, bl.a. i New York där unge Jake (Tom Taylor) bor och ser nattliga sannmardrömmar om tornet. Föräldrarna tror honom inte men när de onda från andra sidan skickar personer efter honom lyckas han fly genom en okänd portal till de ondas rike och slår här följe med revolvermannen Roland (Idris Elba - Prometheus) som länge jagat magikern för att han dödade Rolands far. Men nu ska universum också räddas och det blir som sig bör de svagare och en samling goda trakasserade trashankar som ställer sig upp mot en övermakt av onda.

Konstigt så denna kingska äventyrsvärld i dansken Nikolaj Arcels (A Royal Affair) regi påminner om den tolkienska, med t.o.m. en mellanvärld där magikern råder tillsammans med typer som är som tvillingar till orcherna, osv. 

Med undantag för några bra actionscener och teknisk finesser är storyn bara för förväntad för att engagera. Matthew McConaughey lyckas inte heller framkalla den åsyftade skräckkänslan och den unge huvudrollsinnehavaren Tom Taylor (Broken Hearts) smälter mestadels in i tapeten. Bäst är Idris Elba som träffsäker gunslinger. 

Kombattanter. Matthew McConaughey är ond och Idris Elba god i The Dark Tower.

Äntligen finsk film som slår an

Zaida Bergroths nya film Miami överraskar positivt och blir bara bättre och bättre ju längre handlingen framskrider.

Miami

★★★★✩

Regi: Zaida Bergroth.

Manus: Zaida Bergroth, Jan Forsström.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Krista Kosonen, Sonja Kuittinen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Finska filmer rosar sällan marknaden. Senast jag såg en bra sådan var Klaus Härös Fäktaren 2016 och före det Utrensning. På hösten kommer nyversionen av Okänd soldat som borde vara något i hästväg men nu har också Zaida Bergroths (Skavabölen pojat) tredje film Miami dykt upp som en rätt otippad vinnarkandidat bland årets inhemska produktioner.

Marknadsförd som en kvinnofilm med kvinnliga skådespelare i huvudrollerna och kvinnlig regissör har den nog mycket att ge också en manlig tittargrupp, för här finns alla egenskaper hos en god film bra story.

Miami handlar om två systrar som vuxit upp på skilda håll men som träffar varandra på nytt och drar ut på en resa som blir dramatisk.

19-åriga Anna (Sonja Kuittinen) är en vanlig ung flicka som vantrivs som barbiträde. När hon stöter på sin för länge sedan försvunna halvsyster Angela (Krista Kosonen) börjar det hända saker.

Angela är showdansös som jobbar på klubbar och natthak och har en utstrålning som heter duga. Men hon har också nästlat in sig i undre världen där suspekta typer har en och annan gås (penningskuld) oplockad med  Angela. 

Det märker också Anna mycket snart när hon lockas med i showvärlden tillsammans med sin karismatiska syster. Om Angela är den skinande vackra diamanten är Anna den smartare av systrarna som hittar på idéer för att klara dem ur knipan.

Skådespelet i fokus

Hopkoket på roadmovie och kriminalthriller fungerar trots en inte så originell grundstory. I stället är det skådespelet och musiken i filmen som står för kickarna.

Krista Kosonen är som vanligt säkerheten själv också i rollen som vacker ängel med brustna vingar och hennes bidrag till filmen ska inte underskattas.

Men mest imponerar nog Sonja Kuittinens förvandling från osäker flicksnärta till tilldragande showgirl men framför allt som en ung kvinna med klös i klorna när det verkligen gäller. Kuittinen som tidigare medverkat i tv-serien Tripla gör en ypperlig filmdebut i Miami och man väntar med spänning på följande filmroll.

I birollerna ser vi bl.a. Unga Teaters tidigare chef, skådespelaren Christian Lindroos, som kriminell kuf på dekis.

Systrar som möts. Angela (Krista Kosonen) lär Anna (Sonja Kuittinen) att dansa.