Klåfingriga kvinnor i farten

Den nyaste filmen i raden av stöldglorifieringar i serien Ocean´s står och faller med den kvinnliga skådespelaroktetten. Det är snyggt, det är stajlat men någon riktig känsla för filmen infinner sig inte.

Ocean´s 8

★★★✩✩

Regi & manus: Gary Ross

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Sandra Bullock, Cate Blanchet, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Mindy Kaling, Rihanna, Awkwafina, Whitney White, Sarah Paulson.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Småskurken Debbie Ocean (Sandra Bullock) har suttit av sitt straff på fem år och knappt har hon skuddat fängelsedammet av sig innan hon börjar planera följande kupp.

Med sig får hon brottsexperter, en hemmamamma (Sarah Paulson) och klåfingriga medsystrar av varierande valör med den gemensamma nämnaren att de alla är kvinnor. Och nu ska världens dyraste diamanthalsband byta ägare, närmare bestämt under en glamorös fest för högdjur ur nöjesvärlden.

Alla kan sin sak, från Helena Bonham Carters fnoskiga modedesigner till datorhackaren Rihanna och Awkwafina som ficktjuv av rang.

Regissören Gary Ross (Seabiscuit) förlitar sig till 100 procent på sin karismatiska skådespelarbukett och visst finns här en hel del utstrålning med Bullock, Cate Blanchett och Sarah Paulson i förarsätet.

Men storyn är lika tunn som förväntad och utan aktörernas utstrålning hade det blivit en ordentlig pannkaka av det hela. Smarta stickrepiker och en coolhet som förnöjer håller ändå vitsordet på godkänt med darr på ribban.

Stöldkupp på gång. Här ska det stjälas. Cate Blanchett och Sandra Bullock i Ocean´s 8.

Utstuderat våld med Brolin och Del Toro

I första filmen Sicario från 2015 var fokus riktat på den aningslösa FBI-agenten Emily Blunt som kämpade mot drogkarteller i Mexiko. I uppföljaren Sicario: Day of the Soldado spelar sökarljuset mest över Benicio Del Toro och Josh Brolin som tar sig an samma avskum inom dorgkartellerna vid mexikanska gränsen.

Sicario: Day of the Soldado

★★★✩✩

Regi: Stefano Solima.

Manus: Taylor Sheridan.

Genre: kriminalthriller.

I huvudrollerna: Benicio Del Toro, Josh Brolin, Isabela Moner.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Om man förmår svälja det faktum att samma smutsiga rättskämpar Alejandro (Benicio Del Toro –  Traffic, Sicario) och Matt Graver (Josh Brolin – No Country for Old Men, Sicario) som bedrog och utnyttjade FBI-agenten, spelad av Emily Blunt i första filmen, nu står i rampljuset står uppföljaren för hygglig men mer konventionell och förväntad våldsunderhållning. De riktiga kickarna lyser med sin frånvaro. Regissören Stefano Solima kan hantverket och har maffiafilmer som Sugurra och Gomorra att falla tillbaka på.

När amerikanska myndigheterna misstänker att mexikanska knarkkarteller smugglar terrorister med muslimska företecken över gränsen och det smäller på diverse varuhus får Matt Gravers CIA-team fria händer att bussa kartellerna på varandra.

Alejandro ska för sin del mörda dem han behöver men dessutom kidnappa dottern Isabel (Isabella Moner – Transformers: The Last Knight) till en kartelledare och skuldlägga en annan kartell. Det går förstås rent åt helsike och spänningen stiger mot kokpunkten.

Matt tvingas offra Alejandro för att klara sig och Alejandro, ja, han är redan blind av hämnd efter att ha förlorat sina närmaste i första filmen och klarar sig ur dödens käftar som av ett under, blodig, skitig och med kulhål i käftamentet. Han blir också en ställföreträdande fadersfigur för den kidnappade Isabel liksom för en ung pojke som enrollerats till en drogkartell. 

Slutet är solklart – denna underhuggarpojke, som nästan hade ihjäl Alejandro – blir med säkerhet en av huvudpersonerna i den tredje Sicario-filmen som antagligen dyker upp efter några år. Det som hämtar in pengar ska utnyttjas till sista droppen, tycks vara mottot.

Duo i korselden. Alejandro (Benicio Del Toro) är kidnappare och fadersfigur för kartellkungsdottern Isabel (Isabela Monter) i filmen Sicario: Day of the Soldado.

Skräck bakom gravens rand

När gammelmormor går hädan sätter det igång en räcka händelser bland de kvarlevande i familjen som får håret att resa sig på huvudet – nästan till slutet av filmen.

Hereditarity

★★★★✩

Regi & manus: Ari Aster.

Genre: skräck.

I huvudrollerna: Toni Collette, Milly Shapiro, Alex Wolff, David Byrne.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Filmen spelar högt på det övernaturliga och skuggor bakom graven. Stämningen är omedelbart kuslig, för passagerna då det inte är action är som sig bör långa och bygger upp det som behövs när det börjar hända saker.

Ari Asters förstlingsverk är m.a.o. gediget horrorhantverk med en egenartad touch. Redan från start inser man att allt inte står rätt till i familjen Graham. Man förbereder begravningen av mormodern, som visar sig ha varit en riktig satmara men dessutom är dottern Charlie (Milly Shapiro – debut i kortfilmen Broadway Kids Against Bullying: I Have a Voice) en tonåring med grava psykiska problem och den litet äldre sonen Peter (Alex Wolff – Coming Through the Rye) en yngling som halkat in på farliga vägar med haschrökning som hobby. Modern Annie (Toni Collette – Det sjätte sinnet) gör miniatyrer av hus och kämpar med hatblandade samvetskval över känslolösheten inför moderns död medan fadern (Gabriel Byrne -– ett flertal tv-serier och filmer som The Usual Suspects, Miller´s Crossing) är den mest normala i huset.

Chock och skratt

Snart är det dags för den första chocken när Charlie omkommer i en trafikolycka med Peter vid ratten.För att få tröst i sorgen dras Annie till spiritismen och det är då alla helvetes portar öppnar sig. Mot slutet av filmen tar den sig form av mera normal horror samtidigt som den slår över och fri- eller ofrivilligt får tittaren att skratta, så överdrivet ter sig skeendena.

Toni Collette gör en praktroll av en kvinna på gränsen till vansinne och outhärdlig sorg men också de övriga skådespelarna håller tittaren på helspänn. Till filmens fördel hör det faktum att den inte skräms genom en räcka chockeffekter utan låter rädslan porla på i magbottnen under långa stunder. Förutom slutet är filmen ett utmärkt tillskott till horrorgenrens pärlor.

Håller nästan till slutet. Hereditarity är en skräckfilm där speciellt Toni Collette lyser.

Kulturer på kollisionskurs

När familjens heder överskuggar allt annat går det som i den norsk-iranska kvinnliga regissören Iram Haqs film Vad ska folk säga. Fokus ligger på tonårsdottern i en pakistansk familj som flyttat till Norge i hopp om en bättre framtid. Här kolliderar våra västerländska och de traditionellt pakistanska kulturtraditionerna så det står gnistor om det hela.

Vad ska folk säga

(Orig. titel Hva vil folk si)

★★★★✩

Regi & manus: Iram Haq.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Maria Mozdah, Adil Hussain.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Naturligtvis är det viktigt att erbjuda oss nya synvinklar i rådande kärva kulturpolitiska världsläge med tilltagande flyktingfientlighet, men risken finns att filmen bland en del bara förstärker avogheten mot för oss avvikande människor.

För det är helt klart att man blir upprörd när man ser hur Nishas (Maria Mozdah) familj och i synnerhet hur hennes far Mirza (Adil Hussain) bemöter dotterns försök att smaka på västerländsk frihet.

När fadern ertappar henne med en norsk gutt på rummet brakar helvetet lös, uppvaktaren får på käften och dottern flyger tillsammans med fadern tillbaka Pakistan, där hans syster med familj ska ingjuta vett i henne skalle. Och vett betyder att följa islam, lära sig familjetraditioner, uppföra sig lydigt i allmänhet, och i synnerhet att vara sexuellt återhållsam för att inte familjen ska bli utskämd. Någon sex har Nisha f.ö. inte utövat vilket hon heligt bedyrar, men fadern slår dövörat till.

Detta hederskodex att inte tappa ansiktet, att skämma ut sig, förekommer bland muslimer, med hedersmord som sista desperata utväg, bosatta i Mellanöstern, Pakistan, Kurdistan och Nordafrika.

Feministiskt

Nishas lott blir att i hemlandet hållas fängslad mot sin vilja och hjälpa till med hushållssysslorna. Men hon har en stark vilja och när det börjar hetta till mellan henne och en lokal yngling får fastern nog och kräver att fadern tar henne tillbaka till Norge.

Här blir ont bara värre och dramat tillspetsas och uppväxthistorien tar sig uttryck man omöjligt kan lista sig till.

Filmen lyfter bra fram den konservatism som frodas bakom religionens täckmantel. Delvis bottnar den i regissörens egen uppväxt i Iran. Hon hamnade som 14-åring mot sin vilja att flytta till Norge.

Vad ska folk säga är en stark spelöppning och en feministisk brandfackla när man debatterar om traditioner och kulturell olikhet. I dag lever tusentals unga kvinnor i samma situation som filmens huvudperson.

Ett berörande bildspråk, ett starkt manus och bra skådespelartraditioner är garanter för en givande filmkväll. Presentationen fortsätter i Borgå under veckoslutet och kommande vecka.

Inte samma värderingar. Dottern (Maria Mozdah) och fadern (Adil Hussain) drar varken jämnt i Norge eller i Pakistan i filmen Vad ska folk säga.

Urrolig satir om Stalins död

Filmen The Death of Stalin visar att det går att skämta om precis vad som helst, också om en av de mörkaste perioderna i Sovjetunionens historia.

The Death of Stalin

★★★★★

Regi: Armando Iannucci.

Manus: Armando Iannucci, David Scheider.

Genre: politisk satir.

I huvudrollerna: Steve Buscemi, Simon Russell Beale.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 46 min.

För regin svara den skotska Emmy- och BAFTA-vinnaren Armando Iannucci (In the Loop och tv-serier som Fru vicepresident) som med ett starkt skådespelargarde och en hel drös av dräpande repliker får oss att skratta åt något som egentligen var både tragiskt och skräckinjagande. Filmen utspelas 65 år tillbaka i tiden år 1953 då Josif Stalin till regimens fasa dör. Men inte knall och fall, nej han vaknar som av ett under till livet igen, hjälpt av hastigt hopplockade och riktigt odugliga läkare, eftersom alla dugliga antingen förpassats till Sibirien eller blivit avrättade.

Det vassa manuset med massor av komiska poänger förvaltas med stor pondus, känsla för rollen och en äktbrittisk torr humor av skådespelarna med Steve Buscemi (Fargo, Reservoir Dogs) i spetsen i rollen som en mäkta nervös Nikita Chrustjov som motvilligt får i uppdrag att organisera Stalins begravning.

Totalt kaos

Skriv upp att det är totalt kaos efter diktatorn Stalins död. Det tisslas och tasslas till höger och vänster, kotterier bildas lika snabbt som de splittras, ingen vågar helt enkelt lita på någon annan och alla är lika rädda för att försäga sig som för att mista livet. Spindeln i nätet är chefen för den ökända sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD Lavrentij Beria (Simon Russell Beale – Into the Woods) som styr och ställer i känd stil med sina motståndare samtidigt som han våldför sig på unga flickor men men tills sist själv hamnar att bita i det sura äpplet.

Också kritiskt

Som film betraktad är The Death of Stalin både komisk och kritisk och visar oförblommerat på det skräckvälde Stalin byggde upp.

Genom att frejdigt kombinera fakta med en gnutta fiktion bygger Iannucci upp en alldeles obetalbar politisk skrattfest som lyckligtvis inte spelas med replikerna uttalade med rysk accent utan på ren engelska, vilket förstärker filmens egenartade trovärdighet.

Sällan har man sett en så smart och effektiv underhållning, vilket kanske orsakade att Ryssand förbjöd filmen. Ja, det finns mycket som är obehandlat i Rysslands historia, vilket den aktuella filmen minsann blottlägger på ett oväntat men utmärkt sätt.

Död som en sten. Det uppstår kaos när Stalin dör 1953. Längst t.v. Steve Buscemi som Nikita Chrustjov.

Kuslig skräckfilm trots all tystnad

En skräckfilm utspelad under total tystnad hör inte till det vanliga, men John Krasinskis A Quiet Place är ytterst spännande.

A Quiet Place

★★★★✩

Regi: John Krasinski.

Manus: Brian Woods, Scott Beck.

Genre: skräckfilm.

I huvudrollerna: John Krasinski, Emily Blunt.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 30 min.

Filmen utspelas i en klaustrofobisk postapokalyps där människan hamnat i svårt underläge och jagas av vidunderliga utomjordingar, aliens, som har stor likhet med t.ex. monstren i Alien-filmerna och Världarnas krig. Ni vet de där med en massa tänder och en påfallande likhet med jätteinsekter, knirrande ljud och en utomjordisk ondska som utstrålar ur varje skrymsle på deras vämjeliga kroppar. Överlevnadsstrategin är lika enkel som svår. Man ska vara tyst för monstren är blinda men hörseln mer än perfekt och genast som de hör något ljud sätter de efter en och sliter en i stycken.

Så går det i början, som för att markera att här är det allvar. Mamma (alltid lika pålitliga Emily Blunt – The Girl on the Train, Sicario), pappa (John Krasinski – Something Borrowed –  paret är gifta också i verkligheten), en tjurig tonårsdotter och en liten son tar mediciner med sig från ett öde köpcentrum i en småstad och går moltysta hemåt. Men parveln har tagit med ett leksaksflygplan som mitt i allt går i gång, tjuter och har sig. Pappan springer för livet för att rädda sin son men en alien kommer farande och försvinner med gossen.

När familjen chockad kommer hem försöker de som vanligt att få kontakt med överlevande med kortvågsradio men de övriga tycks ha strukit med.

Goda råd dyra

Med en mamma som snart ska föda blir goda råd dyra. Hur vara tyst under förlossningen, i synnerhet när bestarna hört ljud från det förskansade hemmet och stryker omkring i våningen när värkarna sätter igång. 

Nya komplikationer och faror radas upp på löpande band, gevär avfyras i nattens tystnad, allt medan pappan och mamman försöker  lära barnen överlevnadens svåra konst.
Jämfört med Oscarsvinnaren för bästa manus 2017, skräckfilmen Get Out som åtminstone hade litet humor att bjuda på, är A Quiet Place en fest för skräckfilmsälskare som gillar kalla kårar och långa avsnitt av stigande spänning, avbrutna av våldsam action.
Liksom i filmen Mars Attacks kommer familjens tonårsdotter också på fulingarnas svaga punkt, men mera ska inte avslöjas.

Ja, sällan har man gripit om stolstöden med en sådan frenesi. Hjärtklappning och svettiga händer garanteras till fullo.

Problematiskt. Fel plats att föda utan ljud konstaterar Emily Blunt i gastkramande skräckfilmen A Quiet Place.

Vackert om ålderdom och glömska

När Ella och John rymmer från hem och vuxna barn för att uppleva en sista semester tillsammans vet de också att livet går mot sitt slut.

En sista semester

(The Leisure Seeker)

★★★★✩

Regi: Paolo Virzì.

Manus: Stephen Amidon.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Helen Mirren, Donald Sutherland.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

När italienska regissören Paolo Virzì (Girighetens pris, Galna av lycka) till sin första engelskspråkiga film lyckats engagera två så goda skådespelare som Helen Mirren och Donald Sutherland behöver man inte fundera på resultatet.

Veteranskådespelarna gör ett charmigt porträtt av pensionärsparet som upplevt så mycket tillsammans och nu gör ett sista försök att återuppliva det förflutna. John är engelsklärare med stor passion för litteratur och alltid en faktaspäckad anekdot om Joyce, Hemingway, etc. för den som gitter lyssna. Men till Hemingways hem på Key West har han aldrig varit och det är hit paret färdas i sin veteranhusbil Leisure Seeker. Problemet är att John drabbats av Alzhemier vilket komplicerar det mesta på resan, i synnerhet de gemensamma minnen paret försöker återuppliva.

Därförinnan har barnen för avsikt att fira sina föräldrar med kaka och hela faderullan, vilket dessvärre blir droppen som får bägaren att rinna över. De rymmer och gör sina beslut själva. En sista gång.

Lätt dramatik och humor kantar vägavsnitten i en roadmovie längs några av USA:s vackraste kusttrakter. 

Grundidén att låta ett huvudsakligen harmoniskt och kärleksfullt långt samliv bilda bakgrund för filmen är lika enkel som fungerande. Med små medel och stort hjärta kryssar Mirren och Sutherland framåt i en film där mycket är förväntat men också några överraskningar ligger på lut.

Filmen är delvis besläktad med Still Alice där Julianne Moore också 

spelar en förälder med grav Alzheimer. Men En sista semester är betydligt roligare.

En sista semester. Helen Mirren och Donald Sutherland ser tillbaka på sitt liv i en berörande och humoristisk roadmovie.