En lovsång till antirasismen

Spike Lees nya film BlackkKlansman är en eloge till alla rasismmotståndare, spetsad med svart (!) humor och element av thriller.

BlackkKlansman

★★★★✩

Regi: Spike Lee.

Manus: Charlie Wachtel, David Rabinowitz, Kevin Willmott och Spike Lee, baserat på en bok av Ron Stallworth.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: John David Washington, Adam Driver, Jasper Pääkkönen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 15 min.

Filmen baserad på den sanna berättelsen om en mörkhyad polis i Colorado på 1970-talet som infiltrerar sig i lokala Ku Klux Klan bevisar att sanningen är mera otrolig än dikten. Men hur lyckas en mörkhyad nästla in sig bland vita rasister. Jo, genom en stand-in vid poliskåren som besöker mötena medan afroamerikanen själv sköter snacket per telefon.

Den bisarra historien om Ron Stallworth (John David Washington – The Book of Eli) som blir polis i Colorado inleds när han ser en tidningsannons där Ku Klux Klan söker nya medlemmar. Han ringer upp en klanmedlem och berättar vitt och brett hur han hater negrer och alla utan ariskt blod. Snart är polischefen inkopplad och hans kollega Flip Zimmerman (Adam Driver – div. Star Wars-filmer, While We´re Young) inkopplad för de fysiska besöken. Medan poliserna gör sin undercover som samma person framgår det att klanen planerar en bombattack. Högsta Klanhönset David Duke (Topher Grace – Delirium) kommer samtidigt till Colorado som attacken förbereds men utan problem går det inte, varken för infiltratörernas eller Klanens del.

Den misstänksamma klanmedlemmen Felix Kendrickson (Jasper Pääkkönen – Pahat Pojat, Rööperi) anar nämligen ugglor i mossen och situationen tillspetsas alltmer.

Humor och ironi

Filmen bygger mycket på humor och ironi, speciellt i samtalen mellan Ron Stallworth och David Duke. Den vita överhögheten får agera dumbommar och idioter medan de afroamerikanska ungdomarna som håller möte i staden samt valda personer inom en rasistisk polismakt är ”de goda”.

Washington och Driver gör en bra och samspelt duo men också Jasper Pääkkönen lyser som fanatisk Klanmedlem. Mot slutet förlitar sig inte Spike Lee riktigt på filmens bärkraft utan låter dokumentärsnuttar med bl.a. Donald Trump och hans ”make America great again” fylla vita duken.

Onödigt. Budskapet finns där för var och en som vill se det. För det vill inte alla. Tänker på de rasister bland biopubliken som antagligen gnisslade tänder när deras ideologi trampas så här ordentligt ned i ”smutsen” som i BlackkKlansman. 

Med beröm godkänt. Jasper Pääkkönen lyser i rollen som fanatisk Klanmedlem.

Tom Cruise igen i actiontagen

Han springer som besatt, han är med om biljakter, han får stryk efter noter men kommer som katten med nio liv alltid ned på marken med livet i behåll, dvs. Tom Cruise som agent Ethan Hunt i nyaste Mission Impossible: Fallout.

Mission Impossible: Fallout

★★★✩✩

Regi & manus: Christopher McQuarrie.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Henry Cavill, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 27 min.

Tom Cruise hör till Hollywoods mest betalda skådespelare och hans egen guldgruva, Mission Impossible-filmerna, bara fortsätter. Den nyaste Mission Impossible: Fallout är redan den sjätte i raden om någon är intresserad eller minns. För regin svarar actionveteranen Christopher McQuarrie med filmer som Mission Impossible: Rogue Nation och Jack Reacher (med Tom Cruise) på meritlistan.

Man blandar lätt ihop de Mission Impossible-filmer som varit. Den förra filmen hette Rogue Nation från 2015 medan den de flesta minns var Ghost Protocol (2011) där Cruise klängde på väggen till en skyskrapa.

Men vem bryr sig. Liksom de tidigare filmerna handlar det om de godas kamp mot onda män, män som nu stjäl plutonium, som hamnar på drift när Ethan Hunt sabbar ett uppdrag p.g.a. sitt ömmande samvete och höööga moral.

Hetsig färd

Så gissa tre gånger om Ethan Hunt, Luther (Ving Rhames – M.I: Rogue Nation, m.fl.) och Benji (Simon Pegg – Rogue Nation) får ett uppdrag de inte kan säga nej till: dvs. hitta plutoniumet och rädda världen från riktade kärnvapenattacker. Det blir en hetsig färd tillsammans med den gåtfulla CIA-agenten Walker (Henry Cavill – diverse Batman-filmer). Han visar sig ha en massa orent mjöl i sin påse,  då han deltar på en färd som sträcker sig från Berlin till Paris, London och upp i bergmassiv där den mastiga slutscenen med två kraschande helikoptrar bildar en snygg slutvinjett.

Men före det blir det förbålt med action, slagsmål, biljakter och svek, där fiender dyker upp litet var stans och vänner byter sida som en vanlig knegare sina skjortor.

Vanessa Kirby (Everest, Genius) som spelar The White Widow är filmens femme fatal och överlag en märklig karaktär. Som vanligt är handlingen onödigt tillkrånglad men den kan man strunta i för det här är underhållning för massorna med typiskt amerikanskt kärlekssirap och moralkakor i smeten.

Bäst är filmen om man bara låter det rulla på, för bombastiskt action finns det gott om. Bäst gillade jag toalettscenen i Paris, där WC-skålar och speglar krossas utan pardon när en asiatisk liten benknäckarfigur i kostym gör sitt bästa för att ta Ethan Hunt av daga. Det lyckas givetvis inte så en sjunde film väntar runt hörnet om ett par, tre år. 

Kul i luften. Det är skojigt att åka helikopter tycker Tom Cruise i Mission Impossible: Fallout.

Klåfingriga kvinnor i farten

Den nyaste filmen i raden av stöldglorifieringar i serien Ocean´s står och faller med den kvinnliga skådespelaroktetten. Det är snyggt, det är stajlat men någon riktig känsla för filmen infinner sig inte.

Ocean´s 8

★★★✩✩

Regi & manus: Gary Ross

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Sandra Bullock, Cate Blanchet, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Mindy Kaling, Rihanna, Awkwafina, Whitney White, Sarah Paulson.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Småskurken Debbie Ocean (Sandra Bullock) har suttit av sitt straff på fem år och knappt har hon skuddat fängelsedammet av sig innan hon börjar planera följande kupp.

Med sig får hon brottsexperter, en hemmamamma (Sarah Paulson) och klåfingriga medsystrar av varierande valör med den gemensamma nämnaren att de alla är kvinnor. Och nu ska världens dyraste diamanthalsband byta ägare, närmare bestämt under en glamorös fest för högdjur ur nöjesvärlden.

Alla kan sin sak, från Helena Bonham Carters fnoskiga modedesigner till datorhackaren Rihanna och Awkwafina som ficktjuv av rang.

Regissören Gary Ross (Seabiscuit) förlitar sig till 100 procent på sin karismatiska skådespelarbukett och visst finns här en hel del utstrålning med Bullock, Cate Blanchett och Sarah Paulson i förarsätet.

Men storyn är lika tunn som förväntad och utan aktörernas utstrålning hade det blivit en ordentlig pannkaka av det hela. Smarta stickrepiker och en coolhet som förnöjer håller ändå vitsordet på godkänt med darr på ribban.

Stöldkupp på gång. Här ska det stjälas. Cate Blanchett och Sandra Bullock i Ocean´s 8.

Utstuderat våld med Brolin och Del Toro

I första filmen Sicario från 2015 var fokus riktat på den aningslösa FBI-agenten Emily Blunt som kämpade mot drogkarteller i Mexiko. I uppföljaren Sicario: Day of the Soldado spelar sökarljuset mest över Benicio Del Toro och Josh Brolin som tar sig an samma avskum inom dorgkartellerna vid mexikanska gränsen.

Sicario: Day of the Soldado

★★★✩✩

Regi: Stefano Solima.

Manus: Taylor Sheridan.

Genre: kriminalthriller.

I huvudrollerna: Benicio Del Toro, Josh Brolin, Isabela Moner.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Om man förmår svälja det faktum att samma smutsiga rättskämpar Alejandro (Benicio Del Toro –  Traffic, Sicario) och Matt Graver (Josh Brolin – No Country for Old Men, Sicario) som bedrog och utnyttjade FBI-agenten, spelad av Emily Blunt i första filmen, nu står i rampljuset står uppföljaren för hygglig men mer konventionell och förväntad våldsunderhållning. De riktiga kickarna lyser med sin frånvaro. Regissören Stefano Solima kan hantverket och har maffiafilmer som Sugurra och Gomorra att falla tillbaka på.

När amerikanska myndigheterna misstänker att mexikanska knarkkarteller smugglar terrorister med muslimska företecken över gränsen och det smäller på diverse varuhus får Matt Gravers CIA-team fria händer att bussa kartellerna på varandra.

Alejandro ska för sin del mörda dem han behöver men dessutom kidnappa dottern Isabel (Isabella Moner – Transformers: The Last Knight) till en kartelledare och skuldlägga en annan kartell. Det går förstås rent åt helsike och spänningen stiger mot kokpunkten.

Matt tvingas offra Alejandro för att klara sig och Alejandro, ja, han är redan blind av hämnd efter att ha förlorat sina närmaste i första filmen och klarar sig ur dödens käftar som av ett under, blodig, skitig och med kulhål i käftamentet. Han blir också en ställföreträdande fadersfigur för den kidnappade Isabel liksom för en ung pojke som enrollerats till en drogkartell. 

Slutet är solklart – denna underhuggarpojke, som nästan hade ihjäl Alejandro – blir med säkerhet en av huvudpersonerna i den tredje Sicario-filmen som antagligen dyker upp efter några år. Det som hämtar in pengar ska utnyttjas till sista droppen, tycks vara mottot.

Duo i korselden. Alejandro (Benicio Del Toro) är kidnappare och fadersfigur för kartellkungsdottern Isabel (Isabela Monter) i filmen Sicario: Day of the Soldado.

Skräck bakom gravens rand

När gammelmormor går hädan sätter det igång en räcka händelser bland de kvarlevande i familjen som får håret att resa sig på huvudet – nästan till slutet av filmen.

Hereditarity

★★★★✩

Regi & manus: Ari Aster.

Genre: skräck.

I huvudrollerna: Toni Collette, Milly Shapiro, Alex Wolff, David Byrne.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Filmen spelar högt på det övernaturliga och skuggor bakom graven. Stämningen är omedelbart kuslig, för passagerna då det inte är action är som sig bör långa och bygger upp det som behövs när det börjar hända saker.

Ari Asters förstlingsverk är m.a.o. gediget horrorhantverk med en egenartad touch. Redan från start inser man att allt inte står rätt till i familjen Graham. Man förbereder begravningen av mormodern, som visar sig ha varit en riktig satmara men dessutom är dottern Charlie (Milly Shapiro – debut i kortfilmen Broadway Kids Against Bullying: I Have a Voice) en tonåring med grava psykiska problem och den litet äldre sonen Peter (Alex Wolff – Coming Through the Rye) en yngling som halkat in på farliga vägar med haschrökning som hobby. Modern Annie (Toni Collette – Det sjätte sinnet) gör miniatyrer av hus och kämpar med hatblandade samvetskval över känslolösheten inför moderns död medan fadern (Gabriel Byrne -– ett flertal tv-serier och filmer som The Usual Suspects, Miller´s Crossing) är den mest normala i huset.

Chock och skratt

Snart är det dags för den första chocken när Charlie omkommer i en trafikolycka med Peter vid ratten.För att få tröst i sorgen dras Annie till spiritismen och det är då alla helvetes portar öppnar sig. Mot slutet av filmen tar den sig form av mera normal horror samtidigt som den slår över och fri- eller ofrivilligt får tittaren att skratta, så överdrivet ter sig skeendena.

Toni Collette gör en praktroll av en kvinna på gränsen till vansinne och outhärdlig sorg men också de övriga skådespelarna håller tittaren på helspänn. Till filmens fördel hör det faktum att den inte skräms genom en räcka chockeffekter utan låter rädslan porla på i magbottnen under långa stunder. Förutom slutet är filmen ett utmärkt tillskott till horrorgenrens pärlor.

Håller nästan till slutet. Hereditarity är en skräckfilm där speciellt Toni Collette lyser.

Kulturer på kollisionskurs

När familjens heder överskuggar allt annat går det som i den norsk-iranska kvinnliga regissören Iram Haqs film Vad ska folk säga. Fokus ligger på tonårsdottern i en pakistansk familj som flyttat till Norge i hopp om en bättre framtid. Här kolliderar våra västerländska och de traditionellt pakistanska kulturtraditionerna så det står gnistor om det hela.

Vad ska folk säga

(Orig. titel Hva vil folk si)

★★★★✩

Regi & manus: Iram Haq.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Maria Mozdah, Adil Hussain.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Naturligtvis är det viktigt att erbjuda oss nya synvinklar i rådande kärva kulturpolitiska världsläge med tilltagande flyktingfientlighet, men risken finns att filmen bland en del bara förstärker avogheten mot för oss avvikande människor.

För det är helt klart att man blir upprörd när man ser hur Nishas (Maria Mozdah) familj och i synnerhet hur hennes far Mirza (Adil Hussain) bemöter dotterns försök att smaka på västerländsk frihet.

När fadern ertappar henne med en norsk gutt på rummet brakar helvetet lös, uppvaktaren får på käften och dottern flyger tillsammans med fadern tillbaka Pakistan, där hans syster med familj ska ingjuta vett i henne skalle. Och vett betyder att följa islam, lära sig familjetraditioner, uppföra sig lydigt i allmänhet, och i synnerhet att vara sexuellt återhållsam för att inte familjen ska bli utskämd. Någon sex har Nisha f.ö. inte utövat vilket hon heligt bedyrar, men fadern slår dövörat till.

Detta hederskodex att inte tappa ansiktet, att skämma ut sig, förekommer bland muslimer, med hedersmord som sista desperata utväg, bosatta i Mellanöstern, Pakistan, Kurdistan och Nordafrika.

Feministiskt

Nishas lott blir att i hemlandet hållas fängslad mot sin vilja och hjälpa till med hushållssysslorna. Men hon har en stark vilja och när det börjar hetta till mellan henne och en lokal yngling får fastern nog och kräver att fadern tar henne tillbaka till Norge.

Här blir ont bara värre och dramat tillspetsas och uppväxthistorien tar sig uttryck man omöjligt kan lista sig till.

Filmen lyfter bra fram den konservatism som frodas bakom religionens täckmantel. Delvis bottnar den i regissörens egen uppväxt i Iran. Hon hamnade som 14-åring mot sin vilja att flytta till Norge.

Vad ska folk säga är en stark spelöppning och en feministisk brandfackla när man debatterar om traditioner och kulturell olikhet. I dag lever tusentals unga kvinnor i samma situation som filmens huvudperson.

Ett berörande bildspråk, ett starkt manus och bra skådespelartraditioner är garanter för en givande filmkväll. Presentationen fortsätter i Borgå under veckoslutet och kommande vecka.

Inte samma värderingar. Dottern (Maria Mozdah) och fadern (Adil Hussain) drar varken jämnt i Norge eller i Pakistan i filmen Vad ska folk säga.

Urrolig satir om Stalins död

Filmen The Death of Stalin visar att det går att skämta om precis vad som helst, också om en av de mörkaste perioderna i Sovjetunionens historia.

The Death of Stalin

★★★★★

Regi: Armando Iannucci.

Manus: Armando Iannucci, David Scheider.

Genre: politisk satir.

I huvudrollerna: Steve Buscemi, Simon Russell Beale.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 46 min.

För regin svara den skotska Emmy- och BAFTA-vinnaren Armando Iannucci (In the Loop och tv-serier som Fru vicepresident) som med ett starkt skådespelargarde och en hel drös av dräpande repliker får oss att skratta åt något som egentligen var både tragiskt och skräckinjagande. Filmen utspelas 65 år tillbaka i tiden år 1953 då Josif Stalin till regimens fasa dör. Men inte knall och fall, nej han vaknar som av ett under till livet igen, hjälpt av hastigt hopplockade och riktigt odugliga läkare, eftersom alla dugliga antingen förpassats till Sibirien eller blivit avrättade.

Det vassa manuset med massor av komiska poänger förvaltas med stor pondus, känsla för rollen och en äktbrittisk torr humor av skådespelarna med Steve Buscemi (Fargo, Reservoir Dogs) i spetsen i rollen som en mäkta nervös Nikita Chrustjov som motvilligt får i uppdrag att organisera Stalins begravning.

Totalt kaos

Skriv upp att det är totalt kaos efter diktatorn Stalins död. Det tisslas och tasslas till höger och vänster, kotterier bildas lika snabbt som de splittras, ingen vågar helt enkelt lita på någon annan och alla är lika rädda för att försäga sig som för att mista livet. Spindeln i nätet är chefen för den ökända sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD Lavrentij Beria (Simon Russell Beale – Into the Woods) som styr och ställer i känd stil med sina motståndare samtidigt som han våldför sig på unga flickor men men tills sist själv hamnar att bita i det sura äpplet.

Också kritiskt

Som film betraktad är The Death of Stalin både komisk och kritisk och visar oförblommerat på det skräckvälde Stalin byggde upp.

Genom att frejdigt kombinera fakta med en gnutta fiktion bygger Iannucci upp en alldeles obetalbar politisk skrattfest som lyckligtvis inte spelas med replikerna uttalade med rysk accent utan på ren engelska, vilket förstärker filmens egenartade trovärdighet.

Sällan har man sett en så smart och effektiv underhållning, vilket kanske orsakade att Ryssand förbjöd filmen. Ja, det finns mycket som är obehandlat i Rysslands historia, vilket den aktuella filmen minsann blottlägger på ett oväntat men utmärkt sätt.

Död som en sten. Det uppstår kaos när Stalin dör 1953. Längst t.v. Steve Buscemi som Nikita Chrustjov.