Bästa musikfilmen på länge

Filmen Bohemian Rhapsody är inte bara en måstefilm för alla Queenfans, den är den bästa biografiskt inspirerade spelfilmen på långa tider och ett genuint mästerverk när den lyfter på allvar.

Bohemian Rhapsody

★★★★★

Regi: Bryan Singer.

Manus: Anthony Mc Carten, Peter Morgan.

Genre: biografiskt drama, musikfilm.

I huvudrollerna: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee.

Barntillåten.

Speltid: 2 t 14 min.

Bryan Singer, känd för filmerna The Usual Suspects, X-Men och Superman, gör en ny genreerövring som har vittringen av Oscarstatyetter på långt håll.

Sättet att lyfta fram Queens och i synnerhet Freddie Mercurys roll för rockbandet är enastående bra.

Rami Maleks förmåga att leva sig in i Freddie Mercury är perfekt i alla avseenden, inte minst vad det gäller kroppsspråk och läppsynkronisering. Det är nämligen Freddie Mercurys röst vi hör i alla sånger men för att det ska fungera måste ljudsynkroniseringen vara hundra procentig, och det är den.

Mot toppen

Filmen visar Queens story från ett anspråkslös början på småsyltor fram till Live Aid konserten på Wembley 1985, då bandet redan var splittrat och Freddie försökte sig på solokarriär – med dåligt resultat.

Det litet snåriga partiet när det började köra ihop sig mellan bandmedlemmarna på toppen av ära och berömmelse kan man glömma.

Det är musikinslagen påspätt med Rami Maleks rollprestation som gör Bohemian Rhapsody till en film som överglänser A Star is Born om Lady Gaga med premiär i år och Amy Winehouses också fantastiskt fina biografiska film Amy från 2015.

Rami Malek var rätt obekant före filmen med visserligen en prisad insats i nät-serien Mr. Robot och en liten roll i Paul Thomas Andersons The Master.

En annan rollprestation värd att nämnas är Gwilyn Lee som har en osannolikt stor likhet med Queengitarristen Brian May. Också Lucy Boynton i rollen som Freddie Mercurys hustru Mary är bra. Hon hade inte precis någon lätt sits tillsammans med Freddie Mercury när hans homosexuella jag slog ut i blom och han till sist insjuknade i aids. 

Utjämningar

Dessa nedförsbackar jämnas ändå ut i filmens slut då Queen gjorde en bejublad comeback på den av Bob Geldof arrangerade Live Aid konserten på Wembley i juni 1985.

Också inserterna där uppkomsten av den 6 minuter långa rockklasikern Bohemian Rhapsody kom till 1975 och blev den stora hiten i gruppens fjärde studioalbum A Night at the Opera är underbar att höra på och se. 

Missa inte en film som väcker känslor och minnen till liv, som gör en på gott humör och får en att plocka fram hemalbum av The Queen.

Att regissören Bryan Singer fockades i slutet av regiarbetet och ersattes med Dexter Fletcher (Eddie the Eagle) märks överhuvudtaget inte i filmen.

Rollprestation med stort R. Rami Maleks gestaltning av Freddie Mercury är utropstecknet i den fina musikfilmen Bohemian Rhapsody.

Purfinskt drama tilltalar

Markku Pölönens nya film Oma maa är det finskaste av finska man kan tänka sig. En bra story, goda skådespelare och fint kameraarbete gör den till en film som tilltalar.

Oma maa

★★★✩✩

Regi: Markku Pölönen.

Manus: Antti Heikkinen, Markku Pölönen.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Oona Airola, Konsta Laakso.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Oma maa är Markku Pölönens första långfilm på tio år. Regissören känd för bl.a. Kivenpyörittäjän kylä (1995) och Koirankynnen leikkaaja (2004) har tillsammans med Antti Heikkinen, som även skrivit manus till filmen Juice som har premiär inom kort, gjort ett manus som lyfter fram tiden i Finland efter andra världskriget en bit in på 1950-talet. En nostalgitripp för äldre och en historielektion för yngre.

Det handlar om en kärlekshistoria med inslag av krigsmuller och alkoholmissbruk och filmen har på en vecka redan setts av över 100.000 åskådare.

Äldsta dottern Anni (Oona Airola) i den förmögna släkten Malmberg, som bedriver ett bageri i Norra Karelen, mister i kriget sin bror Aarne. Hon stöter efter kriget på Veikko (Konsta Laakso – Roskisprinssi) som var med och blev enda överlevande i den grupp finska soldater som utsattes för ett ryskt bakhåll där brodern strök med.

Det uppstår kärlek vid första ögonkastet. Veikko kommer nämligen lämpligen hem till Malmbergs med gårdens häst från fronten och bjuds genast av Anni in till julbordet, där fadern (Antti Virmavirta – Valoa yössä) och modern (Marjaana Maijala – tv-serierna Sorjonen och Presidentti) med avsmak ser på den oborstade, illa klädda typen, som kriget lämnade efter sig med en massa skärvor i kroppen och andra sår i själen. Han blir persona non grata.

Nybyggare

Efter hetsiga meningsskiljaktigheter flyttar Anni hemifrån och bygger tillsammans med Veikko upp sin framtid på en tomt som staten tilldelat krigsskadade i mitten av ingenting, en s.k. ”kall tomt” utan vägförbindelser, där allt skall huggas ned, röjas upp och byggas till bastu och hus från scratch.

Vänliga ortsbor hjälper till och livet ler som vackrast när systern (Helmi Linnosmaa) kommer på besök med fadern, modern vägrar ta sina vägar till nybygget. Men så förfaller Veikko till en kvälls supande med suspekta vänner och katastrofen bankar på dörren. Anni drar tillbaka till staden medan Veikko lider alla helvetets kval tills modern Malmberg ser på saken med nya ögon och blir den person som ställer allt till rätta.

Oma maa är en film där historiens vingslag hörs tydligt men framför allt en film om starka kvinnor i en värld med konservativa eller krigsskadade nervvrak till män. Faktum är att de krigsskadade fick klara sig på egen hand långa tider, först på 1990-talet togs veteranerna till heders och fick den upprättelse de förtjänade.

Fotoarbetet hör till filmens ljuspunkter för att inte tala om skådespelet. Oona Airola som medverkat i rollen som polis i tv-serien Bullets och i filmen Hymyilevä mies om boxaren Olli Mäki är ännu ett tämligen oskrivet blad men gör i Oma maa en rollprestation som heter duga. Också Helmi Linnosmaa som hennes syster, Antti Virmavirta som fadern och Marjaana Maijala som hennes mor liksom Konsta Laakso och Arto Heikkilä som rådig bysbo med munnen på skaft är alla bra skådespelare som gör filmen, med en ibland något haltande dialog, till en upplevelse man kommer ihåg.

Släktdispyter. Antti Virmavirta spelar fadern Kalevi Malmberg medan Oona AIrola är den lyskraftiga dottern Anni i kärlekshistorien och efterkrigstidsdramat Oma maa.

Lady Gaga lyser i musikmelodrama

Det är Lady Gaga som gör att musikmelodramat A Star is Born blir en hyfsad film. Men också Bradley Coopers förstlingsverk som regissör är bra. Mest mainstream är manuset.

A Star is Born

★★★✩✩

Regi:

Manus: Eric Roth, Moss Hart, m.fl.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Lady Gaga, Bradley Cooper.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 16 min.

Vad jag inte visste är att filmens story om en stigande ung kvinnlig sångstjärna och en manlig beskyddare och medhjälpare som hamnar på dekis, har berättats många gånger om, den nu aktuella är den fjärde i ordningen. Den första såg dagens ljus 1937, år 1954 stod James Mason och Judy Garland i rampljuset och 1976 var Kris Kristofferson och Barbara Streisand i huvudrollerna. Det höjer ytterligare på Bradley Coopers aktier som i filmen visar både att han kan sjunga och att han kan regissera.

Mot bottnen

I rollen som Jack spelar han en country/popstjärna som drar bra med publik men har problem med både alkohol och droger. När han efter en gig råkar se unga Ally sjunga Edith Piaf blir han betagen  men hon är bara måttligt intresserad att slå följe med honom. När Jack till sist övertalar Ally att sjunga en duett med honom öppnar sig en ny värld. Ally stiger med raketfart mot höjderna och Jack är till en början idel solsken, men sedan tar dels avundsjukan, dels tristessen över hans eget liv tyglarna och det bär iväg mot bottnen.

Storyn är mer än förväntad men filmen lyckas ändå skapa trovärdiga kontraster och spänningar mellan de sjungande aktörerna. Att Bradley Cooper, som mest gjort ganska intetsägande roller med undantag för American Sniper, övertygar som sångare är en positiv överraskning men med handen på hjärtat är det Lady Gaga som med sina charmiga, genomtolkade uppträdanden höjer filmen till en ny nivå. Hon är en av popmusikens stora men visar också att hon kan skådespelets ädla konst i sin naturalistiska rolltolkning. Sångerna i filmen imponerar mycket och lyfter med sig tittaren också när det är som mest melodramatiskt mot slutet.

En stjärna föds. Lady Gaga och Bradley Cooper nöts mot varandra i musikdramat A Star is Born.

Uppgörelser på hotell

Sju för varandra okända personer möts på ett sjaskigt hotell. Det är upptakten till en händelsekedja där tittaren sitter med förvåningens finger i häpnadens mun och bara njuter av en bra upplagd våldsthriller. Drew Goddards film Bad Times at the El Royale är en story där ingenting är som det ser ut.

Bad Times at the El Royale

★★★★★

Regi & manus: Drew Goddard.

Genre: kriminaldrama, thriller.

I huvudrollerna: Jeff Bridges, Chris Hemsworth, Cynthia Erivo, Lewis Pullman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 22 min.

Drew Goddard blev kändis i.o.m. horrorfilmen The Cabin in the Woods 2012 och återvänder nu mer taggad än någonsin. Hans manus är skarpt och bitande och regin lysade men också en bugning till Quentin Tarantino i en film som håller hela sina nästa 2,5 timmar.

En bil kör fram till Hotel El Royale där gränsen mellan Kalifornien och Nevada går mitt igenom byggnaden. En man kommer in i ett av hotellrummen, sedan får han besök, ett hagelgevär avlossas och vi förflyttas tio år framåt i tiden. Incidenten avspeglar sig på det som följer.

Gäst på gäst

Det är nu i slutet på 1960-talet och det en gång så snofsiga hotellet har mist sin lyster, men jukeboxen är still going strong och här spelas den tidens schlagers och poplåtar som ger stämningen en skön inramning. 

Den första gästen är en sångerska (Cynthia Erivo – Harriet) som aldrig uppnådde den framgång hon var värd och hon får snart sällskap av en till åren kommen präst (Jeff Bridges – Big Lebowski) och en dammsugarförsäljare (John Hamm – Malmen ) med en förfärlig svada på gång.

Följande gång en bildörr slår igen framför hotellet efter en våldsam sladd på bilen är det en ung tilldragande kvinna i solgalsögon (Dakota Johnson – Fifty Shades of Grey) som med frän replikering undertecknar hotelliggaren med Fuck you. Portieren är en ung man (Lewis Pullman – The Strangers: Prey at Night) med starka samvetskval över sitt tidigare liv, som kort presenterar hotellet för gästerna. Och snart börjar det hända saker.

Pusselthriller

Flera gäster anländer, spänningen stiger trots ett sävligt tempo och man väntar med förtjusning på vad som blir nästa steg i denna pusselthriller, där besökaren i varje rum presenteras som ett kapitel för sig, som i en äkta Tarantinofilm.

Tillbakablickar ger kött på benen och när Chris Hemsworth (Thor, Avengers), sektledare med idel onda avsikter, stiger in i hotellet brakar helvetet lös.

Bad Times at the El Royale har redan en lovande rubrik och alla förväntningar infrias. Det blir givetvis många lik och flera för tittaren ”fel” personer biter i gräset innan krutröken har lagt sig.

Storyn och strukturen är utmärkta och skådespelet starkt. I främsta rummet står Jeff Bridges, Cynthia Erivo och Lewis Pullman. En av höstens stora filmöverraskningar utan vidare.

Gäster på hotell. John Hamm, Jeff Bridges och Cynthia Erivo är de som anländer först till El Royale innan det börjar hända saker. En av höstens bästa filmer.

En helt annorlunda vuxensaga

Två individer i marginalen dras till varandra och blir på sätt och vis ett slags par. Gräns är en film som förbluffar tittaren och är garanterat ett udda blomster som tilltalar trots många äckliga detaljer.

Gräns

★★★★✩

Regi: Ali Abbasi.

Manus:  Ali Abbasi, Isabella Eklöf, John Ajvide Lindqvist, baserad på den sistnämndes novell.

Genre: drama, thriller, fantasy.

I huvudrollerna: Eva Melander, Eero Milonoff.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Ali Abbasi är fortfarande en rätt okänd regissör med svensk-iranskt påbrå, som 2016 debuterade med långfilmen Shelley. Tills nu, vågar jag  påstå. Om man nämner att Gräns grundar sig på John Ajvide Lindqvists novell med samma namn och tillägger att det var han som också skrev novellen Låt den rätte komma in, där en vampyr skapade sprickor i den svenska idyllen, börjar vissa saker klarna.

Vi befinner oss igen i ett gränsland där fantasi och verklighet slår lovar om varandra och det är inte fel att påstå att Gräns har vissa likheter med Guillermo del Toros fantasyfilmer.

För gräns bockade Ali Abbas i Cannes för priset i klassen Un Certain Regard, vilket innebär att det handlar om en ovanlig film, långt utanför mainstreamstråket. Den utsågs också till Sveriges Oscarbidrag i serien Bästa utländska film.

Specialtullare

En stark sminkad Eva Melander (Flocken, tv-serien Bron) är tulltjänstemannen Tina, ful som stryk, som emellertid kan lukta sig fram till människors känslor och därför är en osviklig medhjälpare när det gäller att sätta fast människor som försöker smuggla in än det ena, än det andra. Tack vare sin pricksäkerhet har hon hittat sin plats i samhället, trots att hon vantrivs med sin velige pojkvän och en far (Sten Ljunggren - Pistvakt) med en vacklande psykisk och fysisk hälsa.

Nya grepp

Allt förändras när hon möter Vore (Eero Milonoff – Remu Aaltonen i filmen Ganes) i ett tjänsteärende och märker att han och hon är av samma skrot och korn, dvs. de hör till trollens ovanliga släkte. 

Allt för mycket kan inte avslöjas men Gräns är en film som handlar om hur människan ser ned på de annorlunda och hur alla har rätt att leva i ett utanförskap, också ett som är mycket annorlunda. Någon flyktingdramatik handlar filmen inte om titeln till trots.

I vissa passager tänjer filmen ganska långt på god smak men står man ut med det är filmen en av de mest originella som visats i år och på långa tider. Abbasi har lyckats göra en film med personporträtt på djupet och vecklar både burdust och känsligt ut en story som trollbinder tittaren.

Skådespelarna är utmärkta, det gäller både Eva Melander och Eero Milonoff men också Sten Ljunggren som bortkollrad fadersfigur. Naturscenerierna och fotot är mycket fina och gör sitt för en bra helhet.

Det går troll i storyn. Eero Milonoff och Eva Melander tar sig ett dopp i regnet.

Mammabloggare på bästisjakt

En gulligt fjomsig mammablogare möter en världsvan manslukerska, de blir vänner, men snart försvinner väninnan i det blå. En inte så oäven upptakt till en dramakomedi och thriller som driver starkt med tittarna.

A Simple Favor

★★★✩✩

Regi: Paul Feig.

Manus: Jessica Sharzer, baserad på Darcy Bells roman.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Anna Kendrick, Blake Lively.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Jag har aldrig varit närmare bekant med skådespelaren Anna Kendrick som figurerat i Twiligt-filmerna, horrorrullen Into the Woods och diverse romantiska komedier. 

I filmen A Simple Favor är hon en mammabloggare, eller egentligen vloggare, för hon gör videor om mat, kakor, etc. för en begeistrad tittarskara.

Regissören Paul Feig (Bridesmaids) ger Anna Kendrck rätt fria händer i en berättelse som blir allt mer tillskruvad men också sjukligt humoristisk

Kendrick är den ensamstående mamman Stephanie, en söt, präktig och ack så duktig liten hurtbulle som på föräldramöten får de andra förskoleföräldrarna att gå i taket. Men en nyinflyttad kalaspingla, Emily (Blake Lively) bryr sig inte det minsta om allt överpresterande utan duon umgås över starka cocktails och hittar båda fram till varandra. När Emily ber Stephanie att hämta hennes son från förskolan försvinner Emily spårlöst.

Snart inser hon att hennes väninna inte varit den hon utgett sig för, hon ville aldrig ge ut något av sig själv, hon ville inte bli fotograferad och hon drack starka groggar som en hel karl. Polisen kopplas in på fallet men står ganska handfallen, men så hittar man en drunknad kvinna vars dna passar in på Emily.

Paul Feig satsar både på humor och spänning i storyn som löper framåt som smort. På slutet märker man att det skruvade tar över men man får nog en hel del underhållning på vägen. Blake Lively som glänst till i hajthrillern The Shallows och våldsrullen Savages gör ett hyfsat porträtt av en sexigt gåtfull kvinna men det är Anna Kendrick som gör filmen till ett rätt hyfsat tidsfördriv utan större pretentioner.

Omaka par. Blake Lively och Anna Kendrick t.h. hittar fram till varandra för en kort stund i dramakomedin och thrillern A Simple Favor.

Unga Astrid är bra men perspektivet för snävt

Den första filmen om Astrid Lindgren är gediget hantverk med bra skådespelare. Filmens titel ursäktar ändå inte det faktum att perspektivet är för snävt.

Unga Astrid

★★★✩✩

Regi: Pernille Fischer Christensen.

Manus: Kim Fupz Aakeson, Pernille Fischer Christensen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Alba August, Henrik Rafaelsen, Marie Bonnevie, Trine Dyrholm.

Åldergräns: 7 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Bille Augusts och Pernille Augusts dotter Alba gör som så många andra barn till skådespelare: de följer i föräldrarnas fotspår. I filmen Unga Astrid svarar Alba August (tv-serien Jordskott) för en formidabel huvudrollsinsats, och som väntat i en nordisk film är skådespelarna alla utmärkta. Det gäller Maria Bonnevie (Jag är Dina) i rollen som Albas mor, Trine Dyrholm (Hämnden) som Marie, kvinnan som tar hand om Albas nyfödde son Lasse i Danmark och norrmannen Henrik Rafaelsen (Thelma) som chefredaktör Blomberg som får ett barn ihop med den unga Astrid.

Med tanke på vad allt Astrid Lindgren stod i bräschen för och vad hon uträttade som författare är filmen i danskan Pernille Fischer Christensens (En sång från hjärtat) regi bara en skev spegelbild av verkligheten. Om man godkänner perspektivet om en författare i vardande, som ännu inte skrivit en rad om Pippi Långstrup, Emil i Lönneberga, Bröderna Lejonhjärta, m.fl är filmen inte oäven.

Barn på kommande

På scenen framträder i stället en upprorisk liten tonåring som nobbas på skoldanserna i Vimmerby och själv drar igång på dansgolvet så det står härliga kring. När Astrid blir praktikant på lokaltidningen faller hon som en fura för sin 49-årige chef Blomberg (Rafaelsen) som själv ligger i en svår skilsmässa och attraktionen dem emellan är ömsesidig.

Sen blir det problem när Astrid visar sig vara med barn. I hemlighet tvingas hon föra sin lille son Lasse till Danmark för att Blomberg inte ska dömas till fängelse för otukt och för att inte dra vanära över sin egen familj.

Hur det egentligen var fallet, kan man spekulera om. Själv kommenterar Astrid Lindgren senare att ett äktenskap med Blomberg var uteslutet, hon var inte kär i honom.

Därom må det vara hur det vill, filmen koncentreras i fortsättningen på turerna kring mor och barn, på smärtan i att tvingas skiljas från sin baby och rädda vad som räddas kan.

”Dokumentärpassagerna” i filmen med en vuxen Astrid läsande en brev av sina unga fans känns ganska onödiga, men ger givetvis litet extra djup åt en berättelse som har sin vågtoppar- och dalar.

Lysande tolkning. Alba August i rollen som den unga Astrid i första spelfilmen om Astrid Lindgren är utmärk medan filmen lämnar en del övrigt att önska.