När substansen finns i personrelationerna

Klaus Härös varma människosyn lyser igenom också i Borgåregissörens sjätte långfilm Okänd mästare.

Okänd mästare

★★★★✩

Regi: Klaus Härö.

Manus: Anna Heinämaa.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Heikki Nousiainen, Pirjo Lonka, Amos Brotherus.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 35 min.

Klaus Härö är en driven berättare i bilder. Han är noggrann, systematisk, kunnig, antagligen också petig och gammaldags i ordets bästa betydelse eftersom han gör konventionellt drama där stora saker lyfts fram ur den lilla människans synvinkel.

Dessutom är han en filmskapare som förlitar sig på bildberättelsens magi. Härö om någon har insett hur man skapar filmkonst av en okomplicerad, vardagsnära historia utan att luta sig mot våld eller andra excesser. Det innebär att hans filmer oberoende av tema har en själslig kontaktyta till Aki Kaurismäkis vänliga, människonära filmer. Härös filmer har med andra ord en substans och bär på ett budskap man kunde kalla kristet eller åtminstone humanistiskt. 

Ofta handlar filmerna om små människor som hamnar i kläm i ett samhällsmaskineri utan heder eller samvete. Vi såg det i debutfilmen Elina – som om jag inte fanns 2002, i Den nya människan och i Post till pastor Jakob. Tematiken glimtade också till i Härös mest sentimentala film Den bästa av mödrar, medan han slog an ett av thrillerns mera staccatobetonade ackord i senaste filmen Fäktaren.

Hägrande dröm

Okänd mästare är berättelsen om den gamle konsthandlaren Olavi Launio (Heikki Nousiainen – Post till pastor Jakob) som redan för många år tillbaka passerat pensionsstrecket. I tider då konstauktioner bedrivs allt mer på internet går affärerna för Olavi allt sämre. Därför drömmer han om en sista stor affär, ett klipp som skulle ge guldkant åt åderdomen, innan han för gott slår igen dörrarna till sitt lilla företag på Bulevarden i Helsingfors.

Olavi hamnar mot sin vilja att låta dottersonen, tonåringen Otto (Amos Brotherus) arbeta som prao i sin affär då drömmen med ens börjar gå i uppfyllelse. Att det här sker mot bakgrunden av en surnad familjerelation med enda dottern Lea (Pirjo Lonka) som han mist kontakten med och aldrig räckt en hjälpande hand till, komplicerar det mesta.

Hur som helst hittar Olavi på en auktion tillsammans med Otto en dyrgrip av en ”okänd mästare” som får alla alarmklockor att ringa. Ottos detektivarbete om målningens härkomst förstärker både släktgemenskapen och leder till en spännande budgivning med höga odds.

I de bästa av världar kan Olavi se fram emot ett kap som renderar honom pengar i hundratusen euros klassen, i synnerhet som en svensk köpare visat intresse för målningen.

När ödet, eller mera bestämt snikna och ohederliga affärskumpaner, blandar sig i leken mäts både Olavis förmåga att spela högt och vad han tillmäter de familjerelationer han själv på grund av snålhet och oförstånd låtit gå i kras.

Berörande

Huvudrollsinnehavarna med Heikki Nousiainen i spetsen gör fina rollporträtt. För filmens humor står Otto vars uppdaterade idévärld står i stark kontrast mot huvudpersonens långsamma vardagslunk anno dazumal.

Okänd mästare är igen en för Klaus Härö typiskt berörande film.I motsats till dagens ofta överlånga filmer ringar den på drygt en och en halv timme, lågmält men med eftertryck, in söndriga familjerelationer, konstens mångfacetterade värld och småföretagsamhetens problematik.

Det sävliga tempot kompar visserligen bra berättelsen men en gnutta mera fart i handlingen hade inte skadat. Fotot med kontraster mellan ett gammalt och ett nytt Helsingfors ger filmen ett extra symboliskt djupvärde.

Något stort på spåren. Konsthandlaren Olavi (Heikki Nousiainen) och dottersonen Otto (Amos Brotherus) har hittat en målning som får alarmklockorna att ringa.

Liten ren på stort äventyr

Den nyaste inhemska djur— och naturfilmen, om renkalven Ailos första år, är som väntat bländande fint fotograferad och ger tittaren en unik inblick i Lapplands flora och fauna under de fyra årstiderna. Den är fotograferad i finska och norska Lappland.

Lilla AIlos stora äventyr

(Ailo - pienen poron suuri seikkailu)

★★★★✩

Regi & manus: Guillaume Maidatchevsky.

Foto: Daniel Meyer, Teemu Liakka.

Berättare: Peter Franzén.

Genre: naturfilm.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 25 min.

Med vetskap om att producenten är MRP Matila Röhr Productions, bolaget som stått bakom andra fina naturfilmer som Sagan om skogen och Sagan om sjön (Järven tarina, Metsän tarina) kunde man visserligen vänta sig något extra. Samma herrar, Röhr & Matila hämtade för övrigt också Bio Rex till Borgå.

Unik

Det som gör filmen unik är att man väntat tålmodigt bakom kameran för att kunna fånga djur som iller, järv, björn, varg, hare, ekorre och ett flertal fåglar, på ett sätt som gör att de finns med som en självklar och naturlig del av handlingen.

Och den börjar när lilla Ainos mamma avviker från renflocken och föder sin lilla pojkkalv mitt i vildmarken då vintern sakta håller på att övergå i vår och renarna är som mest sårbara. Nu gäller det att hitta en bar fläck, att hämta sig, och sedan ta fast flocken. Det här är lättare sagt än gjort då Ailo, bara fem dagar gammal, på vingliga ben tvingas ta sig fram fram i djup snö och simma över strida små floder innan man kommer i säkerhet fram till den övriga renhjorden.

Spänning och humor

Fortsättningen är en berättelse om Ailos och renflockens vandring efter föda men också om deras flykt undan vargar och efterhängsna järvar och hur naturens hårda lagar gäller också i vildmarken för att inte tala om uppe på kalfjället i pinande blåst och kyla.

Roliga detaljer med en iller, lämlar, en hare och fjälluggla i blickpunkten lättar upp stämningen i den dramatiserade livefilmatiseringen som minsann inte saknar spänning. Den lätt romantiska touchen påminner rentav om filmen Bambi, råddjuret som växer upp från liten kid till kantänka Skogens konung.

Naturfilmatiseringen är andäktigt vacker, inte minst då man i flygfotografering pejlar in Lapplands undersköna vidder i vinter-, höst- och sommarskrud. En av fotograferna är Borgåbon Teemu Liakka som igen visar framfötterna tillsammans med kollegan Daniel Meyer. 

Liten blir stor. Berättelsen om renen Ainos första år är en kombination av livedrama och skön natur uppe i Lappland.

Rovstäder på krigsstigen

Mortal Engines bär på vibrationer från episka storfilmer men består mest av tomt skrammel och en tunn story.

Mortal Engines

★★✩✩✩

Regi: Christian Rivers.

Manus: Fran Walsh, Philippa Bogens, Peter Jackson utgående från Philip Reeves bokserie.

Genre: fantasy, action.

I huvudrollerna: Hera Hilmar, Robert Sheehan, Hugo Weaving.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Utan filmer som postapokalyptiska Mad Max i diverse versioner och fantasyklassikertrilogin Sagan om Ringen hade Mortal Engines inte tett sig så illa. 

Nu blir det en hel del action längs samma stråk och för yngre tonårskillar har filmen definitivt något att erbjuda.

Jorden är förstörd efter ett 60 minuters kärnvapenkrig och de städer som finns kvar rullar fram på larvfötter med ett våldsamt oväsen för att plundra och röva allt i deras väg. Europa har tömts på allt det har, i inledningen utplånas som en sista munsbit en liten bayersk stad av London, som med sina blodtörstiga invånare, ledda av Thaddeus Valentine (Hugo Weaving –  Sagan om Ringen, Matrix) rullar fram som Bad Boy nr 1. Efter Europa riktas blickarna mot Kina. Problemet är att här finns en sköld som måste utplånas med riktade massförstörelsevapen, vilket Valentine kommit över från tiden före världen gick under.

Motståndare

Med på färden finns Hester Shaw (isländska Hera Hilmar – Anna Karenina), dottern med ärret på kinden och dödsfiende till fadern Valentine, och den präktige ynglingen Tom (Robert Sheehan – Misfits). Motståndarna till de elaka slår sina påsar samman och tar upp kampen mot ondskans storfurste. Hjälp får de av kinesiskan Anna Fang (Jihae - 2B), revolutionär motståndskämpe ombord på en rymdfarkost med gelikar.

Litet extra kött på benen får berättelsen tack vare Hesters uppväxt med en den levande döda Shrike, mannen gjord av skrot, som har ett märkligt förhållande och hållhake på Hester liksom Thaddeus Valentines svek mot Hesters mor. Tyvärr utvecklas detta inte nämnvärt utan handlingen går framåt med död och förintelse i släptåg. För att upprepa mig har vi en film för unga actiondiggare med fantasytycke, inte mer och inte mindre.

Stor jagar liten. Ett mordiskt London på hjul spyr död och förintelse omkring sig i filmen Mortal Engines.

Igen en Lisbeth Salander

Suprise, suprise! Lisbeth Salander är tillbaka, nu gestaltad av en tredje skådespelare och i en story grundad på den fjärde Millenniumboken, inte de av Stieg Larsson, utan den av David Lagercrantz.

Det som inte dödar oss

★★★✩✩

Regi: Fede Alvarez.

Manus:  Fede Alvarez, Steven Knight, Jay Basu.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Claire Foy.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: c. 2 t.

Bäst på film var nog svenska originalrullen med Noomi Rapace, följd av Rooney Mara i amerikansk tappning. Nu aktuella Claire Foy är mest känd som drottning Elizabeth II i Netflixserien The Crown. Som superhackare och datornördarnas datornörd hon inte riktigt den trovärdighet man är ute efter. 

Men visst finns här en thrillerstory och fula bad guys som håller spänningen i liv och den engelska titeln The Girl in the Spider´s Web säger mer än den svenska - eller finska. Regissören Fede Alvarez är ju mannen bakom fantastiska skräckrullen Don´t Breath.

Vedergällning som motto

Med spelarena i Stockholm möter vi Lisbeth Salander i en fight som visar sig leda fram – eller kanske hellre bakåt – till kära släkten, där systern (Camilla Hoeks) blivit riktigt sint på Lisbeth för att ensam ha hamnat i psykopatpappan Alexander Zalachenkos (Mikael Persbrandt) garn från unga år. Så världen ska naturligtvis förstöras för allt ont hon lidit. Trovärdigt? Nepp.

Tempot mellan actionscenerna och de lugnare partierna är i alla fall vältajmade och berättelsen har flyt. Sverrir Gudnason som Mikael Blomqvist gör som vanligt en hyfsad roll.

Gothflicka. Claire Foy är Lisbeth Salander i nya Millenniumfilmen Det som inte dödar oss.

Fyra damer med stort D

För oss är de kanske inte så bekanta men i Storbritannien har alla fyra damer stått på scenen och medverkat i filmer i tusentals timmar. Nu har Notting Hill regissören Roger Michell lyckats samla dem för diskussioner om yrket och om livet i dokumentären Nothing Like a Dame.

Nothing Like a Dame

★★★★✩

Regi: Roger Michell.

Genre: dokumentär.

Medverkande: Eileen Atkins, Judi Dench, Joan Plowright, Maggie Smith.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 24 min.

För en finländsk publik är igenkänningsfaktorn störst beträffande Judi Dench och Maggie Smith. Judi Dench blev känd speciellt som M i de senaste James Bond-filmerna medan Maggie Smith steg in i rampljuset som professor Minerva McGonagall i Harry Potter-filmerna men också lämnade sina avtryck i tv-serien Downton Abbey. Båda damerna är födda 1934.

Eileen Atkins (f. 1934) har figurerat i Gosford Park och var med och skapade Herrskap och tjänstefolk medan Joan Plowright, äldst i kvartetten, född 1929, medverkat i filmer som Hotel Sorrento  och Enchanted April.

Dessutom har de alla varit teaterskådespelare, vilket framkommer med pondus i Nothing Like a Dame.

Humoristisk

Man får nog leta efter en dokumentär som får en att dra så mycket på smilbanden som den nu aktuella.

Främst gäller det Maggie Smith som använder sin gravallvarliga deadpan humor i allt man talar om men också de övriga har humorn i sina ådror. Mycket i dokumentären handlar om namedropping från svunna tiders skådespel, men trots det eller kanske just därför, har åskådaren en och en halv timme god underhållning att se fram emot.

Här viks nämligen såväl filmvärlden som teatervärlden ut via gamla filmsnuttar och i diskussioner sinsemellan. Det diskuteras om naturalism på scenen nu och tidigare, om att spela tillsammans med sin make, som Joan Plowright med den gudaförklarade Laurence Olivier, som de andra damerna bekänner att de vara livrädda för.

Något som också lyser igenom är scenskräcken, som fanns och som finns kvar hos var och en av skådespelarna, men som kan kanaliseras till något positivt om man behärskar konsten.

Anekdoter varvas friskt med filosofiska betraktelser och aha-insikter om att leva livet.

Scenografiskt möter vi damerna på te i trädgården eller på vandring i Joan Plowrights fina hus. Fastän journalisternas frågor är förväntade och sällan djupsinniga ger de tittaren goda insikter i damernas yrkesliv och psyke. Det faktum att alla har lätt till skratt gör filmen till ett nöje samtidigt som äkthetskänslan överväger.

En dam, a Dame, är för övrigt en kvinnlig hederstitel motsvarande ordensvärdigheten knight och används på samma sätt som sir för män. Dokumentären visar självfallet  i närbild hur var och en av damerna förlänas sin titel av prins Charles respektive drottning Elizabeth II, Storbritanniens nuvarande regent.

I gott sällskap. Fr. v. damerna Maggie Smith, Joan Plowright, Eileen Atkins och Judi Dench.

Bästa musikfilmen på länge

Filmen Bohemian Rhapsody är inte bara en måstefilm för alla Queenfans, den är den bästa biografiskt inspirerade spelfilmen på långa tider och ett genuint mästerverk när den lyfter på allvar.

Bohemian Rhapsody

★★★★★

Regi: Bryan Singer.

Manus: Anthony Mc Carten, Peter Morgan.

Genre: biografiskt drama, musikfilm.

I huvudrollerna: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee.

Barntillåten.

Speltid: 2 t 14 min.

Bryan Singer, känd för filmerna The Usual Suspects, X-Men och Superman, gör en ny genreerövring som har vittringen av Oscarstatyetter på långt håll.

Sättet att lyfta fram Queens och i synnerhet Freddie Mercurys roll för rockbandet är enastående bra.

Rami Maleks förmåga att leva sig in i Freddie Mercury är perfekt i alla avseenden, inte minst vad det gäller kroppsspråk och läppsynkronisering. Det är nämligen Freddie Mercurys röst vi hör i alla sånger men för att det ska fungera måste ljudsynkroniseringen vara hundra procentig, och det är den.

Mot toppen

Filmen visar Queens story från ett anspråkslös början på småsyltor fram till Live Aid konserten på Wembley 1985, då bandet redan var splittrat och Freddie försökte sig på solokarriär – med dåligt resultat.

Det litet snåriga partiet när det började köra ihop sig mellan bandmedlemmarna på toppen av ära och berömmelse kan man glömma.

Det är musikinslagen påspätt med Rami Maleks rollprestation som gör Bohemian Rhapsody till en film som överglänser A Star is Born om Lady Gaga med premiär i år och Amy Winehouses också fantastiskt fina biografiska film Amy från 2015.

Rami Malek var rätt obekant före filmen med visserligen en prisad insats i nät-serien Mr. Robot och en liten roll i Paul Thomas Andersons The Master.

En annan rollprestation värd att nämnas är Gwilyn Lee som har en osannolikt stor likhet med Queengitarristen Brian May. Också Lucy Boynton i rollen som Freddie Mercurys hustru Mary är bra. Hon hade inte precis någon lätt sits tillsammans med Freddie Mercury när hans homosexuella jag slog ut i blom och han till sist insjuknade i aids. 

Utjämningar

Dessa nedförsbackar jämnas ändå ut i filmens slut då Queen gjorde en bejublad comeback på den av Bob Geldof arrangerade Live Aid konserten på Wembley i juni 1985.

Också inserterna där uppkomsten av den 6 minuter långa rockklasikern Bohemian Rhapsody kom till 1975 och blev den stora hiten i gruppens fjärde studioalbum A Night at the Opera är underbar att höra på och se. 

Missa inte en film som väcker känslor och minnen till liv, som gör en på gott humör och får en att plocka fram hemalbum av The Queen.

Att regissören Bryan Singer fockades i slutet av regiarbetet och ersattes med Dexter Fletcher (Eddie the Eagle) märks överhuvudtaget inte i filmen.

Rollprestation med stort R. Rami Maleks gestaltning av Freddie Mercury är utropstecknet i den fina musikfilmen Bohemian Rhapsody.

Purfinskt drama tilltalar

Markku Pölönens nya film Oma maa är det finskaste av finska man kan tänka sig. En bra story, goda skådespelare och fint kameraarbete gör den till en film som tilltalar.

Oma maa

★★★✩✩

Regi: Markku Pölönen.

Manus: Antti Heikkinen, Markku Pölönen.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Oona Airola, Konsta Laakso.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Oma maa är Markku Pölönens första långfilm på tio år. Regissören känd för bl.a. Kivenpyörittäjän kylä (1995) och Koirankynnen leikkaaja (2004) har tillsammans med Antti Heikkinen, som även skrivit manus till filmen Juice som har premiär inom kort, gjort ett manus som lyfter fram tiden i Finland efter andra världskriget en bit in på 1950-talet. En nostalgitripp för äldre och en historielektion för yngre.

Det handlar om en kärlekshistoria med inslag av krigsmuller och alkoholmissbruk och filmen har på en vecka redan setts av över 100.000 åskådare.

Äldsta dottern Anni (Oona Airola) i den förmögna släkten Malmberg, som bedriver ett bageri i Norra Karelen, mister i kriget sin bror Aarne. Hon stöter efter kriget på Veikko (Konsta Laakso – Roskisprinssi) som var med och blev enda överlevande i den grupp finska soldater som utsattes för ett ryskt bakhåll där brodern strök med.

Det uppstår kärlek vid första ögonkastet. Veikko kommer nämligen lämpligen hem till Malmbergs med gårdens häst från fronten och bjuds genast av Anni in till julbordet, där fadern (Antti Virmavirta – Valoa yössä) och modern (Marjaana Maijala – tv-serierna Sorjonen och Presidentti) med avsmak ser på den oborstade, illa klädda typen, som kriget lämnade efter sig med en massa skärvor i kroppen och andra sår i själen. Han blir persona non grata.

Nybyggare

Efter hetsiga meningsskiljaktigheter flyttar Anni hemifrån och bygger tillsammans med Veikko upp sin framtid på en tomt som staten tilldelat krigsskadade i mitten av ingenting, en s.k. ”kall tomt” utan vägförbindelser, där allt skall huggas ned, röjas upp och byggas till bastu och hus från scratch.

Vänliga ortsbor hjälper till och livet ler som vackrast när systern (Helmi Linnosmaa) kommer på besök med fadern, modern vägrar ta sina vägar till nybygget. Men så förfaller Veikko till en kvälls supande med suspekta vänner och katastrofen bankar på dörren. Anni drar tillbaka till staden medan Veikko lider alla helvetets kval tills modern Malmberg ser på saken med nya ögon och blir den person som ställer allt till rätta.

Oma maa är en film där historiens vingslag hörs tydligt men framför allt en film om starka kvinnor i en värld med konservativa eller krigsskadade nervvrak till män. Faktum är att de krigsskadade fick klara sig på egen hand långa tider, först på 1990-talet togs veteranerna till heders och fick den upprättelse de förtjänade.

Fotoarbetet hör till filmens ljuspunkter för att inte tala om skådespelet. Oona Airola som medverkat i rollen som polis i tv-serien Bullets och i filmen Hymyilevä mies om boxaren Olli Mäki är ännu ett tämligen oskrivet blad men gör i Oma maa en rollprestation som heter duga. Också Helmi Linnosmaa som hennes syster, Antti Virmavirta som fadern och Marjaana Maijala som hennes mor liksom Konsta Laakso och Arto Heikkilä som rådig bysbo med munnen på skaft är alla bra skådespelare som gör filmen, med en ibland något haltande dialog, till en upplevelse man kommer ihåg.

Släktdispyter. Antti Virmavirta spelar fadern Kalevi Malmberg medan Oona AIrola är den lyskraftiga dottern Anni i kärlekshistorien och efterkrigstidsdramat Oma maa.