En godbit för fansen, annars - tja

Tredje och avslutande delen i prequeltrilogin om Star Wars har sina sidor men är avgjort en film för massorna och de färdigt frälsta fansen.

The Rise of Skywalker

✮✮✮✩✩

Regi: J.J. Abrams.

Manus: Chris Terrio, J.J. Abrams.

Genre: fantasy, action.

I huvudrollerna: Daisy Ridley, Adam Driver.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 33 min.

Satt flera gånger och tänkte på Sagan om Ringen-trilogin under förevisningen av Star Wars:The Rise of Skywalker, samma indelning i onda och goda, där de onda dödar för att de är onda, medan de goda dödar för att de måste rädda världen.

Den förenklade dramaturgin var ändå mera djup och substansrik i Sagan om Ringen. Man berördes på ett annat sätt än i Star Wars-filmerna och nu denna nionde och sista, där allt är som ett stort spel där det smäller och vimlar av flygande farkoster. Underhållning? Säkert för många.

Kvinnohjälte

Filmen har kvinnan Rey (Daisy Ridley – Star Wars: The Force Awakens) som hjälte, en kvinna som ärvt ondskan i sig men går i det godas tjänst i motsats till sin bror Kylo Ren (Adam Driver – Marriage Story) som Rey hamnar att kämpa mot med lasersvärd och utan i filmens mest mörktonade del.

Men annars är det pang pang på gurkan och fina rymdscener från universums oändliga vidder, varvat med snälla, goda robotar och märkligt förmänskligade varelser med eller utan trynen och hårbeklädnad, som hänger på skybarerna.

Om Ridley och Driver gör det bästa av det futtiga manuset tycker man nästan synd om John Boyega som Finn och Oscar Isaac som Poe, dvs. de två goda hejdukarna som kämpar mot övermakten i luften men ändå gör otroligt förväntade och slätstrukna roller. 

Nya Prime-salen på Bio Rex har ett utmärkt ljud och är nog värd en mässa just i den här typen av filmer.

Bror och syster i duell. Adam Driver och Daisy Ridley kämpar på de ondas och de godas sida i Star Wars: The Rise of Skywalker.

Styggare kan ingen vara

Nya filmen om Jonas Gardells skoltid En komikers uppväxt får en att tänka på parafreringen till psalmen Tryggare kan ingen vara: Styggare kan ingen vara, än en liten barnaskara.

En komikers uppväxt

✮✮✮✩✩

Regi: Rojda Sekersöz.

Manus: Jonas Gardell.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Johan Rheborg, Loke Hellberg, Maria Sid.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 32 min.

Författaren och ståuppkomikern Jonas Gardells självutlämnande bok om gängbildning, mobbning och feghet i 1970-talets Sverige väckte berättigad uppmärksamhet då den utkom för snart trettio år sedan. En första film såg dagens ljus 1992, nu är det kvinnliga regissören Rojda Sekersöz tur att ta tjuren vi hornen.

Boken handlade om Jonas Gardells uppväxt i "paradiset på jorden" villaområdet Enebyberg, i filmen kallat Sävbyholm. Huvudperson är Juha, tolkad av Solsidan skådespelaren Johan Rheborg som vuxen och Loke Hellberg som ung.

Juha vill bli accepterad av de coola, sadistiska killarna på klassen, vilket får honom att gång på gång svika sina två verkliga vänner Jenny (Elisabet Xie) och Thomas (Teo Dellback). Juha vingas att bli en simpel mobbare han med och hela lärarskrået och de vuxna fattar inte ett dyft vad som pågår. För att accepteras spelar han dessutom pajas på klassens roliga timme och blir svalt mottagen av de verkliga tuffingarna  Stefan och Lennart.

Fast etsat

Två scener etsar sig fast. Den ena är när Juha som uppskattad ståuppkomiker efter en show möter Lennart (Jakob Eklund) i sin loge och det gamla mönstret mellan mobbaren och han själv återupprepas med full styrka. Den andra är när Thomas tyska mamma (Kerstin Gandler) ordnar en födelsedagfest för att göra sonen populär, med katastrofalt resultat.

En komikers uppväxt är en film som är både obehaglig, ärlig och full av känslor. Trots att den ibland känns påklistrad och övertydlig. Så här illa var väl inte ens egen skolgång, men kanske ibland. Skådespelarna är bra med Rheborg och Hellberg i spetsen liksom alla de unga skådespelarna, Maria Sid inte att förglömma som Juhas finska, svärande och oborstade mamma.

Två huvudpersoner. Johan Rheborg spelar Juha som vuxen och Loke Hellberg som ung i Jonas Gardells känslosamma, ärliga och obehagliga film En komikers uppväxt.

Död, galenskap och isolering

The Lighthouse

✮✮✮✮✩

Regi: Robert Eggers.

Manus: Max Eggers, Robert Eggers.

Genre: drama, skräckfantasi.

I huvudrollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 49 min.

Fyrvaktare är ett säreget släkte. Isolerade i långa tider händer det inte sällan att sinnet börjar svikta. Så är fallet i kubik i Robert Eggers (The Witch) film, genialisk ut i fingerspetsarna och följaktligen också inspelad i svartvitt och i gammalt rutsnitt.  Det ger en autenticitet som går tillbaka till de tidiga ljudfilmernas epok och är som klippt och skuren för The Lighthouse.

Veteranskådespelaren Willem Dafoe, känd redan från Vietnamdramat The Platoon 1986, spelar den gamle fyrvaktaren Thomas Wake, Robert Pattinson, karakteristiskt vampyransikte i The Twilight- filmerna, lärlingen Eprhaim Winslow. Duon hamnar inom samma väggar på en fyr ute på en öde kobbe i amerikanska New England på 1890-talet och snart går de varandra ordentligt på nerverna. Gamlingen kör nämligen hårt med nykomlingen, hånar, provocerar och är otrevlig i största allmänhet, medan unge Eprhaim försöker vara till lags och lättar på trycket genom onani framför en sjöjungfruamulett. Han vill mest av allt få tillträde till fyrens allra heligaste i dess topp med ljus och linser men där är det stopp. Thomas vaktar över ljushuset som sin käraste ägodel. Och det finns en orsak.

Nervsammanbrott hägrar

Efter allt mer tillspetsade supfester och en utdragen isolering p.g.a. en storm som gör det omöjligt för fartyg med avlösning att lägga till, börjar vansinnet blomma ut på många sätt. Fantasier eller inte, en läskig sjöjungfru och levande och av Ephraim dödade sjöfåglar spelar in i handlingen. Thomas anklagar Ephraim för att ha förorsakat stormen när han dödade en fiskmås, som anses vara säte för döda sjömäns själar enligt Thomas. Ett nervsammanbrott hägrar för bägge kontrahenter.

De ålderdomliga, fina dialogerna, spetsade med litet poesi och rikligt med svart humor, ger filmen en extra dimension samtidigt som fotot från den karga, öde ön i tilltagande storm ter sig allt mer fasansfull.

Skådespelarna är suveräna och både Dafoe och Pattinson lyckas exekutera långa stunder av ren filmmagi. Filmen är inte heller för lång men ett litet minus är att den inte förklarar helt logiskt skeendena. I stället kör den högt på stämningar och känslor, vilket passar bra ihop med den övernaturliga berättelsen överlag.

Två män på en fyr. Willem Dafoe och Robert Pattinson är suveräna i skräckdramat The Lighthouse.

Terminator går på i känd stil med vissa undantag

Terminator: Dark Fate är den sjätte filmen i ordningen och serverar en diger palett av explosioner och dödande stup i kvarten. Men tematisk följer den upp den andra filmen Terminator 2 - Domedagen och det är kvinnorna som är de tuffaste.

Terminator: Dark Fate

✮✮✮✩✩

Regi: Tim Miller.

Manus: James Cameron, Charles H. Eglee.

Genre: action sci-fi.

I huvudrollerna: Linda Hamilton, Mackenzie Davis, Natalia Reynes, Arnold Schwarzenegger, Gabriel Luna.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Som många gånger tidigare följer inte Terminator: Dark Fate upp handlingen i de närmast tidigare filmerna, men det kvittar. Liksom förra filmen Genisys är det action som är ledordet och det bjuds det på s.g.s. hela tiden.

Sarah Connor (Linda Hamilton), mor till John som jagades av terminatorer från framtiden i del ett och två är tillbaka och dyker upp tungt beväpnad, alkoholiserad men fast besluten att göra processen kort med nya terminatorer med ont i sinnet. I synnerhet som Arnold Schwarzeneggers goda terminator dödade John, som man ser i början av filmen. Duon blir ofrivilliga samarbetspartners när en ny superterminator REV-9 (Gabriel Luna – Transpecos) materialiserar sig i nutid med avsikt att döda unga tösen Dani (Natalia Reyes – Running with the Devil) från Mexiko som nu bär mänsklighetens framtid på sina axlar. 

Ny är också Grace (Mackenzie Davis – Blade Runner 2049) en framtida soldat av kött och blod men också maskin. Hon och Sarah Connor beskyddar Dani i Mexiko men det håller på att gå åt pipan tills Schwarzeneggers gamla kända T-800, nu i skägg,  kommer in på scenen.

Uppehållande strid

Allt är ändå en långt utdragen och uppehållande strid med REV-9 som efter att ha utsatts för bazooka, sprängts i bitar, etc. bara flyter ihop igen och sätter efter sitt mål. Filmen snuddar vid flyktingproblematiken vid mexikanska gränsen mot USA, men generellt sett är det plåt och människor som krossas på löpande band och flygplan som blir illa åtgångna. Månne inte flygskammen svalnar för en och annan tittare.

Filmen ger vad den utlovar, varken mer eller mindre, och med tanke på slutet kanske det verkligen är tid för att sätta punkt för Terminatorfilmerna. Men det är en öppen fråga som fantasifulla manusskribenter kan ändra på lätt som en plätt.

Kvinnodominans. Dani (Natalia Reynes), Grace (Mackenzie Davis) och Sarah Connor (Linda Hamilton) har sju stugor fulla i Terminator: Dark Fate.

Kärlekslängtan och sadomasochism

Regissören J-P Valkeapää är känd för två tidigare skruvade, annorlunda filmer, nu senast He ovat paenneet 2014. Med den sadomasochistiska Hundar har inte byxor (Koirat eivät käytä housuja) övertygar han även den mest skeptiska om att han är en konstfilmernas man som gör story som story till något man minns.

Hundar har inte byxor

✮✮✮✮✩

Regi: J-P Valkeapää.

Manus: Juhana Lumme, J-P Valkeapää.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Pekka Strang, Krista Kosonen.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Filmen inleds med inblickar i kirurgen Juhas (Pekka Strang – Tom of Finland) kommande beteende. Hans hustru drunknar en vacker sommardag och skuldkänslorna sätter in.

Några år senare råkar Juha som far till tonårsdottern Satu (Oona Airola – Oma maa) av en slump stöta på dominanta Mona (Krista Kosonen – Kätilö, Miami) som står till tjänst med smärta och sex appeal i våldsamma sexlekar och Juha är såld. Han tigger om stryk och får det, bl.a. stryps han med plastpåsar till medvetslöshetens gränsmarker, för under dessa seanser med tilltagande syrebrist sammansmälter illusioner och fantasier och han möter igen sin hustru.

Främst är smärtan

Några sexscener mellan huvudaktörerna förekommer inte men desto mera våldsamma tagningar med smärta i huvudrollen.

Utan att gå närmare in på dem finns det två scenbilder som stannar kvar i minnet. I slutändan handlar filmen ändå om en kärlekslängtan som utmynnar i något slags ljusning.

Den med svart humor kryddade anrättningen är så oförutsägbar och skrämmande att man sitter som på halster långa stunder. Pietari Peltolas konstfulla fotografering med detaljer, djup och kontraster ger filmen en extra dimension liksom Michael Nejtekins suggestivt dunkande musik. Givetvis är det Strang och Kosonen som bär filmen på sina axlar, båda övertygar stort i sina roller. Så vann också filmen först pris i kategorien Director´s Fortnight i Cannes. En av årets bästa inhemska filmer är här.

Kärlek och smärta. Krista Kosonen och Pekka Strang gör huvudrollerna i en av årets bästa inhemska filmer Hundar har inte byxor.

Ett och annat guldkorn men mest är det juntigt

Borgåbon, serietecknaren Pertti Jarla, har med kunnande och öga för det humoristiska skaffat sig en ba födkrok med sina trerutors strippar Fingerpori i hela 44 medier, mest papperstidningar men också på nätet. På film haltar det ändå betänkligt.

Fingerpori

✮✮✩✩✩

Regi: Mikko Kouki.

Manus: Petja Lähde, Mikko Kouki.

Genre: live action komedi grundad på serie.

I huvudrollerna: Kari Väänänen, Santtu Karvonen, Pirjo Lonka, Jenni Kokander.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 22 min.

Fingerpori är skådespelaren och Turun kaupunginteatterichefen Mikko Koukis långfilmsdebut. Han har också regisserat för teatern.

Fingerpori är en institution vars humor blomstrar tack vare snillrika ordvändningar och förädlade träbensvitsar. På film blir det tyvärr ändå mest platt fall för någon hopkittad berättelse har man inte mäktat med utan i stället valt att visa fyra episoder med kärlek eller bristen på den samma som förenande länk.

Stadsdirektör Homelius (Kari Väänänen) har lämnats av hustrun. För att få henne tillbaka vill han imponera med plakett och hedersbetygelser av centerpartiet för lång och trogen tjänst.

Den oföretagsamma forskaren Heimo Vesa (Santtu Karvonen) har äktenskapet i skick, varje kväll när gökuret slår kl. 19 går han till sängs med hustrun och förlustar sig så det står härliga till. Men när svärmor flyttar in, en gammalt nazistiskt elakstycke av rang, förpestar hon hans liv från början till slut.

Närvårdaren Krapula-Päivi (Pirjo Lonka) söker med ljus och lykta efter en stadig förbindelse mellan suporgierna p.g.a. sitt singelskap, men arbetslösa slyngeln (Aku Hirviniemi) är inte rätt person.

Roligast är Jenni Kokanders Rivo-Riitta som stor i truten bedriver Aromkafeet och stöter på karlar, men också hon drar nitlotter.

Outvecklat

Vitsarna och komiken är junthumor av ädlaste sort, det är taskiga typer som befolkar vita duken och tankarna går till Irwin Goodmans sånger och dålig finsk humorfilm överlag.

Vist finns här humor som slår an som när Jesus går på vattnet i simbassängen och Hitler som hamnat i gruppterapi, arg på allt och alla.

Det kunde ha fungerat om man vågat spänna bågen litet mera och köra med fyndiga provokationer. Miljön, fotograferad i Åbo, i kärnkraftverkets skugga och annat socialpolitiskt stoff kunde också ha utvecklats bättre.

Nu kommer Pertti Jarlas humor inte till sin rätt, vilket är synd. Kanske en tv-serie hade varit ett bättre val.

Roligast. Bäst i persongalleriet är Rivo-Riitta tolkad av Jenni Kokander.

Från mammasgosse till ond Joker

Höstens mest omtalade film Joker sviker inte förväntningarna. Joaquin Phoenix i huvudrollen gör sin bästa tolkning någonsin. 

Joker

✮✮✮✮✮

Regi: Todd Phillips.

Manus: Todd Phillips, Scott Silver.

Genre: kriminaldrama, fantasy.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Robert De Niro.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Vi har mött Joker i andra filmer om Batmanimperiet med skådespelare som Heath Ledger, Jack Nicholson och Jared Leto. Den aktuella filmen hör till kategorin hur allting började, varför The Joker blev den han blev och det är kusligt att se och snyggt förverkligat.

Joaquin Phoenix i Gotham City är den fattiga wannabe clownen Arthur Fleck, som bor med sin mamma (Frances Conroy - 6 Souls) i ett råtthål till bostad i ett nedslitet område. Han arbetar som clown på dagtid och som standup-komiker på kvällarna. Till hans många problem hör att han inte kan hejda sina ofrivilliga skrattanfall.

Så allt går emot honom. Redan i inledningen trakasseras han av ett gäng tonåringar, föraktet från kolleger och till sist våldet han råkar ut för av tre kavajklädda snobbar på tunnelbanan får honom att sjunka allt djupare i depression tills hans värld exploderar och han skjuter sina vedersakare på t-banan.

Folkhjälte

Medierna gör honom snabbt den okände hämnaren till folkhjälte och snart eskalerar hatet i staden så att s.g.s. alla anarkister klär ut sig i clowner, sätter eld på polisbilar och löper amok.

Klasskillnaderna i Gotham är nämligen milsvida och de rika och välbesuttna som bara har förakt över för de sämre lottade ger förstås inte avkall på sin makt.

Mitt i detta sammelsurium går Jokers väg via besök hos sin stenrike förmente far Thomas Wayne (Brett Cullen – The Dark Knight Rises) och tv-showidolen Murray Franklin (De Niro) med resultat som ingen anar.

Filmen har influenser från Taxidriver och The King of Comedy med Robert De Niro. Den mörka stämningen, de murriga miljöerna, allt det oväntade och framför allt Joaquin Phoenix förvandling till Gotham Citys onde genius är stor filmkonst. Regissören Todd Phillips, känd för komedierna Baksmällan, gör här sin bästa film.

Samma gäller Phoenix som tidigare visat framfötterna i Walk The Line, The Master och senast 2018 i westernfilmen The Sisters Brothers. Jokern är filmen man helt enkelt inte får missa.

Höstens bästa film. Joaquin Phoenix imponerar i filmen Joker.