Nimby lyser upp höstfilmshimlen

  Modig, rolig och cynisk är epitet som passar in på höstens bästa film Nimby.

Nimby

✮✮✮✮✮

Regi: Teemu Nikki.

Manus: Teemu Nikki, Jani Pösö.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Susanna Pukkila, Almila Bagriac.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 34 min.

Teemu Nikkis första långfilm är dramakomedi & fars och ett samhällskritik som involverar alla stereotypier utan att skriva på näsan, med finns homosexualitet, invandrarproblematik, nynazister och ren och skär stupiditet.

Mervi (Susanna Pukkila) är ihop med exotiska tyskiranska Kata (Almila Bagriacik) och besöker från Helsingfors hemmet ute på bondvischan i Lämsä, orolig för vad föräldrarna ska säga. Dom har minsann också sina benrangel i skåpet och idkar gruppsex med grannparet, där mannen är präst. Samtidigt anländer Katas utländska föräldrar med tysk far och iransk mor till Lämsä och fördomarna blommar ut. I synnerhet när Mervis f.d. pojkvän Mika (Elias Westerberg) blandar sig i leken med sina nynazistiska vänner och också invandrande ungdomar på orten tar bladet ur munnen.

Snart har alla i Mervis hem blivit pantfångar för nynazisterna som kräver att få Mervis mamma, en internationell fredsmäklare, huvud på fat.

Humor och drama

Filmen plöjer frejdigt igenom människors oförmåga till dialog både bland de nära och kära, etniska folkgrupper och inte minst ideologier.

Skenhelighet och oföretagsamhet blottläggs på humorn och dramats villkor på ett sätt som är helt oemotståndligt.  Och det gör ingenting att man går litet på övervarv, budskapet är kristallklart och verktygen sådana man sällan brukar lyckas med.

Nimby är spännande, rolig och till och med berörande i sin bästa stunder. Nyförvärvet Susanna Pukkila övertygar liksom Almila Bagriacik som medverkat i NSU - underjord liksom Elias Westerberg (Viulisti, Okänd soldat ) och veteranskådespelarna Antti Reini och Mari Rantasila som Mervis föräldrar.

Duo med skinn på näsan. Susanna Pukkila och Almila Bagriacik gö huvudrollerna i utmärkta filmen Nimby där lesbor möter nynazister.

Psykologiskt tätt skräckdrama

 Religiös besatthet, exentricism och hotfulla miljöer gör det psykologiska skräckdramat Saint Maud till en bra film.

Saint Maud

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Rose Glass.

Genre: skräckdrama.

I huvudrollerna: Morfydd Clarke, Jennifer Ehle.

Speltid: 1 t 24 min.

Åldersgräns: 16 år.

Rose Glass första långfilm är en tät och spännande berättelse om unga Maud (Morfydd Clarke) som efter att – som det visar sig – ha levt ett liv i synd blivit religiös och bestämt sig för att omvända en cancersjuk Amanda (Jennifer Ehle), kosta vad det vill.

Hon jobbar nämligen hemma hos den före detta koreografen och dansaren Amanda (Jennifer Ehle), som bor ensam i ett stort hus och håller på att dö i cancer.

För att få ut något av sin sista tid hänger sig Amanda åt sprit och sex. Det får Maud att dra ut på ett personligt ”korståg” för att rädda Amandas själ.

Snedvridet

Genom en kombination av religiös, psykologisk och existentiell skräck borrar filmen allt djupare in i en människa vars verklighetsbild är svårt snedvriden.

I centrum står vänskapen mellan huvudkaraktärerna. Där Maud vill rädda Amanda för det eviga livet, vill hon lära Maud att leva i verkligheten och i nuet. Ingendera lyckas och resultatet är ett mystiskt och eteriskt hopkok som kanske inte riktigt skrämmer på allvar, men den hotfulla stämningen undgår ingen. En mera ingående pejling av Mauds själsliv erbjuder filmen inte, vilket hade gjort den ännu vassare. Filmen är producerad av samma bolag A24, som gjort skräckfilmerna Hereditary och Midsommar.

Jennifer Ehle (Zero Dark Thirty) gör en pålitlig rolltolkning medan Morfydd Clarke i sin debutroll visar att hon är en stjärna i stigande. 

Tittar jag leviterar. Morfydd Clarke gör en utmärkt roll som religiöst anfäktade sjukskötare i skräckfilmen Saint Maud.

Roy Andersson är unik

 Med sin minimalistiska filmkonst framstår svensken Roy Andersson som en av vår tids unikaste regissörer. Kanske inget för mannen för gatan med nog för finsmakaren.

Om det oändliga

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Roy Andersson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Bengt Bergius, Anna Broms, m.fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 18 min.

Efter trilogin med En kärlekshistoria, Sånger från andra våningen och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron var det meningen att 78-årige Roy Andersson skulle avsluta sina filmer. Men som Clint Eastwood och Woody Allen visade det sig vara svårt. Nu kan vi alltså gotta oss åt Om det oändliga i stället.

Det för Andersson typiska, som långa tagningar med stillastående kamera, bleksminkade människor med blodfulla läppar och en story av banalt alldaglig natur kvarstår. 

Nytt är kvinnorösten som berättar vad som försiggår, dvs. existentiella, vardagsberättelser med både humor och stor sorg.

Här finns en kvinna som tappat en klack, en präst som tappat tron och som uppsöker en psykolog, och som under arbetet halsar flaskan med nattvardsvin. En pappa knyter sonens skor i hällregn och ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner, påminnande om en Chagall-tavla. Galghumorn blommar i en episod där tandläkaren tröttnar på sin patient och styr mot en bar.

Drama

Dramatiken möter vi däremot när en man med ett stort kors piskas framåt upp för en brant gata medan folket efter honom ropar korsfäst, korsfäst och tablån med en pappa som dödat sin dotter i hedersmord men ångrar sig under stor klagan.

Bekanta är gubbarna i trenchcoat och klientelet på barer som väntar på något, med bl.a. Roy Andersson själv på plats, utbristande: Allt är så fantastiskt, medan snön faller allt tätare utomhus.

Optimismen tar pessimismen i hand och ingenting och allt är sig likt i Roy Anderssons Om det oändliga, där ont och gott får eget utrymme. Anslående är en scen med en besegrad tysk armé som ringlar sig fram i snö mot Sibirien.

Det mesta är förverkligat med mycket stillhet medan det som äger rum nästan gängse snuddar vid det absurda. Det minimalistiska har sin charm men frågan är om alla orkar se dylikt.

I skyn. Estetik a la Roy Andersson: ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner.

En ikons oroliga ungdomsår

 Filmen Tove kommer inte direkt med några nyheter men fokuserar kanske litet oväntat på vår stora finlandssvenska ikon Tove Janssons ungdomsår då vägarna framåt ännu var flera men oron gnagde i kroppen.

Tove

✮✮✮✩✩

Regi: Zaida Bergroth.

Manus: Eeva Putro.

Genre: drama, biografi.

I huvudrollerna: Alma Pöysti, Krista Kosonen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Regissören Zaida Bergroth (Skavabölen pojat, Hyvä poika) och manusförfattaren Eeva Putro har lyckats skapa en trovärdig film med en ytterst övertygande Alma Pöysti i huvudrollen.

Filmen spänner ungefär över ett årtionde, från krigsslutet 1944 till mitten av 1950-talet, då Tove får kontrakt med en amerikansk tidning att publicera muminstrippar, och pengarna som aldrig flöt in i form av stipendier för hennes konst, började hopas på hennes konto. 

Tove Jansson är 30 år 1944 och försöker slå igenom som konstnär men tecknar samtidigt små muminfigurer, vilket får pappan bildhuggaren  ”faffa” Viktor Jansson (Robert Enckell) att muttra att det inte är konst. Hans njugga inställning till dotterns bildkonstnärlighet förföljer henne genom åren, vilket märks i filmen.

Kärlek

Också Toves sexualitet lyfts fram, hon som både drogs till män och kvinnor, såsom ålänningen, filosofen och vänstermannen Atos Wirtanen (Shanti Roney – tv-serier av Arne Dahl, Wallander) men framförallt till teatergurun och regissören Vivica Bandler (Krista Kosonen) som hade kvinnliga affärer till höger och vänster, men vars förhållande till Tove Jansson var något alldeles extra.

Det enda man kan kritisera är det ibland teatraliska tilltalet i filmen, vilket lyckligtvis inte Alma Pöysti men flera andra förfaller till. 

Tempot i filmen är lugnt, ibland poetiskt drömskt. Musiken från opera och jazzvärld förstärker bra stämningarna som lyfts fram också i scenografi och dekor.

Filmen är vacker och genomtänkt och visar hur vägen framåt för Tove ändå blev mumintrollen och inte konsten. Man kan väl med facit på hand säga att det var det enda rätta, trots att Tove också var en ypperlig bildkonstnär. Hoppas på en film om Toves fortsatta karriär. I slutscenen ser vi Tove Jansson i en kornig filmsnutt dansa omkring på Klovharun.

Rätt huvudrollsinnehavare. Alma Pöysti visar sin konstnärliga begåvning i rollen som Tove Jansson i filmen Tove.

Skogsjätten ovanligt aktuell

När Miika Nousiainen skrev romanen Metsäjätti 2011 anade få hur aktuell den skulle bli som film år 2020. 

 Skogsjätten (Metsäjätti)

✮✮✮✩✩

Regi: Ville Jankeri. 

Manus: Ville Jankeri, Miika Nousiainen, Timo Turunen.

Genre: drama. 

I huvudrollerna: Jussi Vatanen, Hannes Suominen.

Åldersgräns: 7 år. Speltid: 1t 28 min. 

 Jag råkade läsa romanen och visste ungefär vad filmen skulle handla om. Skillnaden är att romanen flyter fram ur både skogsbolagsekonomen Pasis (Jussi Vatanen) och hans barndomskompis Jannes (Hannes Suominen) synvinkel. Hannes blev kvar i Törmälä och jobbar på ortens fanérfabrik. I filmen är det enbart Pasis berättelse vi ser. Och Pasi, ja han lämnade den bakåtsträvande lilla hålan Törmälä med sin stora fabrik för att studera till ekonom i Helsingfors. Där gifter han sig med en finlandssvensk rikemansdotter (Sara Soulié) och är med om förlossningen av deras förstling när han får i uppdrag att uppsöka fabriken och hemorten och där meddela om uppsägningar. För ordergivningen svarar den hårdföra affärskvinnan och hans chef (Anu Sinisalo). På plats i Törmälä träffar Pasi barndomsvännen Janne och andra gamla klasskamrater som betraktar honom med misstro och skepsis. När det framgår att ett lönsamt företag ska säga upp ett femtiotal arbetstagare tar det hus i helvete. Samtidigt nystas mörka sidor ur Pasis barndom med en alkoholiserad far upp liksom annat mer eller mindre ljusskyggt

Moraliskt

Pasi gör motvilligt vad han måste göra med hjälp av fabrikschefen (Tommi Korpela) men samvetet har sitt att säga. Det för att filmen trots en viss förutsägbarhet känns både sympatisk och äkta, inte minst med tanke på beslutet att köra ned UPM Kymmenes fabrik Kaipola i Jämsä nyligen. Jussi Vatanen och Hannes Suominen som gjorde två av de bästa rollerna i nyaste Okänd soldat är ett fint radarpar i filmen, bra assisterade av Tommi Korpela som alltid är pålitlig. Anu Sinisalo spelar också bra, på gränsen till det alltför karikerade. På det hela taget en finsk film som tilltalar och berör.

Radarduo med sympati. Jussi Vatanen och Hannes Suominen i Skogsjätten.

Tomma tunnor skramlar mest

Förväntningarna var höga inför premiären av Christopher Nolans film Tenet men det tog sig inte riktigt.

Tenet

Regi & manus: Christopher Nolan.

✮✮✩✩✩

Genre: sci-fi, action.

I huvudrollerna: John David Washington, Robert Pattinson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 30 min.

Brittiska filmregissören Christopher Nolan är känd för sitt icke linjära narrativ och frågor om tid och rum, bl.a. i filmer som Interstellar och Inception. Han står också bakom krigsfilmen Dunkirk. Med vetskap om att Tenet skulle handla om tidsresor och partikelfysik var förväntningarna höga.

Det börjar också bra när agenten The Protagonist (John David Washington) blir informerad om inverta vapen och en invert värld där tiden går åt andra hållet – jämfört med vår vanliga värld – och om en ondskefull kuf vid namn Andrei Sator (Kenneth Branagh) som vill utplåna oss och vår värld genom fiffel med det inverta.

Bra start

I början känns det häftigt när agenter och övriga möter varandra i parallella dimensioner och klockan går avigt, men snart börjar gäspningarna. Trots ett utomordentligt hyfsat trickfoto och goda actionscener saknas all känsla i filmen. Det blir förutsägbart och klyschigt.

Tankeställaren i Tennet är bl.a. om man kan resa tillbaka i tiden och hur farfarsparadoxen ter sig, dvs. om man tar livet av sin farfar i förfluten tid borde man rimligen inte själv heller existera. I filmen avfärdas det med en axelryckning och ett skratt. Förvånande.

Tyvärr är inte skådespelarna rätt valda, varken John David Washington(BlackkKlansman)  eller Kenneth Branagh (Dunkirk) som bad guy. Robert Pattinson (Twilight-filmerna) är litet bättre. Speltiden är också för lång i en film som inte håller måttet till fullo.

Förväntningar på skam. Tenet är tekniskt bra men filmen är för lång, klyschig och skådespelet med John David Washington i huvudrollen haltar ofta.

Förutsebart men charmigt

Svenska filmen Min pappa Marianne profilerar Rolf Lassgård som transvestit i högklackat. Förutsebart men charmigt.

Min pappa Marianne

✮✮✮✩✩

Regi: Mårten Klingberg.

Manus: Cilla Jackert, Daniel Karlsson, Ida Kjellin.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård.

Speltid: 1 t 50 min.

Filmen grundad på Ester Roxbergs självbiografiska bok Min pappa Ann-Christine från 2014 är en s.k. må bra-film men med ett oväntat djup som dyker upp allt emellanåt.

Hanna (Hedda Stiernstedt) bryter med sin pojkvän och flyttar hem till mamma (Lena Endre) och pappa (Rolf Lassgård) i Alingsås, staden känd för sin potatisfestival och stora son Johan Alströmer som populariserade potatisen i Sverige på 1600-talet.

Vi har en far- och dotter-relation som knakar i fogarna när 28-åriga Hedda rumlar in i fadershuset, där stadens populära präst (Lassgård) plötsligt visar sitt rätta jag.

Det sker när Hedda får arbete som journalist i Alingsås och tar sig an lättsmälta historier som lättar upp stämningen efter nyheterna. Pappans rätta jag är nämligen det att han har en feministisk sida som gör att han gärna klär ut sig i kvinnokläder till hustruns förfäran. Hon gör allt för att hålla locket på men småningom blommar pappan ut till Marianne i sommarblommigt, kajal och högklackat, vilket gör att man i vissa kretsar får kaffet i vrångsgtrupen. 

Det här är förväntat, likaså de schismer som uppstår inom familjen, men en vältajmad humor och en respekt för det tabubelagda ämnet kombinerat med ett djup som man kanske inte väntar sig gör filmen schysst.

Svensk kvalitet

Rolf Lassgård är dämpat charmig som Marianne, Lena Endre gör en säker och förståelsefull hustruroll men mest tilltalar Hedda Stiernstedt som strulig och upprorslysten dotter som får ge sig på nåd och onåd för pappa Marianne. Också brodern David (Klas Wiljegård) som med sin irriterande humor gör livet oförutsägbart i familjen är värd ett omnämnande. Klädd i t-shirt med texten KUK (Kyrkans ungdomskör) osv. har han ändå ett hjärta av guld, liksom de övriga i familjen.

Slutet är förväntat men storyn och i synnerhet skådespelarna av en kaliber som får en att misstänka att man i Finland inte hade gått i land med en dylik film på samma höga nivå.

Far-och-dotter förhållande med skruv. Hanna (Hedda Stiernstedt) och pappa Marianne (Rolf Lassgård) i feel-good filmen om prästen i kvinnokläder.