Naturskönt med myter

 Marko Röhrs nya film Fjällets historia (Tunturin tarina) går i samma förnämligt högklassiga fotspår som hans två tidigare naturdokumentärer.

Fjällets historia

✮✮✮✮✩

Regi: Marko Röhr.

Manus: Marko Röhr, Antti Tuuri.

Barntillåten.

Speltid: 1t 20 min.

Liksom i föregångarna Metsän tarina och Järven tarina finns myter och berättelser med som vägledare på naturodyssén. Filmen utgår från Antti Tuuris föreställning om fjällen som sovande jättar och manuset är skrivet av herrar Röhr och Tuuri.

När Marko Röhr i mitten på 2010-talet gjorde Metsän tarina kraxade olyckskorparna om tomma biosalonger men de högg ordentligt i sten. Filmen sågs tillsammans med Järven tarina några år senare av närmare 200 000 tittare. 

Berättelsen om Fjället inleds på vintern och åskådaren följer med hur naturen i Lappland, Kuusamo och Ishavet växlar om. Filmen har som huvudrollsinnehavare ett flertal bekanta djur i sin naturliga omgivning såsom björn, mård, järv, snöripa, uggla och ren men också valar och exotiska fåglar med snofsiga kragar jag saknar namnet på passerar revy.

Förhållanden

Filmen handlar såväl om djurens förhållanden sinsemellan som mellan djur och människa samt hur gamla myter och föreställningar kastar sina skuggor över vår moderna tid i den norra hemsfären.

Berättelsen inleds miljarder år tillbaka då jordens första berg blev till. Extra intresse åt naturdokumentären ger undervattenstagningar från floder under fjällen och betagande vackra vyer från Lapplands korta sommar och snötunga men lika vackra vinternatt.

För fotoarbetet svar igen Borgåbon Teemu Liakka medan Jussistatyettbelönade Panu Aaltio gjort den vackra och för filmen viktiga musiken.

En namngivning av djur- och växtarterna i text hade gjort filmen mera tillgänglig för allmänheten.

Hur som helst har vi en dokumentär som varmt rekommenderas alla från kanske tre år uppåt eftersom den inte heller är för lång och saknar inslag av våld och excesser.

Nordlig vinter. Lapplans natur vintertid finns med i naturdokumentären Fjällets historia.

Ståupp men utan skratt

 På skämt

✮✮✩✩✩

Regi: Reetta Aalto.

Manus. Anna Ruohonen.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Elena Leeve, Joonas Saartamo.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 28 minuter.

Maria (Elena Leeve) är arbetslös manusförfattare och 35 år gammal när hon griper efter ett halmstrå för att få pengar och livet på rätt köl igen.

En kurs för ståuppkomiker heter inkörsporten men Maria blir besviken. Manschauvinisten och kursmedlemmen Tommi (Joonas Saartamo) gör sig rolig med slitna kvinno- och svärmorsvitsar och det skär sig mellan dem från första början. Påhejdad av kursledaren går Maria ändå vidare och deltar i en miniturné och tävling i ståuppkomik i finska städer med varierande framgång.

Kärnan i filmen är hur vilsna själar har rätt att ta för sig – utan att lyckas. Men komik och glädje ska man inte söka efter.

Tempofattigt

Också tempot är olovligt sävligt och med flera döda punkter, så man funderar verkligen över vad man vill säg med filmen då både manus och regi haltar.

Elena Leeve är nog värd en liten mässa men sin rollprestation men hon har ett för stort lass att dra efter sig. Goda uppsåt saknas inte men filmen är för snäll och det mesta schabblas bort. Kvar blir tyvärr enbart en känsla av tomhet och besvikelse.

Vilsna antagonister. Maria (Elena Leeve) och Tommi (Joonas Saartamo) drar inte jämt i en film om ståuppkomiker som sällan får en att dra på smilbanden.

Förbjuden roman blev suggestiv krigsfilm

 Jerzy Kosinskis roman The Painted Bird om andra världskriget sett ur en liten judisk pojkes ögon är en upplevelse konstnärligt och filmatiskt men jag får den inte att framstå som så grym och obarmhärtig många ansett.

The Painted Bird

✮✮✮✮✩

Václav Marhoul.

Manus: baserad på Jerzy Kosinskis roman i Václav Marhouls adaptering.

Genre: krigsdrama.

I huvudrollen: Petr Kotlár 

Åldersgräns: 18 år.

Speltid: 2 t 42 min.

Romanen från 1965 var förbjuden i Polen under 30 år dels för det kontroversiella innehållet, dels för att man ifrågasatte om Kosinski plagierat upplevelser som hans vänner utsatts för under kriget. Filmen i tjecken Václav Marhouls regi är för sin del ett mästerverk i svartvitt. Varje scen är som en medeltida målning och berättelsen går framåt i diverse kapitel med var sin hemskhet inbakad. Kriget lyser länge med sin frånvaro, först efter en dryg timme börjar det lukta krutrök.

Onda möten

I början bor huvudpersonen Joska (Petr Kotlár) med gamla Marta i en förfallen stuga på landsbygden, där han stannar tills hon hittas död i en stol och stugan brinner ner.

Olga heter satkärringen som ser Joska som en varelse i maskopi med djävulen, vilket får byborna att attackera gossen och Olga att gräva ner honom till halsen och låta korparna hacka honom i huvudet för att ”kurera” honom.

När han hämtat sig från den pärsen tar en mjölanre (Udo Kier) honom till slav, och här börjat en av de många sexuellt perverterade utvikningarna som huvudpersonen antingen tvingas se på eller själv utsättas för.

En präst (Harvey Keitel) förbarmar sig över gossen som dessvärre  hamnar i klorna på byns sexualniding men klarar sig när han får plågoanden att falla ner i ett råtthål.

Ljusglimtar

Filmen ljusglimtar – med undantag för en räd in i en by av tyskar och kosacker – finns i krigsscenerna då gossen blir räddad av en natzitysk (Stellan Skarsgård - i en roll utan repliker) som ska skjuta honom för att han är jude och därefter av ryska armén, där prickskytten (Barry Pepper) tar honom under sitt beskydd. Filmen borrar varken djupare in i tyskarnas eller ryssarnas ondska, i stället är det den enkla lantortsbefolkningens människor som är värst.

Regissören har som sagt å ena sidan skapat ett vackert, tekniskt och filmatiskt mästerverk, där tystnaden och närbilderna är anslående. Å andra sidan är myntets baksida fult, det medges, men i all sin brutalitet bär filmen på ett hopp som gör att man klarar av att se den. Det finns mycket värre och logiskt helt förkastligt att begapa på vita duken om man vill jämföra.

Räddare i nöden. Stellan Skarsgård är tysk soldat som låter nåd gå före rätt när Joska ska skjutas för att han har judiskt påbrå. 

Nimby lyser upp höstfilmshimlen

  Modig, rolig och cynisk är epitet som passar in på höstens bästa film Nimby.

Nimby

✮✮✮✮✮

Regi: Teemu Nikki.

Manus: Teemu Nikki, Jani Pösö.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Susanna Pukkila, Almila Bagriac.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 34 min.

Teemu Nikkis första långfilm är dramakomedi & fars och ett samhällskritik som involverar alla stereotypier utan att skriva på näsan, med finns homosexualitet, invandrarproblematik, nynazister och ren och skär stupiditet.

Mervi (Susanna Pukkila) är ihop med exotiska tyskiranska Kata (Almila Bagriacik) och besöker från Helsingfors hemmet ute på bondvischan i Lämsä, orolig för vad föräldrarna ska säga. Dom har minsann också sina benrangel i skåpet och idkar gruppsex med grannparet, där mannen är präst. Samtidigt anländer Katas utländska föräldrar med tysk far och iransk mor till Lämsä och fördomarna blommar ut. I synnerhet när Mervis f.d. pojkvän Mika (Elias Westerberg) blandar sig i leken med sina nynazistiska vänner och också invandrande ungdomar på orten tar bladet ur munnen.

Snart har alla i Mervis hem blivit pantfångar för nynazisterna som kräver att få Mervis mamma, en internationell fredsmäklare, huvud på fat.

Humor och drama

Filmen plöjer frejdigt igenom människors oförmåga till dialog både bland de nära och kära, etniska folkgrupper och inte minst ideologier.

Skenhelighet och oföretagsamhet blottläggs på humorn och dramats villkor på ett sätt som är helt oemotståndligt.  Och det gör ingenting att man går litet på övervarv, budskapet är kristallklart och verktygen sådana man sällan brukar lyckas med.

Nimby är spännande, rolig och till och med berörande i sin bästa stunder. Nyförvärvet Susanna Pukkila övertygar liksom Almila Bagriacik som medverkat i NSU - underjord liksom Elias Westerberg (Viulisti, Okänd soldat ) och veteranskådespelarna Antti Reini och Mari Rantasila som Mervis föräldrar.

Duo med skinn på näsan. Susanna Pukkila och Almila Bagriacik gö huvudrollerna i utmärkta filmen Nimby där lesbor möter nynazister.

Psykologiskt tätt skräckdrama

 Religiös besatthet, exentricism och hotfulla miljöer gör det psykologiska skräckdramat Saint Maud till en bra film.

Saint Maud

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Rose Glass.

Genre: skräckdrama.

I huvudrollerna: Morfydd Clarke, Jennifer Ehle.

Speltid: 1 t 24 min.

Åldersgräns: 16 år.

Rose Glass första långfilm är en tät och spännande berättelse om unga Maud (Morfydd Clarke) som efter att – som det visar sig – ha levt ett liv i synd blivit religiös och bestämt sig för att omvända en cancersjuk Amanda (Jennifer Ehle), kosta vad det vill.

Hon jobbar nämligen hemma hos den före detta koreografen och dansaren Amanda (Jennifer Ehle), som bor ensam i ett stort hus och håller på att dö i cancer.

För att få ut något av sin sista tid hänger sig Amanda åt sprit och sex. Det får Maud att dra ut på ett personligt ”korståg” för att rädda Amandas själ.

Snedvridet

Genom en kombination av religiös, psykologisk och existentiell skräck borrar filmen allt djupare in i en människa vars verklighetsbild är svårt snedvriden.

I centrum står vänskapen mellan huvudkaraktärerna. Där Maud vill rädda Amanda för det eviga livet, vill hon lära Maud att leva i verkligheten och i nuet. Ingendera lyckas och resultatet är ett mystiskt och eteriskt hopkok som kanske inte riktigt skrämmer på allvar, men den hotfulla stämningen undgår ingen. En mera ingående pejling av Mauds själsliv erbjuder filmen inte, vilket hade gjort den ännu vassare. Filmen är producerad av samma bolag A24, som gjort skräckfilmerna Hereditary och Midsommar.

Jennifer Ehle (Zero Dark Thirty) gör en pålitlig rolltolkning medan Morfydd Clarke i sin debutroll visar att hon är en stjärna i stigande. 

Tittar jag leviterar. Morfydd Clarke gör en utmärkt roll som religiöst anfäktade sjukskötare i skräckfilmen Saint Maud.

Roy Andersson är unik

 Med sin minimalistiska filmkonst framstår svensken Roy Andersson som en av vår tids unikaste regissörer. Kanske inget för mannen för gatan med nog för finsmakaren.

Om det oändliga

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Roy Andersson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Bengt Bergius, Anna Broms, m.fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 18 min.

Efter trilogin med En kärlekshistoria, Sånger från andra våningen och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron var det meningen att 78-årige Roy Andersson skulle avsluta sina filmer. Men som Clint Eastwood och Woody Allen visade det sig vara svårt. Nu kan vi alltså gotta oss åt Om det oändliga i stället.

Det för Andersson typiska, som långa tagningar med stillastående kamera, bleksminkade människor med blodfulla läppar och en story av banalt alldaglig natur kvarstår. 

Nytt är kvinnorösten som berättar vad som försiggår, dvs. existentiella, vardagsberättelser med både humor och stor sorg.

Här finns en kvinna som tappat en klack, en präst som tappat tron och som uppsöker en psykolog, och som under arbetet halsar flaskan med nattvardsvin. En pappa knyter sonens skor i hällregn och ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner, påminnande om en Chagall-tavla. Galghumorn blommar i en episod där tandläkaren tröttnar på sin patient och styr mot en bar.

Drama

Dramatiken möter vi däremot när en man med ett stort kors piskas framåt upp för en brant gata medan folket efter honom ropar korsfäst, korsfäst och tablån med en pappa som dödat sin dotter i hedersmord men ångrar sig under stor klagan.

Bekanta är gubbarna i trenchcoat och klientelet på barer som väntar på något, med bl.a. Roy Andersson själv på plats, utbristande: Allt är så fantastiskt, medan snön faller allt tätare utomhus.

Optimismen tar pessimismen i hand och ingenting och allt är sig likt i Roy Anderssons Om det oändliga, där ont och gott får eget utrymme. Anslående är en scen med en besegrad tysk armé som ringlar sig fram i snö mot Sibirien.

Det mesta är förverkligat med mycket stillhet medan det som äger rum nästan gängse snuddar vid det absurda. Det minimalistiska har sin charm men frågan är om alla orkar se dylikt.

I skyn. Estetik a la Roy Andersson: ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner.

En ikons oroliga ungdomsår

 Filmen Tove kommer inte direkt med några nyheter men fokuserar kanske litet oväntat på vår stora finlandssvenska ikon Tove Janssons ungdomsår då vägarna framåt ännu var flera men oron gnagde i kroppen.

Tove

✮✮✮✩✩

Regi: Zaida Bergroth.

Manus: Eeva Putro.

Genre: drama, biografi.

I huvudrollerna: Alma Pöysti, Krista Kosonen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Regissören Zaida Bergroth (Skavabölen pojat, Hyvä poika) och manusförfattaren Eeva Putro har lyckats skapa en trovärdig film med en ytterst övertygande Alma Pöysti i huvudrollen.

Filmen spänner ungefär över ett årtionde, från krigsslutet 1944 till mitten av 1950-talet, då Tove får kontrakt med en amerikansk tidning att publicera muminstrippar, och pengarna som aldrig flöt in i form av stipendier för hennes konst, började hopas på hennes konto. 

Tove Jansson är 30 år 1944 och försöker slå igenom som konstnär men tecknar samtidigt små muminfigurer, vilket får pappan bildhuggaren  ”faffa” Viktor Jansson (Robert Enckell) att muttra att det inte är konst. Hans njugga inställning till dotterns bildkonstnärlighet förföljer henne genom åren, vilket märks i filmen.

Kärlek

Också Toves sexualitet lyfts fram, hon som både drogs till män och kvinnor, såsom ålänningen, filosofen och vänstermannen Atos Wirtanen (Shanti Roney – tv-serier av Arne Dahl, Wallander) men framförallt till teatergurun och regissören Vivica Bandler (Krista Kosonen) som hade kvinnliga affärer till höger och vänster, men vars förhållande till Tove Jansson var något alldeles extra.

Det enda man kan kritisera är det ibland teatraliska tilltalet i filmen, vilket lyckligtvis inte Alma Pöysti men flera andra förfaller till. 

Tempot i filmen är lugnt, ibland poetiskt drömskt. Musiken från opera och jazzvärld förstärker bra stämningarna som lyfts fram också i scenografi och dekor.

Filmen är vacker och genomtänkt och visar hur vägen framåt för Tove ändå blev mumintrollen och inte konsten. Man kan väl med facit på hand säga att det var det enda rätta, trots att Tove också var en ypperlig bildkonstnär. Hoppas på en film om Toves fortsatta karriär. I slutscenen ser vi Tove Jansson i en kornig filmsnutt dansa omkring på Klovharun.

Rätt huvudrollsinnehavare. Alma Pöysti visar sin konstnärliga begåvning i rollen som Tove Jansson i filmen Tove.