Megaboksuccé också bra som film

 De flesta tycks ha läst bästsäljarboken Där kräftorna sjunger och är överens om att filmen är både boktrogen och bra.

Där kräftorna sjunger

✮✮✮✮✩

(Where the Crawdads sing)

Regi: Olivia Newman.

Manus: Lucy Alibar grundat på Delia Owens roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Daisy Edgar-Jones, Taylor John Smith, Harris Dickinson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 6 min.

Har inte läst boken men tyckte om filmen i egenskap av en hybrid av äventyrsberättelse, drama och mordmysterium i alla fall.

I centrum finns Kaya, den övergivna flickan i träskmarkerna i North Carolina, spelad med emfas av nya stjärnskottet Daisy Edgar-Jones (Normal People). Flickebarnet har det inte lätt och traumorna hopar sig.

Först lämnar mamman det spartanska huset i träskmarkerna och sedan syskonen, på grund av en våldsam och alkoholiserad far (Garrett Dillahunt). När också han drar iväg tvingas Kaya uppfostra sig själv i unga år. Mat på bordet får hon genom att sälja musslor till en vänlig handelsman.

Mord?

Ryktesfloran kring Kaya, den konstiga Träskflickan, bara växer efter att hon lämnar skolan efter bara en dag i klassen. En vänlig ung man (Taylor John Smith), son till en fiskare på orten lär henne läsa och skriva men försvinner ur bild p.g.a. studier. Ortens charmör (Harris Dickinson) faller för den snygga Kaya men kärleken övergår i våld och illvilja och när hans kropp hittas misstänks Kaya för mord. Hjälp i rättssalen får hon av juristen Tom Milton (David Strathairn) och resten av filmen är en räcka tillbakablickar från 1953 och framåt och scener från rättssalen.

En aning för perfekt är nog huvudrollsinnehavaren men visst spelar hon utmärkt Träskflickan, som blir berömd tack vare sin förmåga att veta det mesta om naturen och kunna teckna det i bilder, som blir många fina böcker.

Några viktiga kuggar från boken som saknas i filmen gör det svårare att förstå om Kaya var oskyldig till mordet eller inte. Hur om helst är När kräftorna sjunger en medryckande film som skiljer sig från mainstreamfåran och också bjuder på en uppsjö av vackra naturbilder.

Fin huvudroll. Brittiska skådespelaren Daisy Edgar-Jones ger ett starkt lyft åt filmen Där kräftorna sjunger.

Måttligt rolig dramasåpa

 Ställvis rolig men rätt förutsägbar är helhetsbedömningen av dramakomedin, den spanska Världens bästa chef.

Världens bästa chef

(El buen patron)

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Fernando Léon de Aranoa.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Javier Bardem.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 56 min.

Spaniens stora fixstjärna Javier Bardem (No Country for Old Men) ger sig med beröm i kast med huvudrollen i Fernando León de Aranoas film Världens bästa chef. Hans minspel, konstpauser och helhetsintryck som karismatisk och manipulativ ledare för ett företag som tillverkar gammeldags vågar gör filmen.

Julio Blanco (Bardem) leder en högt aktad vågfabrik som klarat sig i stenhård konkurrens men behöver ett uppsving. Därför passar nomineringen för ett fint företagspris som hand i handske. Med honnörsorden ihärdighet, balans och lojalitet i förarsätet leder Blanco sina arbetstagare, som han åtminstone i festtalen betraktar som sina barn.

Dubbelspel

Riktigt så är verkligheten inte. En arbetare som fått foten härbärgerar utanför fabriksporten med banderoller och högtalare för att upplysa alla och envar om vilken skitstövel fabriksbossen är. Ingenting blir bättre när denne faller för den bildsköna praktikanten Lilian (Almudena Amor) och inleder ett förhållande, som utvecklar sig käpprakt åt helvete.

Klasskillnader, moral, heder och företagsamhetens vedermödor sprids ut i en företagssatir som är halvbra, men inte mera. Vissa scener får en att skratta, andra är enbart tröttsamma. Mera galenskap och oföutsebarheter hade inte skadat. Nu är man halvnöjd efter filmen men Javier Bardems insats sitter kvar på näthinnan.

Chef med mörkare sidor. Den goda bossen har inte alltid rent mjöl i påsen i filmen Världens bästa chef med Javier Bardem i högform.

Tom Cruise tillbaka på mammas gata

 Tom Cruise fick ikonstatus för sin första Top Gun-film 1986 och med uppföljaren Top Gun: Maverick är han igen hemma på mammas gata.

Top Gun: Maverick

✮✮✮✩✩

Regi: Joseph Kosinski.

Manus: Jim Cash, Jack Epps Jr.

Genre: action.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Val Kilmer, Miles Teller.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Det knivskarpa fotoarbetet med jaktflygplan i diverse loopar och halsbrytande manövrar är filmens behållning. Det förutsebara manuset med ”America first, svartvita good and bad guys, en kass romans med Jennifer Connelly och stereotypa karaktärer är svaga markörer i övrigt.

Kapten Pete Maverick Mitchell (Cruise) är efter 30 år i tjänst tillbaka som instruktör för det bästa amerikanska flygvapnet har att erbjuda i pilotväg. Hans utmaning är att få piloterna att bomba en kärnvapeninstallation i en skurkstat, där luftvärnsrobotar och ett omöjlig geografiskt läge i en dalsänka gör uppdraget i det närmaste omöjligt.

Tills han själv sätter sig vid spakarna och visar att gammal är äldst. De övriga i ensemblen drivs av att visa vad de går för medan Rooster (Miles Teller) har ett ont öga till Maverick för en oförrätt som drabbade honom när Maverick och hans far (Val Kilmer) var unga. Lyckas man svälja det svajiga manuset återstår en visuell frifräsare till actionfilm som med påklistrad rockmusik höjer på pulsen i de mest häftiga scenerna. 

Uppföljare.Top Gun: Maverick flyger högt på fotoarbetet medan manuset är svagt.

Långdraget om kärlek, sorg och saknad

 Japanska filmen Drive My Car är en lovsång till långsamheten.

Drive My Car

✮✮✮✩✩

Regi: Ryusuke Hamaguchi.

Manus: Ryusuke Hamaguchi, Haruki Murakami.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Hidetoshi Nishima.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 57 min.

Drive My Car vann en Oscar för bästa utländska film. Den grundar sig på en novell av Haruki Murakami och handlar om skådespelaren och regissören Yūsukes (Hidetoshi Nishijima) sorgearbete efter att ha förlorat sin fru och dotter. Förhållandet har varit ansträngande, frun är otrogen men han håller det för sig själv. En dag hittara han henne död och efter denna 40 minuters prolog inleds själva handlingen. Två år senare regisserar Yūsuke Tjechovs Onkel Vanja på en teaterfestival i Hiroshima med nya och äldre skådespelare, bland dem en man hustrun var otrogen med. Han nämner det aldrig med ett ord, för arbetet med Tjechovs pjäs blir med pjäsens rika verbala kontext ett substitut som hjälper regissören med sitt sorgearbete, med ord som tomhet, kärlek och förlåtelse.

Som chaufför i sin gamla välbehållna Saab får han en ung, introvert och  tystlåten kvinna, som småningom kanske blir en port ut till världen omkring honom.

Det är vackert och finstämt men tre timmar? Tempot är mer än sävligt så jag begriper om någon tycker att filmen kunde ha kortats ned. Så tycker jag själv. Ändå håller filmen hela sin långa speltid tack vare replikerna och texten. Några överraskningar hade inte skadat, nu mal allt på i en jämn ström och det ska väl just vara filmens bästa sida.

Sorgearbete. Yūsuke (Hidetoshi Nishima) får som regissör hjälp av Tjechovs Onkel Vanja när han behandlar sorgen efter hustruns död i filmen Drive My Car.

Den dåliga modern

 Olivia Colman är som väntat bra i filmatiseringen av Elena Ferrantes bok The Lost Daughter, men som helhet är filmen inte någon höjdare men inte direkt dålig heller

The Lost Daughter

✮✮✮✩✩

Regi: Maggie Gyllenhaal.

Manus: Maggie Gyllenhaal på basen av Elena Ferrantes roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Olivia Colman, Jessie Buckley, Dakota Johnson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Leda är litteraturprofessor från England på strandsemester i Grekland. Loja dagar avlöser varandra tills hon blir varse en ung mamma (Dakota Johnson) och hennes lilla dotter med en far som verkar behandla dem illa. När flickan försvinner tar gårdagens missgärningar struptag på Leda, hon minns sina år som ung mamma och vad hon gjorde, hoppade i säng utanför äktenskapet och trött av alla förpliktelser med sina egna döttrar gjorde ett drastiskt beslut. Tala om en dålig mor.

Återblickar

I återblickarna ser vi Jessie Buckley som den unga Leda, verksam vid Harvarad. Hennes liv är vigt åt språket och det akademiska, kryddat med tillfälliga förbindelser, inte hemmet och allt det för med sig med äktenskap och barn.

Maggie Gyllenhaal med skådespelarbakgrund, känd för bl.a. Hysteria och The Dark Knight gör en hyfsad regidebut. Hon kan nog tacka mycket för alltid pålitliga Olivia Colman (The Crown på Netflix, The Father). Också Jessie Buckley (Judy,Beast) gör bra ifrån sig medan Dakota Johnson (Fifty Shades of Grey, Bad Times at El Royale) svarar för en standardprestation. Ed Harris gläder i en biroll. Manuset är filmens Akilleshäl.

Strandsemester med problem. Dakota Johnson och Olivia Colman i filmen The Lost Daughter.

Varm men också konstigt tom

 Paul Thomas Andersons nya film Licorice Pizza är varm och rolig men ekar också av tomhet på sina ställen.

Licorice Pizza

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Paul Thomas Anderson.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Alana Haim, Cooper Hoffman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 13 min.

Året är 1973 och ungdomarna i San Fernando Valley i södra Kalifornien spelar flipper, röker på, festar och har sig och tar igen sig däremellan igen sig i de  tidens stora hit, vattensängen.

I vimlet möts 15-åringen Gary (Cooper Hoffman) och tio år äldre Alana (Alana Haim) och en skakig vänskap utvecklas till sist till något allvarligare.

Toalettsprängning och skolbus med likasinnade tonårskillar får nämligen en ny inriktning när Gary får syn på den uttråkade fotoassistenten Alana och blir förälskad. I lättsamma, svängar tar sig filmen fram bland finniga tonårskillar som är wannabe företagarentreprenörer och med reklamens makt har tillträde till barare och slår an på kvinnor i omgivningen.

Gästskådisar

Rasismen florerar, protesterna mot Vietnamkriget mal på i bakgrunden, men riktigt farligt blir det aldrig. I stället gästar Bradley Cooper och Sean Penn vita duken i två roller som tvingar också den allvarligaste att dra på smilbanden,

Manuset är varmt och hjärtligt men filmen undgår inte långa tomma sekvenser. Största behållningen ger Alana Haim (The Fashion Found) med sin avväpnande tolkning av en ung självmedveten kvinna som velar mellan sin unga uppvaktning och framtiden och debuterande Philip Seymour Hoffmans son Cooper Hoffman i rollen som Gary. Ingendera är filmatiskt bildsköna men besitter en obestridlig egen charm.

Filmen har sina poänger men visst är det långt till Paul Thomas Andersons mästerverk Magnolia och The Master, den första med Philip Seymour Hoffman i en mindre och den andra i en monumental roll.

På språng. Cooper Hoffman och Alana Haim är behållningen i Paul Thomas Andersons film Licorice Pizza.

Nyfilmatisering av Mobergs utvandrarepos

 Vilhelm Mobergs fyra romaner om svenskar på 1800-talet som flyttar till Amerika har gjorts om för dagens publik. Mycket ryms med men en del har också fallit bort.

Utvandrarna

✮✮✮✩✩

Regi: Erik Poppe

Manus: Anna Bache-Wiig

Genre: drama

I huvudrollerna: Gustaf Skarsgård, Lisa Carlehed.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 28 min.

Det är inte ovanligt att filmer görs om, nyfilmatiseras m.a.o. Till den kategorin hör Vilhelm Mobergs fyra romaner, Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige, här sammanflätade i filmen Utvandrarna på två och en halv timme.

Jämfört detta med Jan Troells versioner från 1971 och 1972 som gick lös på totalt sex timmar och med Liv Ullman som stort affischnamn. Filmer där långsamheten var en del av berättandet.

Snabba ryck

Nu bär det av ganska snabbt i Nils Poppes rätlinjiga regi från ett Sverige i mitten av 1800-talet där enkelt folk lever i nöd och fattigdom och lyssnar till locktonerna från det stora landet bakom Atlanten.

Hit hör den fattiga bondefamiljen med Karl-Oskar (Gustaf Skarsgård) och Kristina – hon från Duvemåla – gestaltad av Lisa Carlehed. Borta är Karl-Oskars bror Robert och Kristinas morbror Daniel, vilket lägger tonvikten nästan enbart på huvudkaraktärerna med sina barn.

Efter en kort inledning hemma på gården bär det av med segelfartyg till Nordamerika, där Kristina på fartyget blir osams med horan Ulrika (Tove Lo) men det reder upp sig senare i USA.

Utvandrarna är ett klassiskt drama med indianer som smyger in på knuten, barn som insjuknar, knapphet, det hårda arbetet och en segsliten framgång i det nya landet parad med starka känslor, stor sorg och ljusa stunder. Dubbelmoralen får sig med stora sleven i form av det småsinta prästparet Judit (Sofia Helin, mest känd som polisen i Bron) och hennes man Petrus (Rasmus Lindgren). Det förvånar inte att indianerna visar sig vara människor som alla andra och med betydligt större resning än många vita.

Gustaf Skarsgård och i synnerhet Lisa Carlehed bär upp en inte direkt lysande men nog sevärd film med sina rollprestationer. Fotoarbetet och långa tagningar ger ett extra plus.

Bär upp filmen. Gustaf Skarsgård och Lisa Carlehed gör filmen Utvandrarna sevärd.