Klaus Härö tog steget över språkgränsen

 Alltsedan premiärfilmen Elina – som om jag inte fanns (2002) har den i dag 51-årige Borgåregissören Klaus Härö befäst sin position som en filmmaker av känslosamma, dramatiska filmer med den lilla människan i fokus. Med filmen My Sailor, My Love gör han sin första engelskspråkiga film och resultatet kännetecknas igen av gediget hantverk.

My Sailor, My Love

✮✮✮✮✩

Regi: Klaus Härö.

Manus: Jimmy Karlsson, Kirsi Vikman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: James Cosmo, Brid Brennan, Catherine Walker.

Åldersgräns: barntillåten.

Speltid: 1 t 43 min.

Berättelsen om seniorerna Howard (James Cosmo) och Annie (Brid Brennan) som blir förälskade på ålderns höst handlar – inte om den första – utan om den sista kärleken.

Ett bra skådepelarteam är gängse en garant för bra film och med kännedom om den pedantiska Härö är huvudrollstrion ett utmärkt val. James Cosmo från Skottland är känd för actionrullar som Braveheart, Troya och Highlander men gör nu rollen som pensionerad sjökapten med inte helt rent mjöl i påsen. På hemmaplan. Hans dotter Grace (irländskan Katherine Walker – House of Gucci) vill underlätta faderns hemliv genom att anställa Annie (nordirländskan Brid Brennan – bl.a. tv-serien Upstairs and Downstairs).

Efter några inledande skärmytslingar förorsakade av den egensinnige och oborstade Howard börjar kärleken mellan de äldre tu att blomma men då ställer sig dottern Grace på tvären. Ett från tidigare ansträngt fader–dotter förhållande får nya dimensioner med avund och svartsjuka inblandade och missförstånd och onda ord haglar.

Drama

Storyn om fadern, dottern och hushållerskan har sina poänger men man undgår inte känslan av beräkning och utdragen dramatik.

Å andra sidan kräver berättelsen just dramatik och här är Klaus Härö på sin mammas gata. Närbilderna med känslor spelande över de inblandades ansikten hör till filmens bästa sidor tillsammans med det magnifika fotot över ett vindpinat och kargt men ack så vackert irländskt havslandskap. Miljö och story går hand i hand.

Bra är också att Klaus Härö ännu håller fast vid att inte göra överlånga filmer typ två till tre timmar, som så ofta nuförtiden. En bra story ska kunna berättas utan att man tar ut alla svängar. Och att det helt klart handlar om en hyfsad berättelse och bra skådespelare som kan samarbeta, det ser man utan tvivel. Speciellt Catherine Walker är värd en stor eloge.

Kärlek på ålderns höst. Sjökaptenen (James Cosmo) och hans hushållerska (Brid Brennan) hittar varandra i Klaus Härös första engelskspråkiga film.

Satir om lyxlivets odräglighet

 Ruben Östlund gisslar i sin nya dramakomedi Triangle of Sadness de rika och besuttna på en resa parallell med Flugornas herre.

Triangle of Sadness

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Ruben Östlund.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Harris Dickinson, Charbli Dean, Woody Harrelson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 30 min.

Ruben Östlund vandrar sina egna vägar med filmer som Turist och The Square. Filmen The Triangel of Sadness vann Gyllene palmen i Cannes liksom  filmen The Square.

Storyn är en satir i tre kapitel om de vackra och de rika. I början bekantar vi oss med  den manliga modellen Carlin (Harris Dickinson) som är ihop med sin kvinnliga kollega Yaya (Charbli Dean) men redan här går skidorna litet i kors p.g.a. deras käbbel om pengar och vem som ska betala krognotan.

När de blir bjudna på en gratisresa på en lyxkryssare skruvas flärden och lyxen på maximal volym på ett fartyg där moraliskt skrupelfria människor huserar och går an.

Här finns ett engelskt par som sålt handgranater åt krigförande länder och en rysk mogul (Zlatko Buric) som blivit miljonär på att sälja skit dvs. konstgödsel.Det barkar åt häcklefjäll vilket understryks under en storm då den odugliga och alkoholiserade kaptenen (Woody Harrelson) med dragning till marxismen inte förmår hindra att fartyget går i kvav.

Överlevande

Fem överlevande på en paradisö kämpar på för att klara livhanken och nu är det städerskans (Dolly De Leon) tur att bli boss eftersom hon både kan fiska, göra upp eld och leda det dagliga livet. Men också här blir det fnurra på tråden, då hon kräver att Carlin blir hennes sexslav.

Filmen sparar inte på kritik och absurd humor, bl.a. i scener med sjösjuka människor som spyr kaskader, men något större djup i karaktärerna uteblir, kanske avsiktligt.

Frågan är om vi någonsin uppnår jämlikhet i ett samhälle där ekosystemet är i gungning och kriget finns närvarande i större grad än på länge. 

Triangel of sadness är för övrigt området mellan näsan och ögonen där de första rynkorna uppträder, om någon undrat.

Resa mot undergång. Carlin (Harris Dickinson) och Yaya (Charbli Dean) på en lyxkryssare.

Megaboksuccé också bra som film

 De flesta tycks ha läst bästsäljarboken Där kräftorna sjunger och är överens om att filmen är både boktrogen och bra.

Där kräftorna sjunger

✮✮✮✮✩

(Where the Crawdads sing)

Regi: Olivia Newman.

Manus: Lucy Alibar grundat på Delia Owens roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Daisy Edgar-Jones, Taylor John Smith, Harris Dickinson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 6 min.

Har inte läst boken men tyckte om filmen i egenskap av en hybrid av äventyrsberättelse, drama och mordmysterium i alla fall.

I centrum finns Kaya, den övergivna flickan i träskmarkerna i North Carolina, spelad med emfas av nya stjärnskottet Daisy Edgar-Jones (Normal People). Flickebarnet har det inte lätt och traumorna hopar sig.

Först lämnar mamman det spartanska huset i träskmarkerna och sedan syskonen, på grund av en våldsam och alkoholiserad far (Garrett Dillahunt). När också han drar iväg tvingas Kaya uppfostra sig själv i unga år. Mat på bordet får hon genom att sälja musslor till en vänlig handelsman.

Mord?

Ryktesfloran kring Kaya, den konstiga Träskflickan, bara växer efter att hon lämnar skolan efter bara en dag i klassen. En vänlig ung man (Taylor John Smith), son till en fiskare på orten lär henne läsa och skriva men försvinner ur bild p.g.a. studier. Ortens charmör (Harris Dickinson) faller för den snygga Kaya men kärleken övergår i våld och illvilja och när hans kropp hittas misstänks Kaya för mord. Hjälp i rättssalen får hon av juristen Tom Milton (David Strathairn) och resten av filmen är en räcka tillbakablickar från 1953 och framåt och scener från rättssalen.

En aning för perfekt är nog huvudrollsinnehavaren men visst spelar hon utmärkt Träskflickan, som blir berömd tack vare sin förmåga att veta det mesta om naturen och kunna teckna det i bilder, som blir många fina böcker.

Några viktiga kuggar från boken som saknas i filmen gör det svårare att förstå om Kaya var oskyldig till mordet eller inte. Hur om helst är När kräftorna sjunger en medryckande film som skiljer sig från mainstreamfåran och också bjuder på en uppsjö av vackra naturbilder.

Fin huvudroll. Brittiska skådespelaren Daisy Edgar-Jones ger ett starkt lyft åt filmen Där kräftorna sjunger.

Måttligt rolig dramasåpa

 Ställvis rolig men rätt förutsägbar är helhetsbedömningen av dramakomedin, den spanska Världens bästa chef.

Världens bästa chef

(El buen patron)

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Fernando Léon de Aranoa.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Javier Bardem.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 56 min.

Spaniens stora fixstjärna Javier Bardem (No Country for Old Men) ger sig med beröm i kast med huvudrollen i Fernando León de Aranoas film Världens bästa chef. Hans minspel, konstpauser och helhetsintryck som karismatisk och manipulativ ledare för ett företag som tillverkar gammeldags vågar gör filmen.

Julio Blanco (Bardem) leder en högt aktad vågfabrik som klarat sig i stenhård konkurrens men behöver ett uppsving. Därför passar nomineringen för ett fint företagspris som hand i handske. Med honnörsorden ihärdighet, balans och lojalitet i förarsätet leder Blanco sina arbetstagare, som han åtminstone i festtalen betraktar som sina barn.

Dubbelspel

Riktigt så är verkligheten inte. En arbetare som fått foten härbärgerar utanför fabriksporten med banderoller och högtalare för att upplysa alla och envar om vilken skitstövel fabriksbossen är. Ingenting blir bättre när denne faller för den bildsköna praktikanten Lilian (Almudena Amor) och inleder ett förhållande, som utvecklar sig käpprakt åt helvete.

Klasskillnader, moral, heder och företagsamhetens vedermödor sprids ut i en företagssatir som är halvbra, men inte mera. Vissa scener får en att skratta, andra är enbart tröttsamma. Mera galenskap och oföutsebarheter hade inte skadat. Nu är man halvnöjd efter filmen men Javier Bardems insats sitter kvar på näthinnan.

Chef med mörkare sidor. Den goda bossen har inte alltid rent mjöl i påsen i filmen Världens bästa chef med Javier Bardem i högform.

Tom Cruise tillbaka på mammas gata

 Tom Cruise fick ikonstatus för sin första Top Gun-film 1986 och med uppföljaren Top Gun: Maverick är han igen hemma på mammas gata.

Top Gun: Maverick

✮✮✮✩✩

Regi: Joseph Kosinski.

Manus: Jim Cash, Jack Epps Jr.

Genre: action.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Val Kilmer, Miles Teller.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Det knivskarpa fotoarbetet med jaktflygplan i diverse loopar och halsbrytande manövrar är filmens behållning. Det förutsebara manuset med ”America first, svartvita good and bad guys, en kass romans med Jennifer Connelly och stereotypa karaktärer är svaga markörer i övrigt.

Kapten Pete Maverick Mitchell (Cruise) är efter 30 år i tjänst tillbaka som instruktör för det bästa amerikanska flygvapnet har att erbjuda i pilotväg. Hans utmaning är att få piloterna att bomba en kärnvapeninstallation i en skurkstat, där luftvärnsrobotar och ett omöjlig geografiskt läge i en dalsänka gör uppdraget i det närmaste omöjligt.

Tills han själv sätter sig vid spakarna och visar att gammal är äldst. De övriga i ensemblen drivs av att visa vad de går för medan Rooster (Miles Teller) har ett ont öga till Maverick för en oförrätt som drabbade honom när Maverick och hans far (Val Kilmer) var unga. Lyckas man svälja det svajiga manuset återstår en visuell frifräsare till actionfilm som med påklistrad rockmusik höjer på pulsen i de mest häftiga scenerna. 

Uppföljare.Top Gun: Maverick flyger högt på fotoarbetet medan manuset är svagt.

Långdraget om kärlek, sorg och saknad

 Japanska filmen Drive My Car är en lovsång till långsamheten.

Drive My Car

✮✮✮✩✩

Regi: Ryusuke Hamaguchi.

Manus: Ryusuke Hamaguchi, Haruki Murakami.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Hidetoshi Nishima.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 57 min.

Drive My Car vann en Oscar för bästa utländska film. Den grundar sig på en novell av Haruki Murakami och handlar om skådespelaren och regissören Yūsukes (Hidetoshi Nishijima) sorgearbete efter att ha förlorat sin fru och dotter. Förhållandet har varit ansträngande, frun är otrogen men han håller det för sig själv. En dag hittara han henne död och efter denna 40 minuters prolog inleds själva handlingen. Två år senare regisserar Yūsuke Tjechovs Onkel Vanja på en teaterfestival i Hiroshima med nya och äldre skådespelare, bland dem en man hustrun var otrogen med. Han nämner det aldrig med ett ord, för arbetet med Tjechovs pjäs blir med pjäsens rika verbala kontext ett substitut som hjälper regissören med sitt sorgearbete, med ord som tomhet, kärlek och förlåtelse.

Som chaufför i sin gamla välbehållna Saab får han en ung, introvert och  tystlåten kvinna, som småningom kanske blir en port ut till världen omkring honom.

Det är vackert och finstämt men tre timmar? Tempot är mer än sävligt så jag begriper om någon tycker att filmen kunde ha kortats ned. Så tycker jag själv. Ändå håller filmen hela sin långa speltid tack vare replikerna och texten. Några överraskningar hade inte skadat, nu mal allt på i en jämn ström och det ska väl just vara filmens bästa sida.

Sorgearbete. Yūsuke (Hidetoshi Nishima) får som regissör hjälp av Tjechovs Onkel Vanja när han behandlar sorgen efter hustruns död i filmen Drive My Car.

Den dåliga modern

 Olivia Colman är som väntat bra i filmatiseringen av Elena Ferrantes bok The Lost Daughter, men som helhet är filmen inte någon höjdare men inte direkt dålig heller

The Lost Daughter

✮✮✮✩✩

Regi: Maggie Gyllenhaal.

Manus: Maggie Gyllenhaal på basen av Elena Ferrantes roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Olivia Colman, Jessie Buckley, Dakota Johnson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Leda är litteraturprofessor från England på strandsemester i Grekland. Loja dagar avlöser varandra tills hon blir varse en ung mamma (Dakota Johnson) och hennes lilla dotter med en far som verkar behandla dem illa. När flickan försvinner tar gårdagens missgärningar struptag på Leda, hon minns sina år som ung mamma och vad hon gjorde, hoppade i säng utanför äktenskapet och trött av alla förpliktelser med sina egna döttrar gjorde ett drastiskt beslut. Tala om en dålig mor.

Återblickar

I återblickarna ser vi Jessie Buckley som den unga Leda, verksam vid Harvarad. Hennes liv är vigt åt språket och det akademiska, kryddat med tillfälliga förbindelser, inte hemmet och allt det för med sig med äktenskap och barn.

Maggie Gyllenhaal med skådespelarbakgrund, känd för bl.a. Hysteria och The Dark Knight gör en hyfsad regidebut. Hon kan nog tacka mycket för alltid pålitliga Olivia Colman (The Crown på Netflix, The Father). Också Jessie Buckley (Judy,Beast) gör bra ifrån sig medan Dakota Johnson (Fifty Shades of Grey, Bad Times at El Royale) svarar för en standardprestation. Ed Harris gläder i en biroll. Manuset är filmens Akilleshäl.

Strandsemester med problem. Dakota Johnson och Olivia Colman i filmen The Lost Daughter.