Barbie – en film med glimten i ögat

Barbie – alla småflickors drömdocka – blir i filmen Barbie en tokrolig, filosofisk och glad film.

Barbie

4/5

Regi: Greta Gerwig.

Manus: Greta Gerwig, Noah Baumbach.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Margot Robbie, Ryan Gosling.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 54 min.

Barbenheim heter som bekant ordvrängningen med sommarfilmpremiärerna för Barbie och Oppenheimer, båda stora kassamagneter. Men där Oppenheimer borrar på djupet rör sig Barbie med skratt och humor i en ljusröd fantasivärld som småningom får allt mörkare kanter.

Öppningen är stark. En samling flickor i ett ökenlandskap leker med traditionella dockor tills de blir varse Barbie och slår sönder sina dockor i slowmotion. Barbie har kommit för att stanna.

I Barbieland lever stereotypa Barbie (Margot Robbie – The Suicide Squad, Birds of Prey) ett lyckligt liv, alltid leende och med en bil som går utan motor. Vännen Ken (Ryan Gosling – Drive, Blade Runner 2049) försöker erövra hennes gunst till ingen nytta, hon har ju ingen vagina och han ingen penis, fastän han själv påstår det. Dessutom finns det en hel slurv av såväl Barbies och Kens som fått allt från presidentposter till Nobelpris och lever i en värld där alla dagar är bra dagar,  åtminstone för kvinnorna.

Reva

Tills Barbie börjar fundera över döden och vaknar upp en dag med platta fötter och dålig andedräkt.

Katastrofen är ett faktum för det har uppstått en reva mellan Barbieland och den verkliga världen, dit Barbie med Ken söker sig och märker att hon blir bl.a. utstirrad och kallad för fascist och anses som urtypen för konsumtionshets, sjuka kroppsideal och vulgärkapitalism. På hennes besök i leksaksföretaget Mattels styrelserum uppstår kalabalik där VD:n (Will Ferrell) förföljer henne och det blir en kvinnorevolt när Barbie återvänder till sitt ursprungliga hem.

Halva filmen är en färgernas och scenografins segertåg, därefter plöjer filmen djupt i (köks)filsofier kring manligt och kvinnligt, kapitalism samt gott och ont. Om manuset här svackar reser sig filmen på nytt och lämnar tack vare gott humör, fina danser och kostymering, Margot Robbies skådespel inte att förglömma, åskådaren med goda vibrationer. Geniförklarade Greta Gerwig lyckas ta fram en humor och en personlighet som håller, låt vara att mycket undgår yngre tittare. Filmen tar sig inte heller själv på fullt allvar utan mest med glimten i ögat.

Ljusrött Barbieand. Barbie (Margot Robbie) och Ken (Ryan Gosling) umgås  i en värld där alla dagar är en bra dag. Nästan.

 

Filmen om Oppenheimer övertygar

 Oppenheimerfilmen är en robust och heltäckande berättelse om "atombombens fader" som efter Hiroshima levde med ständiga samvetskval och anklagelser för kommunistsympatier.

Oppenheimer

5/5

Regi: Christopher Nolan.

Manus: Christopher Nolan, på basen av böcker av Kai Bird, Martin Sherwin.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Cillian Murphy, Matt Damon, Robert Downey Jr.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 3 t.

Det ska vara en fullödig film som håller i tre timmar. Oppenheimer är just en sådan film. De utmärkta klippen håller tittarens intresse vaket hela tiden och regissören Christopher Nolan (Interstellar, Inception, Tenet, Dunkirk) har inte sparat på pengarna i belysning av rollbesättningen – idel toppskådespelare i större och  mindre roller. Det gör filmen till en upplevelse när alla fyller sitt mått.

Växlar om

Filmen växlar om med scener från J. Robert Oppenheimers 1904–1967 (Cillian Murphy) studietid inom teoretisk fysik och kvantfysik i England och Tyskland fram till konstruktionen av den första atombomben på Los Alamos i New Mexiko 1943–45 i en kapplöpning med nazisterna vem som skulle vara först, ett förtag som var påtvingat med vetskapen att nazisterna skulle förstöra hela halva världen om det drog det längre strået.

Däremellan visas scener från förhören med Oppenheimer som ansågs ha kommunistsympatier och vara opålitlig i USA eftersom hans hustru Kitty (Emily Blunt) och yngre bror Frank (Dylan Arnold) var amerikanska kommunister liksom Oppenheimers älskarinna Jean Tatlock (Florence Pugh).

Samvetskval

Från att ha gnuggat händerna av förtjusning för sin skapelse som sparade människoliv i jämförelse med ett utdraget krig, när atombomben avslutade andra världskriget omedelbart mellan Japan och USA i.o.m. atombomberna över Hiroshima den 6.8.1945 och Nagasaki den 9.8.1945 plöjer filmen vidare i Oppenheimers samvetskval över det lidande hans skapelse de facto åstadkom i Japan. I en scen tar president Truman (Gary Oldman) emot Oppenheimer i Vita huset och Oppenheimer säger att han har blod på sina händer vilket presidenten inte alls förstår. Då senast inser man Oppenheimers vånda. Bra scener i Los Alamos med Matt Damon som amerikansk generallöjtnant och andra vetenskapsmän som arbetar på bomben växlar om med inserter där Oppenheimers vän och sedermera huvudfiende Lewis Strauss (Robert Downey Jr.) dominerar då utfrågningarna i USA inleds.

Här finns nog inte en skådespelare som skulle spela på rutin och som väntat är Cillian Murphy i storform. Han är känd från Netflix-serien Peaky Blinders om 1920-talsmaffian i Brighton, mindre roller i Dunkirk och The Dark Knight och Robert Capas Sunhine där jag först fick upp ögonen för den begåvade irländaren.

Oppenheimer är en film som delvis är fotograferad i svartvitt för att ge en autentisk prägel. Oväntat nog tävlar den om biopublikens gunst i sommar med filmen Barbie som hade premiär samtidigt och som drar folk till biosalongerna den med. Mitt råd är: se båda filmerna och avgör sen vem som är vinnaren.

Hjälte och tragisk figur. Cillian Murphy lyser som "atombombens fader" J. Robert Oppenheimer.

Tom Cruise i högform

 Tom Cruise är en av de rikaste och kändaste Hollywoodstjärnorna och inte blir han fattigare av nya actionrullen – Mission Impossible – Dead reckoning part one. Det kommer nämligen en del två nästa höst. Här finns det mesta bekant från James Bondfilmerna men med en alldeles egen cruisianskt twist.

Mission Impossible – Dead reckoning part one

4/5 

Regi: Christopher McQuarrie.

Manus: Bruce Geller, Erik Jendresen, Christopher McQuarrie.

Genre: action.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Hayley Atwell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 43 min

61-åriga Tom Cruise blev känd i filmen Rain Man med Dustin Hoffman 1988 och slog igenom med huvudrollen i Född den fjärde juli året därpå. Men det är i Mission Impossible filmerna av vilka den nyaste är nummer sju han blev en kassamagnet.

Bäst som skådespelare var han i Magnolia men vi får nu hålla till godo med Ethan Hunt som tar sig an ett nytt omöjligt uppdrag med start på en rysk ubåt i Barents hav. Den borde enligt sin sofistikerade teknologi vara omöjlig att upptäcka men en ny AI-teknik sänker båten lätt som en plätt. Sen är fan lös för en nyckel i två delar är dörren till den AI-teknik kallad Entiteten som ska ta över världsherraväldet och är ond av bara tusan.

Jakt på gång

Plats för Ethan Hunt och hans märkliga lagkompisar Rebecca Ferguson, Simon Pegg och Ving Rhames som bara måste hitta nyckeln och rädda världen. Med i jakten finns ljusskygga individer och CIA. Inget nytt under solen alltså och de karikerade personerna känns aningen enerverande.

Samma gäller de ondskefulla bovarna men kvinnlig förslagenhet kombinerad med skönhet florerar bland dem på olika håll, inte minst när yrkestjuven Grace (Hayley Atwell) på flygfältet i Abu Dhabi försöker sno nyckeln och mer eller mindre mot sin vilja tvingas slå ihop påsarna med Mission Impossible gänget.

Följer ett actionladdad paket med biljakt i Rom i en gul Fiat 500, Tom Cruise på motorcykel och i närkamp med busar av värsta sort.

Upplösningen närmar sig när Cruise hoppar med motorcykel ut i det blå, en scen som finslipats om och om igen, och får pulsen att stiga. Också den litet för långa slutscenen ombord på Orientexpressen är raffel på högsta nivå i synnerhet när en bro sprängs framför tåget och allt håller på att försvinna i ett plötsligt öppnat slukhål som heter duga.

Filmen är dessutom rolig, inte bara verbalt, och ger definitivt underhållning för pengarna.

På samma sida. Grace (Hayley Atwell) och Ethan Hunt (Tom Cruise) söker en nyckel som ska rädda världen från ondsint artificiell intelligens (AI).

Gammaldags feelgood

Den fransk-italienska filmen En liten bokhandel i Paris lämnar en med ljusa minnen och vemod. Inget nytt under solen men gammaldags feelgood har sin charm.

En liten bokhandel i Paris

4/5.

Regi: Sergio Castelitto.

Manus: Ettore Scola, Furio Scarpelli, Silvio Scola.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Sergio Castelitto, Bérénice Bejo, Matilda De Angelis.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Italiens stora son Ettore Scola (1931-2016) hann aldrig filma den föreliggande filmen men den bygger delvis på hans manus. I den manliga huvudrollen har vi regissören Sergio Castellito, som gör en kulturperson med det grå hårets stiliga charm som bedriver ett litet bokcafé i Paris. Affärerna går inte lysande, kufar från när och fjärran, stjäl och plockar på sig böcker, men det bekymrar inte världsmannen Vincenzo som lever för boken och för sin rullstolsbundna dotter Albertina (Matilda De Angelis). Hon får terapi och omskötsel i  bokhandelns övre våning i egenskap av en ung dam som blivit stum och delvis lam efter en olycka. Förhållandet mellan den lätt deprimerade fadern och dottern är inte det bästa.

Nya fläktar

Nya fläktar i stiltjen medför yrvädret, skådespelaren Yolande (Bérénice Bejo) som drar in i spöregn på jakt efter sin försvunna famnmops.

Deras världar är på ljusår från varandra men det uppstår småningom ett tycke liknande kärlek. Filmen öser ur litterärt filosofiska käril, allt medan skådespelarna med dels lugn, dels sprudlande energi leder handlingen framåt. Ställvis påminner filmen om ett skådespel.

Det fina interiörfotografiet och scenografin med en massa eleganta färger och detaljer samt skådespelet är sevärt nog, trots att filmen inte medför något nytt, den sparsmakade svarta humorn inte att förglömma.

En vacker film, med snälla människor växer inte på träd, så ge den gärna en chans.

Omaka par. Yolande (Bérénice Bejo) och bokhandlaren Vincenzo (Sergio Castelitto) hittar småningom fram till varandra i filmen En liten bokhandel i Paris.

 

Vacker och oroande film om en åsna

Filmen EO slår ett slag för djurens rättigheter, sedd ur en åsnas ögon.

EO

4/5

Regi: Jerzy Skolimowski.

Manus: Ewa Piaskowska, Jerzy Skolimowski.

Genre: drama.

I huvudrollen: sex åsnor.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 28 min.

85-årige polska veteranregissören Jerzy Skolimowski (Avengers, 11 minutes) ser genom åsnans blick på det moderna Europa i en stiliserat ärlig odyssé. Filmen är samtidigt snäll, vacker, oroande och brutal, inte minst på slutmetrarna.

Den är större än sina ramar eftersom den visar rätten för existens för allt levande, en film som inte försöker vara humaniserande eller ett mänskligt alternativ för djurens liv utan visar på djuren som individer med egen rätt att leva.

På flykt

När en cirkus där åsnan EO medverkat stängs separeras EO från sin älskade Kasandra (Sandra Drzymalska) och hamnar till en massa olika ställen. Hon ser i en transportvagn vilda hästar löpa över vidderna med tårar rinnande nedför sina ögon. Vänliga människor liksom onda korsar hennes stig, hon blir en i raden med fyra hovar bland stiliga ridhästar i ett stall, men snart är hon igen på flykt ända ned till Italien genom fält, skrämmande skogar och städer. Under en fotbollsmatch där huliganer drabbar samman får EO smaka på människans ondska .

Isabelle Huppert finns med som ett  ganska onödigt dragplåster i en roll som rik, halvgalen äldre italiensk kvinna med spolierad ung son, men det är bara i undantagsfall filmen är försedd med talade repliker, mest råder en talande tystnad och stora känslor.

Foto och musik

Under skräckaktiga, absurdistiska scener badar sceneriet i ett oroväckande rött ljus, skapat med filtereffekt. Med EO som sällskap åt en långtradarchaufför sker ett knivmord och EO undgår med ett nödrop att bli salami. 

Filmens huvudrollsinnehavare spelas av sex åsnor och har fått sitt namn av det ljud en åsna frambringar. Den mångfaldigt prisbelönade och konstnärliga filmen – b.a. Guldpalmen i Cannes 2022 – understryks av Pawel Mykietyns klassiskt moderna musik och Michael Dymeks fotarbete.

En liten varning. EO är inte någon Disneyaktig barnfilm med sirap i botten utan en realistisk film om hur vi människor behandlar snälla, värnlösa djur, alla med en egen dignitet som människan tycks ha svårt att begripa.

Åsna på vift. Filmen EO  har åsnan i huvudrollen och bildar en resa genom dagens Europa där vi ser hur människan bemöter djuren – på gott och på ont.

 

Sorg under soldränkt yta

Aftersun är en soldränkt historia om en far och hans dotter i tidiga tonåren på semester i Turkiet. Men under ytan finns en sorg som tickar på i egen takt.

Aftersun

4/5

Regi & manus: Charlotte Wells.

Genre: persondrama.

I huvudrollerna: Frankie Corio, Paul Mescal.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 42 min.

Skotska regissören Charlotte Wells debutfilm har mötts av strålande recensioner, man har lovordat och gråtit om varannat. Så långt som gråt vill jag inte sträcka mig men visst slår filmen an på strängar där melankoli och avsaknad spelar en avgörande roll.

Filmen är en tillbakablick av Sophie, tolkad av 2010 födda barnskådespelaren Frankie Corio, som sist och slutligen bär hela storyn på sina späda axlar. Nedtonat men imponerande gör hon rollen som en litet lillgammal flicksnärta som njuter med pappa av lata dagar i solen på en semesterort i Turkiet. Pappan spelas av Normal People-stjärnan och birollsinnehavare i The Lost Daughter, Paul Mescal. Han visar sig ha ett kvaddat äktenskap med sin hustru och passar på att umgås med sin dotter på tu man hand.

Vacker och ömsint

Aftersun är en vacker och ömsint film. Tillmötesgående, snäll och välmenande gör pappan det bästa av situationen trots att hotellet inte håller vad det lovat och dottern inte får roa sig med dyra extravaganser som många av resans unga medresenärer. Sophie är en idealisk ung flicka men ser bara bitar av en smärta fadern gör sitt bästa för att dölja. Fotoarbetet som delvis sker med kornig VHS-film ger ett autentiskt avtryck av flydda tider från 1980- 1990-talens semestrar i södern och de flitigt odlade närbilderna hör till det bästa i filmen.

Några dramatiska kast förekommer däremot inte, med undantag för en karaokekväll där Sophie gör mer eller mindre bort sig med sin tolkning av REM:s Loosing My Religion. I stället för att uppmuntra sin dotter vill pappan helst sjunka genom orden. 

Något skaver alltså och det kommer till uttryck i filmsnuttar den vuxna Sophie tittar på från semestern långt senare, vem var hennes pappa egentligen? Här tar melankolin och insikten av vad som egentligen hände med hennes depressiva far småningom form i hennes huvud. Litet mera hade man i alla fall vågat hoppas på, nu är transportsträckorna onödigt långa, men för att säga det med rallytermer är racet som helhet bra och tilltalande.

Solsemester med undertoner. Återblickar på en semester i Turkiet bildar ramberättelse i lovprisade filmen Aftersun med Frankie Corio och Paul Mescal.

Konspiration på universitetet i Kairo

Sällan ser man filmer om den muslimska världen men Sveriges Oscarsbidrag till årets bästa utländska film Cairo Conspiracy är försänkt i universitetslivet och underrättelseväsendet i Kairo.

Cairo Conspiracy (Boy fro Heaven) 

3/5

Regi & manus: Tarik Saleh.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tawfeek Barhom, Fares Fares.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 6 min

Regissören och manusskribenten Tarik Saleh fick pris för manuset i Cannes filmfestival och har själv förhörts av underrättelseväsendet men är svensk medborgare och född i Sverige 1972 medan fadern är egyptier.

I filmen tar han fasta på egyptiska underrättelseväsendet, som slår sina lovar kring det sunnimuslimska Kairos Al-Azhar universitet med sin strikt religiös skolning med risk för statskupp och terrorism och därför enrollerar unga studenter som deras ögon och öron.

En ny grön student finns i fiskarsonen Adam (Tawfeek Barhom) som får chansen att som första invånare i en enkel by bli vald att studera vid universitetet, där hans snabbt dras in i konspirationer när den mäktiga imamen dör och regimen vill försäkra sig om att få sin egen man på en position i universitetets topp. Fares Fares (Jalla!Jalla! från 2000) är översten som är skyddsling och kontaktperson med Adam. Snart visar filmen spionthrillerns alla kännetecken och döden blir en gäst som dyker upp allt oftare.

Intressanta glimtar

Filmens intresse finns i för västerlänningar okända glimtar av en sluten och farlig miljö samtidigt som stadsvyer från ett folktätt Kairo passerar revy.

Filmen för idémässigt tankarna till den saudiarabiska filmen En kvinnas val (The Perfect Candidate från 2019) också en rulle som står ut från mängden och handlar om en kvinna som är läkare och som kämpar för sin mänskliga rätt i ärkekonservativa Saudiarabien.

Boy from Heaven har i alla fall en djupare dramatisk nerv och goda skådespelare överlag.

Inte bara student. Studerande fiskarsonen Adam (Taefeek Barhom) spelar med farliga kort i filmen Cairo Conspiracy.