Kometen kommer

Mumintrollet på kometjakt

4/5

Regi: Híroshi Saito, Markus Bäckman, Carla Rindell.

Manus: Lars Jansson, Tove Jansson, Dennis Livson.

I talrollerna: bl.a. Alma Pöysti, Maria Sid, Saga Sarkola.

Producent Tim Livson.

Tecknad film.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 15 min.

Tove Janssons klassiker Mumintrollet på kometjakt finns nu i nyversion på vita duken, tekniskt uppdaterad med betoning på Dennis Livsons film Kometen kommer från 1992.

Dennis son Tim Livson betonar som producent att den nya filmen har förändrad musik och ett mera dagsbetonat bakgrundsljud. Också talrollerna är nya med bl.a. Christoffer Strandberg som Mumintrollet, Maria Sid som Muminmamman, Carl-Kristian Rundman som Muminpappa, Saga Sarkola som Lilla My, Andreas af Enehielm som Sniff och Alma Pöysti som Snorkfröken.

Storyn är den gamla välbekanta och handlar om en komet som kommer farande mot Mumindalen. Invånarna reagerar med allt från akademiskt intresserade vetenskapsmän till panikartade stackars Sniff  som får skrämselhicka när domedagsprofeten, filosofen Bisamråttan, förklarar att slutet är nära.

Uppåt

För att få se kometen på nära håll bär det av mot ett observatorium högt uppe i ensliga bergen med Mumintrollet, Sniff och Lilla My, där Mumin träffar Snorkfröken för första gången liksom Snusmumriken (Lasse Mellberg). De för hand tecknade bilderna är anslående vackra respektive dramatiska och av hög kvalitet, inte minst mot slutet med en brandröd himmel och svarta silhuetter då det förmenta slutet närmar sig.

Roligast är replikerna som har ett för Tove Jansson karakteristiskt sting där t.ex. den ständigt rädda Sniff titt och tätt hamnar att kaxa upp sig för en pikande Lilla My medan Muminmamman kokar te när det går som hetast till. Med i svängarna finns den frimärkssamlande hemulen (Max Forsman) som ger tusan i om världen går under bara hans kära samling klarar sig helskinnad.

En film som vänder sig lika mycket till vuxna som barn och ger båda kategorierna någonting i hästväg att bita i.

Äventyrligt i Muminland. Nyversionen Mumintrollet på kometjakt riktar sig till såväl barn som vuxna. MOOMIN CHARACTERS (TM) ANIMATION © DENNIS LIVSON & KINDERNET. 

Feelgood med goda skådespelare

 En mainstream feelgoodfilm om två seniorer som fattar tycke för varandra, inte mer är filmen Andra akten, men man tvingas ge sig på nåd och onåd.

Andra akten

3/5

Regi: Mårten Klingberg.

Manus: Anna Heinämaa, Vera Kiiiskinen.

Genre: romantiskt drama/komedi.

I huvudrollerna: Rolf Lassgård, Lena Olin.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 54 min.

Det är med andra ord skådespelet med Rolf Lassgård och Lena Olin som går under huden. Speciellt är det Eva (Lena Olin) som sårbar, skör men ack så charmig sjukhusgymnast som går i pension och möter den buffliga stjärnskådespelaren Harald Skoog (Lassgård). Han har haft stroke och Eva råkar blir hans hemtränare när han hamnar hem efter att ha skrikit och domderat på sjukhuset och varit otrevlig mot allt och alla.

Uppstår det tycke? Genast? Förstår gör det men först efter diverse trassligheter med kyliga gräl och missförstånd. Den vresiga skådepelaren är snabb att koppla på charmen när han inser att han behöver hjälp för att komma tillbaka på scenen och  Eva blir hans mentor och klippa i vardagen. 

Evas film

Mera handlar filmen ändå om Eva och det är här Andra akten har sin trovärdighet och resning, inte minst när hon blir hans” motskådespelare” eller snarare motläsare av manuset när han ska lära sig en ny roll som Cyrano de Belgerac. Sårbar men ändå stark navigerar hon vidare i ett förhållande där ingenting är givet.

Lena Olin (f. 1955) har varit stjärna i Hollywood redan länge och imponerade bl.a. i filmen Romeo is Bleeding 1993 som dödlig gangsterbrud. 

Filmens eget manus står bland andra Anna Heinämaa för, också manusskribent för Klaus Härös Fäktaren.

En oförarglig och ställvis tårdrypande film som har sina poänger.

Kärlek på ålderns höst. Rolf Lassgård och Lena Olin t.h. lämnar avtryck i Andra akten.

Barbie – en film med glimten i ögat

Barbie – alla småflickors drömdocka – blir i filmen Barbie en tokrolig, filosofisk och glad film.

Barbie

4/5

Regi: Greta Gerwig.

Manus: Greta Gerwig, Noah Baumbach.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Margot Robbie, Ryan Gosling.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 54 min.

Barbenheim heter som bekant ordvrängningen med sommarfilmpremiärerna för Barbie och Oppenheimer, båda stora kassamagneter. Men där Oppenheimer borrar på djupet rör sig Barbie med skratt och humor i en ljusröd fantasivärld som småningom får allt mörkare kanter.

Öppningen är stark. En samling flickor i ett ökenlandskap leker med traditionella dockor tills de blir varse Barbie och slår sönder sina dockor i slowmotion. Barbie har kommit för att stanna.

I Barbieland lever stereotypa Barbie (Margot Robbie – The Suicide Squad, Birds of Prey) ett lyckligt liv, alltid leende och med en bil som går utan motor. Vännen Ken (Ryan Gosling – Drive, Blade Runner 2049) försöker erövra hennes gunst till ingen nytta, hon har ju ingen vagina och han ingen penis, fastän han själv påstår det. Dessutom finns det en hel slurv av såväl Barbies och Kens som fått allt från presidentposter till Nobelpris och lever i en värld där alla dagar är bra dagar,  åtminstone för kvinnorna.

Reva

Tills Barbie börjar fundera över döden och vaknar upp en dag med platta fötter och dålig andedräkt.

Katastrofen är ett faktum för det har uppstått en reva mellan Barbieland och den verkliga världen, dit Barbie med Ken söker sig och märker att hon blir bl.a. utstirrad och kallad för fascist och anses som urtypen för konsumtionshets, sjuka kroppsideal och vulgärkapitalism. På hennes besök i leksaksföretaget Mattels styrelserum uppstår kalabalik där VD:n (Will Ferrell) förföljer henne och det blir en kvinnorevolt när Barbie återvänder till sitt ursprungliga hem.

Halva filmen är en färgernas och scenografins segertåg, därefter plöjer filmen djupt i (köks)filsofier kring manligt och kvinnligt, kapitalism samt gott och ont. Om manuset här svackar reser sig filmen på nytt och lämnar tack vare gott humör, fina danser och kostymering, Margot Robbies skådespel inte att förglömma, åskådaren med goda vibrationer. Geniförklarade Greta Gerwig lyckas ta fram en humor och en personlighet som håller, låt vara att mycket undgår yngre tittare. Filmen tar sig inte heller själv på fullt allvar utan mest med glimten i ögat.

Ljusrött Barbieand. Barbie (Margot Robbie) och Ken (Ryan Gosling) umgås  i en värld där alla dagar är en bra dag. Nästan.

 

Filmen om Oppenheimer övertygar

 Oppenheimerfilmen är en robust och heltäckande berättelse om "atombombens fader" som efter Hiroshima levde med ständiga samvetskval och anklagelser för kommunistsympatier.

Oppenheimer

5/5

Regi: Christopher Nolan.

Manus: Christopher Nolan, på basen av böcker av Kai Bird, Martin Sherwin.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Cillian Murphy, Matt Damon, Robert Downey Jr.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 3 t.

Det ska vara en fullödig film som håller i tre timmar. Oppenheimer är just en sådan film. De utmärkta klippen håller tittarens intresse vaket hela tiden och regissören Christopher Nolan (Interstellar, Inception, Tenet, Dunkirk) har inte sparat på pengarna i belysning av rollbesättningen – idel toppskådespelare i större och  mindre roller. Det gör filmen till en upplevelse när alla fyller sitt mått.

Växlar om

Filmen växlar om med scener från J. Robert Oppenheimers 1904–1967 (Cillian Murphy) studietid inom teoretisk fysik och kvantfysik i England och Tyskland fram till konstruktionen av den första atombomben på Los Alamos i New Mexiko 1943–45 i en kapplöpning med nazisterna vem som skulle vara först, ett förtag som var påtvingat med vetskapen att nazisterna skulle förstöra hela halva världen om det drog det längre strået.

Däremellan visas scener från förhören med Oppenheimer som ansågs ha kommunistsympatier och vara opålitlig i USA eftersom hans hustru Kitty (Emily Blunt) och yngre bror Frank (Dylan Arnold) var amerikanska kommunister liksom Oppenheimers älskarinna Jean Tatlock (Florence Pugh).

Samvetskval

Från att ha gnuggat händerna av förtjusning för sin skapelse som sparade människoliv i jämförelse med ett utdraget krig, när atombomben avslutade andra världskriget omedelbart mellan Japan och USA i.o.m. atombomberna över Hiroshima den 6.8.1945 och Nagasaki den 9.8.1945 plöjer filmen vidare i Oppenheimers samvetskval över det lidande hans skapelse de facto åstadkom i Japan. I en scen tar president Truman (Gary Oldman) emot Oppenheimer i Vita huset och Oppenheimer säger att han har blod på sina händer vilket presidenten inte alls förstår. Då senast inser man Oppenheimers vånda. Bra scener i Los Alamos med Matt Damon som amerikansk generallöjtnant och andra vetenskapsmän som arbetar på bomben växlar om med inserter där Oppenheimers vän och sedermera huvudfiende Lewis Strauss (Robert Downey Jr.) dominerar då utfrågningarna i USA inleds.

Här finns nog inte en skådespelare som skulle spela på rutin och som väntat är Cillian Murphy i storform. Han är känd från Netflix-serien Peaky Blinders om 1920-talsmaffian i Brighton, mindre roller i Dunkirk och The Dark Knight och Robert Capas Sunhine där jag först fick upp ögonen för den begåvade irländaren.

Oppenheimer är en film som delvis är fotograferad i svartvitt för att ge en autentisk prägel. Oväntat nog tävlar den om biopublikens gunst i sommar med filmen Barbie som hade premiär samtidigt och som drar folk till biosalongerna den med. Mitt råd är: se båda filmerna och avgör sen vem som är vinnaren.

Hjälte och tragisk figur. Cillian Murphy lyser som "atombombens fader" J. Robert Oppenheimer.

Tom Cruise i högform

 Tom Cruise är en av de rikaste och kändaste Hollywoodstjärnorna och inte blir han fattigare av nya actionrullen – Mission Impossible – Dead reckoning part one. Det kommer nämligen en del två nästa höst. Här finns det mesta bekant från James Bondfilmerna men med en alldeles egen cruisianskt twist.

Mission Impossible – Dead reckoning part one

4/5 

Regi: Christopher McQuarrie.

Manus: Bruce Geller, Erik Jendresen, Christopher McQuarrie.

Genre: action.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Hayley Atwell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 43 min

61-åriga Tom Cruise blev känd i filmen Rain Man med Dustin Hoffman 1988 och slog igenom med huvudrollen i Född den fjärde juli året därpå. Men det är i Mission Impossible filmerna av vilka den nyaste är nummer sju han blev en kassamagnet.

Bäst som skådespelare var han i Magnolia men vi får nu hålla till godo med Ethan Hunt som tar sig an ett nytt omöjligt uppdrag med start på en rysk ubåt i Barents hav. Den borde enligt sin sofistikerade teknologi vara omöjlig att upptäcka men en ny AI-teknik sänker båten lätt som en plätt. Sen är fan lös för en nyckel i två delar är dörren till den AI-teknik kallad Entiteten som ska ta över världsherraväldet och är ond av bara tusan.

Jakt på gång

Plats för Ethan Hunt och hans märkliga lagkompisar Rebecca Ferguson, Simon Pegg och Ving Rhames som bara måste hitta nyckeln och rädda världen. Med i jakten finns ljusskygga individer och CIA. Inget nytt under solen alltså och de karikerade personerna känns aningen enerverande.

Samma gäller de ondskefulla bovarna men kvinnlig förslagenhet kombinerad med skönhet florerar bland dem på olika håll, inte minst när yrkestjuven Grace (Hayley Atwell) på flygfältet i Abu Dhabi försöker sno nyckeln och mer eller mindre mot sin vilja tvingas slå ihop påsarna med Mission Impossible gänget.

Följer ett actionladdad paket med biljakt i Rom i en gul Fiat 500, Tom Cruise på motorcykel och i närkamp med busar av värsta sort.

Upplösningen närmar sig när Cruise hoppar med motorcykel ut i det blå, en scen som finslipats om och om igen, och får pulsen att stiga. Också den litet för långa slutscenen ombord på Orientexpressen är raffel på högsta nivå i synnerhet när en bro sprängs framför tåget och allt håller på att försvinna i ett plötsligt öppnat slukhål som heter duga.

Filmen är dessutom rolig, inte bara verbalt, och ger definitivt underhållning för pengarna.

På samma sida. Grace (Hayley Atwell) och Ethan Hunt (Tom Cruise) söker en nyckel som ska rädda världen från ondsint artificiell intelligens (AI).

Gammaldags feelgood

Den fransk-italienska filmen En liten bokhandel i Paris lämnar en med ljusa minnen och vemod. Inget nytt under solen men gammaldags feelgood har sin charm.

En liten bokhandel i Paris

4/5.

Regi: Sergio Castelitto.

Manus: Ettore Scola, Furio Scarpelli, Silvio Scola.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Sergio Castelitto, Bérénice Bejo, Matilda De Angelis.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Italiens stora son Ettore Scola (1931-2016) hann aldrig filma den föreliggande filmen men den bygger delvis på hans manus. I den manliga huvudrollen har vi regissören Sergio Castellito, som gör en kulturperson med det grå hårets stiliga charm som bedriver ett litet bokcafé i Paris. Affärerna går inte lysande, kufar från när och fjärran, stjäl och plockar på sig böcker, men det bekymrar inte världsmannen Vincenzo som lever för boken och för sin rullstolsbundna dotter Albertina (Matilda De Angelis). Hon får terapi och omskötsel i  bokhandelns övre våning i egenskap av en ung dam som blivit stum och delvis lam efter en olycka. Förhållandet mellan den lätt deprimerade fadern och dottern är inte det bästa.

Nya fläktar

Nya fläktar i stiltjen medför yrvädret, skådespelaren Yolande (Bérénice Bejo) som drar in i spöregn på jakt efter sin försvunna famnmops.

Deras världar är på ljusår från varandra men det uppstår småningom ett tycke liknande kärlek. Filmen öser ur litterärt filosofiska käril, allt medan skådespelarna med dels lugn, dels sprudlande energi leder handlingen framåt. Ställvis påminner filmen om ett skådespel.

Det fina interiörfotografiet och scenografin med en massa eleganta färger och detaljer samt skådespelet är sevärt nog, trots att filmen inte medför något nytt, den sparsmakade svarta humorn inte att förglömma.

En vacker film, med snälla människor växer inte på träd, så ge den gärna en chans.

Omaka par. Yolande (Bérénice Bejo) och bokhandlaren Vincenzo (Sergio Castelitto) hittar småningom fram till varandra i filmen En liten bokhandel i Paris.

 

Vacker och oroande film om en åsna

Filmen EO slår ett slag för djurens rättigheter, sedd ur en åsnas ögon.

EO

4/5

Regi: Jerzy Skolimowski.

Manus: Ewa Piaskowska, Jerzy Skolimowski.

Genre: drama.

I huvudrollen: sex åsnor.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 28 min.

85-årige polska veteranregissören Jerzy Skolimowski (Avengers, 11 minutes) ser genom åsnans blick på det moderna Europa i en stiliserat ärlig odyssé. Filmen är samtidigt snäll, vacker, oroande och brutal, inte minst på slutmetrarna.

Den är större än sina ramar eftersom den visar rätten för existens för allt levande, en film som inte försöker vara humaniserande eller ett mänskligt alternativ för djurens liv utan visar på djuren som individer med egen rätt att leva.

På flykt

När en cirkus där åsnan EO medverkat stängs separeras EO från sin älskade Kasandra (Sandra Drzymalska) och hamnar till en massa olika ställen. Hon ser i en transportvagn vilda hästar löpa över vidderna med tårar rinnande nedför sina ögon. Vänliga människor liksom onda korsar hennes stig, hon blir en i raden med fyra hovar bland stiliga ridhästar i ett stall, men snart är hon igen på flykt ända ned till Italien genom fält, skrämmande skogar och städer. Under en fotbollsmatch där huliganer drabbar samman får EO smaka på människans ondska .

Isabelle Huppert finns med som ett  ganska onödigt dragplåster i en roll som rik, halvgalen äldre italiensk kvinna med spolierad ung son, men det är bara i undantagsfall filmen är försedd med talade repliker, mest råder en talande tystnad och stora känslor.

Foto och musik

Under skräckaktiga, absurdistiska scener badar sceneriet i ett oroväckande rött ljus, skapat med filtereffekt. Med EO som sällskap åt en långtradarchaufför sker ett knivmord och EO undgår med ett nödrop att bli salami. 

Filmens huvudrollsinnehavare spelas av sex åsnor och har fått sitt namn av det ljud en åsna frambringar. Den mångfaldigt prisbelönade och konstnärliga filmen – b.a. Guldpalmen i Cannes 2022 – understryks av Pawel Mykietyns klassiskt moderna musik och Michael Dymeks fotarbete.

En liten varning. EO är inte någon Disneyaktig barnfilm med sirap i botten utan en realistisk film om hur vi människor behandlar snälla, värnlösa djur, alla med en egen dignitet som människan tycks ha svårt att begripa.

Åsna på vift. Filmen EO  har åsnan i huvudrollen och bildar en resa genom dagens Europa där vi ser hur människan bemöter djuren – på gott och på ont.