Hugh Grant axlar religiös skräckthriller

 Vem hade trott att Hugh Grant på gamla dagar gör huvudrollen i en skräckthriller med religiösa och filosofiska undertoner. Heretic heter filmen som bär långt men förvandlas till en för genren alltför typisk splatterrulle på slutet.

Heretic

3/5

Regi & manus: Scott Beck, Bryan Woods.

Genre: skräckthriller.

I huvudrollerna: Hugh Grant, Sophie Thatcher. Chloe East.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 52 min.

Hugh Grant, känd som svärmorsdrömmen i en massa romcomfilmer som Fyra bröllop och en begravning och Notting Hill gör en gedigen roll som Heretics onda entitet när denne märklige gentleman i sitt ensamt belägna herrgårdaktiga hem i slutet på gatan tar emot två inte ont anande mormonsystrar, syster Barnes (Sophia Thatcher) och syster Paxton (Chloe East). De ska i bästa fall omvända herr Reed (Grant) men hamnar mitt i en korseld av religiösa frågor som i frågasätter allt de står för och tror på. Då har redan enligt sin regelbok systrarna förvissat sig om att herr Reed har en fru, vilket varje mormonskt hembesök kräver. Kruxet är bara att hon aldrig dyker upp, allt medan stämningen blir allt mera pinsam, för att inte säga plågsam, dörrarna är låsta och en snöstorm sveper in över omgivningen.

Maner som biter

Oförskämt manerisk, vilket i det här fallet inte är alls så illa, går Hugh Grant in för sin roll som en person som ler och är chevalerisk men samtidigt förbluffar, chockerar och skalar av sina besökares självförtroende och tro och till sist lurar dem ner i en klaustrofobiskt mörk källare där hans rätta jag kommer fram och minst sagt skrämmande individer kryper fram ur vrårna.

Regissörerna Beck & Woods slog igenom med filmen A Quiet Place med Emily Blunt i huvudrollen och fastän Heretic inte är lika spännande utan mera filosofisk har den sitt egenvärde, dvs. som en horrorthriller i en genre som tycks vara väldigt populär just i år med exempel som Longlegs, MaXXXine, Speak No Evil och The Substance.

Mormoner i trångmål. Herr Reed (Hugh Grant) är inte så chevaleresk som han ger sig ut för när syster Barnes (Sophia Thatcher) t.v. och syster Paxton (Chloe East) kommer på hembesök.

När döden blir en besvärlig vän

 Två gamla väninnor gör det bästa av situationen när döden knackar på. Tilda Swinton och Julianne Moore lyser i Pedro  Almodóvars första engelskspråkiga långfilm The Room Next Door.

The Room Next Door

4/5

Regi: Pedro Almodóvar.

Manus: Pedro Almodóvar, Sigrid Nunez.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tilda Swinton, Julianne Moore.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 47 min.

Under sin ungdom var Ingrid (Julianne Moore) och Martha (Tilda Swinton) bästa vänner då de bl.a. arbetade tillsammans på samma tidskrift.

Sedan drog världen dem åt skilda håll. Ingrid blev berömd författare och Martha krigskorrespondent. Efter år av separation möts de på nytt när Ingrid får bud om att Martha insjuknat i obotlig cancer.

De möts men den verkliga chocken får Ingrid när Martha berättar att hon vill dö och har skaffat ett piller som hjälper henne att somna in, ett hjälpmedel hon hitta på det darknet och som är olagligt.

Filmens titel bottnar i att Martha ber Ingrid att vara med henne på slutet och bo i ett rum bredvid hennes eget. Hon vill inte dö ensam när hon väl bestämt sig att göra sitt beslut. Ingrid som alltid fruktat döden har svårt att säga ja, hon är osäker om hon hjälpa sin vän, men går motvilligt med på sin sjuka väninnas begäran.

Ömsint

Liknande filmer finns av många slag men Pedro Almodóvar berättar på ett ömsint, vackert och finstämt sätt om väninnornas sista tid tillsamman med fokus på en vänskap som småningom blir allt djupare fastän slutresultatet är oundvikligt.

Han undgår också att göra filmen för sorglig, vi har helt enkelt en berättelse om liv och död som behandlas med respekt och förståelse, inte minst för Marthas beslut som för en och annan kan betraktas som oetiskt.

Om Tilda Swinton gör sin karaktär till en rätlinjigt beslutsam kvinna med egna rädslor i bakgrunden svarar Julia Moore för en mera labil men ändå hjärtlig nära vän som kastas in i en situation hon har svårt att greppa. Vackra interiörer och väna exteriörer av storstad och ett höstligt landskap på landsbygden får kontrast av den spanska regissörens dragning till klara pastellfärger i väninnornas klädsel. En film som i all sin förutsägbarhet blir kvar i minnet långt efter sluttexterna.

Slutet närmar sig. Tilda Swinton och Julianne Moore är två väninnor som döden förenar.

Musiken och Lady Gaga värda en mässa

Todd Phillips (War Dogs, Hangover) andra Jokerfilm har sågats ordentligt sedan premiären. Dålig, för det mesta, men Lady Gagas sång och musiken höjer överlag värdet på aktierna.

Joker: Folie à Deux

3/5

Regi: Todd Phillips.

Manus: Scott Silver, Todd Phillips, Bob Kane.

Genre: musikal, drama.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Lady Gaga.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 18 min.

Filmen börjar i Batmans domäner Gotham City där föregångaren Joker från 2019 slutade, en becksvart beskrivning av den hunsade, sköra och utstötta Arthur Flecks (Joaquin Phoenix) som förvandlas till Jokern och mördar sina plågoandar och hamnar att vänta på rättens utslag i målet. Också den filmen i Todd Phillips regi.

Kärlekshistoria i sång

Filmen Folie à Deux visar en sjukligt mager fängelsekund (Phoenix) som i sinkabirum träffar Harleen Quinzel (Lady Gaga) som är intresserad av Arthur Flecks komplexa personlighet. För honom blir det rena kärlekshistorien, för henne mera ett intressant experiment. Att love storyn berättas i i färggranna musikalnummer grundade på gamla amerikanska slagdängor, sångnummer som lyfter ut duon från en karg fängelsetillvaro, har fått kritikerna att gå i taket.

Kan förstå kritiken delvis, men det borde inte störa allt för mycket. Lady Gaga är som gjord för sin sjungande roll och får ett visst, men bara ett visst stöd av Phoenix som brummar på i de lägre registret, säkert helt medvetet för någon stor sångare är han inte, men nog en skådespelare med egen karisma också nu.

Det kan man också säga om Lady Gaga som använder sig av sin egen berömmelse och kunnande på ett oklanderligt sätt.

Filmen om kriminella och andra knäppgökar med problematiska alter egon och personligheter balanserar däremot på en skör tråd, substansen är för tunn för att slå an. Våldsscenerna avlöser varandra med en sadistisk Brendan Greeson i toppform som vaktchef på fängelset. 

Folie a deux är f.ö. ett franskt uttryck för ”dårskap för två”, i meningen vaneföreställning delad av två personer med nära förhållande till varandra, enligt en nätversion.

Två "galningar". Todd Phillips nya Jokerfilm med Joaquin Phoenix och Lady Gaga har fått mördande kritik men har sina poänger. 

 

Drömmen om evig ungdom som grotesk blodsorgie

Demi Moore som inte uppträtt på film alltför ofta gör en vämjelig comeback i den s.k. kroppsskräckfilmen The Substance, en satir om drömmen om evig ungdom.

The Substance

3/5

Regi & manus: Coralie Fargeat.

Genre: skräcksatir.

I huvudrollerna: Demi Moore, Margaret Qualley.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 20 min.

Elizabeth Sparkle (Demi Moore) är en film- och fitnesstjärna i slutet på sin karriär. Ännu i toppform får hon till sin förskräckelse sparken av tv-bolagschefen Harvey (Dennis Quaid) som redan riktat strålkastarljuset på en ung skön kvinna som ersättare. Att han heter Harvey leder osökt tankarna till Harvey Weinstein, också i filmen en manschauvinist av ädlaste märke.

Löftesrikt

Omtumlad råkar Elizabeth ut för en bilolycka. Efter uppvaknandet får hon en USB-sticka av sjuksköterskan, en sticka med löften om nytt evigt liv som ung och vacker, där en undersubstans klonar användaren till ett nytt och vackrare jag.

Det sker i symbios med värdorganismen (Elizabeth) som förbyts i unga skönheten Sue (Margaret Qualley), som tar upp Elizabets mantel och blir ett nytt namn på allas läppar.

Men samtidigt som Elizabeth griper halmstrået öppnar hon dörren till en fasansfull, obehaglig och mot slutet totalt utflippad skräckvision med deformerade människoskepnader, avhuggna kroppsdelar och massor av blod. Det kryllar av influenser från skräckgururna John Carpenter och David Croneberg, Alienfilmerna, osv. 

De sista 20 minuterna är en orgie i osmakligheter och skjuter ordentligt över målet, de kunde gott ha lämnats bort. Som svart satir och samhällskritik om kvinnans roll i en utseendefixerad värld har filmen ändå en väl inmutad plats, trots att man får utstå en massa obehagligheter. Höstens fjärde skräckfilm på Bio Rex är ett faktum.

Förvandling. En ny kropp för Sue (Margaret Qualley) kommer inte utan blod och smärta i den svarta skräcksatiren The Substance.

Ett veckoslut från helvetet

 Psykologiskt drama, psykologisk thriller, psykologisk skräckfilm. Välj var så goda, allt passar in på obehagliga Speak No Evil, en tredje nyhet i skräckgenren med sensommaren och förhöstens föregångare Longlegs och Maxxine.

Speak No Evil

4/5

Regi: James Watkins.

Manus: James Watkins, Christian Tafdrup, Mads Tafdrup.

Genre: skräckthriller.

I huvudrollerna: James McAvoy, Mackenzie Davis, Scoot McNairy.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 50min.

Den skarpögde märker danska namnet Tafdrup bland manusförfattarna. Det beror på att filmen är en remake på den danska filmen Gästerna från 2022.

Har inte sett den men Speak No Evil är en välgjord story om två familjer som tillbringar en mardrömsaktig helg tillsamman. Sakta men säkert dras tumskruvarna åt tills slutet är ren och skär skräckaction.

Vi har amerikanska familjen Dalton med Louise (Mackenzie Davis) och Ben (Scoot McNairy) samt dottern Agnes (Alix West Lefler) på Italiensemester, där man möter en semestrande engelsk familj med Paddy (James McAvoy) och Ciara (Aisling Franciosi) jämte stumma sonen Ant (Dan Hough). Det dröjer inte länge innan man bestämt sig för en ny träff senare på hösten ute på engelska landsbygden.

Dåliga vibrationer

Några goda vibrationer uppstår inte ens under inledningen på visiten, pga att pappa Paddy provocerar och beter sig minst sagt konstigt med en salig blandning av avundsjuka, vansinnesskratt och sjuk humor. Den stumma sonen verkar bära på en mörk hemlighet, som också uppdagas i en källare på gården dit Ant tar Agnes och sanningen kring visiten börjar avteckna sig. Då är det redan för sent att fly fältet, trots halvgoda försök av familjen Dalton.

Filmens onda genius James McAvoy som lyste till i filmen Split från 2016, som en mördare med multipla personligheter, är dragplåstret i Speak No Evil, både när han vässar knivar för annat än middagssteken eller sjunger Eternal Flame med vansinnig intensitet på en bilfärd med inbjudna Ben. En obehaglig men sevärd film som håller tittaren i sitt grepp.

Inte som det ser ut.  Paddy (James McAvoy) och Ciara (Aisling Franciosi) har ont i sinnet i Speak No Evil.

Mot stjärnorna över högar av lik

 Temat på seriemördare och satanister fortsätter med den inte oävna rullen MaXXXine. En skräckthriller om att sikta högt och eftersträva stjärnstatus till vilket pris som helst.

MaXXXine

4/5

Regi & manus: Ti West.

Genre: skräckthriller.

I huvudrollerna: Mia Goth, Kevin Bacon, Michelle Monaghan, Bobby Cannavale.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 44 min.

För några veckor sedan började i Borgå skräckfilmen Longlegs som vad manuset och originaliteten beträffar är snäppet bättre än MaXXXine.

Den aktuella filmen är visserligen snyggt gjord, skådepelarna bra, men storyn förväntad och föga överraskande.

Framgång i showbusiness är drömmen som filmen bottnar i och den är den tredje i en serie med X och Pearl där Maxine Minx (Mia Goth)nu inser att en framtid som porrstjärna inte är hennes dröm. Vi skriver år 1985 i USA med Ronald Reagan på tv och VHS-band som snurrar på i hemmen.

Riktig stjärna

Här får Maxine rollen som en riktig filmstjärna i en skräckfilm med regissören Debicki (Elizabeth Bender) samtidigt som seriemördaren Night Stalker, som figurerade på riktigt i Los Angeles, tar livet av unga kvinnor.

Maxine märker att hon förföljs av psykopaten då hon på Universal stuidios domäner tar in på Bates Motel med vidföljande kråkslott uppe på kullen, allt en hänvisning till filmen Psycho. 

I hasorna har Maxine dessutom en slipprigt slemmig privatdetektiv (Kevin Bacon) som man inte vet om han är fågel eller fisk. Mordutredarna Michelle Monaghan och Bobby Cannavale bidrar med mera raffel när filmens actionsekvenser kör i gång på allvar och då onda skuggor från det förflutna med en nära släkting och satanister kommer in i bilden.

Mia Goth gör en stark roll som kvinnan redo att satsa allt oberoende av seriemördare och lik på vägen. Svart humor medverkar till filmens sevärdhet.

På väg mot stjärnorna. Självsäkra porrskådisen Maxine Minx tar steget ut i verklig showbusiness, men det sker över lik och mord.

Häftig mix av thriller och skräck

Sensommarens omtalade indie skräckfilm Longlegs har jämförts med de stora filmerna i genren och den håller måttet med råge.

Longlegs

4/5

Regi manus: Osgood Perkins.

Genre: skräck, thriller.

I huvudrollerna: Maika Monroe, Nicholas Cage.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 41 min.

Indie innebär att filmen producerats av mindre filbolag till en lägre budet, i det här fallet 10 miljoner dollar, men den har redan höstat in närmare 50 miljon dollar. Litet som The Blair Witch Project från 1999 som fick nervösare tittare att lämna biografsalongerna.

Förhandsreklamen har följt samma mönster som då, bara valda delar har yppats med undertoner av att det funnits något dokumentärt i denna skruvade berättelse om seriemord, galenskap, satanism och ångest. Vilket det naturligtvis inte finns.

En viss likhet föreligger mellan formidabla The Silence of the Lambs (1991) där kannibalen/seriemördaren Anthony Hopkins i fängelse möter FBI-agenten Jodie Foster.

I Longlegs är upplägget ändå helt eget trots likheterna vilket gör filmen till en utstickare.

Färska FBI-agenten Lee Harker (Maika Monroe – It Follows) undersöker ett bestialiskt familjemord med på papperslappar efterlämnade namnet Longlegs som enda ledtråd. Efter lite grävande framgår det att mordet har kontakter med ett redan kallt fall som Harkers chef Carter börjar nysta upp med hjälp av den medialt begåvade Lee Harker. Snart blir det uppenbart att morden kommer att fortsätta och att tiden är knapp.

Skrämmande

Med hjälp av fototeknik– och vinklar framkallar regissören Osgood Perkins ett skrämmande och drömaktigt scenario i synnerhethet i mörka interiörer.

Hänvisningar till bibeln, Johannes uppenbarelsebok, och djävulen leder Harker på rätt spår i en berättelse där onda makter trollbinder familjefäder att mörda sina närmaste.

Maika Monroe svarar för en utmärkt tolkning av en polis på randen till kollaps. Och när filmen onda galning Longlegs, Nicholas Cage i en glansroll, dyker upp kokas det hela ned till en mix av skräck och fri- eller ofrivillig svart humor, som genomsyrar hela filmen. De långa sugande avsnitten som bygger upp stämningen behäftas lyckligtvis inte av plötsliga skräckeruptioner men nog av störande, ångestfyllda inslag som gör att man minns Longlegs som en av de bästa inom genren.

Regissören Osgood Perkins är f.ö.son till Anthony Perkins, mentalt störda mördaren Norman Bates med död mor på andra våningen i rullstol, i Hitchcocks film Psycho.

Skräckfyllt. FBI-agent Lee Harker (Maika Monroe) råkar ut för en nästan för krävande uppgift i skräckthrillern Longlegs.

 

Inte huvud eller fötter

 Månne Yorgos Lanthimos blev kvar med för mycket pengar efter succéerna med The Favourite och Poor Things. Och bestämde sig för att skapa kreativ rappakalja med nya filmen Kinds of Kindness.

Kinds of Kindness

3/5

Regi: Yorgos Lanthimos.

Manus: Yorgos Lanthimos, Efthimis Filippou.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Emma Stone, Jesse Plemons, Willem Dafoe.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 44 min.

Kinds of Kindness har nämligen inte huvud eller fötter, men för vänner av greken Yorgos Lanthios går det på ett ut. Filmen i tre separata delar synar människans strävan efter makt och frihet på mycket märkliga grundvalar med från Poor Things bekanta Emma Stone och Willem Dafoe i huvudrollerna plus Jesse Plemons.

I första delen Sweet Dreams måste Robert (Jesse Plemons) tillmötesgå sin arbetsgivare Raymonds alla krav, men när han ska döda en person i en bilkrock uppstår problem, som raserar hela hans värld.

I mellandelen, som är den mest magstarka, återvänder den försvunna hustrun Rita till sin man, polisen Robert, från en dykarresa men något stämmer inte, är hon verkligen hans fru eller någon annan. Han testar henne med att hon tvingas göra personliga ingrepp på sin egen kropp med hårresande resultat.

I sista delen håller några kultledare som renar dricksvattnet med tårar på med sexual akrobatik bland kultmedlemmarna där Plemons och Stone försöker hitta en person som kan väcka döda till liv. Brutala, sadistiska inlägg i alla delfilmer förmår hålla tittaren på alerten, man tvingas titta på anrättningen trots att man inte förstår ens hälften. En märklig film med svart humor som skiljer sig ordentligt från mängden. Men bra? Nja.

Två kufar. Jesse Plemons och Emma Stone i konstigheten Kinds of Kindness.