Ett kalla-kriget drama som håller

Steven Spielberg har anlitat sin favoritskådespelare Tom Hanks i huvudrollen till filmen Spioneras bro (Bridge of Spies) men det är den ryske spion som ska bytas ut, spelad av Mark Rylance, som är utropstecknet.

Spionernas bro (Bridge of Spies)

★★★★✩

Regi: Steven Spielberg.

Manus: Matt Charman, Ethan & Joel Coen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tom Hanks, Mark Rylance.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 21 min.

Lågmält intensiv är vad man kunde kalla filmen. Inspirerad av den verkliga historien om försäkringsadvokat James Donovan (Hanks) som fick uppdraget att försvara den ryske spionen Rudolf Abel (Rylance) för filmen tittaren tillbaka till kalla krigets storhetstid med start 1957. Donovan utsattes för sitt försvarsuppdrag för allmänt spott och spe och ansågs närmast som en landsförrädare i en tid då kärnvapenhotet mellan stormakterna var ett gissel, men det uppstår ändå en ömsesidig tillit mellan advokat och klient för att båda var rakryggade och trodde på sin sak. Donovan förlitade sig speciellt på sin grundlagsenliga plikt att försvara spionen och blev mer inbiten i sin uppgift än arbetsgivaren någonsin anade.

Ny konstellation

Konstellationen kastas på huvudet när den amerikanske piloten Gary Powers några år senare skjuts ner i sovjetiskt luftrum och det blir aktuellt att använda Abel i en utväxling i Berlin.

Donovan ombeds att sköta förhandlingarna. Snart är hela halva CIA inblandat liksom DDR:s och Sovjetunionens hejdukar.

En hel del i filmen är nog förväntat, litet sirap får man också tåla, men i huvudsak är Spionernas bro en film som håller måttet. Den är aldrig långtråkig utan oftast mycket spännande. Storyn skulle kanske ha blivit lidande med sämre skådespelare, men Tom Hans gör en säker roll som juristförhandlare med östblocket men det är Mark Rylance som lyser som kanske aldrig förr. Den engelska skådespelaren sågs senast i Sean Penns The Gunman. Men det är mest på teaterscener han skördat sina lagrar och fått priser, och betraktas som en av de stora karaktärsskådespelarna i sin generation. I Spionernas bro är han en av stöttepelarna i filmen.

Två giganter. Mark Rylance i mitten och Tom Hanks t.h. gör filmen Spioneras bro sevärd.

Tom Hardy gör gedigen dubbelroll i gangsterdrama

Tom Hardy spelar med stil både Ronnie och Reggi Kray i 1960-talsgangsterdramat Legend förlagt till London.

Legend

4/5 stjärnor

Regi: Brian Helgeland.

Manus: Brian Helgeland utgående från John Pearsons bok.

Genre: biografisk thriller.

I huvudrollerna: Tom Hardy, Emily Browning.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Det känns litet avigt när en handfull personer ser på Legend i Borgå medan salarna är närapå fulla då upphajpade Bondfilmen 007:Spectre körs samtidigt. Orsakerna är många, men Legend står sig bra i jämförelse. Men liksom Bondfilmen är den litet för lång.

Fokus på olikheter

Mycket har skrivits om de legendariska gangsterbröderna Kray.

Regissören Brian Helgeland, känd för filmerna Payback och A Knight´s Tale, fokuserar på olikheterna mellan halvgalningen Ronnie och den mera normalt funtade Reggie Kray under deras storhetstid i undre världens London på 1960-talet.

Deras berömmelse härstammade inte bara i att de lade Londons East End utan också det mera luxuösa West End under sina fötter. Landvinningarna skedde genom traditionella gangstermetoder, mord, utpressning och ett symbiotiskt liv sida vid sida med celebriteter från den tiden. Det skapade också problem. Hit hörde rivaliserade brottssyndikat med Londons Eddie Richardson (Paul Bettany) och polismakten ledd av Nipper Read (Christopher Eccleston).

Hat-kärlek

Brödernas detronisering var ändå oundviklig. Reggie tvingades jämnt och ständigt att reparera sin galna, hetlevrade broder Ronnies utspel. Hat-kärlekssymbiosen mellan bröderna står ut som en av filmens fundament.

Ett annat är Reggies förhållande till hustrun Frances Shea (Emily Browning), dotter i en vardaglig "normal" East Endfamilj. Välspelat och stilrent gör hon ett porträtt av en fragil och ljuv varelse som om och om igen blir besviken på sin man som än sitter i fängelse, än lovar henne mer än han kan hålla.

Bravad

För filmens bravad svarar Tom Hardy, som senast uppträdde i huvudrollen i Mad Max: Fury Road och slog igenom i Inception.

Hans karakterisering av brödraparet Kray är sevärd skådespelarkonst. Som Reggie är han en kriminell och charmerande arbetsmyra med stora drömmar och en kontrollerad våldsbenägenhet. Som Ronnie uppträder han som våldspsykopaten med de absurda värderingarna och ett för den tiden provokativt öppet homosexuellt beteende. Ibland balanserar ändå den rollen på gränsen till det för karikerade.

Birollerna är tagna på kornet, till en av dem hör Chazz Palmienteris (A Bronx Tale) gestaltning av Angelo Bruno, en storgangster från USA som kommer till London och gör en deal med Reggie Kray.

Dubbelspel. Tom Hardy spelar Reggie och Ronnie Kray (till vänster) i sevärda gangsterdamat Legend.

Högt uppe i det blå

Tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 upplevde människorna på Manhattan något de aldrig bevittnat tidigare. Mellan taket på de nya tvillingtornen, mer än 400 meter ovanför marken, rörde sig en man på vajer mellan tornen. Den 24-årige franska gatuartisten Philippe Petits stora "kupp" och dröm hade förverkligats.

The Walk 3D

4/5 stjärnor.

Regi & manus: Robert Zemeckis.

Genre: biografiskt drama.

I huvudrollen: Joseph Gordon-Levitt.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 2 t 3 min.

The Walk är filmen man absolut ska se i 3D, jag spände mig i över en halv timme när det bar iväg ut på linan. Men före det handlar filmen om bakgrunden till den högst våghalsiga, illegala och minst sagt modiga bedriften, om vilken det också gjorts dokumentären Man on Wire 2008.

Joseph Gordon-Levitt som vi sett i filmer som Inception, Sin City: A Dame to Kill For och Looper gör en helgjuten roll som den beslutsamma och nästan vrickade gatuartisten från Frankrike, som under ett tandläkarbesök råkar se en artikel om de nybyggda och senare förstörda World Trade Center tvillingtornen. Det är då det säger knäpp och han inser att det är här han ska gå på lina. Före det har han gjort samma sak i Notre Dame i Paris, men New York blir självfallet den ultimata upplevelsen. Vi möter hans stödtrupper med bland annat flickvännen Annie (Charlotte Le Bon) och Ben Kingsley i rollen som den världsberömde lindansaren och cirkusdirektören Papa Rudy med många goda råd i bagaget.

Stort

Men givetvis det är själva vandringen på linan som gör filmen till något stort. Man ser världen genom Philippe Petits ögon och det som får det att vända sig litet extra i magen är att han inte bara går en gång mellan taken utan vänder och upprepar vandringen flera fånget, lägger sig på rygg på vajern, med mera. Själva galenskapen försvinner i det skedet från ens sinne och man uppslukas av filmen.

Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) regisserar med lika säker hand som Philippe Petit går på lina, men har låtit vissa scener gå på fantasins och inte sanningsenlighetens konto.

Det gör ingenting, film och skådespel är illusionernas konst men visst finns det en hel del stake och livsbejakelse i Petits förklaring till sin bedrift: Folk frågar mig varför jag riskerar att dö - för mig är det här livet. The Walk är absolut en film man bara måste ta till sig. 

Galenskap och mod förverkligat. The Walk är filmen som ska ses i 3D. 

Sadistiska turer och förväntad action

Spektakulär action och några sadistiska scener kännetecknar nya James Bondfilmen 007 Spectre.

007 Spectre

★★★✩✩

Regi: Sam Mendes.

Manus: John Logan, Neal Purvis.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Daniel Craig, Chistoph Waltz.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 29 min.

Det började röra på sig på Bondfilmfronten när Daniel Craig blev huvudrollsinnehavare i Casino Royale, därefter i Quantum of Solace, den enligt mig bästa filmen Skyfall och nu 007 Spectre.

Den nya filmen som liksom den tidigare går i Sam Mendes regi är en logisk fortsättning på Skyfall där bossen M (Judi Dench) fick sätta livet till, för att hon själv bedrog en tidigare agent (Javier Bardem) som i Skyfall var filmens onda genius.

Den rollen spelar den här gången Christoph Waltz, österrikaren som dök upp som gubben ur lådan i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds och därefter i Django Unchained. Och han är igen superb i 007 Spectre i sin tolkning av den galne Oberhauser som i ledning för den kriminella organisationen Spectre vill överta världsherraväldet - vad annars, det vill ju alla huvudmotståndare som Bond får på halsen.

Full valuta

Actiondiggarna får full valuta redan i den långa inledningsscenen på De dödas dag i Mexico City där Bond kämpar mot skurkar i en helikopter några tiotals meter över en festande folkmassa. Sedan går färden till bl.a. Rom, Shanghai, London, österrikiska alperna och Marocko, gamla vänner och ovänner dyker upp medan likhögarna växer. Det blir biljakter, jakt på motorcykel och en båtjakt och ett riktigt råkurr på ett tåg där köttklimpen Mr. Hinx (Dave Bautista) försöker göra hundmat av Bond, men icke.

Ondskans högvarter

Tillsammans med Madeleine Swann (Léa Seydoux) hamnar James Bond till ondskans högkvarter ute i marockanska öknen där Oberhauser kommer åt att borra honom i skallen i filmens mest sadistiska sekvens. 

Men med hjälp av specialutrustning som Q (Ben Whishaw) försett honom med och litet extra uppbackning av nya M (Ralph Fiennes) blir det ingen agentbegravning. M inser att 00-agentsystemet håller på att skrotas medan en ny världsordning är i uppsegling, och att förrädaren finns bland de egna.

En viss ojämnhet i filmen kommer man inte ifrån, speltiden på två och en halvtimme är för lång, men nya fotografen Hoyte van Hoytema gör ett starkt jobb bl.a. i panoramascener. Daniel Craig har också en utstrålning och trovärdighet som för filmen framåt i känd stil. Månne inte samma skådespelare får fortsätta om några år igen som agent 007, ifall han själv vill det.

Ingen alpsemester precis. Daniel Craig är fortfarande James Bond i nya 007 Spectre.

Skräck, blod och gastar

Mexikanske regissören Guillermo del Toro är tillbaka med en stilig gotisk skräckberättelse, där blodet flyter och döda går igen.

Crimson Peak

★★★✩✩

Regi: Guillermo del Toro.

Manus: Guillermo del Toro, Matthew Robbins.

Genre: skräck & spökhistoria.

I huvudrollerna: Mia Wasikowska, Tom Hiddleston, Jessica Chastain.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Guillermo del Toro, känd för Pans labyrint och Hellboy och Hellboy II har med Crimson Peak förverkligat en avsiktligt överdriven gotisk skräckberättelse om den unga Edith Cushing (Mia Wasikowska - Alice in Wonderland, Maps to the Stars) från Buffalo i början på 1900-talet. När hennes far dör under mystiska omständigheter har hon redan hunnit förälska sig i den tvetydige unge mannen Thomas Sharpe (Tom Hiddlestone - Only Lovers Left Alive, Avengers) och hamnar till England och hans kråkslott ute på landsbygden. Före det har Sharpe försökt få Ediths far att ge honom pengar för en maskin som utvinner rödlera på hans gods i England men fått nobben. Huset finns på en kulle med rödlera och leran bubblar fram i källarutrymmena.

Något är fel

Framme vid sitt nya hem inser Edith snart att allt inte står rätt till. Kråkslottet är fallfärdigt, det är bland annat hål i taket och snö samt löv droppar ned i en strid ström. Vintern är i antågande men det är inte bara kölden som är en fiende. Hiskeliga gastar drar omkring i huset och hennes nya man och hans syster Lucille (Jessica Chastain - Ensam på Mars, Mama) vill med Ediths arv förverkliga sina skumma, för att inte säga genomonda planer. 

Det te Edith serveras är t.ex. förgiftat, vilket hon räknar ut men situationen tillspetsas hela tiden och övergår småningom i öppet våld.

Filmen har ett otvetydigt sug, stämningen är kuslig och förebådande, scenografin av bästa märke och fotoarbetet högklassigt. Crimson Peak har också många oväntade vändningar i släptåg, men det är rollfigurerna som trots hyggligt skådespel känns för ytliga för att engagera. Som en modern gotisk skräckfilm har filmen ändå  en dragningskraft som torde tilltala vänner av Guillermo del Toro.

På drift i skräckens landskap. Edith Cushing (Mia Wasikowska) hamar i de onda hemligheternas och skräckens kråkslott i filmen Crimson Peka.

Problemlösningsexpert på den röda planeten

Matt Damon gör rollen som astronaut Mark Watney som blir strandsatt på Mars efter att en expedition tvingas lämna planeten och måste ta till alla tänkbara knep för att klara livhanken och sända en signal till Jorden som visar att han inte är död.

Ensam på Mars

(The Martian)

★★★✩✩

Regi: Ridley Scott.

Manus: Drew Goddard på basen av Andy Weirs roman.

Genre: sci-fi drama.

I huvudrollerna: Matt Damon, Jessica Chastain, m. fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 22 min.

Den för Alien-filmen kända veteranregissören Ridley Scott fortsätter alltjämt efter filmen Prometheus (2012) på sci-fi spåret och gör ett bra arbete.

Filmen handlar om astronauten Mark Watney (Matt Damon) som befaras ha omkommit när en förödande storm på Mars tvingar de övriga astronauterna att lämna den röda planeten med sikte på Jorden.

Med mat för någon månad blir Watney en nutida McGayver, mannen som i den amerikanska serien med samma namn på 1980- och 1990-talen i alla situationer klarade sig tack vare sin påhittighet.

Mark Watney tvingas hitta på kreativa lösningar för att få föda. Lyckligtvis är han biolog och snart har han en ordnat med en växthusodling av potatis, odlad i den ofruktbara jorden med eget bevattningssystem och näring baserad på besättningsmännens avföring.

Han äter potatis med ketchup tills den tar slut och sedan enbart potatis.

Ett lika brännande problem är att få iväg en signal till Jorden om att han är vid liv och också det lyckas astronauten lösa.

Ny växel

Efter litet tomgång kör filmen vidare på en ny växel när Nasa-bossen Jeff Daniels och besättningen på väg hem till Jorden beslutar sig för att rädda den strandsatta Watney. Jessica Chastain, Michael Peña och Kate Mara assisterar fint i en film utan våld och excesser och där kampen för överlevnad mot en ogin natur och fysikens lagar förblir i fokus.

Jämfört med Interstellar som hade mera djup och bredd och tog tittaren med ända ner i svarta hål är Ensam på Mars svagare.

Det publikfriande och bombastiskt amerikanska kunde gärna ha lämnats bort och hela filmen kunde ha skurits ned med en halv till en timme. Matt Damon i huvudollen gör i alla fall en stark prestation och visar igen att han hör till Hollywoods mest sympatiska skådespelare.

Om man gillar discohits från 1970-talet är filmen ett bra alternativ, en massa låtar från den tiden rullar på som soundtrack. Filmen visas i 2D- och 3D-version.

Rådig astronaut. Matt Damon gör en bra roll som astronauten som blir kvar ensam på Mars och hittar på kreativa lösningar. 

Finstämt om utförskap

Studio Ghbilis nya animationsfilm är en vacker saga om en ensam japansk flicka som hittar en vän och en hemlighet.

När Marnie var där

★★★★✩

Regi: Hiromasa Yonebayashi.

Manus: Keiko Niwa.

Musik: Takatsugu Muramatsu.

Scenografi: Yohei Taneda.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 43 min.

Visas talad på finska samt textad på svenska och finska i originalversion.

När Sudio Ghiblis affischnamn Hayao Miyazaki, som förtrollat en hel värld med sina fantastiska fantasiberättelser, beslutade att dra sig tillbaka blev det nya förmågor som steg fram. Hiromasa Yonebayashi som redan gjort filmen Lånaren Arietty har med stor säkerhet skapat en fin film på basen av Joan G. Robinsons (1910-1988) ungdomsbok When Marnie was there. Det förklarar också att karaktärerna inte genomgående ser japanska utan också västerländska ut.

Två i huvudrollen

Miyazaki hade i regel en flicka i huvudrollen, nu är de två. Den föräldralösa Anna bor hos adoptivföräldrar i Sapporo men trots att hon är älskad känner hon sig utanför och deprimerad. När hon också har astma skickas hon till ett snällt äldre par till landet av hälsoskäl.

Här strövar hon omkring i marsklandet vid havet då hon en dag i fönstret till en gammal villa ser en ung flicka i svallande blont hår och sin egen ålder vinka åt henne från fönstret.

Vänskap

Det blir upptakten till en vänskap, där det framgår att båda flickorna har sina benrangel i garderoben. Marnie bor också mest ensam, då föräldrarna mest befinner sig på affärsresor och tas om hand av tre elaka sköterskor. Men när föräldrarna är hemma ställs det till stora fester, där Marnie får dansa, vara glad och bli medelpunkt.

Det här upplever Anna tillsammans med sin nya vän men någonting är fel. Marnie är nämligen ingen vanlig flicka utan en gengångare från äldre tider, som bär på en hemlighet som berör både henne själv och Anna.

Det blir mycket nattspring, roddbåtsturer i månsken, och missförstånd innan slutet klargör allt.

Filmen är en fin lovsång till vänskap och kärlek och gjord i Studio Ghiblis karakteristiskt färgstarka palett där både landskap och detaljer fascinerar. 

Månskensromantik. Fina vyer finns alltjämt med i Studio Ghiblis nya film.