Mytologi korsar vår tids krigsmuller

För fjorton sedan svarade regissören Patty Jenkins för den suggestiva seriemördarfilmen Monster. Nu är hon tillbaka med fantasythrillern Wonder Woman. En film där grekisk mytologi möter första världskrigets krigsmuller.

Wonder Woman

★★★✩✩

Regi: Patty Jenkins.

Manus: Zack Snyder.

Genre: fantasyäventyr, thriller.

I huvudrollen: Gal Gadot.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 22 min.

En gemensam nämnare för båda filmerna är Zack Snyder. Han har skrivit manuset för Wonder Woman, men han regisserade och skrev också filmen Sucker Punch 2011 där inte mindre än tre töser på anstalt dykte ner i en alternativ värld i första världskrigets helvete.

Det finns alltså likheter i filmerna men visst är Wonder Woman i sitt eget slag. Den handlar om prinsessan Diana (Gal Gadot – Fast & Furious 5 och 6)) som tränas till en dödsmaskin med svärd och båge bland kvinnliga amasonkrigare på ön Themyscira i förhistorisk tid.

För krigskonsten svarar mostern (Robin Wright) medan modern Hippolyta (Connie Nielsen) undervisar henne om gudarna, bland dem den onda krigsguden Aries och hur Zeus och amasonerna lyckades kväsa honom. Men han hotade med att återkomma och sprida krig och elände över jorden.

Mot kriget

När ett flygplan störar ner i havet utanför ön räddar Diana den amerikanske spionen Steve (Chris Pine). I hasorna har han tyska soldater och det blir ett stort slag. Vinnaren är given, trots att oddsen med pilbågar mot kulsprutor är dåliga. Steve tar sen Diana med tillbaka till den ”verkliga” världen där första världskriget pågår och där - suprise, suprise - en av nazistledarna är Aries. Han måste förgöras för att spara på vidare blodsutgjutelse. Alla tyskar är givetvis onda och med finns en obligatorisk, här kvinnlig och i ansiktet deformerad läkare som experimenterar med gaser och annat fanskap.

Mot bakgrunden av första världskriget utspelas fantasyäventyrets största slag med magiska krafter inblandade. En rätt rätlinjig story som inte saknar överraskningar får i Patty Jenkins händer en visuell glans man sällan skådat. I filmen blandas moraletik, action och bra skådespel i synnerhet av huvudrollsinnehavaren, israelen Gal Gadot, också känd som modell och expert på kampsporter. Hennes nationalitet förorsakade att filmen förbjöds i muslimdominerade länder i Mellanöstern. Men det är en annan story.

Amason i farten. Diana (Gal Gadot) gör rent hus i fantasyäventyret Wonder Woman.

Onda utomjordingar på vift igen

Ridley Scott gör comeback med nya sci-fi horrorrullen Alien:Covenant så det står härliga till. Men då dyster som Daniel Espinosas film Life med premiär för några veckor sedan är den inte, för i den filmen gjorde den onda ”bläckfisken” rent hus ombord på det rymdskeppet.

Alien: Covenant

★★★✩✩

Regi: Ridley Scott.

Manus: Dan O´Bannon.

Genre: sci-fi skräck.

I huvudrollerna: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudrup.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Alien: Covenant är en slags fortsättning på Ridley Scotts inte så populära Prometheus (2012) och handlingen utspelas 2014. Rymdskeppet Covenant är ute på kolonisatörsuppdrag till en beboelig planer då först en incident och sedan en signal från en närmare belägen planet får fartkostens kapten Orma (Billy Crudup)  att styra dit. Visst, stället verkar mer än hyfsat, rentav paradisiskt,  men det är förstås ett dyrköpt misstag för skriv upp att här finns en parasit som tar sig in i några av besättningsmedlemmarns kroppar för att krysta ur sig via ryggar och mage, precis som det ska i en Alienfilm.

Deras räddning och nemesis blir medresenären och humanoiden David/Walter, tolkad av Michael Fassbender i en dubbelroll.

Filmen innehåller en hel del filosofisk goja om människans ursprung och för tankarna till senaste Mad Maxfilmen Fury Road i fråga om diktatorsfasoner och människor i slavliknande förhållanden.

Alien i förarsätet

Men naturligtvis är det det dreglande Alien spektaklet med sina ståltänder och smak för människokött som står för den ultimata skräcken både på planeten och ombord på Covenant, när tumskruvarna börjar dras åt.

Alienfilmerna som inleddes 1979 har blivit klassiker i genren men jag saknar nog Sigourney Weaver för hjältinnan Daniels (Katherine Washington) i Covenant drar ohjälpligt det kortare strået. Fassbenders dubbelroll som frälsare och skurk är för sin del en av filmen behållningar. 2019 firar Alienfilmerna 40-årsjubileum och den som ser Alien: Covenant inser säkert efter slutscenen att det är bäddat för en uppföljning.

Tänder som kan bita till. Visst har alien ännu smak för människokött i nya Alien: Covenant.

En rysande bra skräckthriller

Jordan Peeles filmdebut Get Out är en rysande bra satir, thriller och skräckskröna om raskonstellationerna i USA.

Get Out

★★★★✩

Regi & manus: Jordan Peele.

Genre: skräckthriller.

I huvudrollerna: Daniel Kaluuya, Allison Williams.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Hur ska en afroamerikansk man prata, bete sig och klä sig? Det har vi alla våra egna åsikter om. Filmen Get Out tvingar med sina vassa scener tittaren att möta sig själv och sina fördomar i en berättelse som håller en på halster från start till mål. Det skickliga manuset låter tumskruvarna dras till under den första timmen, sedan faller fjällen från tittarens ögon och en mycket obehaglig sanning blottar sig.

Amerikanen Jordan Peele med vit mor och svart far har hittills livnärt sig som den ena i humorduon Key and Peele och deltagit i serier som Fargo men nu ligger nog filmmediet öppet framför honom.

Den starka inledningsscenen där en svart ung man nattetid rör sig i ett område för rika vita och förföljs av en - naturligtvis - vit bil drar upp riktlinjerna för berättelsen.

Vi har de störtförälskade propra paret Chris (Daniel Kaluuya - Sicario, Johnny English) och Rose (Allison Williams – tv-serien Girls) - han en svart afroamerikan, hon vit rikemansjänta, som båda ska hem på weekenden till hennes föräldrar.

De vet inte om att han är svart men no problem, försäkrar Rose, föräldrarna skulle ha röstat på Obama en tredje gång om det bara hade varit möjligt.

Föräldrarna tar emot den nya pojkvännen med öppna armar men snart börjar det osa bränt. Roses bror (Caleb Landry Jones – X-Men: First Class) verkar inte ha alla pennor i penalen och inte heller föräldrarnas beteende är normalt, de ursäktar sig visserligen besvärat över att ha anlitat vå svarta hemhjälpar, som också de verkar minst sagt suspekta.

Mardröm 

Snart visar sig det vagt obekväma förvandlas till det direkt obehagliga då en fest för idel vita äger rum i huset och sanningarna börjar träda fram.

Det blir en mardröm med stämningar från zombiefilmer och När lammen tystnar samtidigt som inte bara skräcken utan också actionthrillerns alla ingredienser tas i bruk.

Sällan ser man så här smarta thrillers med inslag av både skräck och humor och en satir som svider som piskrapp över ryggslutet.

De för det mesta obekanta skådespelarna gör utmärkta rolltolkningar, den enda jag identifierar från tidigare är Catherine Keeler (Captain Phililps) som jovialisk mor till Rose med en satanisk makt som hypnositör. Missa inte denna lågbudgetfilm som överraskar mycket positivt.

Nyförälskade. Chris (Daniel Kaluuya) och Rose (Allison Williams) har bara ögon för varandra men det har också några mindre trevliga individer, i synnerhet för Chris.

Skjutglada fjanterier

Att snacka om en helt onödig film är att hårddra analysen men ganska hjärndöd är nog Free Fire och försöket att göra skjutfesten till klipsk humor lyckas nu bara inte.

Free Fire

★★✩✩✩

Regi: Ben Wheatley.

Manus: Ben Wheatley, Amy Jump.

Genre: kriminalkomedi.

I huvudrollerna: Sharlto Copley, Cillian Murpy, Brie Larson.

Åldersgräns:16 år.

Speltid: 1 t 30 min.

Brittiska regissören Ben Wheatley, känd för Kill List och Sightseers har i alla fall lyckats  engagera hyfsade skådespelare som Cillian Murphy (Sunshine, Inception), Sharlto Copley (District 9, Chappie), Brie Larson (Room) och Jack Reynor (Macbeth) när han dukar upp till skjutfest inne i en lagerlokal i Boston 1978.

Två kriminella gäng möts här, där det ena säljer automatiska handeldvapen och det andra med två irländare som frontalfigurer är köpare.

Det första problemet seglar upp när säljarna under sydafrikanska klanten Vernons (Sharlto Copley) ledning inte levererar avtalad vara och snart flyger smockorna genom luften och vapnen dras fram. Före det har Fixaren Justine (Brie Larson) försökt släta över så gott det går och det går det alltså inte.

När pang-pang festen börjar är trumfkorten använda och bara en våldsam eldgivning återstår, allt medan gängmedlemmarna ropar och skriker i en kakofoni som står i genklang med kulor som borrar in sig i mjukdelar och ben.

Ingen Tarantino

Filmen har inte utan orsak jämförts med Quentin Tarantinos Pulp Fiction och inte minst Reservoir Dogs som var mycket mer bearbetade och smarta och som därtill levererades med en stämning som Free Fire aldrig når upp till, trots en delvis fungerande svordomsmättad dialog och en bra amerikansk imiterande interiör.

Free Fire  hyfsas i slutändan ner till en repetitiv studie i kulregn och dåliga vitsar och den gastkramande stämningen i en Tarantino-film uteblir helt. Försöket att nå kultstatus når Free Fire därför knappast men nöjer man sig med enstaka vitsar som biter och monoton action med ryggmärgskänsla så är filmen kanske sevärd i alla fall.

Duo i kulregnet. Vernon (Sharlto Copley) och Fixaren Justine (Brie Larson) får det hett om öronen i den haltande actionkomedin Free Fire.

Fantasi och filosofi i ny japansk succéanimation

Den japanska tittarsuccén Your name av Makoto Shinkai, är regisserad av en ny mantelbärare till Ghibli studiornas största namn, Hayao Miyzaki.

Your name

(Originaltitel: Kimi no na wa)

★★★✩✩

Regi & manus: Makoto Shinkai.

Genre: animation, äventyrsdrama.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid 1 t 46 min.

Your name är den näst mest besökta biofimen i Japan någonsin efter Miyzakis Gömd av andar. Baserad på regissörens egen roman har Your name mycket som tilltalar dagens unga: en lämplig dos livsfilosofi, litet övernaturligt och ren och skär fantasi.

Landsortsflickan Mitsuha är trött på livet i lantortshålan vill bli kille och bo i Tokyo,  och hast du mir gesehen, så vaknar hon en morgon upp i Tokyokillen Takis kropp, han som för sin del hamnar i Mitsuhas finlemmade stofthydda.

Båda misstänker att de drömmer men kompisarnas och omgivningens reaktioner på deras underliga beteende bevisar att de bytt skepnad.

Länkade

Att de unga tu är länkade till varandra i ett tidigare liv blir allt tydligare och allt har att göra med en katastrof av himmelska mått  då en meteorit föll ned över en japansk stad med död och elände i sina spår.

Mitsuha och Taki byter kropp och skepnad som andra skjortor och håller naturligtvis  kontakt med varandra i nutid via sina mobiler, men ganska skärpt ska man nog vara för att hänga med i alla svängar i tid och rum. Slutet blir också litet väl utdraget för att intresset ska bestå.

Nåväl, det är manga anime som gäller så logiken i storyn är inte det viktigaste. Det man igen kan gotta sig åt är de fantastiskt fina bilderna och den trolska Ghibli-stämning som också Makoto Shinkai lyckas mana fram i sin vackra och fräscht mångtydiga film.

Ny mantelbärare. Makoto Shinkais animation Your name är en bra uppföljare av Ghiblis vackra och stämningsmättade filmer.

Bankrånet som lönade sig

Ett bankrån på ålderns höst hör inte till det normala, men det är precis vad en trio gamla vänner bestämmer sig för när deras bank snuvat dem på pensionspengarna i filmen Going in Style.

Going in Style

★★★★✩

Regi: Zach Braff.

Manus:Theodore Melfi.

Genre: kriminaldrama, komedi.

I huvudrollerna: Alan Arkin, Michael Caine, Morgan Freeman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Filmen är en remake på den som gjordes 1979 och grundidén därför den samma. Bankrånet är också motiverat eftersom den korta framtid filmens tre ålderstigna vänner verkar ha framför sig med ens ser allt annat än rosig ut.

Joe (Michael Caine – diverse Batmanfilmer, The Quiet American) kallas genast i början av filmen till sin bank för han har inte skött sin ekonomi som banken velat. Inom kort meddelar samma bank att man tänker lägga beslag på hans lägenhet och att man inte mera betalar ut trions pensionspengar p.g.a. insolvens och det föder idén att ta lagen i egna händer. 

Sagt och gjort. Joe, Wille (Morgan Freeman – Seven, Million Dollar Baby) och Albert (Alan Arkin – Little Miss Sunshine, Argo) tar modell av ett nyligen genomfört bankrån och med hjälp av cannabisodlaren Jesus (John Ortiz – American Gangster) med försänkningar i den undre världen får man hjälp med planeringen.

Samtidigt gör kameran besök hemma hos de tre vännerna, vilket ger nytt brännstoff till temat – ok att råna en bank – det är nämligen tre charmiga män med sin givna plats bland sina nära och kära, som samhället nu hånflinar i ansiktet – och som alltså som tar ut en rättmätig hämnd.

Genuint rolig

Oscarsvinnarna Arkin, Caine och Freeman gör bra ifrån sig i en film som verkligen är rolig och det utan besvärande flås.

Dialogen är dessutom full av punchlines man minns och birollerna också välbesatta av andra bra skådespelare som svenska sextio- och sjuttiotals sexsymbolen Ann-Margret (Grumpy Old Men) som butiksbiträde och Matt Dillon (Crash) som polis och några riktigt knasiga typer till.

Zach Braffs (Wish I Was Here) lilla filmpärla Going in Style är visserligen en film utan överraskningar men här får i alla fall klyschan feelgood den betydelse som avses när den är som allra bäst. Man lämnar biosalongen med ett leende på läpparna.

Charmig trio. Alan Arkin, Morgan Freeman och Michael Caine ger järnet i feelgood komedin Going in Style.

Visst finns det liv på Mars

Daniel Espinosas nya film Life är litet som en fattigmans Alien men som ger ett tydligt svar frågan om det finns liv på Mars? Absolut, men se upp i backen, det är ondskefullt värre.

Life

★★★✩✩

Regi: Daniel Espinosa.

Manus:Rhett Reese, Paul Wernick.

Genre: sci-fi horror.

I huvudrollerna: Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Svensken Daniel Espinosa med säte i Hollywood blev stilbildande med sina Snabba Cash-filmer. I Life byter han genre till sci-fi med horrorinslag och starka influenser från Ridley Scotts klassiska Alien-filmer.

En grupp forskare ombord på ett internationellt rymdfartyg i närheten av Mars har tagit med sig ett oskyldigt litet prov som till deras förvåning och glädje börjar leva. Men det söta lilla ”bläckfiskynglet” Calvin är allt annat än gulligt. 

Först i farozonen hamnar ”skötaren” Hugh Derry (Ariyon Bakare – Dancing on the Edge) som nästan får handen uppäten när han kelar med den lille, som till råga på allt visar sig besitta en oanad växtkraft.
Bara värre och värre

Och ont blir värre. Medan besättningen med bl.a. skådespelarna Ryan Reynolds (Buried, Green Lantern), Rebecca Ferguson (Mission Impossible - Rogue Nation), Olga Dihovichnaya (ryska filmen Skvisi sakhli/House of Others) och Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain, Southpaw) svävar omkring i tyngdlöst tillstånd längs farkostens klaustrofobiska gångar uppnår Calvin sin verkliga storlek och jagar och käkar i sig allt som rör sig.

I sammanhanget minns man alla de kosmologiska gurur som varnat mänskligheten för kontakt med utomjordingar: om de existerar är de är sannolikt mycket längre utvecklade än vi på Jorden och de kan ha avsikter som man helst ska tala tyst om.

I raden av rymdfilmer som Arrival, The Martian, Interstellar och Gravity har Life sitt eget begränsade underhållningsvärde, som främst består i skräckeffekterna, miljöskildringen och det tekniska förverkligandet med rymdvandringar, etc. Början är lång och segdragen, men det tar sig så småningom.

Själva storyn är förväntad men också mycket anti-hollywoodsk för det går åt fanders från början till slut. Ja, just slutet är en höjdpunkt som i all sin djävulskap ger Life en stjärna extra.

Liv på Mars. Lilla Calvin i filmen Life blir större och elakare än du någonsin tror.