Dunkirk en ovanlig och gastkramande krigsfilm

Christopher Nolan (Inception, Interstellar) lättar aldrig på greppet i sina kanske bästa film hittills. Dunkirk håller nämligen fokus på tre olika fronter och liknar i sin uppbyggnad en episodfilm.

Dunkirk

★★★★★

Regi & manus: Christopher Nolan.

Genre: historiskt drama, action.

I huvudrollerna: Fionn Whitehead, Tom Hardy, Mark Rylance, Kenneth Branagh, Cillian Murphy.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 47 min.

När engelska, franska och belgiska trupper omringades av tyskar i Dunkirk i juni under andra världskrigets början då slaget om Frankrike var som intensivast var goda råd dyra. 400 000 man befann sig på stranden utan skydd medan fiendeplan ohotade kunde bomba och skjuta på de allierades trupper. Churchill beordrade insatser som skulle evakuera 300 000 engelsmän från strandhelvetet i Dunkirk. Filmen Dunkirk är berättelsen om en av Nazitysklands största blundrar då dess trupper inte ryckte fram till slutet och därmed gav de allierade möjligheten till det som kallas undret vid Dunkirk.

Den verbala biten i filmen är minimal, det är händelserna som talar för sig själva. Dels sker det bland männen på stranden och dels ombord på fartyg som sänks av torpeder, bombplan och tyska jagare. Dessutom är ett fåtal engelska Spitfireplan inblandade i en ojämn strid om herraväldet i luften och sist men inte minst rör sig filmen bland den flotta av fiske- och fritidsbåtar från England som stävar mot Dunkirk för att evakuera engelsmän i dödens käftar.

Fungerande rytmik

Rytmiken i filmen är utomordentligt bra när den växlar mellan klaustrofobiska scener bland män ombord på sjunkande fartyg i natten, flygdueller uppe i skyn och med delfokus på utsattheten bland räddarna i småbåtar på väg mot Dunkirk.

Alla skådespelare är väl valda för sina roller. Hit hör Tom Hardy (Legend, Mad Max: Fury Road) som stridsflygare, Kenneth Branagh (The Boat that Rocked) som flottkommendör, Fionn Whitehead (Him) som är filmens nav som en man i ledet, Cillian Murphy (Inception) i rollen som en traumatisk soldat som räddas ur havet på en båt styrd av Mark Rylance (Bridge of Spies).

Helhet och musikalisk nerv

Panoraman över hela krigsscenen till havs och på stranden med illavarslande rökpelare som bolmar på i bakgrunden ger ilningar längs ryggraden. Det som får hjärtat att dunka litet extra är Hans Zimmermans olycksbådande och ständigt dunkande, än accelererande, än avtagande musik, som ger en egen dimension åt allt som sker.

Nolan dukar absolut inte upp några våldsorgier och undviker all politisering och nästan helt genrens hjälteglorifiering för att enbart koncentrera sig på de enskilda soldaternas kamp för sina liv. En så här bra och ovanlig krigsfilm är ett måste för alla som vill se något extra på vita duken i sommar.

Utsatta. Slumpen avgör vem som överlever på stranden vid Dunkirk.

Nya apeposet ett av de bästa

Den är stor och episk, den är obarmhärtig, den är hjärtskärande och den är vacker: allt detta ryms in i nya Apornas planet: Striden.

Aporna planet: Striden

(War for the Planet of the Apes)

★★★★✩

Regi: Matt Reeves.

Manus: Mark Bomback, Matt Reeves.

Genre: actiondrama.

I huvudrollerna: Andy Serkis, Woody Harrelson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 20 min.

Ja, varför inte satsa igen på en vinnande häst? Tanken slår en när man ser nya Apornas planet: Striden, en av de modernare apa versus människa dramafilmer som började dyka upp närmare femtio år efter originalet Apornas planet (1968) med Charlton Heston.

Först kom Apornas planet 2001, sedan Apornas planet (r)Evolution 2011 och därefter Apornas planet: Uppgörelsen 2014.

I Matt Reeves (Clover Field, Apornas planet: Uppgörelsen) nya film finns apledaren Caesar med i centrum, på jakt efter nya fridfullare marker för sina apor som ondsinta människor gör allt för att ta livet av.

De människor  som finns kvar, ska vi tillstå, för ett virus har slagit ut de flesta av arten Homo sapiens men inte överstegalningen Woody Harrelson (Hunger Games, True Detective på tv) vars mannar i inledningen ställer till ett jäkla blodbad bland Caesar och hans apflock, hans hustru stryker med och också lilla sonen så visst är det hämndbegär som driver Caesar iväg efter översten med anhang.

Med sig får han några förtrogna apvänner och en liten stum flicka (Amiah Miller) som han hittar längs vägen – och en lång, händelserik odyssé på häst i bl.a. snöiga, mäktiga bergslandskap som för tankarna till Sagan om Ringen-trilogin, diverse västernfilmer, Mad Max: Fury Road och Apocalypse Now börjar ta form.

Obehagligt

De obehagligaste sekvenserna dyker upp när Caesar tillfångatas av översten och hans hejdukar och hamnar i ett fängelse av äkta nazityskt koncentrationslägervirke, men filmen bjuder också på värme och medmänsklighet, ordet låter litet ironiskt, för i den här berättelsen är det människorna som är de onda och aporna de goda - punkt, slut.

Andy Serkis som spelat bl.a. Gollum i Sagan om Ringen-triogin är igen hemma på mammas gata i motion-capture teknik som Caesar där ledarchimpansens hela mimik och väderbitna anlete känns nog så övertygande. Filmes lustigkurre är Steve Zahns cirkusapa som ojar och vojar sig fram mellan slutkrevaderna med hjärtat på rätta stället.

Att filmen är så bra beror på att alla apor framställs som personligheter man bryr sig om. Två timmar och tjugo minuter känns därför aldrig för långt i en film som öppnar sig åt olika håll men hela tiden har den röda tråden inom kontroll och ett bakomliggande raster med ett budskap om fred och endräkt i en galen värld.

Ansvar som förpliktar. Caesar har sju stugor fulla i nya välgjorda Apornas planet: Striden.

Klaustrofobiskt i stugan

Trey Edward Shults horrorrulle It Comes at Night bjuder på en pärla inom genren. Medan frågorna hopar sig och den klaustrofobiska stämningen tätnar utspelar sig ett efterapokapyptisk drama där en familjefar sätter sina nära och kära i främsta rummet.

It Comes at Night

★★★★✩

Regi & manus: Trey Edward Shults.

Gere: horrorthriller.

I huvudrollerna: Joel Edgerton, Chistopher Abbot.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 37 minuter.

Horrorfilmerna har ett uppsving. Vi har sett det i Jordan Peeles filmdebut Get Out för några veckor sedan, en rysande bra satir, thriller och skräckskröna om raskonstellationerna i USA liksom i Split , om en multischizofren mördare, där M.Night Shyamalan återvänder till mammas gata efter diverse irrfärder och magplask. För att inte tala om Fede Alvarez Don´t Breathe förra året där en blind vietnamveteran gör livet till ett helvete för ett gäng inbrottstjuvar.

Lågbudget med sting

It Comes at Night är en lågbudgetfilm om Paul (John Edgerton – Warrior) med hustru och tonårsson förskansat sig i en stuga långt ute i skogen efter att ett dödligt virus verkar ha tagit kål på det mesta.

Ingen går ut utan vapen, allra minst på natten. Men visst dyker den stackars saten Will (Christopher Abbot – A Most Violent Year) upp och försöker bryta sig in och får sig omedelbart med varma servetter.

Men han har en trumf på hand, i hemmet han lämnat med fru och len igen son på jakt efter vatten finns mat i utbyte och snart är stugan fylld av inte bara tre utan sex personer och en hund.

Besökarna är inte smittade, för det skulle betyda döden för alla, men händelsekedjan utvecklar sig på ett väldigt olustigt sätt som får Pauls kärnfamiljs och besökarnas skidor att gå i kors.

Regissören utnyttjar skickligt det slutna rummets klaustrofobi och aningar om ont uppsåt både i stugan och utanför i skogen.

Karaktärerna är inga klichéer utan människor av kött och blod man bryr sig om.

Filmen kan uppfattas som en allegori på temat främlingsskap men varför inte bara se den som en bra skräckthriller som man verkligen inte anar hur den ska sluta. Och lika bra är det.

Håll främlingarna utanför. Gasmask och vapen är bara några av ingredienserna i skräckthrillern It Comes at Night.

Mytologi korsar vår tids krigsmuller

För fjorton sedan svarade regissören Patty Jenkins för den suggestiva seriemördarfilmen Monster. Nu är hon tillbaka med fantasythrillern Wonder Woman. En film där grekisk mytologi möter första världskrigets krigsmuller.

Wonder Woman

★★★✩✩

Regi: Patty Jenkins.

Manus: Zack Snyder.

Genre: fantasyäventyr, thriller.

I huvudrollen: Gal Gadot.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 22 min.

En gemensam nämnare för båda filmerna är Zack Snyder. Han har skrivit manuset för Wonder Woman, men han regisserade och skrev också filmen Sucker Punch 2011 där inte mindre än tre töser på anstalt dykte ner i en alternativ värld i första världskrigets helvete.

Det finns alltså likheter i filmerna men visst är Wonder Woman i sitt eget slag. Den handlar om prinsessan Diana (Gal Gadot – Fast & Furious 5 och 6)) som tränas till en dödsmaskin med svärd och båge bland kvinnliga amasonkrigare på ön Themyscira i förhistorisk tid.

För krigskonsten svarar mostern (Robin Wright) medan modern Hippolyta (Connie Nielsen) undervisar henne om gudarna, bland dem den onda krigsguden Aries och hur Zeus och amasonerna lyckades kväsa honom. Men han hotade med att återkomma och sprida krig och elände över jorden.

Mot kriget

När ett flygplan störar ner i havet utanför ön räddar Diana den amerikanske spionen Steve (Chris Pine). I hasorna har han tyska soldater och det blir ett stort slag. Vinnaren är given, trots att oddsen med pilbågar mot kulsprutor är dåliga. Steve tar sen Diana med tillbaka till den ”verkliga” världen där första världskriget pågår och där - suprise, suprise - en av nazistledarna är Aries. Han måste förgöras för att spara på vidare blodsutgjutelse. Alla tyskar är givetvis onda och med finns en obligatorisk, här kvinnlig och i ansiktet deformerad läkare som experimenterar med gaser och annat fanskap.

Mot bakgrunden av första världskriget utspelas fantasyäventyrets största slag med magiska krafter inblandade. En rätt rätlinjig story som inte saknar överraskningar får i Patty Jenkins händer en visuell glans man sällan skådat. I filmen blandas moraletik, action och bra skådespel i synnerhet av huvudrollsinnehavaren, israelen Gal Gadot, också känd som modell och expert på kampsporter. Hennes nationalitet förorsakade att filmen förbjöds i muslimdominerade länder i Mellanöstern. Men det är en annan story.

Amason i farten. Diana (Gal Gadot) gör rent hus i fantasyäventyret Wonder Woman.

Onda utomjordingar på vift igen

Ridley Scott gör comeback med nya sci-fi horrorrullen Alien:Covenant så det står härliga till. Men då dyster som Daniel Espinosas film Life med premiär för några veckor sedan är den inte, för i den filmen gjorde den onda ”bläckfisken” rent hus ombord på det rymdskeppet.

Alien: Covenant

★★★✩✩

Regi: Ridley Scott.

Manus: Dan O´Bannon.

Genre: sci-fi skräck.

I huvudrollerna: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudrup.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Alien: Covenant är en slags fortsättning på Ridley Scotts inte så populära Prometheus (2012) och handlingen utspelas 2014. Rymdskeppet Covenant är ute på kolonisatörsuppdrag till en beboelig planer då först en incident och sedan en signal från en närmare belägen planet får fartkostens kapten Orma (Billy Crudup)  att styra dit. Visst, stället verkar mer än hyfsat, rentav paradisiskt,  men det är förstås ett dyrköpt misstag för skriv upp att här finns en parasit som tar sig in i några av besättningsmedlemmarns kroppar för att krysta ur sig via ryggar och mage, precis som det ska i en Alienfilm.

Deras räddning och nemesis blir medresenären och humanoiden David/Walter, tolkad av Michael Fassbender i en dubbelroll.

Filmen innehåller en hel del filosofisk goja om människans ursprung och för tankarna till senaste Mad Maxfilmen Fury Road i fråga om diktatorsfasoner och människor i slavliknande förhållanden.

Alien i förarsätet

Men naturligtvis är det det dreglande Alien spektaklet med sina ståltänder och smak för människokött som står för den ultimata skräcken både på planeten och ombord på Covenant, när tumskruvarna börjar dras åt.

Alienfilmerna som inleddes 1979 har blivit klassiker i genren men jag saknar nog Sigourney Weaver för hjältinnan Daniels (Katherine Washington) i Covenant drar ohjälpligt det kortare strået. Fassbenders dubbelroll som frälsare och skurk är för sin del en av filmen behållningar. 2019 firar Alienfilmerna 40-årsjubileum och den som ser Alien: Covenant inser säkert efter slutscenen att det är bäddat för en uppföljning.

Tänder som kan bita till. Visst har alien ännu smak för människokött i nya Alien: Covenant.

En rysande bra skräckthriller

Jordan Peeles filmdebut Get Out är en rysande bra satir, thriller och skräckskröna om raskonstellationerna i USA.

Get Out

★★★★✩

Regi & manus: Jordan Peele.

Genre: skräckthriller.

I huvudrollerna: Daniel Kaluuya, Allison Williams.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Hur ska en afroamerikansk man prata, bete sig och klä sig? Det har vi alla våra egna åsikter om. Filmen Get Out tvingar med sina vassa scener tittaren att möta sig själv och sina fördomar i en berättelse som håller en på halster från start till mål. Det skickliga manuset låter tumskruvarna dras till under den första timmen, sedan faller fjällen från tittarens ögon och en mycket obehaglig sanning blottar sig.

Amerikanen Jordan Peele med vit mor och svart far har hittills livnärt sig som den ena i humorduon Key and Peele och deltagit i serier som Fargo men nu ligger nog filmmediet öppet framför honom.

Den starka inledningsscenen där en svart ung man nattetid rör sig i ett område för rika vita och förföljs av en - naturligtvis - vit bil drar upp riktlinjerna för berättelsen.

Vi har de störtförälskade propra paret Chris (Daniel Kaluuya - Sicario, Johnny English) och Rose (Allison Williams – tv-serien Girls) - han en svart afroamerikan, hon vit rikemansjänta, som båda ska hem på weekenden till hennes föräldrar.

De vet inte om att han är svart men no problem, försäkrar Rose, föräldrarna skulle ha röstat på Obama en tredje gång om det bara hade varit möjligt.

Föräldrarna tar emot den nya pojkvännen med öppna armar men snart börjar det osa bränt. Roses bror (Caleb Landry Jones – X-Men: First Class) verkar inte ha alla pennor i penalen och inte heller föräldrarnas beteende är normalt, de ursäktar sig visserligen besvärat över att ha anlitat vå svarta hemhjälpar, som också de verkar minst sagt suspekta.

Mardröm 

Snart visar sig det vagt obekväma förvandlas till det direkt obehagliga då en fest för idel vita äger rum i huset och sanningarna börjar träda fram.

Det blir en mardröm med stämningar från zombiefilmer och När lammen tystnar samtidigt som inte bara skräcken utan också actionthrillerns alla ingredienser tas i bruk.

Sällan ser man så här smarta thrillers med inslag av både skräck och humor och en satir som svider som piskrapp över ryggslutet.

De för det mesta obekanta skådespelarna gör utmärkta rolltolkningar, den enda jag identifierar från tidigare är Catherine Keeler (Captain Phililps) som jovialisk mor till Rose med en satanisk makt som hypnositör. Missa inte denna lågbudgetfilm som överraskar mycket positivt.

Nyförälskade. Chris (Daniel Kaluuya) och Rose (Allison Williams) har bara ögon för varandra men det har också några mindre trevliga individer, i synnerhet för Chris.

Skjutglada fjanterier

Att snacka om en helt onödig film är att hårddra analysen men ganska hjärndöd är nog Free Fire och försöket att göra skjutfesten till klipsk humor lyckas nu bara inte.

Free Fire

★★✩✩✩

Regi: Ben Wheatley.

Manus: Ben Wheatley, Amy Jump.

Genre: kriminalkomedi.

I huvudrollerna: Sharlto Copley, Cillian Murpy, Brie Larson.

Åldersgräns:16 år.

Speltid: 1 t 30 min.

Brittiska regissören Ben Wheatley, känd för Kill List och Sightseers har i alla fall lyckats  engagera hyfsade skådespelare som Cillian Murphy (Sunshine, Inception), Sharlto Copley (District 9, Chappie), Brie Larson (Room) och Jack Reynor (Macbeth) när han dukar upp till skjutfest inne i en lagerlokal i Boston 1978.

Två kriminella gäng möts här, där det ena säljer automatiska handeldvapen och det andra med två irländare som frontalfigurer är köpare.

Det första problemet seglar upp när säljarna under sydafrikanska klanten Vernons (Sharlto Copley) ledning inte levererar avtalad vara och snart flyger smockorna genom luften och vapnen dras fram. Före det har Fixaren Justine (Brie Larson) försökt släta över så gott det går och det går det alltså inte.

När pang-pang festen börjar är trumfkorten använda och bara en våldsam eldgivning återstår, allt medan gängmedlemmarna ropar och skriker i en kakofoni som står i genklang med kulor som borrar in sig i mjukdelar och ben.

Ingen Tarantino

Filmen har inte utan orsak jämförts med Quentin Tarantinos Pulp Fiction och inte minst Reservoir Dogs som var mycket mer bearbetade och smarta och som därtill levererades med en stämning som Free Fire aldrig når upp till, trots en delvis fungerande svordomsmättad dialog och en bra amerikansk imiterande interiör.

Free Fire  hyfsas i slutändan ner till en repetitiv studie i kulregn och dåliga vitsar och den gastkramande stämningen i en Tarantino-film uteblir helt. Försöket att nå kultstatus når Free Fire därför knappast men nöjer man sig med enstaka vitsar som biter och monoton action med ryggmärgskänsla så är filmen kanske sevärd i alla fall.

Duo i kulregnet. Vernon (Sharlto Copley) och Fixaren Justine (Brie Larson) får det hett om öronen i den haltande actionkomedin Free Fire.