Bonnläppar bakom den stora kuppen

Steven Soderbergh fiskar i kända vatten med sin comeback Logan Lucky, en utvikare på hans tidigare filmer Ocean´s Eleven, 12 och 13.

Logan Lucky

★★★✩✩

Regi: Steven Soderbergh.

Manus: Rebecca Blunt,

Genre: kriminalkomedi.

I huvudrollerna: Channing Tatum, Adam Driver, Daniel Craig.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Regissören Steven Soderbergh, f. 1963 och med svenskt påbrå på fädernet, har redan tidigare hotat sluta filma men återvänt. Till hans bästa filmer hör Traffic från 2000 innan han hemföll till skojar&rångenren med sina Ocean´s-filmer.

Logan Lucky har inte utan orsak kallats country & redneckversionen på Ocean´s-filmerna och handlar om en rånkupp under ett stort Nascar-race i North Carolina, där några sällsynt korkade bröder står för ”tankearbetet”.

Channing Tatum ( 21 & 22 Jump Street) spelar den från hustrun (Katie Holmes) frånskilda och nyligen från jobbet sparkade Jimmy Logan som tvingas dryga ut sin sinande personliga kassa med kriminella metoder, som utan vidare kan klassificeras till de mera oortodoxa. Hans kumpan blir den enarmade brodern Clyde, gestaltad av en nollställd Adam Driver (While We Were Young), och systern Mellie (Riley Keough).

Förutom lokala korkskallar tvingas man från fängelset smuggla ut sprängämnesexperten Joe Bang, i en roll där Daniel Craig bytt ut James Bond smokingen mot arbetshalare och hemgjorda bombgrejor.

De klantiga stereotypierna lyckas visserligen roa tidvis men i längden blir skämten och plattityderna på djupaste amerikanska södernslang tröttande.

Skådespelet är ändå någorlunda hyfsat och blir bäst mot slutet när Hilary Swank (Million Dollar Baby) träder in på scenen som FBI specialagent Sarah Grayson. Också Riley Keough, bekant från skräckfilmen It Comes at Night är värd att onämnas, samma gäller den ständigt pulserande countrymusiken.

Klantigt brödrapar. Channing Tatum och Adam Driver använder sig av oortodoxa metoder för att komma åt storkovan.

Sofia Coppola sätter kvinnoperspektiv på krigsdrama

Sofia Coppolas nyfilmatisering av The Beguiled (De bedragna) synar en utlöpare i det amerikanska inbördeskriget ur kvinnoperspektiv. Skådespelet och fotarbetet tilltalar mest.

The Beguiled

★★★✩✩

Regi: Sofia Coppola.

Manus:

Genre: drama.

I huvudrollerna: Colin Farrell, Nicole Kidman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 33 min.

The Beguiled grundar sig på en roman från 1966 av Thomas Cullinan och kom ut i första filmversion 1971 med den svenska titeln Korpral McB - anmäld saknad med Clint Eastwood och Geraldine Page i huvudrollerna.

Nu är synsättet mera feministiskt men Coppola (Lost in Translation, Marie Antoinette) håller greppet om åskådarna. 

Colin Farrell (Phone Booth,Total Recall) är yankeen, korpral McBurney, som flytt slagfältet sårad i benet och hittas på sydstatstruppernas fiendesida i dåligt skick vid ett träd i skogen, där en ung flicka från en närbelägen skola för unga flickor är ute och plockar svamp. En yankee, är för att reda ut begreppen, benämningen på nordstatare i inbördeskriget, de som ville avskaffa slaveriet i motsats till sydstatarna. 

Korpralen får hjälp och husrum i flickskolan, ledd av Martha (Nicole Kidman). Här finns också läraren Edwina (Kirsten Dunst – Spider Man-filmer, Marie Antionette) och hennes högra hand Alicia, spelad av Elle Fanning. Alla tre faller på sitt sätt för den charmiga konvalescenten tillsammans med några ännu yngre töser på skolan som inte heller har något emot litet karlsällskap.

Erotiken vilar tungt i luften under en tvättscen med Kidman och Farrell för att inte säga när han sitter till bords med kvinnorna och det fnittras vilt och röda kinder blossar upp.  Men sedan eskalerar händelserna på ett oväntat sätt och lugnet på flickskolan är definitivt ur balans. 

Nicole Kidman gör en rutinmässigt säker rollpresentation, Colin Farrell är snäppet bättre men bäst spelar Elle Fanning (Maleficent, Super 8), lillasyster till Dakota Fanning, känd från filmer som Man on Fire med Denzel Washngton och Världarnas krig med Tom Cruise.

Filmen är trots dramainslagen vacker och sagolik, mycket tack vara fotografen Philippe Le Sourdins poetiska arbete bakom kameran. Coppola fick priset för bästa regi under filmfestivalen I Cannes, vilket nog var att ta i litet i överkant. Någons storfilm är det inte, men nog värd en närmare titt i alla fall.

Känslosvall. Kopral McBurney förvrider huvudena på kvinnorna, bland med Alicia (Elle Fanning).

Julafton för vänner av Stephen King

Stephen King har skrivit både strunt och hårresande goda klassiker. Filmatiseringen av romanerna The Dark Tower finns någonstans mitt emellan, med udden riktad en yngre målgrupp.

The Dark Tower

★★★✩✩

Regi: Nikolaj Arcel.

Manus: Akiva Goldsman, Jeff Pinkner, Anders Thomas Jensen.

Genre: action, fantasy.

I huvudrollerna: Matthew McConaughey, Idris Elba, Tom Taylor.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 31 min.

Men man ska nog vara en inbiten Stephen King-fan för att uppleva det fina i kråksången, för det mesta är The Dark Tower bara aett actionäventyr av många liknande.

Fantasin saknas givetvis inte, inte heller maktspelet mellan ont och gott. Någonstans i en annan dimension reser sig ett högt svart torn som håller universum samman. De onda vill förstöra tornet, som bara kan skadas av barns tankar. Därför samlar den svartklädde magikern (Matthew McConaughey - True Detective tv-serien, Killer Joe) ihop barn med telepatisk förmåga för att ståla tornet i bitar.

På Jorden tar det formen av jordbävningar, bl.a. i New York där unge Jake (Tom Taylor) bor och ser nattliga sannmardrömmar om tornet. Föräldrarna tror honom inte men när de onda från andra sidan skickar personer efter honom lyckas han fly genom en okänd portal till de ondas rike och slår här följe med revolvermannen Roland (Idris Elba - Prometheus) som länge jagat magikern för att han dödade Rolands far. Men nu ska universum också räddas och det blir som sig bör de svagare och en samling goda trakasserade trashankar som ställer sig upp mot en övermakt av onda.

Konstigt så denna kingska äventyrsvärld i dansken Nikolaj Arcels (A Royal Affair) regi påminner om den tolkienska, med t.o.m. en mellanvärld där magikern råder tillsammans med typer som är som tvillingar till orcherna, osv. 

Med undantag för några bra actionscener och teknisk finesser är storyn bara för förväntad för att engagera. Matthew McConaughey lyckas inte heller framkalla den åsyftade skräckkänslan och den unge huvudrollsinnehavaren Tom Taylor (Broken Hearts) smälter mestadels in i tapeten. Bäst är Idris Elba som träffsäker gunslinger. 

Kombattanter. Matthew McConaughey är ond och Idris Elba god i The Dark Tower.

Äntligen finsk film som slår an

Zaida Bergroths nya film Miami överraskar positivt och blir bara bättre och bättre ju längre handlingen framskrider.

Miami

★★★★✩

Regi: Zaida Bergroth.

Manus: Zaida Bergroth, Jan Forsström.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Krista Kosonen, Sonja Kuittinen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Finska filmer rosar sällan marknaden. Senast jag såg en bra sådan var Klaus Härös Fäktaren 2016 och före det Utrensning. På hösten kommer nyversionen av Okänd soldat som borde vara något i hästväg men nu har också Zaida Bergroths (Skavabölen pojat) tredje film Miami dykt upp som en rätt otippad vinnarkandidat bland årets inhemska produktioner.

Marknadsförd som en kvinnofilm med kvinnliga skådespelare i huvudrollerna och kvinnlig regissör har den nog mycket att ge också en manlig tittargrupp, för här finns alla egenskaper hos en god film bra story.

Miami handlar om två systrar som vuxit upp på skilda håll men som träffar varandra på nytt och drar ut på en resa som blir dramatisk.

19-åriga Anna (Sonja Kuittinen) är en vanlig ung flicka som vantrivs som barbiträde. När hon stöter på sin för länge sedan försvunna halvsyster Angela (Krista Kosonen) börjar det hända saker.

Angela är showdansös som jobbar på klubbar och natthak och har en utstrålning som heter duga. Men hon har också nästlat in sig i undre världen där suspekta typer har en och annan gås (penningskuld) oplockad med  Angela. 

Det märker också Anna mycket snart när hon lockas med i showvärlden tillsammans med sin karismatiska syster. Om Angela är den skinande vackra diamanten är Anna den smartare av systrarna som hittar på idéer för att klara dem ur knipan.

Skådespelet i fokus

Hopkoket på roadmovie och kriminalthriller fungerar trots en inte så originell grundstory. I stället är det skådespelet och musiken i filmen som står för kickarna.

Krista Kosonen är som vanligt säkerheten själv också i rollen som vacker ängel med brustna vingar och hennes bidrag till filmen ska inte underskattas.

Men mest imponerar nog Sonja Kuittinens förvandling från osäker flicksnärta till tilldragande showgirl men framför allt som en ung kvinna med klös i klorna när det verkligen gäller. Kuittinen som tidigare medverkat i tv-serien Tripla gör en ypperlig filmdebut i Miami och man väntar med spänning på följande filmroll.

I birollerna ser vi bl.a. Unga Teaters tidigare chef, skådespelaren Christian Lindroos, som kriminell kuf på dekis.

Systrar som möts. Angela (Krista Kosonen) lär Anna (Sonja Kuittinen) att dansa.

Dunkirk en ovanlig och gastkramande krigsfilm

Christopher Nolan (Inception, Interstellar) lättar aldrig på greppet i sina kanske bästa film hittills. Dunkirk håller nämligen fokus på tre olika fronter och liknar i sin uppbyggnad en episodfilm.

Dunkirk

★★★★★

Regi & manus: Christopher Nolan.

Genre: historiskt drama, action.

I huvudrollerna: Fionn Whitehead, Tom Hardy, Mark Rylance, Kenneth Branagh, Cillian Murphy.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 47 min.

När engelska, franska och belgiska trupper omringades av tyskar i Dunkirk i juni under andra världskrigets början då slaget om Frankrike var som intensivast var goda råd dyra. 400 000 man befann sig på stranden utan skydd medan fiendeplan ohotade kunde bomba och skjuta på de allierades trupper. Churchill beordrade insatser som skulle evakuera 300 000 engelsmän från strandhelvetet i Dunkirk. Filmen Dunkirk är berättelsen om en av Nazitysklands största blundrar då dess trupper inte ryckte fram till slutet och därmed gav de allierade möjligheten till det som kallas undret vid Dunkirk.

Den verbala biten i filmen är minimal, det är händelserna som talar för sig själva. Dels sker det bland männen på stranden och dels ombord på fartyg som sänks av torpeder, bombplan och tyska jagare. Dessutom är ett fåtal engelska Spitfireplan inblandade i en ojämn strid om herraväldet i luften och sist men inte minst rör sig filmen bland den flotta av fiske- och fritidsbåtar från England som stävar mot Dunkirk för att evakuera engelsmän i dödens käftar.

Fungerande rytmik

Rytmiken i filmen är utomordentligt bra när den växlar mellan klaustrofobiska scener bland män ombord på sjunkande fartyg i natten, flygdueller uppe i skyn och med delfokus på utsattheten bland räddarna i småbåtar på väg mot Dunkirk.

Alla skådespelare är väl valda för sina roller. Hit hör Tom Hardy (Legend, Mad Max: Fury Road) som stridsflygare, Kenneth Branagh (The Boat that Rocked) som flottkommendör, Fionn Whitehead (Him) som är filmens nav som en man i ledet, Cillian Murphy (Inception) i rollen som en traumatisk soldat som räddas ur havet på en båt styrd av Mark Rylance (Bridge of Spies).

Helhet och musikalisk nerv

Panoraman över hela krigsscenen till havs och på stranden med illavarslande rökpelare som bolmar på i bakgrunden ger ilningar längs ryggraden. Det som får hjärtat att dunka litet extra är Hans Zimmermans olycksbådande och ständigt dunkande, än accelererande, än avtagande musik, som ger en egen dimension åt allt som sker.

Nolan dukar absolut inte upp några våldsorgier och undviker all politisering och nästan helt genrens hjälteglorifiering för att enbart koncentrera sig på de enskilda soldaternas kamp för sina liv. En så här bra och ovanlig krigsfilm är ett måste för alla som vill se något extra på vita duken i sommar.

Utsatta. Slumpen avgör vem som överlever på stranden vid Dunkirk.

Nya apeposet ett av de bästa

Den är stor och episk, den är obarmhärtig, den är hjärtskärande och den är vacker: allt detta ryms in i nya Apornas planet: Striden.

Aporna planet: Striden

(War for the Planet of the Apes)

★★★★✩

Regi: Matt Reeves.

Manus: Mark Bomback, Matt Reeves.

Genre: actiondrama.

I huvudrollerna: Andy Serkis, Woody Harrelson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 20 min.

Ja, varför inte satsa igen på en vinnande häst? Tanken slår en när man ser nya Apornas planet: Striden, en av de modernare apa versus människa dramafilmer som började dyka upp närmare femtio år efter originalet Apornas planet (1968) med Charlton Heston.

Först kom Apornas planet 2001, sedan Apornas planet (r)Evolution 2011 och därefter Apornas planet: Uppgörelsen 2014.

I Matt Reeves (Clover Field, Apornas planet: Uppgörelsen) nya film finns apledaren Caesar med i centrum, på jakt efter nya fridfullare marker för sina apor som ondsinta människor gör allt för att ta livet av.

De människor  som finns kvar, ska vi tillstå, för ett virus har slagit ut de flesta av arten Homo sapiens men inte överstegalningen Woody Harrelson (Hunger Games, True Detective på tv) vars mannar i inledningen ställer till ett jäkla blodbad bland Caesar och hans apflock, hans hustru stryker med och också lilla sonen så visst är det hämndbegär som driver Caesar iväg efter översten med anhang.

Med sig får han några förtrogna apvänner och en liten stum flicka (Amiah Miller) som han hittar längs vägen – och en lång, händelserik odyssé på häst i bl.a. snöiga, mäktiga bergslandskap som för tankarna till Sagan om Ringen-trilogin, diverse västernfilmer, Mad Max: Fury Road och Apocalypse Now börjar ta form.

Obehagligt

De obehagligaste sekvenserna dyker upp när Caesar tillfångatas av översten och hans hejdukar och hamnar i ett fängelse av äkta nazityskt koncentrationslägervirke, men filmen bjuder också på värme och medmänsklighet, ordet låter litet ironiskt, för i den här berättelsen är det människorna som är de onda och aporna de goda - punkt, slut.

Andy Serkis som spelat bl.a. Gollum i Sagan om Ringen-triogin är igen hemma på mammas gata i motion-capture teknik som Caesar där ledarchimpansens hela mimik och väderbitna anlete känns nog så övertygande. Filmes lustigkurre är Steve Zahns cirkusapa som ojar och vojar sig fram mellan slutkrevaderna med hjärtat på rätta stället.

Att filmen är så bra beror på att alla apor framställs som personligheter man bryr sig om. Två timmar och tjugo minuter känns därför aldrig för långt i en film som öppnar sig åt olika håll men hela tiden har den röda tråden inom kontroll och ett bakomliggande raster med ett budskap om fred och endräkt i en galen värld.

Ansvar som förpliktar. Caesar har sju stugor fulla i nya välgjorda Apornas planet: Striden.

Klaustrofobiskt i stugan

Trey Edward Shults horrorrulle It Comes at Night bjuder på en pärla inom genren. Medan frågorna hopar sig och den klaustrofobiska stämningen tätnar utspelar sig ett efterapokapyptisk drama där en familjefar sätter sina nära och kära i främsta rummet.

It Comes at Night

★★★★✩

Regi & manus: Trey Edward Shults.

Gere: horrorthriller.

I huvudrollerna: Joel Edgerton, Chistopher Abbot.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 37 minuter.

Horrorfilmerna har ett uppsving. Vi har sett det i Jordan Peeles filmdebut Get Out för några veckor sedan, en rysande bra satir, thriller och skräckskröna om raskonstellationerna i USA liksom i Split , om en multischizofren mördare, där M.Night Shyamalan återvänder till mammas gata efter diverse irrfärder och magplask. För att inte tala om Fede Alvarez Don´t Breathe förra året där en blind vietnamveteran gör livet till ett helvete för ett gäng inbrottstjuvar.

Lågbudget med sting

It Comes at Night är en lågbudgetfilm om Paul (John Edgerton – Warrior) med hustru och tonårsson förskansat sig i en stuga långt ute i skogen efter att ett dödligt virus verkar ha tagit kål på det mesta.

Ingen går ut utan vapen, allra minst på natten. Men visst dyker den stackars saten Will (Christopher Abbot – A Most Violent Year) upp och försöker bryta sig in och får sig omedelbart med varma servetter.

Men han har en trumf på hand, i hemmet han lämnat med fru och len igen son på jakt efter vatten finns mat i utbyte och snart är stugan fylld av inte bara tre utan sex personer och en hund.

Besökarna är inte smittade, för det skulle betyda döden för alla, men händelsekedjan utvecklar sig på ett väldigt olustigt sätt som får Pauls kärnfamiljs och besökarnas skidor att gå i kors.

Regissören utnyttjar skickligt det slutna rummets klaustrofobi och aningar om ont uppsåt både i stugan och utanför i skogen.

Karaktärerna är inga klichéer utan människor av kött och blod man bryr sig om.

Filmen kan uppfattas som en allegori på temat främlingsskap men varför inte bara se den som en bra skräckthriller som man verkligen inte anar hur den ska sluta. Och lika bra är det.

Håll främlingarna utanför. Gasmask och vapen är bara några av ingredienserna i skräckthrillern It Comes at Night.