Nazistsatir tar ut svängarna

Jojo Rabbit skämtar ohejdat med de historiska fakta nazisterna åsamkade under andra världskriget i en satirisk hybrid man inte riktigt får grepp om.

Jojo Rabbit

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Taika Waititi.

Genre: komisk satir.

I huvudrollerna: Roman Griffin Davis, Thomasin McKenzie, Scarlet Johansson, Taika Waititi, Sam Rockwell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 49 min.

Aktörerna är för det mesta okända med undantag för Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri) och Scarlett Johansson (Marriage Story, Lost in Translation). Också regissören Taika Waititi är före mig ett tämligen okänt namn, med rötterna i  Nya Zeeland och känd för filmer som Avengers: Endgame och genombrottsfilmen Thor: Ragnarök 2017.

Gömd flicka

Filmen handlar om parveln Jojo (Roman Griffin Davis) i Hitlerjugend som får reda på att hans mamma (Johansson) gömmer den judiska flickan Elsa (Thomasin McKenzie – The King) på vinden. Det får honom att tänka om vilket gör att sökarljuset börjar spela över hans och andras fördomar.

Filmen nuddar nog vid krigets grymhet men huvudsakligen framställer den nazisterna som klantskallar utan ansvar för sina handlingar.

Med sin låtsaskompis Hitler (Waititi) gör Jojo nedslag i friska naturen, i sitt hem,  lika väl som i krigshärjad stadsmiljö allt medan hans tycke för Elsa djupnar. Sam Rockwell gör en bra roll som försupen nazistofficer som degraderats att basa över sin gossarmé, ständigt med pluntan i handen. Debuterande Roman Griffin Davis är säker i huvudrollen, liksom alltid sevärda Scarlett Johansson som hans mamma.

Rockmusiken tillför filmen ett extrakick, i synnerhet i slutscenen som är värd en eloge. Men riktigt på alla cylindrar går det inte och man hade gärna sett ett litet djupare grepp, nu är det slapstick och satir som är ledstjärnorna.

Pojke med fantasivän. Roman Griffin Davis är unga Jojo som får sällskap av självaste Hitler (Taika Waititi) i satiren Jojo Rabbit.

Filmkonst med poetisk touch

Céline Sciammas franska film Porträtt av en kvinna i brand är en film där det inte händer någonting men samtidigt händer det allt. Magisk filmkonst av bästa valör.

Porträtt av en kvinna i brand

(Portrait de la jeune fille en feu)

✮✮✮✮✮

Regi & manus: Céline Sciamma.

Genre: romantiskt drama.

I huvudrollerna: Noémie Merlant, Adèle Haenel.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Händelserna utspelas på en isolerad ö i Bretagne i på 1760-talet, dit konstnären Marianne (Noémie Merlant) anländer för att måla ett porträtt av den unga Héloïse (Adèle Haenel). Det visar sig vara ett uppdrag som är lättare sagt än gjort. En tidigare konstnär klarade inte av det, främst för att Héloïs vägrade samarbeta. Den underliggande orsaken var att hon är på väg att giftas bort mot sin vilja men brudgummen vill först se hur hans blivande hustru ser ut. Om porträttet inte blir av förskjuts bröllopet på framtiden.

Så Héloïs är på sin vakt, men Marianne utger sig för at vara hennes sällskapsdam samtidigt som hon målar av henne från minnet på kvällarna.

Intimitet

Det dröjer inte länge innan en sällsam intimitet och direkt kärlek växer fram och Héloïse godkänner att Marianne målar av henne. Sättet som det sker på är fantastiskt. I två timmar håller regissören tittarna i sitt grepp trots ett långsamt tempo, för här talar vi om visuell poesi av en magnitud man sällan upplever. Det beror inte bara på att kvinnorna är vackra utan också på den betagande miljön där havet som fond rullar på med svulstiga vågor. 

Husets piga Sophie (Luàna Bajrami) finns med på ett hörn när hon blir gravid och en klok kvinna kommer till hennes hjälp, liksom Héloïses italienska mor (Valeria Golino). När också regissören Sciamma är kvinna är det förvisso en feministisk film, men kanske just därför gjord med en ömhet och knivskarp finess man sällan upplever. Musik av bland annat Vivaldi används sparsamt men då det händer blir filmen ett enda nervknippe av stora, starka känslor. Filmen har kallats 10-talet bästa film och vann pris för bästa manus i Cannes i år.

Känslor med gensvar. Adèle Haenel och Noémie Merlant är formidabla men också miljön är en pärla i filmen Porträtt av en kvinna i brand. 

En godbit för fansen, annars - tja

Tredje och avslutande delen i prequeltrilogin om Star Wars har sina sidor men är avgjort en film för massorna och de färdigt frälsta fansen.

The Rise of Skywalker

✮✮✮✩✩

Regi: J.J. Abrams.

Manus: Chris Terrio, J.J. Abrams.

Genre: fantasy, action.

I huvudrollerna: Daisy Ridley, Adam Driver.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 33 min.

Satt flera gånger och tänkte på Sagan om Ringen-trilogin under förevisningen av Star Wars:The Rise of Skywalker, samma indelning i onda och goda, där de onda dödar för att de är onda, medan de goda dödar för att de måste rädda världen.

Den förenklade dramaturgin var ändå mera djup och substansrik i Sagan om Ringen. Man berördes på ett annat sätt än i Star Wars-filmerna och nu denna nionde och sista, där allt är som ett stort spel där det smäller och vimlar av flygande farkoster. Underhållning? Säkert för många.

Kvinnohjälte

Filmen har kvinnan Rey (Daisy Ridley – Star Wars: The Force Awakens) som hjälte, en kvinna som ärvt ondskan i sig men går i det godas tjänst i motsats till sin bror Kylo Ren (Adam Driver – Marriage Story) som Rey hamnar att kämpa mot med lasersvärd och utan i filmens mest mörktonade del.

Men annars är det pang pang på gurkan och fina rymdscener från universums oändliga vidder, varvat med snälla, goda robotar och märkligt förmänskligade varelser med eller utan trynen och hårbeklädnad, som hänger på skybarerna.

Om Ridley och Driver gör det bästa av det futtiga manuset tycker man nästan synd om John Boyega som Finn och Oscar Isaac som Poe, dvs. de två goda hejdukarna som kämpar mot övermakten i luften men ändå gör otroligt förväntade och slätstrukna roller. 

Nya Prime-salen på Bio Rex har ett utmärkt ljud och är nog värd en mässa just i den här typen av filmer.

Bror och syster i duell. Adam Driver och Daisy Ridley kämpar på de ondas och de godas sida i Star Wars: The Rise of Skywalker.

Styggare kan ingen vara

Nya filmen om Jonas Gardells skoltid En komikers uppväxt får en att tänka på parafreringen till psalmen Tryggare kan ingen vara: Styggare kan ingen vara, än en liten barnaskara.

En komikers uppväxt

✮✮✮✩✩

Regi: Rojda Sekersöz.

Manus: Jonas Gardell.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Johan Rheborg, Loke Hellberg, Maria Sid.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 32 min.

Författaren och ståuppkomikern Jonas Gardells självutlämnande bok om gängbildning, mobbning och feghet i 1970-talets Sverige väckte berättigad uppmärksamhet då den utkom för snart trettio år sedan. En första film såg dagens ljus 1992, nu är det kvinnliga regissören Rojda Sekersöz tur att ta tjuren vi hornen.

Boken handlade om Jonas Gardells uppväxt i "paradiset på jorden" villaområdet Enebyberg, i filmen kallat Sävbyholm. Huvudperson är Juha, tolkad av Solsidan skådespelaren Johan Rheborg som vuxen och Loke Hellberg som ung.

Juha vill bli accepterad av de coola, sadistiska killarna på klassen, vilket får honom att gång på gång svika sina två verkliga vänner Jenny (Elisabet Xie) och Thomas (Teo Dellback). Juha vingas att bli en simpel mobbare han med och hela lärarskrået och de vuxna fattar inte ett dyft vad som pågår. För att accepteras spelar han dessutom pajas på klassens roliga timme och blir svalt mottagen av de verkliga tuffingarna  Stefan och Lennart.

Fast etsat

Två scener etsar sig fast. Den ena är när Juha som uppskattad ståuppkomiker efter en show möter Lennart (Jakob Eklund) i sin loge och det gamla mönstret mellan mobbaren och han själv återupprepas med full styrka. Den andra är när Thomas tyska mamma (Kerstin Gandler) ordnar en födelsedagfest för att göra sonen populär, med katastrofalt resultat.

En komikers uppväxt är en film som är både obehaglig, ärlig och full av känslor. Trots att den ibland känns påklistrad och övertydlig. Så här illa var väl inte ens egen skolgång, men kanske ibland. Skådespelarna är bra med Rheborg och Hellberg i spetsen liksom alla de unga skådespelarna, Maria Sid inte att förglömma som Juhas finska, svärande och oborstade mamma.

Två huvudpersoner. Johan Rheborg spelar Juha som vuxen och Loke Hellberg som ung i Jonas Gardells känslosamma, ärliga och obehagliga film En komikers uppväxt.

Död, galenskap och isolering

The Lighthouse

✮✮✮✮✩

Regi: Robert Eggers.

Manus: Max Eggers, Robert Eggers.

Genre: drama, skräckfantasi.

I huvudrollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 49 min.

Fyrvaktare är ett säreget släkte. Isolerade i långa tider händer det inte sällan att sinnet börjar svikta. Så är fallet i kubik i Robert Eggers (The Witch) film, genialisk ut i fingerspetsarna och följaktligen också inspelad i svartvitt och i gammalt rutsnitt.  Det ger en autenticitet som går tillbaka till de tidiga ljudfilmernas epok och är som klippt och skuren för The Lighthouse.

Veteranskådespelaren Willem Dafoe, känd redan från Vietnamdramat The Platoon 1986, spelar den gamle fyrvaktaren Thomas Wake, Robert Pattinson, karakteristiskt vampyransikte i The Twilight- filmerna, lärlingen Eprhaim Winslow. Duon hamnar inom samma väggar på en fyr ute på en öde kobbe i amerikanska New England på 1890-talet och snart går de varandra ordentligt på nerverna. Gamlingen kör nämligen hårt med nykomlingen, hånar, provocerar och är otrevlig i största allmänhet, medan unge Eprhaim försöker vara till lags och lättar på trycket genom onani framför en sjöjungfruamulett. Han vill mest av allt få tillträde till fyrens allra heligaste i dess topp med ljus och linser men där är det stopp. Thomas vaktar över ljushuset som sin käraste ägodel. Och det finns en orsak.

Nervsammanbrott hägrar

Efter allt mer tillspetsade supfester och en utdragen isolering p.g.a. en storm som gör det omöjligt för fartyg med avlösning att lägga till, börjar vansinnet blomma ut på många sätt. Fantasier eller inte, en läskig sjöjungfru och levande och av Ephraim dödade sjöfåglar spelar in i handlingen. Thomas anklagar Ephraim för att ha förorsakat stormen när han dödade en fiskmås, som anses vara säte för döda sjömäns själar enligt Thomas. Ett nervsammanbrott hägrar för bägge kontrahenter.

De ålderdomliga, fina dialogerna, spetsade med litet poesi och rikligt med svart humor, ger filmen en extra dimension samtidigt som fotot från den karga, öde ön i tilltagande storm ter sig allt mer fasansfull.

Skådespelarna är suveräna och både Dafoe och Pattinson lyckas exekutera långa stunder av ren filmmagi. Filmen är inte heller för lång men ett litet minus är att den inte förklarar helt logiskt skeendena. I stället kör den högt på stämningar och känslor, vilket passar bra ihop med den övernaturliga berättelsen överlag.

Två män på en fyr. Willem Dafoe och Robert Pattinson är suveräna i skräckdramat The Lighthouse.

Terminator går på i känd stil med vissa undantag

Terminator: Dark Fate är den sjätte filmen i ordningen och serverar en diger palett av explosioner och dödande stup i kvarten. Men tematisk följer den upp den andra filmen Terminator 2 - Domedagen och det är kvinnorna som är de tuffaste.

Terminator: Dark Fate

✮✮✮✩✩

Regi: Tim Miller.

Manus: James Cameron, Charles H. Eglee.

Genre: action sci-fi.

I huvudrollerna: Linda Hamilton, Mackenzie Davis, Natalia Reynes, Arnold Schwarzenegger, Gabriel Luna.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Som många gånger tidigare följer inte Terminator: Dark Fate upp handlingen i de närmast tidigare filmerna, men det kvittar. Liksom förra filmen Genisys är det action som är ledordet och det bjuds det på s.g.s. hela tiden.

Sarah Connor (Linda Hamilton), mor till John som jagades av terminatorer från framtiden i del ett och två är tillbaka och dyker upp tungt beväpnad, alkoholiserad men fast besluten att göra processen kort med nya terminatorer med ont i sinnet. I synnerhet som Arnold Schwarzeneggers goda terminator dödade John, som man ser i början av filmen. Duon blir ofrivilliga samarbetspartners när en ny superterminator REV-9 (Gabriel Luna – Transpecos) materialiserar sig i nutid med avsikt att döda unga tösen Dani (Natalia Reyes – Running with the Devil) från Mexiko som nu bär mänsklighetens framtid på sina axlar. 

Ny är också Grace (Mackenzie Davis – Blade Runner 2049) en framtida soldat av kött och blod men också maskin. Hon och Sarah Connor beskyddar Dani i Mexiko men det håller på att gå åt pipan tills Schwarzeneggers gamla kända T-800, nu i skägg,  kommer in på scenen.

Uppehållande strid

Allt är ändå en långt utdragen och uppehållande strid med REV-9 som efter att ha utsatts för bazooka, sprängts i bitar, etc. bara flyter ihop igen och sätter efter sitt mål. Filmen snuddar vid flyktingproblematiken vid mexikanska gränsen mot USA, men generellt sett är det plåt och människor som krossas på löpande band och flygplan som blir illa åtgångna. Månne inte flygskammen svalnar för en och annan tittare.

Filmen ger vad den utlovar, varken mer eller mindre, och med tanke på slutet kanske det verkligen är tid för att sätta punkt för Terminatorfilmerna. Men det är en öppen fråga som fantasifulla manusskribenter kan ändra på lätt som en plätt.

Kvinnodominans. Dani (Natalia Reynes), Grace (Mackenzie Davis) och Sarah Connor (Linda Hamilton) har sju stugor fulla i Terminator: Dark Fate.

Kärlekslängtan och sadomasochism

Regissören J-P Valkeapää är känd för två tidigare skruvade, annorlunda filmer, nu senast He ovat paenneet 2014. Med den sadomasochistiska Hundar har inte byxor (Koirat eivät käytä housuja) övertygar han även den mest skeptiska om att han är en konstfilmernas man som gör story som story till något man minns.

Hundar har inte byxor

✮✮✮✮✩

Regi: J-P Valkeapää.

Manus: Juhana Lumme, J-P Valkeapää.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Pekka Strang, Krista Kosonen.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Filmen inleds med inblickar i kirurgen Juhas (Pekka Strang – Tom of Finland) kommande beteende. Hans hustru drunknar en vacker sommardag och skuldkänslorna sätter in.

Några år senare råkar Juha som far till tonårsdottern Satu (Oona Airola – Oma maa) av en slump stöta på dominanta Mona (Krista Kosonen – Kätilö, Miami) som står till tjänst med smärta och sex appeal i våldsamma sexlekar och Juha är såld. Han tigger om stryk och får det, bl.a. stryps han med plastpåsar till medvetslöshetens gränsmarker, för under dessa seanser med tilltagande syrebrist sammansmälter illusioner och fantasier och han möter igen sin hustru.

Främst är smärtan

Några sexscener mellan huvudaktörerna förekommer inte men desto mera våldsamma tagningar med smärta i huvudrollen.

Utan att gå närmare in på dem finns det två scenbilder som stannar kvar i minnet. I slutändan handlar filmen ändå om en kärlekslängtan som utmynnar i något slags ljusning.

Den med svart humor kryddade anrättningen är så oförutsägbar och skrämmande att man sitter som på halster långa stunder. Pietari Peltolas konstfulla fotografering med detaljer, djup och kontraster ger filmen en extra dimension liksom Michael Nejtekins suggestivt dunkande musik. Givetvis är det Strang och Kosonen som bär filmen på sina axlar, båda övertygar stort i sina roller. Så vann också filmen först pris i kategorien Director´s Fortnight i Cannes. En av årets bästa inhemska filmer är här.

Kärlek och smärta. Krista Kosonen och Pekka Strang gör huvudrollerna i en av årets bästa inhemska filmer Hundar har inte byxor.