Roy Andersson är unik

 Med sin minimalistiska filmkonst framstår svensken Roy Andersson som en av vår tids unikaste regissörer. Kanske inget för mannen för gatan med nog för finsmakaren.

Om det oändliga

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Roy Andersson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Bengt Bergius, Anna Broms, m.fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 18 min.

Efter trilogin med En kärlekshistoria, Sånger från andra våningen och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron var det meningen att 78-årige Roy Andersson skulle avsluta sina filmer. Men som Clint Eastwood och Woody Allen visade det sig vara svårt. Nu kan vi alltså gotta oss åt Om det oändliga i stället.

Det för Andersson typiska, som långa tagningar med stillastående kamera, bleksminkade människor med blodfulla läppar och en story av banalt alldaglig natur kvarstår. 

Nytt är kvinnorösten som berättar vad som försiggår, dvs. existentiella, vardagsberättelser med både humor och stor sorg.

Här finns en kvinna som tappat en klack, en präst som tappat tron och som uppsöker en psykolog, och som under arbetet halsar flaskan med nattvardsvin. En pappa knyter sonens skor i hällregn och ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner, påminnande om en Chagall-tavla. Galghumorn blommar i en episod där tandläkaren tröttnar på sin patient och styr mot en bar.

Drama

Dramatiken möter vi däremot när en man med ett stort kors piskas framåt upp för en brant gata medan folket efter honom ropar korsfäst, korsfäst och tablån med en pappa som dödat sin dotter i hedersmord men ångrar sig under stor klagan.

Bekanta är gubbarna i trenchcoat och klientelet på barer som väntar på något, med bl.a. Roy Andersson själv på plats, utbristande: Allt är så fantastiskt, medan snön faller allt tätare utomhus.

Optimismen tar pessimismen i hand och ingenting och allt är sig likt i Roy Anderssons Om det oändliga, där ont och gott får eget utrymme. Anslående är en scen med en besegrad tysk armé som ringlar sig fram i snö mot Sibirien.

Det mesta är förverkligat med mycket stillhet medan det som äger rum nästan gängse snuddar vid det absurda. Det minimalistiska har sin charm men frågan är om alla orkar se dylikt.

I skyn. Estetik a la Roy Andersson: ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner.

En ikons oroliga ungdomsår

 Filmen Tove kommer inte direkt med några nyheter men fokuserar kanske litet oväntat på vår stora finlandssvenska ikon Tove Janssons ungdomsår då vägarna framåt ännu var flera men oron gnagde i kroppen.

Tove

✮✮✮✩✩

Regi: Zaida Bergroth.

Manus: Eeva Putro.

Genre: drama, biografi.

I huvudrollerna: Alma Pöysti, Krista Kosonen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Regissören Zaida Bergroth (Skavabölen pojat, Hyvä poika) och manusförfattaren Eeva Putro har lyckats skapa en trovärdig film med en ytterst övertygande Alma Pöysti i huvudrollen.

Filmen spänner ungefär över ett årtionde, från krigsslutet 1944 till mitten av 1950-talet, då Tove får kontrakt med en amerikansk tidning att publicera muminstrippar, och pengarna som aldrig flöt in i form av stipendier för hennes konst, började hopas på hennes konto. 

Tove Jansson är 30 år 1944 och försöker slå igenom som konstnär men tecknar samtidigt små muminfigurer, vilket får pappan bildhuggaren  ”faffa” Viktor Jansson (Robert Enckell) att muttra att det inte är konst. Hans njugga inställning till dotterns bildkonstnärlighet förföljer henne genom åren, vilket märks i filmen.

Kärlek

Också Toves sexualitet lyfts fram, hon som både drogs till män och kvinnor, såsom ålänningen, filosofen och vänstermannen Atos Wirtanen (Shanti Roney – tv-serier av Arne Dahl, Wallander) men framförallt till teatergurun och regissören Vivica Bandler (Krista Kosonen) som hade kvinnliga affärer till höger och vänster, men vars förhållande till Tove Jansson var något alldeles extra.

Det enda man kan kritisera är det ibland teatraliska tilltalet i filmen, vilket lyckligtvis inte Alma Pöysti men flera andra förfaller till. 

Tempot i filmen är lugnt, ibland poetiskt drömskt. Musiken från opera och jazzvärld förstärker bra stämningarna som lyfts fram också i scenografi och dekor.

Filmen är vacker och genomtänkt och visar hur vägen framåt för Tove ändå blev mumintrollen och inte konsten. Man kan väl med facit på hand säga att det var det enda rätta, trots att Tove också var en ypperlig bildkonstnär. Hoppas på en film om Toves fortsatta karriär. I slutscenen ser vi Tove Jansson i en kornig filmsnutt dansa omkring på Klovharun.

Rätt huvudrollsinnehavare. Alma Pöysti visar sin konstnärliga begåvning i rollen som Tove Jansson i filmen Tove.

Skogsjätten ovanligt aktuell

När Miika Nousiainen skrev romanen Metsäjätti 2011 anade få hur aktuell den skulle bli som film år 2020. 

 Skogsjätten (Metsäjätti)

✮✮✮✩✩

Regi: Ville Jankeri. 

Manus: Ville Jankeri, Miika Nousiainen, Timo Turunen.

Genre: drama. 

I huvudrollerna: Jussi Vatanen, Hannes Suominen.

Åldersgräns: 7 år. Speltid: 1t 28 min. 

 Jag råkade läsa romanen och visste ungefär vad filmen skulle handla om. Skillnaden är att romanen flyter fram ur både skogsbolagsekonomen Pasis (Jussi Vatanen) och hans barndomskompis Jannes (Hannes Suominen) synvinkel. Hannes blev kvar i Törmälä och jobbar på ortens fanérfabrik. I filmen är det enbart Pasis berättelse vi ser. Och Pasi, ja han lämnade den bakåtsträvande lilla hålan Törmälä med sin stora fabrik för att studera till ekonom i Helsingfors. Där gifter han sig med en finlandssvensk rikemansdotter (Sara Soulié) och är med om förlossningen av deras förstling när han får i uppdrag att uppsöka fabriken och hemorten och där meddela om uppsägningar. För ordergivningen svarar den hårdföra affärskvinnan och hans chef (Anu Sinisalo). På plats i Törmälä träffar Pasi barndomsvännen Janne och andra gamla klasskamrater som betraktar honom med misstro och skepsis. När det framgår att ett lönsamt företag ska säga upp ett femtiotal arbetstagare tar det hus i helvete. Samtidigt nystas mörka sidor ur Pasis barndom med en alkoholiserad far upp liksom annat mer eller mindre ljusskyggt

Moraliskt

Pasi gör motvilligt vad han måste göra med hjälp av fabrikschefen (Tommi Korpela) men samvetet har sitt att säga. Det för att filmen trots en viss förutsägbarhet känns både sympatisk och äkta, inte minst med tanke på beslutet att köra ned UPM Kymmenes fabrik Kaipola i Jämsä nyligen. Jussi Vatanen och Hannes Suominen som gjorde två av de bästa rollerna i nyaste Okänd soldat är ett fint radarpar i filmen, bra assisterade av Tommi Korpela som alltid är pålitlig. Anu Sinisalo spelar också bra, på gränsen till det alltför karikerade. På det hela taget en finsk film som tilltalar och berör.

Radarduo med sympati. Jussi Vatanen och Hannes Suominen i Skogsjätten.

Tomma tunnor skramlar mest

Förväntningarna var höga inför premiären av Christopher Nolans film Tenet men det tog sig inte riktigt.

Tenet

Regi & manus: Christopher Nolan.

✮✮✩✩✩

Genre: sci-fi, action.

I huvudrollerna: John David Washington, Robert Pattinson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 30 min.

Brittiska filmregissören Christopher Nolan är känd för sitt icke linjära narrativ och frågor om tid och rum, bl.a. i filmer som Interstellar och Inception. Han står också bakom krigsfilmen Dunkirk. Med vetskap om att Tenet skulle handla om tidsresor och partikelfysik var förväntningarna höga.

Det börjar också bra när agenten The Protagonist (John David Washington) blir informerad om inverta vapen och en invert värld där tiden går åt andra hållet – jämfört med vår vanliga värld – och om en ondskefull kuf vid namn Andrei Sator (Kenneth Branagh) som vill utplåna oss och vår värld genom fiffel med det inverta.

Bra start

I början känns det häftigt när agenter och övriga möter varandra i parallella dimensioner och klockan går avigt, men snart börjar gäspningarna. Trots ett utomordentligt hyfsat trickfoto och goda actionscener saknas all känsla i filmen. Det blir förutsägbart och klyschigt.

Tankeställaren i Tennet är bl.a. om man kan resa tillbaka i tiden och hur farfarsparadoxen ter sig, dvs. om man tar livet av sin farfar i förfluten tid borde man rimligen inte själv heller existera. I filmen avfärdas det med en axelryckning och ett skratt. Förvånande.

Tyvärr är inte skådespelarna rätt valda, varken John David Washington(BlackkKlansman)  eller Kenneth Branagh (Dunkirk) som bad guy. Robert Pattinson (Twilight-filmerna) är litet bättre. Speltiden är också för lång i en film som inte håller måttet till fullo.

Förväntningar på skam. Tenet är tekniskt bra men filmen är för lång, klyschig och skådespelet med John David Washington i huvudrollen haltar ofta.

Förutsebart men charmigt

Svenska filmen Min pappa Marianne profilerar Rolf Lassgård som transvestit i högklackat. Förutsebart men charmigt.

Min pappa Marianne

✮✮✮✩✩

Regi: Mårten Klingberg.

Manus: Cilla Jackert, Daniel Karlsson, Ida Kjellin.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård.

Speltid: 1 t 50 min.

Filmen grundad på Ester Roxbergs självbiografiska bok Min pappa Ann-Christine från 2014 är en s.k. må bra-film men med ett oväntat djup som dyker upp allt emellanåt.

Hanna (Hedda Stiernstedt) bryter med sin pojkvän och flyttar hem till mamma (Lena Endre) och pappa (Rolf Lassgård) i Alingsås, staden känd för sin potatisfestival och stora son Johan Alströmer som populariserade potatisen i Sverige på 1600-talet.

Vi har en far- och dotter-relation som knakar i fogarna när 28-åriga Hedda rumlar in i fadershuset, där stadens populära präst (Lassgård) plötsligt visar sitt rätta jag.

Det sker när Hedda får arbete som journalist i Alingsås och tar sig an lättsmälta historier som lättar upp stämningen efter nyheterna. Pappans rätta jag är nämligen det att han har en feministisk sida som gör att han gärna klär ut sig i kvinnokläder till hustruns förfäran. Hon gör allt för att hålla locket på men småningom blommar pappan ut till Marianne i sommarblommigt, kajal och högklackat, vilket gör att man i vissa kretsar får kaffet i vrångsgtrupen. 

Det här är förväntat, likaså de schismer som uppstår inom familjen, men en vältajmad humor och en respekt för det tabubelagda ämnet kombinerat med ett djup som man kanske inte väntar sig gör filmen schysst.

Svensk kvalitet

Rolf Lassgård är dämpat charmig som Marianne, Lena Endre gör en säker och förståelsefull hustruroll men mest tilltalar Hedda Stiernstedt som strulig och upprorslysten dotter som får ge sig på nåd och onåd för pappa Marianne. Också brodern David (Klas Wiljegård) som med sin irriterande humor gör livet oförutsägbart i familjen är värd ett omnämnande. Klädd i t-shirt med texten KUK (Kyrkans ungdomskör) osv. har han ändå ett hjärta av guld, liksom de övriga i familjen.

Slutet är förväntat men storyn och i synnerhet skådespelarna av en kaliber som får en att misstänka att man i Finland inte hade gått i land med en dylik film på samma höga nivå.

Far-och-dotter förhållande med skruv. Hanna (Hedda Stiernstedt) och pappa Marianne (Rolf Lassgård) i feel-good filmen om prästen i kvinnokläder.

Humor och klichéer under Sovjets fall

Livet i Sovjetunionen och dess randstater var ingen dans på rosor, vilket filmen Goodbye Soviet Union ger belägg för, ur ett humoristiskt perspektiv.

Goodbye Soviet Union

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Lauri Randla.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollen: Niklas, Kouzmitchev, Nika Savolainen.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 31 min.

Regissören Lauri Randa flyttade flyttade från Estland till Finland när Sovjetunionen föll 1989. Filmen Goodbye Sovjet Union är en autofiktiv berättelse om ingermanfinländska familjen Tarkkinen i Estland just då Sovjetimperiet splittrades och Estland, Lettland och Litauen blev fria. Fokus riktas på den unge Johannes (Niklas Kouzmitchev)  prematurgossen som senare blir obotligt kär i den flicka som delar kuvös med honom i början av deras liv.

Godis från väst

Johannes bor med sin mamma (Nika Savolainen), morfar och mormor i den fiktiva uranraffinaderistaden Leningrad 3, där det är förbjudet att simma i det strålningsskadade vattnet, och där han växer upp.

Han gör flera försök att fly, bl.a. med en trampbil, men milisen stoppar honom. Mamman får jobb som städerska i Finland och kommer hem med en massa presenter som bananer, Lapin kulta och godis från väst, vilket höjer Johannes status bland skolkompisarna, men får lärarna och myndighetspersoner på sin vakt. Ingen får tala illa om det socialistiska paradiset och babbla om grönare ängder.

Filmen är en ingerfinländsk samproduktion och bottnar i regissörens barndom. Den behandlar tragiska händelser på ett fördomsfritt sätt och börjar mycket bra och är länge rolig om också förväntad, men mot slutet börjar klichéerna att kännas tröttsamma.

Huvudrollsinnehavaren är ett bra val, liksom mormodern (Ülle Kaljuste), en viljekraftig kvinna, fast besluten att uppfostra barnbarnet till en hygglig sovjetmedborgare. Så går det nu bara inte och på vägen får man sig flera goda skratt till livs.

Imperium i fritt fall. Filmen Goodbye Soviet Union handlar om Johannes Tarkkinen i Estland och ett Sovjetunionen i upplösning. Dramakomedin är rolig men också klichéspäckad.

Frigörelse ur saudiarabiskt perspektiv

Måste tillkänna att filmen En kvinnas val är den första saudiarabiska filmen jag konfronterats med.

En kvinnas val

✮✮✮✩✩

(eng. The Perfect Candidate)

Regi: Haifaa Al-Mansour

Manus: Haifa Al-Mansour och Brad Niemann.

Genre: drama.

I huvudrollen: Mila Al Zahrani.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Det tog nästan fyra månader innan Bio Rex i Borgå öppnade p.g.a. coronapandemin. Förra filmen jag såg var Klaus Härös Livet efter döden i mars. Sen blev det lapp på luckan fram till juli.

En kvinnas val intresserade för att filmen står ut i mängden och temat om att som kvinna ställa upp i ärkekonservativa Saudiarabien var nytt.

Regissören Haifaa Al-Mansour, känd för filmen Den gröna cykeln, som var den första saudiarabiska långfilmen, slår ett slag för frigörelse och tolerans i ett samhälle cementerat av uråldriga traditioner.

Läkare i fokus

I fokus står den unga läkaren Sara (Mila Al Zahrani) som i en by kämpar hårt för att ge fattiga patienter en bättre vård. När vägen till sjukhuset är urdålig och ödet kastar sin skugga över hennes tillvaro bestämmer hon sig för att ställa upp i kommunalvalet. Kvinnor i hennes släkt och vänner knyter ihop en valkampanj som får henne på kollisionskurs med manssamhället.

Filmen har ett budskap om att det eventuellt går att luckra upp ett ortodoxt system, där kvinnor fick rätt att köra bil först 2018. Därför kör också Sara i egen bil, men scener med exteriörerna har fotograferats inifrån en skåpbil, för att inte väcka anstöt. Berättelsen om Saras far som spelar i ett lokalt band med arabisk lättare musik talar också om ett samhälle i försiktig förändring.

Kvinnor tvingas ännu ha en förmyndare och naturligtvis gå i niqab som täcker ansiktet eller hijab.

Filmen är ur västerländskt och narrativt perspektiv mycket förutsägbar, dess styrka finns i nya insikter om ett samhälle vi vet litet eller ingenting om. Tonen är överraskande positiv och rentav humoristisk, men på det stora hela ett uttryck för arabisk feelgood som engagerar bitvis och i små portioner.

Vill luckra upp. Läkaren Sara (Mila Al Zahrani) kämpar för ett bättre liv för kvinnor i en saudiarabisk by.