Sammanflätade kvinnoöden

 Pedro Almodóvars nya film Parallella mödrar är typisk för den spanska mästerregissören men inte så bra som hans bästa filmer.

Parallella mödrar

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Pedro Almodóvar.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Penélope Cruz, Milena Smit.

Åldersgräns: 12 år

Speltid: 2 t 3 min.

Dålig uppfostran och Allt om min mamma är fortfarande regissörens bästa filmer, men de bjärta färgerna, hans förkärlek för Penélope Cruz och tvära kast i intrigen finns fortfarande med i Parallella mödrar.

Allt börjar på BB där unga Ana (Milena Smit) och mogna Janis (Cruz) föder barn och blir vänner. Sen går det inte bättre än att barnen förväxlas vilket leder till stort drama och mycket tårar längre fram.

Samtidigt är det som om en viss rättvisa skulle ha skipats för Janis har fått sitt barn i en utomäktenskaplig förbindelse, men går på i ullstrumporna, rik och med tillgång till lyx och flärd så det förslår.

Ana igen är den bortklemade tonåringen som bor med mamma och har det kärvt både på ett personligt och ekonomiskt plan.

Ramberättelse

En ramberättelse utgörs av en utgrävning av en massgrav från spanska inbördeskrigets dagar där antagligen Janis gammelmorfar ligger begravd, skjuten av falangister. När livslögnen skall avslöjas händer saker som dels är uppskakande, dels fyllda av svart humor. Någon egentlig logik saknas dessvärre, det uppstår en känsla av att oblygt spela på åskådarens känslosträngar.

Men bara att se på Penélope Cruz och Milena Smit och vulgärt roliga Rossy de Palma är värda biljettpriset. Plus de underhållande vändningarna, man nästan kan förvänta sig.

I väntans tider. Det var på BB de mötte varandra, de parallella mödrarna i filmen med samma namn. T.v. Milena Smit och Penélope Cruz.

När girigheten tar över

Guillermo del Toros remake av filmen Nightmare Alley har sina bästa sidor i det visuella medan substansen haltar en aning.

Nightmare Alley

✮✮✮✩✩

Genre: dramathriller.

Regi: Guillermo del Toro.

Manus: Kim Morgan utgående från Willian Lindsay Greshams roman.

I huvudrollerna: Bradley Cooper, Cate Blanchett, Rooney Mara.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 30 min.

Klassikern Mardrömsgränden (Nightmare Alley) från 1947 har etsat sig en plats i filmhistorien, en plats som den mexikanska regissören Guillermo del Toro (Pan´s Labyrinth, The Shape of Water) inte helt förmår rubba.

Det är berättelsen om den arbetslösa, godmodiga Stanton i 1940-talets USA (Bradley Cooper) som får anställning på ett nöjesfält, ett tivoli, med Clem Hoatley (Willem Defoe) som direktör. Ett gäng kufar, en stark man (Ron Perlman) och annars udda typer befolkar nöjesfältet med bl.a. sierskan (Toni Collette) som jobbar i par med Pete (David Strathairn). Stanton blir förälskad i unga Molly (Rooney Mara) och tillsammans blir de varma i kläderna genom att dupera folk med trick om kontakt med de döda och pengarna ramlar in.

Tills Stanton går för långt och blir för girig i ett försök att lura den stormrike Ezra Grindle, en till oigenkännlighet maskerad Richard Jenkins på pengar tillsammans med psykiatrikern Dr. Lilith Ritter (Cate Blanchett).

Filmen går på styrfart tills Blanchett et consortes kommer med i handlingen och filmen blir renodlad thriller. Bristande logik drar ned betyget men uppsjön av goda skådepelare håller skutan mer än flytande. Stämningarna på tivolit har sin egen charm men en till många delar förväntad story undgår inte att aningen irritera åskådaren. En förkortning på minst en halv timme hade inte heller skadat.

Kärlek med problem. De förälskade paret Bradley Cooper och Rooney Mara hamnar på sju famnars vatten i thrillern i tivolimiljö, Nightmare Alley.

Kristen Stewart gör starkt prinsessporträtt

 När Kristen Stewart väl skakat av sig dammet ur vampyrfilmerna Twilight har det bara gått uppåt. Rollen som prinsessan Diana på väg att lämna brittiska kungahuset är hennes hittills bästa.

Spencer

✮✮✮✮✩

Regi:Pablo Larrain.

Manus: Steven Knight.

Genre: drama.

I huvudrollen: Kristen Stewart.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 57 min.

Filmen tar avstamp i julfirandet i drottningpalatset i Norfolk, där alla går och väntar på prinsessan Diana, född Spencer, så julritualerna kan börja. Hon har kört vilse i sin Porsche, och att komma för sent är närmast  en dödssynd i det stelbenta nät av ritualer, där man ska frysa litet till mans i slottet, och vägas på våg före och efter firandet för att bevisligen ha njutit av alla delikatesser.

Sönerna är oroliga och drottningen arg, men Diana anländer och påfrestningarna börjar. Regissören Pablo Larrain (Jackie) från Chile har skapat en suggestiv film, där dräktprakt, flärd, mentala problem, skräck och klaustrofobi blandas till en brygd som för tittaren in under huden på Diana.

Störd

Alla vet att Diana står inför ett uppbrott efter ett decennium som gift med prinsen, men att hon är så djupt störd och illa däran blir kanske en överraskning för en och annan tittare.

Drottningen (Stella Gonet) och prins Charles (Jack Farthing) utmålas med kallsinniga och osympatiska penseldrag medan sönerna och köksmästaren (Timothy Spall) gör allt för att göra vistelsen på slottet någorlunda drägligt. Ändå brottas Diana oavbrutet av obehagliga syner, paranoia och en bulimi som driver henne mellan nattliga räder i köksregionerna och toaletten.

Men det är Kristen Stewart som gör filmen, men sin nervösa, sköra, vackra och betagande person, pinad av inte bara sina ”närmaste” utan även paparazzis, en oändlig ström fotoblixtar och kändisskapets mörkaste sidor. Saga och fakta kokas ner till en surrealistisk tragedi man gärna sväljer med hull och hår.

Tyvärr är Bio Rex i Borgå för närvarande stängd pga. coronapandemin.

Prinsessa i gungning.Kristen Stewart bär upp filmen Spencer från början till slut,

Den svavelgula himlen misslyckas som film

Jag minns inte i detalj hur intrigen i romanen Den svavelgula himlen tedde sig men boken är nog ett måste för att alls begripa den aktuella filmatiseringen.

Den svavelgula himlen

✮✮✩✩✩

Regi: Claes Olsson.

Manus: Erik Norberg, Claes Olsson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tom Rejström, Nickel Lignell, Sannah Nedergård, Linda Zilliacus.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t.

Så vad kan man annat säga än att filmen är förvirrande. Men så är den inte heller lätt att få fason på just som film. Nu blir det i alla fall en lång tablå med scenbilder som man inte får att gå ihop för att intrigen blir alldeles för luddig. Dessutom sker det hopp i tiden olovligt mycket och fastän man ser det i kläder och tidsmiljöer får hjärnan arbeta på litet extra.

Filmen handlar om medelklasskillen Frej (Tom Rejström som unge Frej och Nicke Lignell som den äldre) som blir vän med rikemanssonen Axel Rabell (Wilhelm Enckell/Pekka Strang) samtidigt som han förälskar sig i Axels syster Stella (Sannah Nedergård/Linda Zilliacus). En film om vänskap, kärlek, svek och minnets opålitlighet, berättad ur Frejs perspektiv.

Påklistrat

Hopp från gymnasie- och studietiden varvas med nutid och dessutom tas tittaren med på sidospår, främst i berättelser om Frejs österbottniska föräldrar. Nedslagen är viktiga men det mesta känns påklistrat och oengagerat t.o.m. i sexscenerna, de flesta scenbilderna är dessutom korta och en hel del ansikten och namn passerar revy.

Claes Olsson, vars bästa film enligt mig är Colorado Avenue har pressat för mycket in i filmen. Det hade räckt med mindre och istället en pejling i djupare porträtt och mera logisk handling.

Nu lär det ändå bli en tredelad tv-serie som förhoppningsvis skingrar de tätaste dimmorna och ger mera stadga åt en berättelse som i och för sig har många poänger. Ställvis glimtar det nog till också i filmen, men det är undantagen från regeln. Bästa rollprestationerna gör Sannah Nedergård och Linda Zilliacus samt Tom Rejström.

Långt kärleksförhållande och eviga klassskillnader. Stella (Sannah Nedergård) och Frej (Tom Rejström) i Den svavelgula himlen.

När resan är viktigare än målet

 Juho Kuosmanens filmatisering av Rosa Liksoms roman Hytti nro 6 tar åskådaren med på en i tågresa i Sovjet långt bakom Guds rygg. Nostalgi och stämningar är filmens största behållning.

Kupé nr 6

✮✮✮✩✩

Regi: Juho Kuosmanen.

Manus: Andris Felsmanis, Juho Kuosmanen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Seidi Haarla, Juri Borisov.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Juho Kuosmanen slog igenom med debutfilmen Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv 2016 och lyckas igen rätt bra med sin nya film.

Här saknas allt som ens lutar åt glamour och våldsamheter när han berättar rätt upp och ned om finska arkeologistuderanden Laura (Seidi Haarla) som lämnar en kärleksaffär och får tillfälle att studera hieroglyfer i Murmansk genom att ta tåget från Moskva. I hennes kupé super och trallar den oborstade unga Ljosa (Juri Borisov) och det uppstår direkt en dålig stämning mellan de två, en stämning som småningom förbyts i vänskap och kanske litet till.

Isen börjar lossna ordentlig på restaurangvagnen där nästan allt ätbart är slut men vodkan flödar och Juris mammas kryddgurkor smakar som tilltugg. 

Förbrödning

Äkta, ruggiga människor i en värld som fylls av armod och smuts befolkar environgerna där det mellan huvudpersonerna ändå uppstår något som liknar en själarnas förbrödring.

Små avstickare med bil ut mot snöiga vidder och Ishavet uppe i norr, där kapsejsade fartyg står som stora strandade valar eller dinosaurier längs stränderna, ger en fingervisning om ett samhälle i förfall.

Men deras Lada spinner på och väl framme i Murmansk är det karga, storslagna landskapet ungefär den enda behållning Laura får av sin visit. Borisov är en bra skådespelare men Haarla är filmens blickfång som med sin naturalism och oförställdhet ger löften om kommande stordåd.

Att filmen inte direkt följder romanförlagan stör inte, filmen fick andra priset i Cannes, dvs. Cannes Grand Prix. Den visar att en story inte behöver berättas med utropstecken när små medel bra räcker till.

Till Murmansk. Resan, inte målet är grejen i filmen Kupé nr 6.

Dune imponerar visuellt men intrigen är svag

 Onda och goda i en fjärran galax, visst verkar det bekant. Storfilmen Dune har muskler och imponerar visuellt men intrigen är snudd på tråkig.

Dune

✮✮✮✩✩

Regi: Denis Villeneuve.

Manus: John Spaihts, Denis Villeneuve, Eric Roth.

Genre: scifi-drama.

I huvudrollerna:  Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 35 min.

Filmen baserad på Frank Herberts science fiction roman 

är storyn om sonen i en adlig familj med förmågan att skydda det dyraste och vitalaste elementet i galaxen. Boken har ansetts nästan omöjlig att föra över på film men Denis Villeneuve från Kanada har i bagaget filmer som Sicario, Arrival och Blade Runner 2049 men upp till dessa filmers nivå når Dune mera sällan.

Scenografin är ytterst välgjord liksom ljudarbetet men som sagt är intrigen den samma vi sett i ett dussin andra liknande filmer, typ Mad Max. Hertig Atreides (Oscar Isaac) och trolldomskunniga Lady Jessica (Rebecca Ferguson) med sonen Paul (Timothée Chalamet) regerar på Arrakis, där man odlar kryddan melange, en drogaktig växt som alla människor behöver. 

Festlig Skarsgård

Mot sig har de den onda baronen Vladimir Harkonen (Stellan Skarsgård), ett veritabelt fläskberg som med sin galna karaktär får en att dra på smilbanden.

De övriga är en ganska dammig skara individer som med högteknologiska vapen kämpar mot varandra och mot sandstormar där hiskeliga sandormar med en mun full av sabelliknande tänder gör livet surt för öknarnas vandrare. Till ökenfolket hör den unga flickan Chani (Zenayda) och dess ledare (Javier Bardem). I en oväntad roll som good guy ser vi Josh Brolin.

Filmen tycks få en fortsättning för i slutet säger Zenayda att det här bara är början. 

Effektfullt. På flykt undan en sandorm i filmen Dune.

En mischmasch av 007-filmer

Nyaste Bondfilmen No Time to Die frustar på i känd stil men avsaknaden av en vettig intrig och för många bugningar till tidigare av genrens filmer grumlar till det i bägaren.

No Time to Die

✮✮✮✩✩

Regi: Cary Joji Fukunaga.

Manus: Neal Purvis, Robert Wadem Cary Joji Fukunaga.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Daniel Craig, Rami Malek, Lashana Lynch.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 43 min.

Daniel Craig har varit stjärnan i de tidigare Bondfilmerna Quantum of Solace, Casino Royale, Skyfall och Spectre, alla hyfsade filmer om brittiska underrättelseväsendets MI6:s agent 007 med rätt att döda. Den nya filmen har samlat spänning och smörig romantik på ett skamlöst sätt under devisen att allt som skjuts sönder och samman är action som biter.

Är man nöjd med det är filmen bra men inte om man hoppades på något litet mera sofistikerat.

Räknade till fyra, fem biljakter, en massa shootouts och påklistrade stilla stunder med köksfilosofi och kärleksförklaringar ur den högre skolan.

Ändå måste man säga att inledningen med mannen i mask (Rami Malek) som vandrar över isen till ett hus för att hämnas sin dödade familj är häftig. Allt får sin förklaring, och senare i filmen, då Bond mot sin vilja trätt i tjänst igen efter pensionärsdagar på Jamaica, tar det rätt snabbt hus i helvetet när han tillsammans med agentgen Paloma (Ana de Armas – Blade Runner) gör rent hus med skurkar och illgärningsmän.

Avsked

På vägen mot den stora finalen får fängslade Ernst Stavro Blofeld (Christoph Waltz – Inglorious Basterds) agera stand in bad guy tills finalen med filmens onda genius utspelas på en ö där Lyutsifer Safir (Rami Malek – Bohemian Rhapsody) framställer ett dödligt virus som ska ta kål på hela mänskligheten,  tills James Bond träder in på scenen.

Så mycket kan avslöjas att No Time To Die har sina stunder samtidigt som den är Daniel Craigs avsked som kultförklarad agent. Efterföljaren finns redan med, nämligen den kvinnliga mörkhyade 007 (Lashana Lynch – Captaine Marvel). Fukuaga har regisserat en så pass bra serie som första delen av True Detective, men hela projektet med filmen försinkades med coronapandemin så att galapremiären hölls först i september i år. Att filmen blivit en livboj för biograferna står utom allt tvivel.

Gör rent hus. James Bond (Daniel Craig) med agenten Paloma (Ana de Armas) i filmen No Time to Die.