Konspiration på universitetet i Kairo

Sällan ser man filmer om den muslimska världen men Sveriges Oscarsbidrag till årets bästa utländska film Cairo Conspiracy är försänkt i universitetslivet och underrättelseväsendet i Kairo.

Cairo Conspiracy (Boy fro Heaven) 

3/5

Regi & manus: Tarik Saleh.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tawfeek Barhom, Fares Fares.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 6 min

Regissören och manusskribenten Tarik Saleh fick pris för manuset i Cannes filmfestival och har själv förhörts av underrättelseväsendet men är svensk medborgare och född i Sverige 1972 medan fadern är egyptier.

I filmen tar han fasta på egyptiska underrättelseväsendet, som slår sina lovar kring det sunnimuslimska Kairos Al-Azhar universitet med sin strikt religiös skolning med risk för statskupp och terrorism och därför enrollerar unga studenter som deras ögon och öron.

En ny grön student finns i fiskarsonen Adam (Tawfeek Barhom) som får chansen att som första invånare i en enkel by bli vald att studera vid universitetet, där hans snabbt dras in i konspirationer när den mäktiga imamen dör och regimen vill försäkra sig om att få sin egen man på en position i universitetets topp. Fares Fares (Jalla!Jalla! från 2000) är översten som är skyddsling och kontaktperson med Adam. Snart visar filmen spionthrillerns alla kännetecken och döden blir en gäst som dyker upp allt oftare.

Intressanta glimtar

Filmens intresse finns i för västerlänningar okända glimtar av en sluten och farlig miljö samtidigt som stadsvyer från ett folktätt Kairo passerar revy.

Filmen för idémässigt tankarna till den saudiarabiska filmen En kvinnas val (The Perfect Candidate från 2019) också en rulle som står ut från mängden och handlar om en kvinna som är läkare och som kämpar för sin mänskliga rätt i ärkekonservativa Saudiarabien.

Boy from Heaven har i alla fall en djupare dramatisk nerv och goda skådespelare överlag.

Inte bara student. Studerande fiskarsonen Adam (Taefeek Barhom) spelar med farliga kort i filmen Cairo Conspiracy.

Fallstudie om musik och makt

 Filmen Tár är en intrikat studie om musik och makt i den påhittade kvinnliga dirigenten Lydia Társ version med en bländande Cate Blanchett i titelrollen.

Tár 

4/5

Regi & manus: Todd Field.

Genre: persondrama.

I huvudrollerna: Cate Blanchett, Noémie Merlant, Nina Hoss.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 37 min.

Lydia Tár beskrivs inledningsvis som en musikalisk stjärna, ett musikens underbarn som gått från klarhet till klarhet och nu som första kvinnliga kapellmästare i Tyskland dirigerar världsberömda orkestrar med Berlin som bas. Uppburen och avundad blir kvinnan samtidigt en psykologisk studie i en skrupelfri maktmänniskans uppgång och fall.

Filmen är konstruerad som en biografi där tittaren först får en inblick i Lydias värld, en påläst och intelligent musiker vars värld är genomsyrad av musik. På en lektion för elever på Juillard School of Music briljerar hon med kännedom om musikverk, när de skrevs, för vem och under vilka omständigheter. En elev lämnar lektionen i ilska efter en dispyt om J.S. Back men Lydia Tár låter sig inte påverkas, självsäker och självuppfylld. Ämnet musikvetenskap fascinerar verkligen i filmen och ämnet dukas upp i rikligt mått, bl.a. när Lydia intervjuas och det är bara upptakten. Speltiden känns aldrig för lång.

Smolk i bägaren

Tillsammans med konsertmästaren och sambon Sharon (Nina Hoss) och hunsade assistenten Francesca (Noémie Merlant) regerar Lydia orubbat på musikens och maktens höjder tills det uppenbarar sig smolk i bägaren på en repetition av Mahlers Femte symfoni. En elev trakasseras, Tár anklagas för sexuellt utnyttjande, men svarar med att allt är en lögn samtidigt som eleven dör i självmord.

Kapellmästarens favoriter lyfts oblygt fram medan gamla trotjänare avpolletteras, allt medan en perfekt värld börjar krympa och sanningen andas i nacken. Lydia hör ljud i natten, sover dåligt och förutom sin bacillskräck blir Lydia också överkänslig för ljud.

Ändå fortsätter hon att reagera och dirigera på samma obarmhärtiga sätt tills förödmjukelsen blir hennes följeslagarfe och sceneriet förbyts från stjärnestrader till bottenskiktet i ett odefinierat asiatiskt land, eventuellt Thailand.

En levande dirigentlegend, lesbiska Mari Alsop, har kallat filmen ett utfall mot hennes person men fått svaret att allt är påhitt. 

Hur som helst är det en ovanlig film med element av psykologisk thriller och musikdrama men också många frågor om musik, inte mins hur musiken och solisten ska förstås och vad bra musik är. Cate Blanchett som imponerat i filmer som Elizabeth, Carol och Blue Jasmine gör sin kanske bästa roll någonsin. Att hon tagit sin uppgift på allvar bevisas av att hon lärde sig både tyska och att spela piano.

Om musik och makt. Cate Blanchett är kapellmästaren Lydia Tár i en fascinerande film som aldrig känns för lång.

För mycket av allting

 Årets Grand slammagnet under Oscarsgalan multiversumkomedin Everything Everywhere All at Once motsvarade inte mina förväntningar. Det blev för mycket av det goda, litet överallt.

Everything Everywhere All at Once

2/5

Regi & manus: Daniel Kwan, Daniel Scheinert.

Genre: actionkomedi.

I huvudrollerna: Michelle Yeoh, Stephanie Hsu, Jamie Lee Curtis.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 9 min.

Har läst en del böcker om teoretisk fysik med bl.a. tidsmaskiner, svarta hål, multiuniversum etc. så förväntningarna var stora visavi filmen. Den handlar om sedan 20 år tillbaka amerikaniserade kineser med ett stort tvätteri ledda av Evelyn (Michelle Yeoh) som hamnar i klammeri med skattemyndigheternas vakande öga (Jamie Lee Curtis).

Waymond (Ke Huy Quan), dvs. mannen i huset yrar på tillsammans med debila pappan (James Hong) och problemdottern Joy (Stephanie Hsu) och allt blir en enda soppa när individer från Alfa universum manifesterar sig och snart kastas personerna från universum till universum i skepnader de kunde ha blivit.

Kampsportscener med blodiga svärd, shootouts och allmän galenskap tar vid i ett start-stop spektakel där dottern visar sig vara Jobu Tubaki, multiuniversums onda nemesis som modern tar upp kampen med.

När manuset hyfsas ned finns kärlekens förenande kraft men mest bara plumpa skämt och mycken yta kvar av det andlöst framilande spektaklet.

Måste ändå berömma Oscarsjuryn som vågade välja en dylik film som den bästa, men varför förstår jag inte riktigt. Filmens behållning finns i skådespeleriet med Michelle Young i högform och det tekniska utförandet med alla snabba kast till olika universum. 

Rörigt i multiuniversum. Filmen Everything Everywhere All at Once har sin charm i skådespeleriet och det tekniska utformandet.

Mystisk och erotisk koreansk thriller

Sydkorea bevisar igen sin storhet som filmnation med thrillern Decision to Leave.

Decision to Leave

4/5

Regi: Park Chan-wook.

Manus: Park Chan-wook, Chung Seo-kyung.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Park Hae-il, Tang Wei.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 19 min.

Efter Bong Joon Hos bejublade svarta komedi Parasite har man rätt att vänta något sig något extra med den aktuella filmen. Och man blir inte besviken, det enda som kanske kunde rättas till är filmens längd och ibland snåriga intrig.

Klassiskt

Vi har den saktmodiga polisen Jang Har-joon (Park Har-il) som undersöker ett besynnerligt fall där en klättrare fallit ned för ett berg och dött. Offrets tilldragande änka Song Seo-rae (Tag Wei) är besynnerligt kall och verkar ta det med en klackspark samtidigt som hon förför polisen till byxor och tröja. 

Känns det inte som klassisk film noir – polisen som förälskar sig i mordoffrets hustru – en kvinna som vet vad hon vill och verkar veta mer än hon ger ut.

Om man godkänner det kryptiska klipparbetet som får en att bli förvirrad är Decision to Leave en bra film som bara tar sig mot slutet där också själva fotoarbetet hamnar i rampljuset.

Udda kärlekspar. Polisen (Park Har-il) förförs av Song Seo-rae (Tag Wei) i filmen Decision to Leave.

 

Sisu är actionfansens högtidsstund

Jalmari Helander har liksom huvudpersonen i regissörens nya film Sisu stött på en guldåder. Det bästa finsk action någonsin har presterat.

Sisu

5/5

Regi & manus: Jalmari Helander.

Genre: krigsfilm, action.

I huvudrollerna: Jorma Tommila, Aksel Hennie.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 32 min

När Jalmari Helander (Rare Exports) i en intervju berättar att förebilden för Sisu är Sylvester Stallones Rambo och Quentin Tarantino är saken solklar. Sisu är liksom några av Tarantinos actionrullar indelad i kapitel med text i stora gula bokstäver (Inglorious Basterds). Och precis som Rambo, krigsveteranen från Vietnam och ensamvargen samt ensamarmén som klarar av allt motstånd, är Sisus huvudkaraktär Aatami Korpi (Jorma Tommila) en finsk krigsveteran och mordmaskin som tröttnat på kriget och drar ut på guldjakt i Lappland under andra världskrigets slutskede då nazityskarna förstör allt i sin väg då de drivs ut från Finland av sina forna krigskumpaner.

Sådana ser vi inte just röken av för det är Aatami som på häst med sadelväskorna fulla av guld möter en patrull nazister med stridsvagn och personfordon under SS Obersturmführer Bruno Helldorfs (Axel Hennies) ledning. De tar Aatamis guld men inser snart att de jävlas med fel typ.

Högsta potens

Kort sagt är Sisu en film byggd på ”skit” förädlat i högsta potens, en reguljär hämndhistoria som vi sett i otaliga variationer, men som har en urfinsk drive och en oemotståndligt skruvad humor. Musiken av Juri Seppo, ljudvärlden av Pasi Riikonen och det visuella uttrycket i Lappland under höstruskan av fotograf Kjell Lagerroos inte att förglömma.

Man behöver inte vara krutuppfinnare för att inse att Sisu är en film i helt eget slag och den bästa inom finsk action.

Norske Aksel Hennie är nazistskurk numero uno i det skruvstäd den tystlåtne Atami riggar upp. Först i filmens slutmetrar öppnar han munnen.

I filmen flyger armar och ben i luften, kvinnliga finska soldater som fångats av tyskarna och slår sig lösa med spelande kulsprutor gör gemensam sak med huvudpersonen, en man med sisu som får allas sympatier i en brutal, rolig och enastående bra krigsfilm.

Att inte dra ut på speltiden utan låta handlingen utspelas under en och en halv timme är också det enda rätta. Storyn är berättad på den tiden. Punkt och slut.

Sisu har redan fått uppmärksamhet på filmfestivaler i Toronto och Sitges och får en aldrig tidigare upplevd spridning på biografer i USA. Förra weekenden såg 27.000 personer den i Finland medan tvåan Avatar: The Way of Water sågs av 11.000 tittare. Månne inte årets bästa finska film redan såg dagens ljus i januari.

En typ man inte jävlas med. Jorma Tommila är Aatami Korpi, finsk krigsveteran som möter en patrull nazister under Lapplandskriget 1944.

Tillbaka – under vattnet

13 år efter den första Avatarfilmen 2009 återkommer James Cameron med uppföljaren Avatar: The Way of Water. Action för hela slanten i Camerons egenhändigt hopsnitsade fantasivärld.

Avatar: The Way of Water

3/5

Regi: James Cameron.

Manus: James Cameron, Rick Jaffa, Amanda Silver.

Genre: sci-fi actiondrama.

I huvudrollerna: Sam Worthington, Zoe Saldana.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 3 t 12 min.

Jake spelas igen av Sam Worthington och Neytiri av Zoe Saldana. Dessa märkliga långa varelser i klanen na´ iv i blått tillsammans med barn och stamfränder lever ett lugnt liv på planeten Pandora då onda människor från rymden med ens återvänder för att avsluta det som blev ogjort. Därför tvingas Jake samarbeta med Neytiri och det vattenburna och dykande Navifolket för att skydda planeten.

Filmen där det rids på drakar till vardagsmat och med överbeskyddande föräldrar och en karlakarl till fader med rebellisk son i släptåg är som taget från vilken dussinfilm i Hollywood som helst. Men lyckligtvis tar inte lång tid innan det börjar hända något.

Flykt och slutkamp

Med amerikanska marinsoldater på kollisionskurs med na´vi-borna blir det att kämpa på så gott det går och till sist att fly fältet och omorganisera sig i reven ute i havsbandet för en slutkamp som heter duga och får tankarna att gå till Mad Max-actionfilmer överlag.

De spektakulära digitaliserade fotoarbetet är hur bra som helst inte minst i 3D och samtidigt en hyllning till djur och natur. Speciellt avsnitten där tonåringen Lo ák (Britain Dalton) blir vän med en ofantlig simmande tukun, en slag val, är läckra. Trots en speltid på drygt tre timmar hålls intresset vaket inte minst under den actionspäckade sista timmen, då slutkampen äger rum. Inte illa men bättre kunde det ha varit.

Jake (Tim Worthington) och Neytiri (Zoe Saldana) är i hetluften också under vattnet i nya Avatar: The Way Of Water.

 

Skavande vänsterprassel

 En ohelig trekant år 1932 sätter sina spår i Sven Stolpes och Olof Lagercrantz liv fram till deras död i filmen Bränn alla mina brev.

Bränn alla mina brev

3/5

Regi: Björn Runge.

Manus: Veronica Zacco utgående från Alex Schulmans roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Bill Skarsgård, Asta Kamma August, Bill Skarsgård, Sverrir Gudnason.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t.

Efter ett häftigt gräl med hustrun bestämmer sig Alex Schulman (Sverrir Gudnason) för att gå till botten med  sina vredesutbrott eftersom de verkar ha genetiska orsaker. All strålkastarbelysning riktas snart mot morfadern Sven Stolpe. Filmen är berättelsen om Karin och Sven Stolpe och Karins korta kärleksaffär med den betydligt yngre Olof Lagercrantz, fortfarande ett författarfrö i utveckling, i motsats till den redan etablerade Sven Stolpe. 

Vi har m.a.o. två svenska litterära kulturhöjdares kärlek till samma kvinna som inleds när Sven (Bill Skarsgård) skriver en pjäs på Sigtunastiftelsen som redan etablerad författare trots sina 27 år. Den rätt nyblivna hustrun (Asta Kamma August) finns med och snart börjar hon och den likaså på stiftelsen vistande Olof Lagercrantz (Gustav Lindh) att söka varandras sällskap ända ned på sängbottnen.

Tyranni och tafatthet

Om Sven Stolpe i Bill Skarsgårds gestaltning ter sig som en stel och egensinnig hustyrann är Olof Lagercrantz i Gustav Lindhs tolkning ändå inte någon kvinnoslukare utan mera en tafatt och blyg ung man som man inte riktigt begriper att slår an på den livfulla, glada Karin. Men obegripliga är kärlekens vägar och tycke uppstår det oaktat. Menande blickar säger mera än stor dramatik verkar vara regissören Björn Runges (Om jag vänder mig om) credo under handlingens gång.

Att Sven Stolpe aldrig förlåter hustruns svek undgår ingen, inte heller att hon framstår som den starkare och klokare, i synnerhet efter ett häftigt gräl på ålderns höst, där paret nu spelads av Sten Ljunggren och Marika Lindström. Ett gräl som så när skrämmer slag på barnbarnet Alex (Ossian Skarsgård) när han på jakt efter frimärken kommer dragandes med en samling brev från anno dazumal mellan Karin och Olof, som Sven inte haft en aning om. Som synes finns två personer ur skådespelarsläkten Skarsgård, med anfadern Stellan i minne, i rollistan och inget illa med det. Skådespelet löper överlag som på räls men en rätt tunn intrig får filmen att blekna i kanterna.

Vänsterprassel med litterär försmak. Olof Lagercrantz (Gustav Lindh), Sven Stolpe (Bill Skarsgård) och Karin Stolpe (Asta Kamma August) i filmen Bränn alla mina brev.