Gammaldags feelgood

Den fransk-italienska filmen En liten bokhandel i Paris lämnar en med ljusa minnen och vemod. Inget nytt under solen men gammaldags feelgood har sin charm.

En liten bokhandel i Paris

4/5.

Regi: Sergio Castelitto.

Manus: Ettore Scola, Furio Scarpelli, Silvio Scola.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Sergio Castelitto, Bérénice Bejo, Matilda De Angelis.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Italiens stora son Ettore Scola (1931-2016) hann aldrig filma den föreliggande filmen men den bygger delvis på hans manus. I den manliga huvudrollen har vi regissören Sergio Castellito, som gör en kulturperson med det grå hårets stiliga charm som bedriver ett litet bokcafé i Paris. Affärerna går inte lysande, kufar från när och fjärran, stjäl och plockar på sig böcker, men det bekymrar inte världsmannen Vincenzo som lever för boken och för sin rullstolsbundna dotter Albertina (Matilda De Angelis). Hon får terapi och omskötsel i  bokhandelns övre våning i egenskap av en ung dam som blivit stum och delvis lam efter en olycka. Förhållandet mellan den lätt deprimerade fadern och dottern är inte det bästa.

Nya fläktar

Nya fläktar i stiltjen medför yrvädret, skådespelaren Yolande (Bérénice Bejo) som drar in i spöregn på jakt efter sin försvunna famnmops.

Deras världar är på ljusår från varandra men det uppstår småningom ett tycke liknande kärlek. Filmen öser ur litterärt filosofiska käril, allt medan skådespelarna med dels lugn, dels sprudlande energi leder handlingen framåt. Ställvis påminner filmen om ett skådespel.

Det fina interiörfotografiet och scenografin med en massa eleganta färger och detaljer samt skådespelet är sevärt nog, trots att filmen inte medför något nytt, den sparsmakade svarta humorn inte att förglömma.

En vacker film, med snälla människor växer inte på träd, så ge den gärna en chans.

Omaka par. Yolande (Bérénice Bejo) och bokhandlaren Vincenzo (Sergio Castelitto) hittar småningom fram till varandra i filmen En liten bokhandel i Paris.

 

Vacker och oroande film om en åsna

Filmen EO slår ett slag för djurens rättigheter, sedd ur en åsnas ögon.

EO

4/5

Regi: Jerzy Skolimowski.

Manus: Ewa Piaskowska, Jerzy Skolimowski.

Genre: drama.

I huvudrollen: sex åsnor.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 28 min.

85-årige polska veteranregissören Jerzy Skolimowski (Avengers, 11 minutes) ser genom åsnans blick på det moderna Europa i en stiliserat ärlig odyssé. Filmen är samtidigt snäll, vacker, oroande och brutal, inte minst på slutmetrarna.

Den är större än sina ramar eftersom den visar rätten för existens för allt levande, en film som inte försöker vara humaniserande eller ett mänskligt alternativ för djurens liv utan visar på djuren som individer med egen rätt att leva.

På flykt

När en cirkus där åsnan EO medverkat stängs separeras EO från sin älskade Kasandra (Sandra Drzymalska) och hamnar till en massa olika ställen. Hon ser i en transportvagn vilda hästar löpa över vidderna med tårar rinnande nedför sina ögon. Vänliga människor liksom onda korsar hennes stig, hon blir en i raden med fyra hovar bland stiliga ridhästar i ett stall, men snart är hon igen på flykt ända ned till Italien genom fält, skrämmande skogar och städer. Under en fotbollsmatch där huliganer drabbar samman får EO smaka på människans ondska .

Isabelle Huppert finns med som ett  ganska onödigt dragplåster i en roll som rik, halvgalen äldre italiensk kvinna med spolierad ung son, men det är bara i undantagsfall filmen är försedd med talade repliker, mest råder en talande tystnad och stora känslor.

Foto och musik

Under skräckaktiga, absurdistiska scener badar sceneriet i ett oroväckande rött ljus, skapat med filtereffekt. Med EO som sällskap åt en långtradarchaufför sker ett knivmord och EO undgår med ett nödrop att bli salami. 

Filmens huvudrollsinnehavare spelas av sex åsnor och har fått sitt namn av det ljud en åsna frambringar. Den mångfaldigt prisbelönade och konstnärliga filmen – b.a. Guldpalmen i Cannes 2022 – understryks av Pawel Mykietyns klassiskt moderna musik och Michael Dymeks fotarbete.

En liten varning. EO är inte någon Disneyaktig barnfilm med sirap i botten utan en realistisk film om hur vi människor behandlar snälla, värnlösa djur, alla med en egen dignitet som människan tycks ha svårt att begripa.

Åsna på vift. Filmen EO  har åsnan i huvudrollen och bildar en resa genom dagens Europa där vi ser hur människan bemöter djuren – på gott och på ont.

 

Sorg under soldränkt yta

Aftersun är en soldränkt historia om en far och hans dotter i tidiga tonåren på semester i Turkiet. Men under ytan finns en sorg som tickar på i egen takt.

Aftersun

4/5

Regi & manus: Charlotte Wells.

Genre: persondrama.

I huvudrollerna: Frankie Corio, Paul Mescal.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 42 min.

Skotska regissören Charlotte Wells debutfilm har mötts av strålande recensioner, man har lovordat och gråtit om varannat. Så långt som gråt vill jag inte sträcka mig men visst slår filmen an på strängar där melankoli och avsaknad spelar en avgörande roll.

Filmen är en tillbakablick av Sophie, tolkad av 2010 födda barnskådespelaren Frankie Corio, som sist och slutligen bär hela storyn på sina späda axlar. Nedtonat men imponerande gör hon rollen som en litet lillgammal flicksnärta som njuter med pappa av lata dagar i solen på en semesterort i Turkiet. Pappan spelas av Normal People-stjärnan och birollsinnehavare i The Lost Daughter, Paul Mescal. Han visar sig ha ett kvaddat äktenskap med sin hustru och passar på att umgås med sin dotter på tu man hand.

Vacker och ömsint

Aftersun är en vacker och ömsint film. Tillmötesgående, snäll och välmenande gör pappan det bästa av situationen trots att hotellet inte håller vad det lovat och dottern inte får roa sig med dyra extravaganser som många av resans unga medresenärer. Sophie är en idealisk ung flicka men ser bara bitar av en smärta fadern gör sitt bästa för att dölja. Fotoarbetet som delvis sker med kornig VHS-film ger ett autentiskt avtryck av flydda tider från 1980- 1990-talens semestrar i södern och de flitigt odlade närbilderna hör till det bästa i filmen.

Några dramatiska kast förekommer däremot inte, med undantag för en karaokekväll där Sophie gör mer eller mindre bort sig med sin tolkning av REM:s Loosing My Religion. I stället för att uppmuntra sin dotter vill pappan helst sjunka genom orden. 

Något skaver alltså och det kommer till uttryck i filmsnuttar den vuxna Sophie tittar på från semestern långt senare, vem var hennes pappa egentligen? Här tar melankolin och insikten av vad som egentligen hände med hennes depressiva far småningom form i hennes huvud. Litet mera hade man i alla fall vågat hoppas på, nu är transportsträckorna onödigt långa, men för att säga det med rallytermer är racet som helhet bra och tilltalande.

Solsemester med undertoner. Återblickar på en semester i Turkiet bildar ramberättelse i lovprisade filmen Aftersun med Frankie Corio och Paul Mescal.

Konspiration på universitetet i Kairo

Sällan ser man filmer om den muslimska världen men Sveriges Oscarsbidrag till årets bästa utländska film Cairo Conspiracy är försänkt i universitetslivet och underrättelseväsendet i Kairo.

Cairo Conspiracy (Boy fro Heaven) 

3/5

Regi & manus: Tarik Saleh.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tawfeek Barhom, Fares Fares.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 6 min

Regissören och manusskribenten Tarik Saleh fick pris för manuset i Cannes filmfestival och har själv förhörts av underrättelseväsendet men är svensk medborgare och född i Sverige 1972 medan fadern är egyptier.

I filmen tar han fasta på egyptiska underrättelseväsendet, som slår sina lovar kring det sunnimuslimska Kairos Al-Azhar universitet med sin strikt religiös skolning med risk för statskupp och terrorism och därför enrollerar unga studenter som deras ögon och öron.

En ny grön student finns i fiskarsonen Adam (Tawfeek Barhom) som får chansen att som första invånare i en enkel by bli vald att studera vid universitetet, där hans snabbt dras in i konspirationer när den mäktiga imamen dör och regimen vill försäkra sig om att få sin egen man på en position i universitetets topp. Fares Fares (Jalla!Jalla! från 2000) är översten som är skyddsling och kontaktperson med Adam. Snart visar filmen spionthrillerns alla kännetecken och döden blir en gäst som dyker upp allt oftare.

Intressanta glimtar

Filmens intresse finns i för västerlänningar okända glimtar av en sluten och farlig miljö samtidigt som stadsvyer från ett folktätt Kairo passerar revy.

Filmen för idémässigt tankarna till den saudiarabiska filmen En kvinnas val (The Perfect Candidate från 2019) också en rulle som står ut från mängden och handlar om en kvinna som är läkare och som kämpar för sin mänskliga rätt i ärkekonservativa Saudiarabien.

Boy from Heaven har i alla fall en djupare dramatisk nerv och goda skådespelare överlag.

Inte bara student. Studerande fiskarsonen Adam (Taefeek Barhom) spelar med farliga kort i filmen Cairo Conspiracy.

Fallstudie om musik och makt

 Filmen Tár är en intrikat studie om musik och makt i den påhittade kvinnliga dirigenten Lydia Társ version med en bländande Cate Blanchett i titelrollen.

Tár 

4/5

Regi & manus: Todd Field.

Genre: persondrama.

I huvudrollerna: Cate Blanchett, Noémie Merlant, Nina Hoss.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 37 min.

Lydia Tár beskrivs inledningsvis som en musikalisk stjärna, ett musikens underbarn som gått från klarhet till klarhet och nu som första kvinnliga kapellmästare i Tyskland dirigerar världsberömda orkestrar med Berlin som bas. Uppburen och avundad blir kvinnan samtidigt en psykologisk studie i en skrupelfri maktmänniskans uppgång och fall.

Filmen är konstruerad som en biografi där tittaren först får en inblick i Lydias värld, en påläst och intelligent musiker vars värld är genomsyrad av musik. På en lektion för elever på Juillard School of Music briljerar hon med kännedom om musikverk, när de skrevs, för vem och under vilka omständigheter. En elev lämnar lektionen i ilska efter en dispyt om J.S. Back men Lydia Tár låter sig inte påverkas, självsäker och självuppfylld. Ämnet musikvetenskap fascinerar verkligen i filmen och ämnet dukas upp i rikligt mått, bl.a. när Lydia intervjuas och det är bara upptakten. Speltiden känns aldrig för lång.

Smolk i bägaren

Tillsammans med konsertmästaren och sambon Sharon (Nina Hoss) och hunsade assistenten Francesca (Noémie Merlant) regerar Lydia orubbat på musikens och maktens höjder tills det uppenbarar sig smolk i bägaren på en repetition av Mahlers Femte symfoni. En elev trakasseras, Tár anklagas för sexuellt utnyttjande, men svarar med att allt är en lögn samtidigt som eleven dör i självmord.

Kapellmästarens favoriter lyfts oblygt fram medan gamla trotjänare avpolletteras, allt medan en perfekt värld börjar krympa och sanningen andas i nacken. Lydia hör ljud i natten, sover dåligt och förutom sin bacillskräck blir Lydia också överkänslig för ljud.

Ändå fortsätter hon att reagera och dirigera på samma obarmhärtiga sätt tills förödmjukelsen blir hennes följeslagarfe och sceneriet förbyts från stjärnestrader till bottenskiktet i ett odefinierat asiatiskt land, eventuellt Thailand.

En levande dirigentlegend, lesbiska Mari Alsop, har kallat filmen ett utfall mot hennes person men fått svaret att allt är påhitt. 

Hur som helst är det en ovanlig film med element av psykologisk thriller och musikdrama men också många frågor om musik, inte mins hur musiken och solisten ska förstås och vad bra musik är. Cate Blanchett som imponerat i filmer som Elizabeth, Carol och Blue Jasmine gör sin kanske bästa roll någonsin. Att hon tagit sin uppgift på allvar bevisas av att hon lärde sig både tyska och att spela piano.

Om musik och makt. Cate Blanchett är kapellmästaren Lydia Tár i en fascinerande film som aldrig känns för lång.

För mycket av allting

 Årets Grand slammagnet under Oscarsgalan multiversumkomedin Everything Everywhere All at Once motsvarade inte mina förväntningar. Det blev för mycket av det goda, litet överallt.

Everything Everywhere All at Once

2/5

Regi & manus: Daniel Kwan, Daniel Scheinert.

Genre: actionkomedi.

I huvudrollerna: Michelle Yeoh, Stephanie Hsu, Jamie Lee Curtis.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 9 min.

Har läst en del böcker om teoretisk fysik med bl.a. tidsmaskiner, svarta hål, multiuniversum etc. så förväntningarna var stora visavi filmen. Den handlar om sedan 20 år tillbaka amerikaniserade kineser med ett stort tvätteri ledda av Evelyn (Michelle Yeoh) som hamnar i klammeri med skattemyndigheternas vakande öga (Jamie Lee Curtis).

Waymond (Ke Huy Quan), dvs. mannen i huset yrar på tillsammans med debila pappan (James Hong) och problemdottern Joy (Stephanie Hsu) och allt blir en enda soppa när individer från Alfa universum manifesterar sig och snart kastas personerna från universum till universum i skepnader de kunde ha blivit.

Kampsportscener med blodiga svärd, shootouts och allmän galenskap tar vid i ett start-stop spektakel där dottern visar sig vara Jobu Tubaki, multiuniversums onda nemesis som modern tar upp kampen med.

När manuset hyfsas ned finns kärlekens förenande kraft men mest bara plumpa skämt och mycken yta kvar av det andlöst framilande spektaklet.

Måste ändå berömma Oscarsjuryn som vågade välja en dylik film som den bästa, men varför förstår jag inte riktigt. Filmens behållning finns i skådespeleriet med Michelle Young i högform och det tekniska utförandet med alla snabba kast till olika universum. 

Rörigt i multiuniversum. Filmen Everything Everywhere All at Once har sin charm i skådespeleriet och det tekniska utformandet.

Mystisk och erotisk koreansk thriller

Sydkorea bevisar igen sin storhet som filmnation med thrillern Decision to Leave.

Decision to Leave

4/5

Regi: Park Chan-wook.

Manus: Park Chan-wook, Chung Seo-kyung.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Park Hae-il, Tang Wei.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 19 min.

Efter Bong Joon Hos bejublade svarta komedi Parasite har man rätt att vänta något sig något extra med den aktuella filmen. Och man blir inte besviken, det enda som kanske kunde rättas till är filmens längd och ibland snåriga intrig.

Klassiskt

Vi har den saktmodiga polisen Jang Har-joon (Park Har-il) som undersöker ett besynnerligt fall där en klättrare fallit ned för ett berg och dött. Offrets tilldragande änka Song Seo-rae (Tag Wei) är besynnerligt kall och verkar ta det med en klackspark samtidigt som hon förför polisen till byxor och tröja. 

Känns det inte som klassisk film noir – polisen som förälskar sig i mordoffrets hustru – en kvinna som vet vad hon vill och verkar veta mer än hon ger ut.

Om man godkänner det kryptiska klipparbetet som får en att bli förvirrad är Decision to Leave en bra film som bara tar sig mot slutet där också själva fotoarbetet hamnar i rampljuset.

Udda kärlekspar. Polisen (Park Har-il) förförs av Song Seo-rae (Tag Wei) i filmen Decision to Leave.