Terminator går på i känd stil med vissa undantag

Terminator: Dark Fate är den sjätte filmen i ordningen och serverar en diger palett av explosioner och dödande stup i kvarten. Men tematisk följer den upp den andra filmen Terminator 2 - Domedagen och det är kvinnorna som är de tuffaste.

Terminator: Dark Fate

✮✮✮✩✩

Regi: Tim Miller.

Manus: James Cameron, Charles H. Eglee.

Genre: action sci-fi.

I huvudrollerna: Linda Hamilton, Mackenzie Davis, Natalia Reynes, Arnold Schwarzenegger, Gabriel Luna.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Som många gånger tidigare följer inte Terminator: Dark Fate upp handlingen i de närmast tidigare filmerna, men det kvittar. Liksom förra filmen Genisys är det action som är ledordet och det bjuds det på s.g.s. hela tiden.

Sarah Connor (Linda Hamilton), mor till John som jagades av terminatorer från framtiden i del ett och två är tillbaka och dyker upp tungt beväpnad, alkoholiserad men fast besluten att göra processen kort med nya terminatorer med ont i sinnet. I synnerhet som Arnold Schwarzeneggers goda terminator dödade John, som man ser i början av filmen. Duon blir ofrivilliga samarbetspartners när en ny superterminator REV-9 (Gabriel Luna – Transpecos) materialiserar sig i nutid med avsikt att döda unga tösen Dani (Natalia Reyes – Running with the Devil) från Mexiko som nu bär mänsklighetens framtid på sina axlar. 

Ny är också Grace (Mackenzie Davis – Blade Runner 2049) en framtida soldat av kött och blod men också maskin. Hon och Sarah Connor beskyddar Dani i Mexiko men det håller på att gå åt pipan tills Schwarzeneggers gamla kända T-800, nu i skägg,  kommer in på scenen.

Uppehållande strid

Allt är ändå en långt utdragen och uppehållande strid med REV-9 som efter att ha utsatts för bazooka, sprängts i bitar, etc. bara flyter ihop igen och sätter efter sitt mål. Filmen snuddar vid flyktingproblematiken vid mexikanska gränsen mot USA, men generellt sett är det plåt och människor som krossas på löpande band och flygplan som blir illa åtgångna. Månne inte flygskammen svalnar för en och annan tittare.

Filmen ger vad den utlovar, varken mer eller mindre, och med tanke på slutet kanske det verkligen är tid för att sätta punkt för Terminatorfilmerna. Men det är en öppen fråga som fantasifulla manusskribenter kan ändra på lätt som en plätt.

Kvinnodominans. Dani (Natalia Reynes), Grace (Mackenzie Davis) och Sarah Connor (Linda Hamilton) har sju stugor fulla i Terminator: Dark Fate.

Kärlekslängtan och sadomasochism

Regissören J-P Valkeapää är känd för två tidigare skruvade, annorlunda filmer, nu senast He ovat paenneet 2014. Med den sadomasochistiska Hundar har inte byxor (Koirat eivät käytä housuja) övertygar han även den mest skeptiska om att han är en konstfilmernas man som gör story som story till något man minns.

Hundar har inte byxor

✮✮✮✮✩

Regi: J-P Valkeapää.

Manus: Juhana Lumme, J-P Valkeapää.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Pekka Strang, Krista Kosonen.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Filmen inleds med inblickar i kirurgen Juhas (Pekka Strang – Tom of Finland) kommande beteende. Hans hustru drunknar en vacker sommardag och skuldkänslorna sätter in.

Några år senare råkar Juha som far till tonårsdottern Satu (Oona Airola – Oma maa) av en slump stöta på dominanta Mona (Krista Kosonen – Kätilö, Miami) som står till tjänst med smärta och sex appeal i våldsamma sexlekar och Juha är såld. Han tigger om stryk och får det, bl.a. stryps han med plastpåsar till medvetslöshetens gränsmarker, för under dessa seanser med tilltagande syrebrist sammansmälter illusioner och fantasier och han möter igen sin hustru.

Främst är smärtan

Några sexscener mellan huvudaktörerna förekommer inte men desto mera våldsamma tagningar med smärta i huvudrollen.

Utan att gå närmare in på dem finns det två scenbilder som stannar kvar i minnet. I slutändan handlar filmen ändå om en kärlekslängtan som utmynnar i något slags ljusning.

Den med svart humor kryddade anrättningen är så oförutsägbar och skrämmande att man sitter som på halster långa stunder. Pietari Peltolas konstfulla fotografering med detaljer, djup och kontraster ger filmen en extra dimension liksom Michael Nejtekins suggestivt dunkande musik. Givetvis är det Strang och Kosonen som bär filmen på sina axlar, båda övertygar stort i sina roller. Så vann också filmen först pris i kategorien Director´s Fortnight i Cannes. En av årets bästa inhemska filmer är här.

Kärlek och smärta. Krista Kosonen och Pekka Strang gör huvudrollerna i en av årets bästa inhemska filmer Hundar har inte byxor.

Ett och annat guldkorn men mest är det juntigt

Borgåbon, serietecknaren Pertti Jarla, har med kunnande och öga för det humoristiska skaffat sig en ba födkrok med sina trerutors strippar Fingerpori i hela 44 medier, mest papperstidningar men också på nätet. På film haltar det ändå betänkligt.

Fingerpori

✮✮✩✩✩

Regi: Mikko Kouki.

Manus: Petja Lähde, Mikko Kouki.

Genre: live action komedi grundad på serie.

I huvudrollerna: Kari Väänänen, Santtu Karvonen, Pirjo Lonka, Jenni Kokander.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 22 min.

Fingerpori är skådespelaren och Turun kaupunginteatterichefen Mikko Koukis långfilmsdebut. Han har också regisserat för teatern.

Fingerpori är en institution vars humor blomstrar tack vare snillrika ordvändningar och förädlade träbensvitsar. På film blir det tyvärr ändå mest platt fall för någon hopkittad berättelse har man inte mäktat med utan i stället valt att visa fyra episoder med kärlek eller bristen på den samma som förenande länk.

Stadsdirektör Homelius (Kari Väänänen) har lämnats av hustrun. För att få henne tillbaka vill han imponera med plakett och hedersbetygelser av centerpartiet för lång och trogen tjänst.

Den oföretagsamma forskaren Heimo Vesa (Santtu Karvonen) har äktenskapet i skick, varje kväll när gökuret slår kl. 19 går han till sängs med hustrun och förlustar sig så det står härliga till. Men när svärmor flyttar in, en gammalt nazistiskt elakstycke av rang, förpestar hon hans liv från början till slut.

Närvårdaren Krapula-Päivi (Pirjo Lonka) söker med ljus och lykta efter en stadig förbindelse mellan suporgierna p.g.a. sitt singelskap, men arbetslösa slyngeln (Aku Hirviniemi) är inte rätt person.

Roligast är Jenni Kokanders Rivo-Riitta som stor i truten bedriver Aromkafeet och stöter på karlar, men också hon drar nitlotter.

Outvecklat

Vitsarna och komiken är junthumor av ädlaste sort, det är taskiga typer som befolkar vita duken och tankarna går till Irwin Goodmans sånger och dålig finsk humorfilm överlag.

Vist finns här humor som slår an som när Jesus går på vattnet i simbassängen och Hitler som hamnat i gruppterapi, arg på allt och alla.

Det kunde ha fungerat om man vågat spänna bågen litet mera och köra med fyndiga provokationer. Miljön, fotograferad i Åbo, i kärnkraftverkets skugga och annat socialpolitiskt stoff kunde också ha utvecklats bättre.

Nu kommer Pertti Jarlas humor inte till sin rätt, vilket är synd. Kanske en tv-serie hade varit ett bättre val.

Roligast. Bäst i persongalleriet är Rivo-Riitta tolkad av Jenni Kokander.

Från mammasgosse till ond Joker

Höstens mest omtalade film Joker sviker inte förväntningarna. Joaquin Phoenix i huvudrollen gör sin bästa tolkning någonsin. 

Joker

✮✮✮✮✮

Regi: Todd Phillips.

Manus: Todd Phillips, Scott Silver.

Genre: kriminaldrama, fantasy.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Robert De Niro.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Vi har mött Joker i andra filmer om Batmanimperiet med skådespelare som Heath Ledger, Jack Nicholson och Jared Leto. Den aktuella filmen hör till kategorin hur allting började, varför The Joker blev den han blev och det är kusligt att se och snyggt förverkligat.

Joaquin Phoenix i Gotham City är den fattiga wannabe clownen Arthur Fleck, som bor med sin mamma (Frances Conroy - 6 Souls) i ett råtthål till bostad i ett nedslitet område. Han arbetar som clown på dagtid och som standup-komiker på kvällarna. Till hans många problem hör att han inte kan hejda sina ofrivilliga skrattanfall.

Så allt går emot honom. Redan i inledningen trakasseras han av ett gäng tonåringar, föraktet från kolleger och till sist våldet han råkar ut för av tre kavajklädda snobbar på tunnelbanan får honom att sjunka allt djupare i depression tills hans värld exploderar och han skjuter sina vedersakare på t-banan.

Folkhjälte

Medierna gör honom snabbt den okände hämnaren till folkhjälte och snart eskalerar hatet i staden så att s.g.s. alla anarkister klär ut sig i clowner, sätter eld på polisbilar och löper amok.

Klasskillnaderna i Gotham är nämligen milsvida och de rika och välbesuttna som bara har förakt över för de sämre lottade ger förstås inte avkall på sin makt.

Mitt i detta sammelsurium går Jokers väg via besök hos sin stenrike förmente far Thomas Wayne (Brett Cullen – The Dark Knight Rises) och tv-showidolen Murray Franklin (De Niro) med resultat som ingen anar.

Filmen har influenser från Taxidriver och The King of Comedy med Robert De Niro. Den mörka stämningen, de murriga miljöerna, allt det oväntade och framför allt Joaquin Phoenix förvandling till Gotham Citys onde genius är stor filmkonst. Regissören Todd Phillips, känd för komedierna Baksmällan, gör här sin bästa film.

Samma gäller Phoenix som tidigare visat framfötterna i Walk The Line, The Master och senast 2018 i westernfilmen The Sisters Brothers. Jokern är filmen man helt enkelt inte får missa.

Höstens bästa film. Joaquin Phoenix imponerar i filmen Joker.

Brad Pitt på tvetydig resa

Ad Astra hör till genren rymdfilmer med dubbla budskap. Tidvis riktigt spännande, däremellan långdragen i överkant.

Ad Astra

✮✮✮✩✩

Regi: James Gray.

Manus: James Gray, Ethan Gross.

Genre: äventyrsdrama.

I huvudrollerna: Brad Pitt, Tommy Lee Jones.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Ad Astra betyder mot stjärnorna och det är precis vad major Roy McBride (Pitt)  gör i James Grays (We Own the Night) fint fotograferade film förlagd en bitiframtiden. Roys far H. Clifford McBride (Tommy Lee Jones - No Country for Old Men) var en av rymdpionjärerna som sökte efter utomjordiskt liv i utkanten av vårt solsystem, men som sedan försvann för decennier tillbaka. Nu sker mystiska elektriska urladdningar i den del av universum där Clifford gick upp i rök och sonens uppdrag blir att ta reda på om fadern finns där och under vilka omständigheter i så fall.

Filmen har några pulshöjande inslag som när Brad Pitt klänger och ramlar omkring på en stor rymdmast i början av filmen, liksom när rymdpirater anfaller hans följe på månens mörka baksida och senare på väg till faderskapet.

Problematik

Kanske litet väntat är att filmen också handlar om fader-son problematik med olösta knutar från Roy McBrides barndom. Det ger den ett existentiellt stuk.

Donald Sutherland (Hunger Games,The Leisure Seeker), finns med i rollistan mera som ett affischnamn. Liv Tyler som lyste i Sagan om Ringen-trilogin får nöja sig med att agera tårögd äkta fru som oroar sig över sin man hemma på Jorden.

För den som gillar sci-fi och äventyr i rymden är filmen säkert ett alternativ. Brad Pitt övertygar som vanligt och det är hans förtjänst att Ad Astra behåller tittarens intresse, också när det blir litet långtråkigt. I samma klass som Interstellar eller Gravity är filmen ändå inte.

Längs stege i rymden. Brad Pitt är centralt blickfång och primus motor i rymdfilmen Ad Astra.

Cate Blanchett övertygar i svag film

Filmen om desillusionerade arkitekten Bernadette är högst medelmåttig men Cate Blanchett gör vad hon kan av situationen i Richard Linklaters film Whered´d You Go, Bernadette.

Where´d You Go, Bernadette

✮✮✩✩✩

Regi & manus: Richard Linklater. Grundad på Maria Semples bästsäljarroman.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Cate Blanchett, Billy Crudup, Emma Nelson.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 50 min.

Det är alltid litet oklart hur en filmadaptering av en bok lyckas och i det här fallet fungerar Maria Semples roman som film rätt illa.

Bernadette (Blanchett – Carol, Blue Jasmine) är missnöjd med sitt liv och hålls hellre inom hemmets fyra väggar än ut bland folk. Hennes teknikbegåvade man (Billy Crudup -Big Fish) oroar sig över hennes pillerätande medan dottern Bee (Emma Nelson – Margaret and the Moon) vill ta familjen till Antarktis och förena familjemedlemmarna igen.

När en sluttning i ösregn faller ner på grannen Audreys (Kristen Wiig – Downsizing) hem går det inte bättre än att en FBI-agent kopplas in och Bernadette gör det hon alltid gör när det kör ihop sig. Hon  flyr och närmare bestämt till Antarktis, oberäknelig och självcentrerad, utan vänner, you name it.

Familjen anar vart hon tagit vägen och resten och i synnerhet slutet av filmen är en smörig historia om kärlek som övervinner allt, bara hunden fattas.

Richard Linklater som gjorde den episka filmen Boyhood har inte lyckats få tittarens intresse att vakna i den föreliggande filmen. Men som sagt, Cate Blanchett gör en bra roll liksom Emma Nelson som hennes tonårsdotter.  Frågan är om det var värt att göra en dylik film, men vill man få några glimtar av Antarktis storstilade natur får man åtminstone något att se på.

Antarktis kallar. Cate Blanchett flyr till Antarktis i mediokra filmen Where´d You Go, Bernadette.

Långsamt om skapandets vedermödor

En filmregissör ser tillbaka på sina livsval genom nutida glasögon och i återblickar i Pedro Almodóvars nya film Smärta och ära.

Smärta och ära

(Dolor y gloria)

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Pedro Almodóvar.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Antonio Banderas, Penélope Cruz, Asier Etxeandia.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 53 min.

Pedro Almodóvars spanska filmer är i regel bra, det gäller också den föreliggande filmen, men den har en black om foten. Berättartempot är på tok för långsamt.

Det personliga anslaget är för sin del utmärkt och ger oss insikter i en eventuellt fiktiv filmregissörs liv och karriär, livsval och människomöten. Denne Salvador Mallo spelas med emfas av Antonio Banderas (The Skin I live In, Desperado). Han är medelålders, inspirationslös och allmänt trött och håller sig igång med heroin och piller. Det är en version av Pedro Almodóvar men det förblir oklart om vi ser verklighet eller fantasier, vilket kanske inte gör så mycket.

Mera livfullhet finns i tillbakablickarna där den unge Mallo flyttar med sin oduglige far och rekorderliga mor Penélope Cruz (Volver) till Valencia för att komma upp sig i världen. 

Här defilerar gamla kärlekshistorier med män och med kvinnor, vackra landskap och fattiga interiörer, allt fotograferat i klara, vackra färger, som det brukar vara i Almodóvars filmer.

Antionio Banderas, Penélope Cruz och Asier Etxeandia (Velvet) som en av Mallos 1980-talsflammor gör mycket välspelade porträtt som förväntat. Dessvärre är dramat för långdraget för att engagera eller beröra. Vilket Pedro Almodóvars mest inbitna fans gärna överser med, antar jag.

Välspelat. Antonio Banderas gör en utmärkt roll i filmen Smärta och ära.