Tomma tunnor skramlar mest

Förväntningarna var höga inför premiären av Christopher Nolans film Tenet men det tog sig inte riktigt.

Tenet

Regi & manus: Christopher Nolan.

✮✮✩✩✩

Genre: sci-fi, action.

I huvudrollerna: John David Washington, Robert Pattinson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 30 min.

Brittiska filmregissören Christopher Nolan är känd för sitt icke linjära narrativ och frågor om tid och rum, bl.a. i filmer som Interstellar och Inception. Han står också bakom krigsfilmen Dunkirk. Med vetskap om att Tenet skulle handla om tidsresor och partikelfysik var förväntningarna höga.

Det börjar också bra när agenten The Protagonist (John David Washington) blir informerad om inverta vapen och en invert värld där tiden går åt andra hållet – jämfört med vår vanliga värld – och om en ondskefull kuf vid namn Andrei Sator (Kenneth Branagh) som vill utplåna oss och vår värld genom fiffel med det inverta.

Bra start

I början känns det häftigt när agenter och övriga möter varandra i parallella dimensioner och klockan går avigt, men snart börjar gäspningarna. Trots ett utomordentligt hyfsat trickfoto och goda actionscener saknas all känsla i filmen. Det blir förutsägbart och klyschigt.

Tankeställaren i Tennet är bl.a. om man kan resa tillbaka i tiden och hur farfarsparadoxen ter sig, dvs. om man tar livet av sin farfar i förfluten tid borde man rimligen inte själv heller existera. I filmen avfärdas det med en axelryckning och ett skratt. Förvånande.

Tyvärr är inte skådespelarna rätt valda, varken John David Washington(BlackkKlansman)  eller Kenneth Branagh (Dunkirk) som bad guy. Robert Pattinson (Twilight-filmerna) är litet bättre. Speltiden är också för lång i en film som inte håller måttet till fullo.

Förväntningar på skam. Tenet är tekniskt bra men filmen är för lång, klyschig och skådespelet med John David Washington i huvudrollen haltar ofta.

Förutsebart men charmigt

Svenska filmen Min pappa Marianne profilerar Rolf Lassgård som transvestit i högklackat. Förutsebart men charmigt.

Min pappa Marianne

✮✮✮✩✩

Regi: Mårten Klingberg.

Manus: Cilla Jackert, Daniel Karlsson, Ida Kjellin.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård.

Speltid: 1 t 50 min.

Filmen grundad på Ester Roxbergs självbiografiska bok Min pappa Ann-Christine från 2014 är en s.k. må bra-film men med ett oväntat djup som dyker upp allt emellanåt.

Hanna (Hedda Stiernstedt) bryter med sin pojkvän och flyttar hem till mamma (Lena Endre) och pappa (Rolf Lassgård) i Alingsås, staden känd för sin potatisfestival och stora son Johan Alströmer som populariserade potatisen i Sverige på 1600-talet.

Vi har en far- och dotter-relation som knakar i fogarna när 28-åriga Hedda rumlar in i fadershuset, där stadens populära präst (Lassgård) plötsligt visar sitt rätta jag.

Det sker när Hedda får arbete som journalist i Alingsås och tar sig an lättsmälta historier som lättar upp stämningen efter nyheterna. Pappans rätta jag är nämligen det att han har en feministisk sida som gör att han gärna klär ut sig i kvinnokläder till hustruns förfäran. Hon gör allt för att hålla locket på men småningom blommar pappan ut till Marianne i sommarblommigt, kajal och högklackat, vilket gör att man i vissa kretsar får kaffet i vrångsgtrupen. 

Det här är förväntat, likaså de schismer som uppstår inom familjen, men en vältajmad humor och en respekt för det tabubelagda ämnet kombinerat med ett djup som man kanske inte väntar sig gör filmen schysst.

Svensk kvalitet

Rolf Lassgård är dämpat charmig som Marianne, Lena Endre gör en säker och förståelsefull hustruroll men mest tilltalar Hedda Stiernstedt som strulig och upprorslysten dotter som får ge sig på nåd och onåd för pappa Marianne. Också brodern David (Klas Wiljegård) som med sin irriterande humor gör livet oförutsägbart i familjen är värd ett omnämnande. Klädd i t-shirt med texten KUK (Kyrkans ungdomskör) osv. har han ändå ett hjärta av guld, liksom de övriga i familjen.

Slutet är förväntat men storyn och i synnerhet skådespelarna av en kaliber som får en att misstänka att man i Finland inte hade gått i land med en dylik film på samma höga nivå.

Far-och-dotter förhållande med skruv. Hanna (Hedda Stiernstedt) och pappa Marianne (Rolf Lassgård) i feel-good filmen om prästen i kvinnokläder.

Humor och klichéer under Sovjets fall

Livet i Sovjetunionen och dess randstater var ingen dans på rosor, vilket filmen Goodbye Soviet Union ger belägg för, ur ett humoristiskt perspektiv.

Goodbye Soviet Union

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Lauri Randla.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollen: Niklas, Kouzmitchev, Nika Savolainen.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 31 min.

Regissören Lauri Randa flyttade flyttade från Estland till Finland när Sovjetunionen föll 1989. Filmen Goodbye Sovjet Union är en autofiktiv berättelse om ingermanfinländska familjen Tarkkinen i Estland just då Sovjetimperiet splittrades och Estland, Lettland och Litauen blev fria. Fokus riktas på den unge Johannes (Niklas Kouzmitchev)  prematurgossen som senare blir obotligt kär i den flicka som delar kuvös med honom i början av deras liv.

Godis från väst

Johannes bor med sin mamma (Nika Savolainen), morfar och mormor i den fiktiva uranraffinaderistaden Leningrad 3, där det är förbjudet att simma i det strålningsskadade vattnet, och där han växer upp.

Han gör flera försök att fly, bl.a. med en trampbil, men milisen stoppar honom. Mamman får jobb som städerska i Finland och kommer hem med en massa presenter som bananer, Lapin kulta och godis från väst, vilket höjer Johannes status bland skolkompisarna, men får lärarna och myndighetspersoner på sin vakt. Ingen får tala illa om det socialistiska paradiset och babbla om grönare ängder.

Filmen är en ingerfinländsk samproduktion och bottnar i regissörens barndom. Den behandlar tragiska händelser på ett fördomsfritt sätt och börjar mycket bra och är länge rolig om också förväntad, men mot slutet börjar klichéerna att kännas tröttsamma.

Huvudrollsinnehavaren är ett bra val, liksom mormodern (Ülle Kaljuste), en viljekraftig kvinna, fast besluten att uppfostra barnbarnet till en hygglig sovjetmedborgare. Så går det nu bara inte och på vägen får man sig flera goda skratt till livs.

Imperium i fritt fall. Filmen Goodbye Soviet Union handlar om Johannes Tarkkinen i Estland och ett Sovjetunionen i upplösning. Dramakomedin är rolig men också klichéspäckad.

Frigörelse ur saudiarabiskt perspektiv

Måste tillkänna att filmen En kvinnas val är den första saudiarabiska filmen jag konfronterats med.

En kvinnas val

✮✮✮✩✩

(eng. The Perfect Candidate)

Regi: Haifaa Al-Mansour

Manus: Haifa Al-Mansour och Brad Niemann.

Genre: drama.

I huvudrollen: Mila Al Zahrani.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Det tog nästan fyra månader innan Bio Rex i Borgå öppnade p.g.a. coronapandemin. Förra filmen jag såg var Klaus Härös Livet efter döden i mars. Sen blev det lapp på luckan fram till juli.

En kvinnas val intresserade för att filmen står ut i mängden och temat om att som kvinna ställa upp i ärkekonservativa Saudiarabien var nytt.

Regissören Haifaa Al-Mansour, känd för filmen Den gröna cykeln, som var den första saudiarabiska långfilmen, slår ett slag för frigörelse och tolerans i ett samhälle cementerat av uråldriga traditioner.

Läkare i fokus

I fokus står den unga läkaren Sara (Mila Al Zahrani) som i en by kämpar hårt för att ge fattiga patienter en bättre vård. När vägen till sjukhuset är urdålig och ödet kastar sin skugga över hennes tillvaro bestämmer hon sig för att ställa upp i kommunalvalet. Kvinnor i hennes släkt och vänner knyter ihop en valkampanj som får henne på kollisionskurs med manssamhället.

Filmen har ett budskap om att det eventuellt går att luckra upp ett ortodoxt system, där kvinnor fick rätt att köra bil först 2018. Därför kör också Sara i egen bil, men scener med exteriörerna har fotograferats inifrån en skåpbil, för att inte väcka anstöt. Berättelsen om Saras far som spelar i ett lokalt band med arabisk lättare musik talar också om ett samhälle i försiktig förändring.

Kvinnor tvingas ännu ha en förmyndare och naturligtvis gå i niqab som täcker ansiktet eller hijab.

Filmen är ur västerländskt och narrativt perspektiv mycket förutsägbar, dess styrka finns i nya insikter om ett samhälle vi vet litet eller ingenting om. Tonen är överraskande positiv och rentav humoristisk, men på det stora hela ett uttryck för arabisk feelgood som engagerar bitvis och i små portioner.

Vill luckra upp. Läkaren Sara (Mila Al Zahrani) kämpar för ett bättre liv för kvinnor i en saudiarabisk by.

Sorgen har många ansikten

Borgåregissören Klaus Härös nya film Livet efter döden visar sorgens många ansikten. Där en kan tala ut och gråta har den andra munhäfta och sluter sig som en mussla.

Livet efter döden

✮✮✮✮✩

Manus & regi: Klaus Härö.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollen: Peik Stenberg, Martin Paul, Lena Labart.

Speltid: 1 t 21 min.

Åldersgräns: 7 år.

Filmen faller fritt tillbaka på Klaus Härös egna upplevelser efter sin mors död då han var kring 20 år.

I totalmörker och snöfall närmar sig en grön paketbil ett hus på landet. I bilen sitter fadern Nisse (Peik Stenberg) och sonen Stefan (Martin Paul). De har besökt sjukhuset i Helsingfors där Nisses fru nyss har dött i cancer.

Det går inte många minuter så är far och son i luven på varandra beträffande vad som ska servera på begravningen och hur många man ska bjuda in. Nisse vill få det hela undanstökat på nolltid eftersom han, som han tror, sörjt färdigt under sina besök på sjukhuset hos hustrun Leila. Sonen Stefan har ännu inte sörjt färdigt och det blir fnurror på tråden.

I synnerhet när Nisses syster Elsa (Lena Labart) oanmäld dyker upp för att hjälpa till. Nisse behöver inga vardagsmartyrer i huset och både sonen och systern utsätts för Nisses dåliga humör allt medan postbilen kommer med mera blombuketter och folk ringer och beklagar sorgen till höger oh vänster. Ont blir ännu värre när mormor Brita (Sara Aria) på eget bevåg ringer runt till släkt och vänner och bjuder folk på begravningen. 

Den tystlåtna Stefan får verka som medlare och ringa återbud  tillsammans med Nisse men det går inte som beräknat. Mitt i kaoset hittar far och son varandra när Nisse vågar berätta om sina egna känslor inför döden.

Tröst och förlåtelse

Filmen med sina slitna interiörer från en stuga på landet och sin lantliga utemiljö har en varm jordnära färgskala som understryker  tröst och förlåtelse samtidigt som den är en ovanligt rolig film. Peik Stenberg, känd från Sås och Kopp, gör en av sina bästa roller någonsin som inbunden bitvarg med varmt hjärta inunder, bra assisterad av Martin Paul och de övriga. 

Som vanligt är speltiden inte lång. Klaus Härö har satt i system att berätta sin story kort och koncist och det fungerar.

Tyvärr går filmen inte att se för tillfället för att Bio Rex stängt p.g.a. coronaviruspandemin. Det kan mycket väl hända att bion öppnar först under eller efter sommaren.

Fågelälskare. Nisse (Peik Stenberg) är en bitvarg men också en fågelälskare konstaterar sonen Stefan (Martin Paul) i Klaus Härös nya film Livet efter döden.

Fantasianimation i ösregn

Regnet bara öser ner i Tokyo när en pojke möter en flicka i den japanska animationsfilmen Weathering With You och en vacker kärlekshistoria börjar. Men flickan är inte vem som helst.

Weathering With You

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Makoto Shinkai.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 45 min.

Makoto Shinkai (f. 1973) slog igenom med den tecknade filmen Your Name 2016. Nu fortsätter han sitt seger tåg med sin ursnyggt animerade film Weathering With You, en måstefilm för alla mangafans och vänner av japansk animationsfilm.

Japanerna är som bekant i världstoppen beträffande s.k. animefilm, med filmer som Min vän Totoro, Gömd av andar, mm. Weathering With You är en film där en ”ordinär” kärlekssaga blir något extra, originellt och fantasifullt.

På rymmen

Den handlar om högstadiekillen Hodaka (Kotaro Daigo) som rymmer hemifrån och pank och arbetslös hamnar hos en suspekt reporter som anställer honom för att skriva om urbana legender med ockulta företecken för ett magasin. 

I kulisserna skymtar det fattiga Tokyo med kriminalitet och droger i sitt kölvatten men det spelar en undanskymd roll för småningom stöter Hodaka på flickan Hina (Nana Mori) som jobbar på ett McDonald restaurang.

Hon har en sällsynt förmåga. Hina är nämligen en s.k. solflicka, som kan påverka vädret och får solen att skina. Det behövs minsann för i Tokyo regnar det ständigt, det uppstår nya regnrekord och i tv talas om en regnmängd på 150 millimeter i dygnet.

Budskap

Hodaka och Hina gör business av solskensmakeriet men där finns en hake. Ju mera sol Hina får att skina desto genomskinligare blir hon tills hon en dag försvinner upp i himlen, samtidigt som Hodaka blir efterlyst av myndigheterna.

Handlingen rör sig mödlolöst från dagens realistiska storstadsliv till magins domäner, och där Tokyo i regn framstår som något ovanligt vackert gäller samma sak i himlasfären dit också Hodaka hamnar på jakt efter sin älskade. Filmen har otvivelaktigt ett seriöst budskap om att låta naturen ha sin gång och varken manipulera den eller förpesta den med miljögifter.

Kärlek i regn. Hodaka och Hina möter varandra i ett Tokyo där regnet öser ned men Hina kan trolla fram solen. Men det har sitt pris.

Feel-good i Mark Twains anda

En ung man med Downs syndrom och en sjaskig tjuvfiskare på flykt slår sig samman på en resa genom amerikanska Södern i feel-goodfilmen The Peanut Butter Falcon.

The Peanut Butter Falcon

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Tyler Nilson, Michael Schwartz.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Zack Gottsagen, Shia LaBeouf, Dakota Johnson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Zak (Zack Gottsagen) med Downs syndrom vantrivs på vårdhemmet och efter ett flertal försök lyckas han rymma i bara kalsongerna.

Efter sig får han skötaren Eleanor (Dakota Johnson) men före det har Zak stött på tjuvfiskaren Tyler (Shia LaBoeuf), när han gömt sig i hans båt, och Tyler motvilligt tar honom med söderut längs kusten i South Carolina för att Zak ska kunna uppfylla sin livsdröm och möta sina stora wrestlingidol Salt Water Redneck (Thomas Haden Church).

Storyn är bekant och manuset förväntat: efter diverse trassel och komplikationer utspelas en varmhjärtad berättelse om udda människor som hittar varandra, för att man inser att pengar är mindre viktigt än äkta vänskap och kärlek.

Intressanta roller

Intressantare är rollvalet. Shia LaBoeuf som figurerat i Transformers-filmerna gör här en välavvägd och sympatisk roll som tjuvfiskaren som söker sin roll i livet och hamnar att fly undan två fiskare vars utrustning han förstört och vars krabbor han stulit.

När han hamnar att ta hand om naive Zak på flykt genom majsfält och bland krokodiler på lur, uppstår en personkemi som blir allt starkare, charmigare och ibland nästan berörande. Men det är för beräknande för att riktigt gå på djupet.

Dakota Johnson som medverkat i Fifty Shades of Grey och den mera hårdkokta Bad Times at the El Royale har en fin utstrålning i rollen som skötaren som hittar sin flykting och slår följe med Zak och Tyler. Plötsligt befinner sig alla ombord på ett flotte ned längs floden i bästa Mark Twain anda.

Zack Gottsagen som gjort roller i filmerna Best Summer Ever och Bulletproof får bra fason på sin egen gestalt. En av filmens höjdare är Thomas Haden Church som pensionerad wrestlingikon med stort hjärta. Han har övertygat i filmer som Sideways och Killer Joe och fortsätter med det i Peanut Butter Falcon. Filmen har slagit an på festivaler runtom i världen.

Fotot är bra trots att man inte kan säga att miljön från Floridas träskmarker hör till de största turistfällorna.

Trio i feel-goodfilm. Shia LaBoeuf, Zack Gottsagen och Dakota Johnson i varmhjärtade men alltför beräknande The Peanut Butter Falcon.