Kristen Stewart gör starkt prinsessporträtt

 När Kristen Stewart väl skakat av sig dammet ur vampyrfilmerna Twilight har det bara gått uppåt. Rollen som prinsessan Diana på väg att lämna brittiska kungahuset är hennes hittills bästa.

Spencer

✮✮✮✮✩

Regi:Pablo Larrain.

Manus: Steven Knight.

Genre: drama.

I huvudrollen: Kristen Stewart.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 57 min.

Filmen tar avstamp i julfirandet i drottningpalatset i Norfolk, där alla går och väntar på prinsessan Diana, född Spencer, så julritualerna kan börja. Hon har kört vilse i sin Porsche, och att komma för sent är närmast  en dödssynd i det stelbenta nät av ritualer, där man ska frysa litet till mans i slottet, och vägas på våg före och efter firandet för att bevisligen ha njutit av alla delikatesser.

Sönerna är oroliga och drottningen arg, men Diana anländer och påfrestningarna börjar. Regissören Pablo Larrain (Jackie) från Chile har skapat en suggestiv film, där dräktprakt, flärd, mentala problem, skräck och klaustrofobi blandas till en brygd som för tittaren in under huden på Diana.

Störd

Alla vet att Diana står inför ett uppbrott efter ett decennium som gift med prinsen, men att hon är så djupt störd och illa däran blir kanske en överraskning för en och annan tittare.

Drottningen (Stella Gonet) och prins Charles (Jack Farthing) utmålas med kallsinniga och osympatiska penseldrag medan sönerna och köksmästaren (Timothy Spall) gör allt för att göra vistelsen på slottet någorlunda drägligt. Ändå brottas Diana oavbrutet av obehagliga syner, paranoia och en bulimi som driver henne mellan nattliga räder i köksregionerna och toaletten.

Men det är Kristen Stewart som gör filmen, men sin nervösa, sköra, vackra och betagande person, pinad av inte bara sina ”närmaste” utan även paparazzis, en oändlig ström fotoblixtar och kändisskapets mörkaste sidor. Saga och fakta kokas ner till en surrealistisk tragedi man gärna sväljer med hull och hår.

Tyvärr är Bio Rex i Borgå för närvarande stängd pga. coronapandemin.

Prinsessa i gungning.Kristen Stewart bär upp filmen Spencer från början till slut,

Den svavelgula himlen misslyckas som film

Jag minns inte i detalj hur intrigen i romanen Den svavelgula himlen tedde sig men boken är nog ett måste för att alls begripa den aktuella filmatiseringen.

Den svavelgula himlen

✮✮✩✩✩

Regi: Claes Olsson.

Manus: Erik Norberg, Claes Olsson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tom Rejström, Nickel Lignell, Sannah Nedergård, Linda Zilliacus.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t.

Så vad kan man annat säga än att filmen är förvirrande. Men så är den inte heller lätt att få fason på just som film. Nu blir det i alla fall en lång tablå med scenbilder som man inte får att gå ihop för att intrigen blir alldeles för luddig. Dessutom sker det hopp i tiden olovligt mycket och fastän man ser det i kläder och tidsmiljöer får hjärnan arbeta på litet extra.

Filmen handlar om medelklasskillen Frej (Tom Rejström som unge Frej och Nicke Lignell som den äldre) som blir vän med rikemanssonen Axel Rabell (Wilhelm Enckell/Pekka Strang) samtidigt som han förälskar sig i Axels syster Stella (Sannah Nedergård/Linda Zilliacus). En film om vänskap, kärlek, svek och minnets opålitlighet, berättad ur Frejs perspektiv.

Påklistrat

Hopp från gymnasie- och studietiden varvas med nutid och dessutom tas tittaren med på sidospår, främst i berättelser om Frejs österbottniska föräldrar. Nedslagen är viktiga men det mesta känns påklistrat och oengagerat t.o.m. i sexscenerna, de flesta scenbilderna är dessutom korta och en hel del ansikten och namn passerar revy.

Claes Olsson, vars bästa film enligt mig är Colorado Avenue har pressat för mycket in i filmen. Det hade räckt med mindre och istället en pejling i djupare porträtt och mera logisk handling.

Nu lär det ändå bli en tredelad tv-serie som förhoppningsvis skingrar de tätaste dimmorna och ger mera stadga åt en berättelse som i och för sig har många poänger. Ställvis glimtar det nog till också i filmen, men det är undantagen från regeln. Bästa rollprestationerna gör Sannah Nedergård och Linda Zilliacus samt Tom Rejström.

Långt kärleksförhållande och eviga klassskillnader. Stella (Sannah Nedergård) och Frej (Tom Rejström) i Den svavelgula himlen.

När resan är viktigare än målet

 Juho Kuosmanens filmatisering av Rosa Liksoms roman Hytti nro 6 tar åskådaren med på en i tågresa i Sovjet långt bakom Guds rygg. Nostalgi och stämningar är filmens största behållning.

Kupé nr 6

✮✮✮✩✩

Regi: Juho Kuosmanen.

Manus: Andris Felsmanis, Juho Kuosmanen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Seidi Haarla, Juri Borisov.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Juho Kuosmanen slog igenom med debutfilmen Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv 2016 och lyckas igen rätt bra med sin nya film.

Här saknas allt som ens lutar åt glamour och våldsamheter när han berättar rätt upp och ned om finska arkeologistuderanden Laura (Seidi Haarla) som lämnar en kärleksaffär och får tillfälle att studera hieroglyfer i Murmansk genom att ta tåget från Moskva. I hennes kupé super och trallar den oborstade unga Ljosa (Juri Borisov) och det uppstår direkt en dålig stämning mellan de två, en stämning som småningom förbyts i vänskap och kanske litet till.

Isen börjar lossna ordentlig på restaurangvagnen där nästan allt ätbart är slut men vodkan flödar och Juris mammas kryddgurkor smakar som tilltugg. 

Förbrödning

Äkta, ruggiga människor i en värld som fylls av armod och smuts befolkar environgerna där det mellan huvudpersonerna ändå uppstår något som liknar en själarnas förbrödring.

Små avstickare med bil ut mot snöiga vidder och Ishavet uppe i norr, där kapsejsade fartyg står som stora strandade valar eller dinosaurier längs stränderna, ger en fingervisning om ett samhälle i förfall.

Men deras Lada spinner på och väl framme i Murmansk är det karga, storslagna landskapet ungefär den enda behållning Laura får av sin visit. Borisov är en bra skådespelare men Haarla är filmens blickfång som med sin naturalism och oförställdhet ger löften om kommande stordåd.

Att filmen inte direkt följder romanförlagan stör inte, filmen fick andra priset i Cannes, dvs. Cannes Grand Prix. Den visar att en story inte behöver berättas med utropstecken när små medel bra räcker till.

Till Murmansk. Resan, inte målet är grejen i filmen Kupé nr 6.

Dune imponerar visuellt men intrigen är svag

 Onda och goda i en fjärran galax, visst verkar det bekant. Storfilmen Dune har muskler och imponerar visuellt men intrigen är snudd på tråkig.

Dune

✮✮✮✩✩

Regi: Denis Villeneuve.

Manus: John Spaihts, Denis Villeneuve, Eric Roth.

Genre: scifi-drama.

I huvudrollerna:  Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 35 min.

Filmen baserad på Frank Herberts science fiction roman 

är storyn om sonen i en adlig familj med förmågan att skydda det dyraste och vitalaste elementet i galaxen. Boken har ansetts nästan omöjlig att föra över på film men Denis Villeneuve från Kanada har i bagaget filmer som Sicario, Arrival och Blade Runner 2049 men upp till dessa filmers nivå når Dune mera sällan.

Scenografin är ytterst välgjord liksom ljudarbetet men som sagt är intrigen den samma vi sett i ett dussin andra liknande filmer, typ Mad Max. Hertig Atreides (Oscar Isaac) och trolldomskunniga Lady Jessica (Rebecca Ferguson) med sonen Paul (Timothée Chalamet) regerar på Arrakis, där man odlar kryddan melange, en drogaktig växt som alla människor behöver. 

Festlig Skarsgård

Mot sig har de den onda baronen Vladimir Harkonen (Stellan Skarsgård), ett veritabelt fläskberg som med sin galna karaktär får en att dra på smilbanden.

De övriga är en ganska dammig skara individer som med högteknologiska vapen kämpar mot varandra och mot sandstormar där hiskeliga sandormar med en mun full av sabelliknande tänder gör livet surt för öknarnas vandrare. Till ökenfolket hör den unga flickan Chani (Zenayda) och dess ledare (Javier Bardem). I en oväntad roll som good guy ser vi Josh Brolin.

Filmen tycks få en fortsättning för i slutet säger Zenayda att det här bara är början. 

Effektfullt. På flykt undan en sandorm i filmen Dune.

En mischmasch av 007-filmer

Nyaste Bondfilmen No Time to Die frustar på i känd stil men avsaknaden av en vettig intrig och för många bugningar till tidigare av genrens filmer grumlar till det i bägaren.

No Time to Die

✮✮✮✩✩

Regi: Cary Joji Fukunaga.

Manus: Neal Purvis, Robert Wadem Cary Joji Fukunaga.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Daniel Craig, Rami Malek, Lashana Lynch.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 43 min.

Daniel Craig har varit stjärnan i de tidigare Bondfilmerna Quantum of Solace, Casino Royale, Skyfall och Spectre, alla hyfsade filmer om brittiska underrättelseväsendets MI6:s agent 007 med rätt att döda. Den nya filmen har samlat spänning och smörig romantik på ett skamlöst sätt under devisen att allt som skjuts sönder och samman är action som biter.

Är man nöjd med det är filmen bra men inte om man hoppades på något litet mera sofistikerat.

Räknade till fyra, fem biljakter, en massa shootouts och påklistrade stilla stunder med köksfilosofi och kärleksförklaringar ur den högre skolan.

Ändå måste man säga att inledningen med mannen i mask (Rami Malek) som vandrar över isen till ett hus för att hämnas sin dödade familj är häftig. Allt får sin förklaring, och senare i filmen, då Bond mot sin vilja trätt i tjänst igen efter pensionärsdagar på Jamaica, tar det rätt snabbt hus i helvetet när han tillsammans med agentgen Paloma (Ana de Armas – Blade Runner) gör rent hus med skurkar och illgärningsmän.

Avsked

På vägen mot den stora finalen får fängslade Ernst Stavro Blofeld (Christoph Waltz – Inglorious Basterds) agera stand in bad guy tills finalen med filmens onda genius utspelas på en ö där Lyutsifer Safir (Rami Malek – Bohemian Rhapsody) framställer ett dödligt virus som ska ta kål på hela mänskligheten,  tills James Bond träder in på scenen.

Så mycket kan avslöjas att No Time To Die har sina stunder samtidigt som den är Daniel Craigs avsked som kultförklarad agent. Efterföljaren finns redan med, nämligen den kvinnliga mörkhyade 007 (Lashana Lynch – Captaine Marvel). Fukuaga har regisserat en så pass bra serie som första delen av True Detective, men hela projektet med filmen försinkades med coronapandemin så att galapremiären hölls först i september i år. Att filmen blivit en livboj för biograferna står utom allt tvivel.

Gör rent hus. James Bond (Daniel Craig) med agenten Paloma (Ana de Armas) i filmen No Time to Die.

Handikappad skådepelare lyser upp mörkret

 Regissören Teemu Nikki har lyft upp finsk film på en ny nivå.

Den blinda mannen som inte ville se Titanic fick det nyinstiftade publikpriset och stående ovationer i Venedig förra Veckan. Helt berättigat dessutom.

Den blinda mannen som inte ville se Titanic

(Sokea mies joka ei halunut nähdä Titanicia)

✮✮✮✮✮

Regi & manus: Teemu Nikki.

Genre: drama.

I huvudrollen: Petri Poikolainen.

Förbjuden under 12 år.

Speltid:1 t 22 min.

Filmen gestaltas av förtidspensionerade skådespelaren Petri Poikolainen. Till följd av en synnerligen aggressiv MS-sjukdom blev han rullstolsbunden och blind. Filmen lyfter fram blindhetens predikament med suddigheter och närbilder av Poikolainen så man tror sig vara huvudrollsinnehavaren.

Fjättrad

Filmens unga man Jaakko (Poikolainen) sitter hemma, fjättrad vid rullstolen och sängen, förlamad från midjan neråt och lyssnar på musik eller fingrar på sitt bibliotek med filmer han gillade när han hade synen i behåll, kända kultfilmer och mindre kända horrorrullar av John Carpenter.

Vardagen är inrutad av medicinintag, korta samtal med pappan och samtal med Sirpa (Marjaana Maijala), en annan olycksdrabbad kvinna som han fantiserar om ett förhållande. Men hon har fått dåliga nyheter från sjukhuset befarar att hon håller på att dö. När Jaakko dessutom vinner på tipset gör han sitt livs största beslut, dvs. han ämnar att ta en taxi till tågstationen i hemstaden och väl framme en ny taxi till Sirpa för att träffa henne där hon bor och muntra upp henne. Resan går från Tammerfors till Tavastehus och det är här som filmen blir en gastkramande thriller där skarpa ljudbilder och suddiga bakgrunder blir det enda som vägleder åskådaren i detta blindhetens rike.

Suddigt

Man tänker på koncentrationslägerfimen Sons of Saul där huvudpersonen staplar döda på varandra och för bort dem i skarp närbild mot en suddig fond, men här handlar det förstås om mera vardagliga men ändå obehagliga saker. Mera kan man inte avslöja.

Jukka Poikolainens gestaltning av huvudrollsinnehavaren humörsvängningar och humor gör filmen ännu mera sevärd.

Titeln faller tillbaka på James Camerons kultklassiker Titanic med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, som Jaakko vägrar att se på för sitt alltför populärkulturella anslag.

Teemu Nikki känd för filmerna Armomurhaaja och thrillerkomedin Nimby går från klarhet till klarhet och kommer att få ta emot många nya priser för den aktuella filmen.

Blind och förlamad. Petri Poikolainen i rollen som Jaakko görs sitt livs resa och roll i filmen Mannen som inte ville se Titanic.

Världen på ett sluttande plan

 Många identifierar sig med personer i den egna kretsen när det blir tal om demenssjukdom. I filmen The Father gör Anthony Hopkins och Olivia Colman starka rollprestioner som far och dotter i ett allt mer inflammerat förhållande.

The Father

✮✮✮✮✩

Regi: Floria Zeller.

Manus: Florian Zeller, Christopher Hampton utgående från Zellers pjäs.

Genre: persondrama.

I huvudrollerna: Anthony Hopkins, Olivia Colman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Anthony (Anthony Hopkins – När lammen tystnar) är en välsituerad gentleman på sin ålders höst som bor i en flott lägenhet i London. Bokhyllorna vittnar om beläsenhet och status men nu har livet tagit en tvärvändning. Ingenting blir lättare för att Anthony vägrar att ta emot hjälp för att inte tala om att flytta till vårdhem.

Och ingenting är heller som det borde. Hans dotter (Olivia Colman - The Crown, Netflix), hans sköterska, damer som bistår honom hemma och svärsöner flyter samman i en dimma som får tittaren att tvivla på vad som är sanning, vad lögn eller fantasi.

Hopplöshet och raseri

Inte för att fadern inte försöker få en rätsida på tingens ordning men när köket verkar få nya kakel om och igen, när det blir höna till middag dag ut och dag in och när dottern ena minuten säger att hon ska flytta till Paris och den andra att det är helt osant börjar grunden under faderns fötter svikta, allt medan Anne pendlar mellan hopplöshet och raseri.

Samma tematik fanns i Viggo Mortensens debutregi The Falling i våras, där en elak, arrogant demenssjuk far förpestade livet för sina nära och kära.

Så illa är det inte i The Father men visst pekar filmen på svårigheterna att nå kontakt med en person som tappat greppet om omvärlden. En stark och välgjord film av fransosen Florian Zeller, som renderat Anthony Hopkins en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Bittra diskussioner. Anthony Hopkins och Olivia Colman i filpärlan The Father