Sisu är actionfansens högtidsstund

Jalmari Helander har liksom huvudpersonen i regissörens nya film Sisu stött på en guldåder. Det bästa finsk action någonsin har presterat.

Sisu

5/5

Regi & manus: Jalmari Helander.

Genre: krigsfilm, action.

I huvudrollerna: Jorma Tommila, Aksel Hennie.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 32 min

När Jalmari Helander (Rare Exports) i en intervju berättar att förebilden för Sisu är Sylvester Stallones Rambo och Quentin Tarantino är saken solklar. Sisu är liksom några av Tarantinos actionrullar indelad i kapitel med text i stora gula bokstäver (Inglorious Basterds). Och precis som Rambo, krigsveteranen från Vietnam och ensamvargen samt ensamarmén som klarar av allt motstånd, är Sisus huvudkaraktär Aatami Korpi (Jorma Tommila) en finsk krigsveteran och mordmaskin som tröttnat på kriget och drar ut på guldjakt i Lappland under andra världskrigets slutskede då nazityskarna förstör allt i sin väg då de drivs ut från Finland av sina forna krigskumpaner.

Sådana ser vi inte just röken av för det är Aatami som på häst med sadelväskorna fulla av guld möter en patrull nazister med stridsvagn och personfordon under SS Obersturmführer Bruno Helldorfs (Axel Hennies) ledning. De tar Aatamis guld men inser snart att de jävlas med fel typ.

Högsta potens

Kort sagt är Sisu en film byggd på ”skit” förädlat i högsta potens, en reguljär hämndhistoria som vi sett i otaliga variationer, men som har en urfinsk drive och en oemotståndligt skruvad humor. Musiken av Juri Seppo, ljudvärlden av Pasi Riikonen och det visuella uttrycket i Lappland under höstruskan av fotograf Kjell Lagerroos inte att förglömma.

Man behöver inte vara krutuppfinnare för att inse att Sisu är en film i helt eget slag och den bästa inom finsk action.

Norske Aksel Hennie är nazistskurk numero uno i det skruvstäd den tystlåtne Atami riggar upp. Först i filmens slutmetrar öppnar han munnen.

I filmen flyger armar och ben i luften, kvinnliga finska soldater som fångats av tyskarna och slår sig lösa med spelande kulsprutor gör gemensam sak med huvudpersonen, en man med sisu som får allas sympatier i en brutal, rolig och enastående bra krigsfilm.

Att inte dra ut på speltiden utan låta handlingen utspelas under en och en halv timme är också det enda rätta. Storyn är berättad på den tiden. Punkt och slut.

Sisu har redan fått uppmärksamhet på filmfestivaler i Toronto och Sitges och får en aldrig tidigare upplevd spridning på biografer i USA. Förra weekenden såg 27.000 personer den i Finland medan tvåan Avatar: The Way of Water sågs av 11.000 tittare. Månne inte årets bästa finska film redan såg dagens ljus i januari.

En typ man inte jävlas med. Jorma Tommila är Aatami Korpi, finsk krigsveteran som möter en patrull nazister under Lapplandskriget 1944.

Tillbaka – under vattnet

13 år efter den första Avatarfilmen 2009 återkommer James Cameron med uppföljaren Avatar: The Way of Water. Action för hela slanten i Camerons egenhändigt hopsnitsade fantasivärld.

Avatar: The Way of Water

3/5

Regi: James Cameron.

Manus: James Cameron, Rick Jaffa, Amanda Silver.

Genre: sci-fi actiondrama.

I huvudrollerna: Sam Worthington, Zoe Saldana.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 3 t 12 min.

Jake spelas igen av Sam Worthington och Neytiri av Zoe Saldana. Dessa märkliga långa varelser i klanen na´ iv i blått tillsammans med barn och stamfränder lever ett lugnt liv på planeten Pandora då onda människor från rymden med ens återvänder för att avsluta det som blev ogjort. Därför tvingas Jake samarbeta med Neytiri och det vattenburna och dykande Navifolket för att skydda planeten.

Filmen där det rids på drakar till vardagsmat och med överbeskyddande föräldrar och en karlakarl till fader med rebellisk son i släptåg är som taget från vilken dussinfilm i Hollywood som helst. Men lyckligtvis tar inte lång tid innan det börjar hända något.

Flykt och slutkamp

Med amerikanska marinsoldater på kollisionskurs med na´vi-borna blir det att kämpa på så gott det går och till sist att fly fältet och omorganisera sig i reven ute i havsbandet för en slutkamp som heter duga och får tankarna att gå till Mad Max-actionfilmer överlag.

De spektakulära digitaliserade fotoarbetet är hur bra som helst inte minst i 3D och samtidigt en hyllning till djur och natur. Speciellt avsnitten där tonåringen Lo ák (Britain Dalton) blir vän med en ofantlig simmande tukun, en slag val, är läckra. Trots en speltid på drygt tre timmar hålls intresset vaket inte minst under den actionspäckade sista timmen, då slutkampen äger rum. Inte illa men bättre kunde det ha varit.

Jake (Tim Worthington) och Neytiri (Zoe Saldana) är i hetluften också under vattnet i nya Avatar: The Way Of Water.

 

Skavande vänsterprassel

 En ohelig trekant år 1932 sätter sina spår i Sven Stolpes och Olof Lagercrantz liv fram till deras död i filmen Bränn alla mina brev.

Bränn alla mina brev

3/5

Regi: Björn Runge.

Manus: Veronica Zacco utgående från Alex Schulmans roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Bill Skarsgård, Asta Kamma August, Bill Skarsgård, Sverrir Gudnason.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t.

Efter ett häftigt gräl med hustrun bestämmer sig Alex Schulman (Sverrir Gudnason) för att gå till botten med  sina vredesutbrott eftersom de verkar ha genetiska orsaker. All strålkastarbelysning riktas snart mot morfadern Sven Stolpe. Filmen är berättelsen om Karin och Sven Stolpe och Karins korta kärleksaffär med den betydligt yngre Olof Lagercrantz, fortfarande ett författarfrö i utveckling, i motsats till den redan etablerade Sven Stolpe. 

Vi har m.a.o. två svenska litterära kulturhöjdares kärlek till samma kvinna som inleds när Sven (Bill Skarsgård) skriver en pjäs på Sigtunastiftelsen som redan etablerad författare trots sina 27 år. Den rätt nyblivna hustrun (Asta Kamma August) finns med och snart börjar hon och den likaså på stiftelsen vistande Olof Lagercrantz (Gustav Lindh) att söka varandras sällskap ända ned på sängbottnen.

Tyranni och tafatthet

Om Sven Stolpe i Bill Skarsgårds gestaltning ter sig som en stel och egensinnig hustyrann är Olof Lagercrantz i Gustav Lindhs tolkning ändå inte någon kvinnoslukare utan mera en tafatt och blyg ung man som man inte riktigt begriper att slår an på den livfulla, glada Karin. Men obegripliga är kärlekens vägar och tycke uppstår det oaktat. Menande blickar säger mera än stor dramatik verkar vara regissören Björn Runges (Om jag vänder mig om) credo under handlingens gång.

Att Sven Stolpe aldrig förlåter hustruns svek undgår ingen, inte heller att hon framstår som den starkare och klokare, i synnerhet efter ett häftigt gräl på ålderns höst, där paret nu spelads av Sten Ljunggren och Marika Lindström. Ett gräl som så när skrämmer slag på barnbarnet Alex (Ossian Skarsgård) när han på jakt efter frimärken kommer dragandes med en samling brev från anno dazumal mellan Karin och Olof, som Sven inte haft en aning om. Som synes finns två personer ur skådespelarsläkten Skarsgård, med anfadern Stellan i minne, i rollistan och inget illa med det. Skådespelet löper överlag som på räls men en rätt tunn intrig får filmen att blekna i kanterna.

Vänsterprassel med litterär försmak. Olof Lagercrantz (Gustav Lindh), Sven Stolpe (Bill Skarsgård) och Karin Stolpe (Asta Kamma August) i filmen Bränn alla mina brev.

Med kvinnohatet som ledstjärna

Det finns auktoritära stater i Mellanöstern som på religiös grund inte bara trakasserar sina gästarbetare och egna medborgare i allmänhet utan kvinnor i synnerhet. Den svensk-iranska filmen Holy Spider ringar in problemet ur grodperspektiv.

 

Holy Spider

4/5

Regi: Ali Abbasi.

Manus: Ali Abbasi, Afshin Kamran Baahrami.

Genre: dramathriller.

I huvudrollerna: Mehdi Bajestani, Zar Amir-Ebrahimi.

Åldergräns: 16 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Holy Spider baseras på den sanna historien om en seriemördare som stryper prostituerade hemma hos sig i Irans heliga stad Masshad i början av 2000-talet. Medan morden bara fortsätter och polisväsendet rycker på axlarna besluter sig den kvinnliga journalisten Rahimi (Zar Amir-Ebrahimi) att undersöka fallet.

Bakom morden står familjefadern Saeed som tror sig gå Guds ärenden genom att rensa upp i prostitutionsträsket. När ändå få bryr sig om vad han gör blir han allt mer desperat.

Att ledmotivet är kvinnohat står utom allt tvivel liksom myndigheternas ointresse för fallet. Att mörda kvinnor är inget problem. Det får Rahimi erfara på nära håll, inte minst när hon till sist själv besluter sig för att agera lockbete för Saeed. 

Brutal

Filmen är rå och brutal men inget nytt under solen. Litet samma tema var grund för en film med polisen Dirty Harry (Clint Eastwood) där också en seriemördare i USA sköt ihjäl prostituerade, knarkare och folk i allmänhet medan polisen mest blundade med undantag för Eastwood som satte dit mördaren.

Nu är landskapet och tematiken annorlunda och man förundrar sig minst sagt över hur mycket elände som rättfärdigas i religionens namn i länder som Iran, Afghanistan och andra auktoritära stater i Mellanöstern.

Filmens våldsverkare betraktas helt enkelt som en hjälte av allmänheten i Mashhad och symptomatiskt är hur Saaeds son direkt dyrkar sin far och är villig att ta över hans mantel när sanningen går upp för honom.

Om Abbasis förra film Gräns hade sin svarta humor saknas den totalt i Holy Spider. I stället speglar filmen den ignorans för medmänsklighet och aktning för kvinnan som genomsyrar samhällen som fortfarande lever på feodal nivå modell 1500-talet.

Seriemord i religionens namn. Mehdi Bajestani gör en stark huvudroll i filmen Holy Spider.

 

Skolan uppe i skyn

 Många känner inte till var Bhutan är beläget men den nya filmen Skolan vid världens ände ger vägledning

Skolan vid världens ände

(Lunana: A Yak in the Classroom)

xxxxo

Manus & regi: Pawo Choyning Dorji

I huvudrollen: Sheraj Dorji

Barntillåten.

Speltid: 1t 49 min.

Vi har sett dramatiska filmer om bergsbestigare i Himalaya på bestigning av bergsmassivets brantaste toppar. Filmen Skolan vid världens ände utspelas i kungadömet Bhutan i östra delen av Himalaya i en enklav mellan Indien och Kina. 

Vi har berättelsen om den unge läraren Uguyen Dorji (Sherai Dorji), vars dröm är att livnära sig som popsångare. Han tar läraryrket mest med en klackspark och festar hellre och håller igång tills skolmyndigheterna ställer honom inför ett ultimatum – säg ja till ett lärarjobb i Lunana eller avgå. Med stor motvilja tar han del av en tuff färd uppför berget där Bhutans mest avlägsna skola, ja den avlägsnaste skolan i hela världen befinner sig. Här saknas butiker, telefoner och det mesta och det är så kallt att man tar in en yak i klassrummet.

Vacker story

Att skolbarnen tror på sin lärare blir obestridligt och när den ömsesidiga respekten skärps utvecklas filmen till en vacker berättelse om förståelse, vänskap och heder i ett av världens mest avlägsna men strålande vackra orter.

Den ömsinta, charmiga och betagande filmen är just så långt från explosioner och elaka gliringar som amerikansk mainstream brukar bjuda på.

Extra plus får filmen för att skådespelarna är bergsbor i Lunana och att hela filmteamet arbetade uppe i bergsbyn efter en veckas fotvandring.

Filmen har blivit något av en succé och Oscarnominerades för Bästa internationella film, vilket i alla falla gick till japanska Drive My Car.

Djurbesökare. Skolan uppe i Himalaya är så kall att en yak värmer upp klassrummet.

Klaus Härö tog steget över språkgränsen

 Alltsedan premiärfilmen Elina – som om jag inte fanns (2002) har den i dag 51-årige Borgåregissören Klaus Härö befäst sin position som en filmmaker av känslosamma, dramatiska filmer med den lilla människan i fokus. Med filmen My Sailor, My Love gör han sin första engelskspråkiga film och resultatet kännetecknas igen av gediget hantverk.

My Sailor, My Love

✮✮✮✮✩

Regi: Klaus Härö.

Manus: Jimmy Karlsson, Kirsi Vikman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: James Cosmo, Brid Brennan, Catherine Walker.

Åldersgräns: barntillåten.

Speltid: 1 t 43 min.

Berättelsen om seniorerna Howard (James Cosmo) och Annie (Brid Brennan) som blir förälskade på ålderns höst handlar – inte om den första – utan om den sista kärleken.

Ett bra skådepelarteam är gängse en garant för bra film och med kännedom om den pedantiska Härö är huvudrollstrion ett utmärkt val. James Cosmo från Skottland är känd för actionrullar som Braveheart, Troya och Highlander men gör nu rollen som pensionerad sjökapten med inte helt rent mjöl i påsen. På hemmaplan. Hans dotter Grace (irländskan Katherine Walker – House of Gucci) vill underlätta faderns hemliv genom att anställa Annie (nordirländskan Brid Brennan – bl.a. tv-serien Upstairs and Downstairs).

Efter några inledande skärmytslingar förorsakade av den egensinnige och oborstade Howard börjar kärleken mellan de äldre tu att blomma men då ställer sig dottern Grace på tvären. Ett från tidigare ansträngt fader–dotter förhållande får nya dimensioner med avund och svartsjuka inblandade och missförstånd och onda ord haglar.

Drama

Storyn om fadern, dottern och hushållerskan har sina poänger men man undgår inte känslan av beräkning och utdragen dramatik.

Å andra sidan kräver berättelsen just dramatik och här är Klaus Härö på sin mammas gata. Närbilderna med känslor spelande över de inblandades ansikten hör till filmens bästa sidor tillsammans med det magnifika fotot över ett vindpinat och kargt men ack så vackert irländskt havslandskap. Miljö och story går hand i hand.

Bra är också att Klaus Härö ännu håller fast vid att inte göra överlånga filmer typ två till tre timmar, som så ofta nuförtiden. En bra story ska kunna berättas utan att man tar ut alla svängar. Och att det helt klart handlar om en hyfsad berättelse och bra skådespelare som kan samarbeta, det ser man utan tvivel. Speciellt Catherine Walker är värd en stor eloge.

Kärlek på ålderns höst. Sjökaptenen (James Cosmo) och hans hushållerska (Brid Brennan) hittar varandra i Klaus Härös första engelskspråkiga film.

Satir om lyxlivets odräglighet

 Ruben Östlund gisslar i sin nya dramakomedi Triangle of Sadness de rika och besuttna på en resa parallell med Flugornas herre.

Triangle of Sadness

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Ruben Östlund.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Harris Dickinson, Charbli Dean, Woody Harrelson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 30 min.

Ruben Östlund vandrar sina egna vägar med filmer som Turist och The Square. Filmen The Triangel of Sadness vann Gyllene palmen i Cannes liksom  filmen The Square.

Storyn är en satir i tre kapitel om de vackra och de rika. I början bekantar vi oss med  den manliga modellen Carlin (Harris Dickinson) som är ihop med sin kvinnliga kollega Yaya (Charbli Dean) men redan här går skidorna litet i kors p.g.a. deras käbbel om pengar och vem som ska betala krognotan.

När de blir bjudna på en gratisresa på en lyxkryssare skruvas flärden och lyxen på maximal volym på ett fartyg där moraliskt skrupelfria människor huserar och går an.

Här finns ett engelskt par som sålt handgranater åt krigförande länder och en rysk mogul (Zlatko Buric) som blivit miljonär på att sälja skit dvs. konstgödsel.Det barkar åt häcklefjäll vilket understryks under en storm då den odugliga och alkoholiserade kaptenen (Woody Harrelson) med dragning till marxismen inte förmår hindra att fartyget går i kvav.

Överlevande

Fem överlevande på en paradisö kämpar på för att klara livhanken och nu är det städerskans (Dolly De Leon) tur att bli boss eftersom hon både kan fiska, göra upp eld och leda det dagliga livet. Men också här blir det fnurra på tråden, då hon kräver att Carlin blir hennes sexslav.

Filmen sparar inte på kritik och absurd humor, bl.a. i scener med sjösjuka människor som spyr kaskader, men något större djup i karaktärerna uteblir, kanske avsiktligt.

Frågan är om vi någonsin uppnår jämlikhet i ett samhälle där ekosystemet är i gungning och kriget finns närvarande i större grad än på länge. 

Triangel of sadness är för övrigt området mellan näsan och ögonen där de första rynkorna uppträder, om någon undrat.

Resa mot undergång. Carlin (Harris Dickinson) och Yaya (Charbli Dean) på en lyxkryssare.