Skjutglada fjanterier

Att snacka om en helt onödig film är att hårddra analysen men ganska hjärndöd är nog Free Fire och försöket att göra skjutfesten till klipsk humor lyckas nu bara inte.

Free Fire

★★✩✩✩

Regi: Ben Wheatley.

Manus: Ben Wheatley, Amy Jump.

Genre: kriminalkomedi.

I huvudrollerna: Sharlto Copley, Cillian Murpy, Brie Larson.

Åldersgräns:16 år.

Speltid: 1 t 30 min.

Brittiska regissören Ben Wheatley, känd för Kill List och Sightseers har i alla fall lyckats  engagera hyfsade skådespelare som Cillian Murphy (Sunshine, Inception), Sharlto Copley (District 9, Chappie), Brie Larson (Room) och Jack Reynor (Macbeth) när han dukar upp till skjutfest inne i en lagerlokal i Boston 1978.

Två kriminella gäng möts här, där det ena säljer automatiska handeldvapen och det andra med två irländare som frontalfigurer är köpare.

Det första problemet seglar upp när säljarna under sydafrikanska klanten Vernons (Sharlto Copley) ledning inte levererar avtalad vara och snart flyger smockorna genom luften och vapnen dras fram. Före det har Fixaren Justine (Brie Larson) försökt släta över så gott det går och det går det alltså inte.

När pang-pang festen börjar är trumfkorten använda och bara en våldsam eldgivning återstår, allt medan gängmedlemmarna ropar och skriker i en kakofoni som står i genklang med kulor som borrar in sig i mjukdelar och ben.

Ingen Tarantino

Filmen har inte utan orsak jämförts med Quentin Tarantinos Pulp Fiction och inte minst Reservoir Dogs som var mycket mer bearbetade och smarta och som därtill levererades med en stämning som Free Fire aldrig når upp till, trots en delvis fungerande svordomsmättad dialog och en bra amerikansk imiterande interiör.

Free Fire  hyfsas i slutändan ner till en repetitiv studie i kulregn och dåliga vitsar och den gastkramande stämningen i en Tarantino-film uteblir helt. Försöket att nå kultstatus når Free Fire därför knappast men nöjer man sig med enstaka vitsar som biter och monoton action med ryggmärgskänsla så är filmen kanske sevärd i alla fall.

Duo i kulregnet. Vernon (Sharlto Copley) och Fixaren Justine (Brie Larson) får det hett om öronen i den haltande actionkomedin Free Fire.

Fantasi och filosofi i ny japansk succéanimation

Den japanska tittarsuccén Your name av Makoto Shinkai, är regisserad av en ny mantelbärare till Ghibli studiornas största namn, Hayao Miyzaki.

Your name

(Originaltitel: Kimi no na wa)

★★★✩✩

Regi & manus: Makoto Shinkai.

Genre: animation, äventyrsdrama.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid 1 t 46 min.

Your name är den näst mest besökta biofimen i Japan någonsin efter Miyzakis Gömd av andar. Baserad på regissörens egen roman har Your name mycket som tilltalar dagens unga: en lämplig dos livsfilosofi, litet övernaturligt och ren och skär fantasi.

Landsortsflickan Mitsuha är trött på livet i lantortshålan vill bli kille och bo i Tokyo,  och hast du mir gesehen, så vaknar hon en morgon upp i Tokyokillen Takis kropp, han som för sin del hamnar i Mitsuhas finlemmade stofthydda.

Båda misstänker att de drömmer men kompisarnas och omgivningens reaktioner på deras underliga beteende bevisar att de bytt skepnad.

Länkade

Att de unga tu är länkade till varandra i ett tidigare liv blir allt tydligare och allt har att göra med en katastrof av himmelska mått  då en meteorit föll ned över en japansk stad med död och elände i sina spår.

Mitsuha och Taki byter kropp och skepnad som andra skjortor och håller naturligtvis  kontakt med varandra i nutid via sina mobiler, men ganska skärpt ska man nog vara för att hänga med i alla svängar i tid och rum. Slutet blir också litet väl utdraget för att intresset ska bestå.

Nåväl, det är manga anime som gäller så logiken i storyn är inte det viktigaste. Det man igen kan gotta sig åt är de fantastiskt fina bilderna och den trolska Ghibli-stämning som också Makoto Shinkai lyckas mana fram i sin vackra och fräscht mångtydiga film.

Ny mantelbärare. Makoto Shinkais animation Your name är en bra uppföljare av Ghiblis vackra och stämningsmättade filmer.

Bankrånet som lönade sig

Ett bankrån på ålderns höst hör inte till det normala, men det är precis vad en trio gamla vänner bestämmer sig för när deras bank snuvat dem på pensionspengarna i filmen Going in Style.

Going in Style

★★★★✩

Regi: Zach Braff.

Manus:Theodore Melfi.

Genre: kriminaldrama, komedi.

I huvudrollerna: Alan Arkin, Michael Caine, Morgan Freeman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Filmen är en remake på den som gjordes 1979 och grundidén därför den samma. Bankrånet är också motiverat eftersom den korta framtid filmens tre ålderstigna vänner verkar ha framför sig med ens ser allt annat än rosig ut.

Joe (Michael Caine – diverse Batmanfilmer, The Quiet American) kallas genast i början av filmen till sin bank för han har inte skött sin ekonomi som banken velat. Inom kort meddelar samma bank att man tänker lägga beslag på hans lägenhet och att man inte mera betalar ut trions pensionspengar p.g.a. insolvens och det föder idén att ta lagen i egna händer. 

Sagt och gjort. Joe, Wille (Morgan Freeman – Seven, Million Dollar Baby) och Albert (Alan Arkin – Little Miss Sunshine, Argo) tar modell av ett nyligen genomfört bankrån och med hjälp av cannabisodlaren Jesus (John Ortiz – American Gangster) med försänkningar i den undre världen får man hjälp med planeringen.

Samtidigt gör kameran besök hemma hos de tre vännerna, vilket ger nytt brännstoff till temat – ok att råna en bank – det är nämligen tre charmiga män med sin givna plats bland sina nära och kära, som samhället nu hånflinar i ansiktet – och som alltså som tar ut en rättmätig hämnd.

Genuint rolig

Oscarsvinnarna Arkin, Caine och Freeman gör bra ifrån sig i en film som verkligen är rolig och det utan besvärande flås.

Dialogen är dessutom full av punchlines man minns och birollerna också välbesatta av andra bra skådespelare som svenska sextio- och sjuttiotals sexsymbolen Ann-Margret (Grumpy Old Men) som butiksbiträde och Matt Dillon (Crash) som polis och några riktigt knasiga typer till.

Zach Braffs (Wish I Was Here) lilla filmpärla Going in Style är visserligen en film utan överraskningar men här får i alla fall klyschan feelgood den betydelse som avses när den är som allra bäst. Man lämnar biosalongen med ett leende på läpparna.

Charmig trio. Alan Arkin, Morgan Freeman och Michael Caine ger järnet i feelgood komedin Going in Style.

Visst finns det liv på Mars

Daniel Espinosas nya film Life är litet som en fattigmans Alien men som ger ett tydligt svar frågan om det finns liv på Mars? Absolut, men se upp i backen, det är ondskefullt värre.

Life

★★★✩✩

Regi: Daniel Espinosa.

Manus:Rhett Reese, Paul Wernick.

Genre: sci-fi horror.

I huvudrollerna: Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Svensken Daniel Espinosa med säte i Hollywood blev stilbildande med sina Snabba Cash-filmer. I Life byter han genre till sci-fi med horrorinslag och starka influenser från Ridley Scotts klassiska Alien-filmer.

En grupp forskare ombord på ett internationellt rymdfartyg i närheten av Mars har tagit med sig ett oskyldigt litet prov som till deras förvåning och glädje börjar leva. Men det söta lilla ”bläckfiskynglet” Calvin är allt annat än gulligt. 

Först i farozonen hamnar ”skötaren” Hugh Derry (Ariyon Bakare – Dancing on the Edge) som nästan får handen uppäten när han kelar med den lille, som till råga på allt visar sig besitta en oanad växtkraft.
Bara värre och värre

Och ont blir värre. Medan besättningen med bl.a. skådespelarna Ryan Reynolds (Buried, Green Lantern), Rebecca Ferguson (Mission Impossible - Rogue Nation), Olga Dihovichnaya (ryska filmen Skvisi sakhli/House of Others) och Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain, Southpaw) svävar omkring i tyngdlöst tillstånd längs farkostens klaustrofobiska gångar uppnår Calvin sin verkliga storlek och jagar och käkar i sig allt som rör sig.

I sammanhanget minns man alla de kosmologiska gurur som varnat mänskligheten för kontakt med utomjordingar: om de existerar är de är sannolikt mycket längre utvecklade än vi på Jorden och de kan ha avsikter som man helst ska tala tyst om.

I raden av rymdfilmer som Arrival, The Martian, Interstellar och Gravity har Life sitt eget begränsade underhållningsvärde, som främst består i skräckeffekterna, miljöskildringen och det tekniska förverkligandet med rymdvandringar, etc. Början är lång och segdragen, men det tar sig så småningom.

Själva storyn är förväntad men också mycket anti-hollywoodsk för det går åt fanders från början till slut. Ja, just slutet är en höjdpunkt som i all sin djävulskap ger Life en stjärna extra.

Liv på Mars. Lilla Calvin i filmen Life blir större och elakare än du någonsin tror.

Sci-fi thriller om cyberkropp och själ

Ghost in the Shell är en tekniskt fulländad film förlagd till framtiden om en cyberfixad kvinna med sin hjärna intakt som används som ett dödligt vapen mot kriminella.

Ghost in the Shell

★★★★✩

Regi: Rupert Sanders.

Manus: Masamune Shirow, grundad på manga-animationen Ghost in the Shell av Masamune Shirow från 1989.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Scarlett Johansson, Pilou Asbaek.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Rupert Sanders, känd för Snow White and the Huntsman får en ny fjäder i hatten med sin andra långfilm. Det tekniska förverkligandet i kombination med en slimmad, snygg story är bättre än förväntat.

Filmen rullar på i samma fotspår som Ex Machina (2014) med Alicia Vikander. Den här gången handlar det om en kvinna kallad Major (Scarlett Johansson - Lucy, Lost in Translation), som efter en olycka fått en ny uppdaterad superkraftig cyborgkropp men med sin hjärna intakt.

Filmen grundar sig på en mangaserie av Masamune Shirow (1989) som sedan blev en animerad kultfilm av Mamoru Oshii (1995) och som därefter slagit igenom i serier, spel och ett flertal filmer. 

När Major i filmens början vakna har Hanka robotics läkare (Juliette Binoche - The English Patient) just fått sin skapelse färdig, en sexig, skjutglad och farlig cyborg som ska bekämpa internationell terrorism, datahackare, mm.

Liksom Arnold Schwarzeneggers robot Terminator från framtiden kan hennes kropp efter duster med fiender av alla de slag fixas i ursprungligt skick, men hjärnan, för att inte säga själen, är en annan femma. Den börjar leva sitt eget liv och söker efter information om vem Major var före hon blev Major, trots att hennes minnen raderats ut av hennes skapare.

Snygg utformning

Storyn är inte illa, men följer genrens klassiska koncept om filosofiska spörsmål om människa kontra maskin. Lika så bra för det som gör filmen fin är den intressanta och ursnygga datoranimerade utformningen, där den neonblinkande och hologramstinna omgivningen i ett slags framtida Hong Kong påminnande världsmetropol med sina glimmande glasskyskrapor och  slumområden bildar spelarena. Här går tankarna osökt till Total Recall med Colin Farrell.

Scarlett Johansson gör en stark huvudroll, väl assisterad av dansken Pilou Asbæk (Lucy) som hennes kollega, Takeshita Kitano (Outrage) som hennes japanska chef och Kuze (Michal Pitt – Seven Psychopaths) som hennes fiende och röst från det förflutna som blandar om hela kortpacken kring sanning och lögn.

Ghost in the Shell som visas normalt och i 3D ska helst ses tredimensionellt för effekternas skull.

Effekter som slår an. Scarlett Johansson gör en bra roll som cyborgen Major i sci-fi thrillern Ghost in the Shell.

Vårens bästa film är här

Drama utan överspel, känslor med äkthetsstämpel, förlösande humor, snygga vyer och fin musik, ja filmen Manchester by the Sea seglar ohotad upp som vårvinterns och vårens bästa film.

Manchester by the Sea

★★★★★

Regi & manus: Kenneth Lonergan

Genre: drama.

I huvudrollerna: Casey Affleck, Michelle Williams, Lucas Hedges m.m.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 17min.

Casey Affleck (Gone Baby Gone, Will Hunting) fick välförtjänt en Oscar för bästa manliga huvudroll i Manchester by the Sea i februari. Han spelar den introverta, gårdskarlen och fastighetsskötaren Lee Chandler i Boston som lever i samhällets om inte absoluta bottenskikt så inte långt därifrån.

Livet går fram på rutin med ölpimplande och tv tills hans bror Joe (Kyle Chandler - Zero Dark Thirty) dör efter problem med hjärtat och Lee tvingas hem till Manchester-by-the-sea i Massachusetts för att bli förmyndare för 16-åriga brorsonen Patrick (Lucas Hedges - The Budapest Hotel, Moonrise Kingdom).

Det heter att det är den grå vardagen som kväver många av oss knegare, men när filmen i tillbakablickar börjar visa vad Lee tvingats uppleva innan han fick ett nytt problem med brorsonen inser man varför han lämnade staden och stack sin kos.

Det är ett väldigt tragiskt livsöde kring en man som förlorat allt man kan förlora som bit för bit manifesterar sig i setbacks med hans tidigare hustru och döttrar i fokus. Inte undra på att Lee slåss med precis vem som helst när han dricker sig full på krogen och blir omplåstrad av dem som bryr sig om honom.

För sådana finns också. Till dem hör exfrun Randi (Michelle Williams - Blue Valentine, Shutter Island) hon som lämnade honom men till sist inte vill annat än att säga förlåt. Passa på: just i det här avsnittet utspelas nog en av de bästa scenerna man kan se på film, både med Michelle Williams och Casey Affleck i sitt esse. 

Manus med tyngd

Lyckligtvis spelar regissören Kenneth Lonergan aldrig på det översentimentala utan låter tyngden i det briljanta manuset rulla på av egen fart.

Samtidigt låter han rada upp exteriörer från den amerikanska staden vid havet där varje ruta kompletterar berättelsen liksom också den ofta klassiska musiken. Barbers Adagio spelas t.ex. genom hela den sekvens där filmen i en tillbakablick är som mest dramatiskt. Det är snyggt och det är gripande. Som motvikt känns den ofta sylvassa dialogen mellan Affleck och Hedges som ett uppfriskande humorbad i allt det mörka.

Casey Affleck svarar hur som helst med sitt minimalistiska spel och sublima minspel för en verklig skådespelarbragd.

Dessutom är precis alla biroller besatta med finfina skådepelare. Lucas Hedges är en av filmens behållningar, liksom Michelle Williams, C.J. Wilson i rollen som Lees kompis George, mm.

Manchester by the Sea är en fullödig film som bjuder på allt man kan begära; värme, sorg, lycka och medkänsla. Kenneth Lonergan som hittills gjort de rätt okända You Can Count on Me och Margaret  tar hem jackpot med sin tredje långfilm. Se den, den visas ännu söndagen den 26 mars i Borgå och kanske också därefter.

Gör filmhistoria. Michelle Williams och Casey Afflecks ”förlåtelsescen” är något av det bästa man kan se på vita duken.

Irrfärd bort från eget ansvar

Filmen Udda vänner (Saattokeikka) är en med vänstra handen gjord dramakomedi om en gammal finsk man och en ung invandrare vars vägar råkar korsas och om deras resa till gubbens stuga och förstås deras eget jag en midsommar.

Udda vänner

(Saattokeikka)

★★✩✩✩

Regi: Samuli Valkama.

Manus: Khadar Ahmed.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Heikki Nousiainen, Noah Kin.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 18 min.

Bakom filmens manus står den tidigare för några kortfilmer kände Khadar Ahmed tillsammans med regissören Samuli Valkama (Hullluna Saraan).

Heikki Nousiainen som gjorde en glansroll som blind präst i Klaus Härös Post till pastor Jakob har fått ett betydligt kantigare, mera förtutsägbar och på det hela taget sämre manus att spela på i den dagsaktuella filmen Udda vänner. Han är här den gamle grinvargen Veikko som vill bort från stadslägenheten i Helsingforsförorten där invandrare rör sig i alla knutar och därför dras som av en magnet hem till stugan på landet när midsommaren randas. Farten dämpas av ett krånglande hjärta.

Gemensam resa

Invandraren Kamal Hussein (den också som rap-musiker kända Noah Kin) försöker för sin del skrapa ihop pengar till en biljett till Nairobi där hans biologiska pappa bor.

Men drömmer verkar onåbar med ett jobb som postiljon för en struntön. Det är här huvudpersonernas vägar möts och som Veikko erbjuder Kamal rejält med pengar om han kör honom till sommarstugan.

Resan blir betydligt snårigare än väntat då duon råkar ut för diverse äventyr och bakslag som gör att de motvilligt svetsas samman. Samtidigt som det framgår att Veikko flyr sitt ansvar för en homosexuell son flyr Kamal från det ansvar modern pålagt honom i hans nya liv i Finland. 

Tröttsamt klassisk

Filmer om invandrare och lokalbefolkningen skildras betydligt bättre i Aki Kaurismäkis Ljus i natten (Toivon tuolla puolen).

Udda vänner är tröttsamt klassisk till sin dramaturgi, finnarna utanför Ring III super och hatar mörkhyade, roadmoviens alla ingredienser utnyttjas utan finess och en obligatorisk kärleksutvikare finns naturligtvis med.

Några humoristiska incidenter gör sitt till för att höja betyget och huvudrollsinnehavarna gör också det bästa av situationen.

Duo på resa. Noah Kin och Heikki Nousiainen i den trögt framskridande dramakomedin Udda vänner (Saattokeikka).