Nya Okänd soldat är en fullträf

Det har stötts och blötts om Aku Louhimies Okänd soldat har något berättigande, det finns ju redan Edvin Laines och Rauni Mollbergs versioner. Visst behövs nyheten, dels för att den delvis skiljer sig från de tidigare och därtill råkar den vara den bästa filmen. Och alla har inte heller läst Väinö Linnas roman eller sett de tidigare filmerna.

Okänd soldat

★★★★★

Manus & regi: Aku Louhimies och Jari Olavi Rantala på basen av Väinö Linnas roman Okänd soldat och boken Sotaromaani.

Genre: krigsdrama.

I huvudrollerna: Eero Aho, Aku Hirviniemi, Jussi Vatanen.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 3 t.

Edvin Laines klassiker från 1955 var monumental och en rentav vågad uppstickare och förhöjare av det nationella självförtroendet 10 år efter freden mellan Finland och Sovjetunionen.

Rauni Mollbergs version 1985 låg redan mera realistisk i sin tid, bl.a. var den fotograferad i färg och delvis på fri hand.

Den aktuella filmen är liksom Linnas roman, så besynnerligt det än låter, pacifistisk och i den meningen att den inte förhärligar kriget, saknar hjältar och i stället lyfter fram krigets grymhet och den enskilda soldatens situation.

Nytt är avsnitt från hemmafronten, bl.a. Kariluotos bröllop med sin fästmö i Helsingfors, Rokka (Eero Aho) på permission hem till småbruket på Karelska näset och frun Lyyti (Paula Vesala) och en journalfilmssnutt från Helsingfors då Hitler oväntat besökte Mannerheim på hans 75-årsfödelsedag och de tyska nazistflaggorna stod sida vid sida med Finlands flagga i Helsingfors.

Tilläggen är motiverade medan vissa andra från Laines film kända episoder lämnas bort. Dessutom har perspektivet riktats mera på ”krigsmaskinen” Antero Rokka, den sympatiske Hietanen (Aku Hirviniemi) och den litet enkla och alltid glatt skrattande Vanhala (Hannes Suominen).

Tiden inget problem

Okänd soldat är tre timmar lång men det känns ingenstans. Den består självklart av en massa krigsscener med anfall och retirering men håller hela tiden tittaren i sitt grepp.

Inslag med naturen som spelarena förser tittaren med både vackra och helvetiska vyer. Här finns artillerikoncentrationer där sönderbombade träd faller i klasar och lugnare stunder med flugor på soldaternas ansikten, vilket allt summa summarum bidrar med realistisk touch. Filmen är med andra ord visuellt högklassig och framför allt krigsscenerna känns trovärdiga och bra gjorda. 

Bra skådespelare

Nu hamnar man också att ta tillbaka sin envist klingande klagovisa om dålig finsk film, för inte bara manus och regi utan också skådespelarna är genomgående bra med Eero Ahos rebelliske och godhjärtade Rokka i första ledet, följd av de i obskyra finska tv-shower som lustigkurrar kända Aku Hirviniemi och Jussi Vatanen som löjtnant Koskela, som nu får visa vad de verkligen går för i dramatiskt seriösa roller. Också Hannes Suominens Vanhala stiger fram som en av favoriterna.

Den friskt odlade soldathumorn ger tittaren andrum mellan scener när kriget mal på som värst. I filmen är det inte svårt att leva med och känna för de soldater som kämpade på och visserligen inte vann kriget men nog såg till att vår självständighet bevarades. Alternativet hade varit det samma som drabbade Estland, Lettland och Litauen: Finland införlivat som en del av Sovjetunionen med arkebuseringar, arresteringar och skjutsningar av misshagliga till Gulagarkipelagen.

Två av Okänd soldats ledande karaktärer. Eero Aho som undersergeant Antero Rokka och Jussi Vatanen som löjtnant Koskela.

Historisk femsetare en rysare också på bio

Minnena vaknar till liv när man ser filmen Borg/ McEnroe och spänningen är nästan den samma som när det begav sig på Wimbledons centercourt sommaren 1980 under slutspelet mellan då världens bästa tennisspelare Björn Borg och uppstickaren, andra seedade John McEnroe från USA – också kallade stenstoden och slyngeln.

Borg /McEnroe

★★★★✩

Regi:Janus Metz.

Manus: Ronnie Sandahl.

Genre: sport, drama.

I huvudrollerna: Sverrir Gudnason, Shia LaBoeuf.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 40 min.

Visst, man måste ha varit blind och döv för att inte inse som 28-åring att det var en stor tennismatch man bevittnade på tv, i synnerhet tiebreaket i fjärde set som McEnroe tog hem med 18-16 var en nagelbitare. Sedan vann ju den då redan fyrfaldiga Wimbeldonmästaren Borg matchen i alla fall efter ett par djupdykningar och åtta matchbollar i sin favör.

Matchfokus

Men till sak. Långfilmsdebutanten, dansken Janus Metz, har det skarpaste fokuset inställt på själva matchen men ger naturligtvis också i återblickar insikter i hur Björn Borg (Sverrir Gudnason - Monica Z) blev den han blev. Vi möter en extremt tennisbegåvad kille från Södertälje, spelad av Björn Borg son Leo, en yngling som hatade att förlora och ansågs ha fel i huvudet p.g.a. sina manér. Men han fick rätt tränare i Lennart Bergelin (Stellan Skarsgård), och förvandlades till en isman som aldrig visade sina känslor på planen - och ja, resten är tennishistoria.

Shia LaBeouf (bl.a. Transformer-filmer) gör i sin rollprestation av hetsporren John McEnroe för sin del solklart för alla att här ser ni en tennisbegåvning för vilken blodet svallar på absolut maxnivå. Han blev känd för att munhuggas med publik och domare över enligt honom felbedömda bollar och kastade inte sällan racketen i gräset ilskan. Följaktligen blev han utbuad av den brittiska publiken när han steg in på Wimbledon 1980 tillsammans med Borg. Men den aktuell matchen klarade han av att styra sina känslor och vann publikens gunst.

Imponerande

Både Sverrir Gudnason och Shia LaBoeuf imponerar stort, Gudnason som tystlåten slagmaskin från baslinjen, LaBoeuf som hetlevrad nätspelare. Både liknar kusligt mycket sina förebilder och spelar på med stort hjärta och engagemang. För bra uppbackning svarar Stellan Skarsgård och Tuva Novotny (Jalla! Jalla!) som Borgs flickvän Mariana Simionescu. Spelspråket är huvudsakligen svenska med inslag av engelska.

Filmen är föredömligt spännande också för en mindre sportintresserad och t.o.m. litet hjärtknipande mot slutet då isen brister mellan kombattanterna när McEnroe på flygplatsen möter Borg på väg mot USA.

I verkligheten blev Borg och McEnroe vänner, Borg blev bl.a. bestman på McEnroes bröllop. Men efter den dramatiska Wimbledonfinalen 1980 slogs Borg ut av McEnroe på samma ställe följande år och drog sig samtidigt tillbaka från tennisplanerna i en ålder av 26 år.

Porträttlika. Shia LaBoeuf som John McEnroe och Sverrir Gudnason som Björn Borg sätter igång pulsen i tennisthrillern Borg/McEnroe på vita duken.

Dystopiernas dystopi håller måttet

Originalfilmen Blade Runner från 1982 blev en dystopiernas kultfilm med en ung Harrison Ford i huvudrollen. I uppföljaren, nu aktuell 35 år senare, känns det mesta igen men regissören Dennis Villeneuve har i motsats till Ridley Scott, nu producent, tillgång till en massa datortricks som egentligen är det som gör Blade Runner 2049 till en stor film.

Blade Runner 2049

★★★★✩

Regi: Dennis Villeneuve.

Manus: Hampton Fancher, Michael Green.

Genre: Sci-fi thriller.

I huvudrollerna: Ryan Gosling, Harrison Ford.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 43 min.

Filmen utspelas alltjämt i Los Angeles, nu år 2049, och dessa blade runners, poliserna som jagar replikanter, organiska robotar, finns fortfarande kvar. Orsaken är att replikanterna används som slavar och nu gör uppror och polisen K/Joe (Ryan Gosling) har makten och lagen på sin sida när han i ett mörkt och regnigt Los Angeles gör processen kort med dem han är ute efter.

En massiv gråhet och geometriska byggnader i oändliga rader vittnar om en själlös, konstgjord värld som får kontrast av gulbleka öknar med förfallna byggnader som tagna ur en spaghettivästern.

Det är imposant, skrämmande och deprimerande när en Ryan Gosling drar vidare med sitt okänsliga stenansikte i väntan på nya uppdrag av Madame (Robin Wright - House of Cards).

Men något är inte som det skall, plötsliga minnesfragment manifesterar sig oväntat för K och filosofiska frågor om människa kontra maskin, själ och frälsning bildar en besk brygd. Men man inte ska låta sig besväras av det utan bara låta filmen skölja över sig.

Visuell lyster

Det visuella språket i kombination med den ödesmättade musiken är helt uppenbart Dennis Villeneuves (Arrival, Sicario) trumfkort när han låter sökarögat spela över neonljusen i LA:s inre lika väl som i storstilade panoramavyer.

Också actionsekvenserna är bra med ibland litet för mycket utrymme för blod och våld, speciellt efter att den ärrade och för länge sedan försvunna blade runnern Deckard (Harrison Ford) kommer med i bilden en god bit efter halva filmen. Det väcker naturligtvis misstanken att Ford är engagerad mestadels som affischnamn.

Med och mellan raderna får vi veta att klimatkollapsen är ett faktum och att någon fri vilja inte existerar. Frågan filmen ställer handlar om minnets pålitlighet, inramat av religiöst betonade, närmast bibliska referenser. I söndriga hologram med hackiga bilder paraderar Frank Sinatra, Elivs Presley och Marilyn Monroe förbi medan K/Joe och Deckard närmar sig en sanning som de åtminstone själv börjar ana.

Ryan Gosling som stigit fram som det moderna Hollywoods stora manliga skådespelarnamn får efter några mindre tilltalande komedier och lättviktiga men charmiga musikalen La La Land igen spela med nollställt ansikte och få repliker som i filmen Drive. Bra assistans ger Ana de Armas (War Dogs) som hans hologrambrud Joi och Sylvia Hoeks (Renegades) i rollen som filmens onda kvinnliga nemesis. Krista Kosonen har 50 sekunder på sig att säga några repliker på finska i rollen som prostituerad, som i sällskap med medsystrar möter K och bekräftar att det är en farlig kuf. Hon har rätt.

Framtiden om drygt 30 år? Ryan Gosling som K framför en reklam i visuellt bländande Blade Runner 2049.

Sameflickan som gjorde sig fri

Amanda Kernells debutfilm Sameblod är en lågmält intensiv berättelse som borrar djupt i en av de stora svenska skamfläckarna, rasdiskrimineringen av samerna.

Sameblod

★★★★✩

Manus & regi: Amanda Kernell.

Genre: dama.

I huvudrollerna: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi, 

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Filmen knyter liksom många andra, t.ex. Rädda soldat Ryan samman nutid med dåtid för att igen sluta i nuet. 

Den gamla Elle-Marja/Christina (Maj-Doris Rimpi) är på väg till sin systers Njennas (Mia Erika Sparrok) samiska begravning i de hemtrakter hon lämnade som ung.

Det var då hon lösgjorde sig från en kultur med traditionell renskötsel bland naturfagra fjäll och sjöar och ett liv i kåta för att börja klara sig på egen hand bland den svenska majoritetsbefokningen.

Förnedring

I en återblick från 1930-talet, som fyller upp s.g.s. hela filmen, får vi veta varför.

I skolan var samerna andra klassens medborgare. Deras modersmål var bannlyst, den som talade samiska fick sig med linjalen på händerna av skolfröken (Hanna Dahlström). Också ortens svenska pojkar var ett ständigt hot och plåga för sameeleverna på väg till och från skolan. Efter en förnedrande besök från Uppsala där huvudpersonen Elle-Marja (Lene Cecilia Sparrok) tvingas utstå en rasbiologisk undersökning naken tar hon saken i egna händer och tar tåget till Uppsala.

Kvar blir en oförstående mor och syster Njenna som fortsätter att jojka och leva kvar i den tradition hon är uppfödd i. 

Med huvudet fyllt av kämpalust, tvivel och motsättningar börjar Elle-Marjas vindlande vandring som ”normal” svensk med namnet Christina och ett ständigt förnekande av sitt ursprung.

Rätt eller fel

Frågan som regissören lämnar öppen för åskådaren är om hon gör rätt eller fel när hon väljer att vara stark nog att lösgöra sig eller för ambivalent och undfallande när hon klipper av banden till sitt ursprung.

Sameblod påminner mycket om Klaus Härös humant betonade filmer i den mening att den skyndar långsamt och bjuder på djupa personporträtt och psykiskt mer än fysiskt våld. I synnerhet Elina - som om jag inte fanns och Den nya människan blottlägger liknande skamfläckar.

Amanda Kernell f. 1986 i Umeå men idag bosatt och verksam i Köpenhamn, fick priset som bästa unga regissör för Sameblod på filmfestivalen i Venedig i fjol. Hon har i Lena Cecilia Sparrok, sameflicka från Norge, f. 1997, hittat en strålande skådespelare som debuterar i filmen. Också hennes syster Mia Erika Sparrok som gör syster Njennas roll, Maj-Doris Rimpi som den åldrande Elle-Marja, Hanna Dahlström som skolläraren och Julius Fleischanderl som Elle-Marjas tillfälliga pojkvän i Uppsala imponerar i en tidvis grym men framför allt renande berättelse som få känner till.

Förnedrande. Sameflickan Elle-Marja (Lene Cecilia Sparrok) gör en stark huvudroll i filmen Sameblod.

Drama och komedi möts i Tulpanfeber

I Holland förekom på 1630-talet en av världens första spekulationsbubblor, den s.k. tulpanmanin. Utgående från Deborah Moggachs roman Tulip Fever visar filmen Tulpanfeber vad fenomenet förorsakade bland rika och fattiga i Amsterdam i allmänhet och hos en köpmansfamilj i synnerhet.

Tulpanfeber

★★★✩✩

Regi: Justin Chadwick

Manus: Tom Stoppard, Deborah Moggach. 

Genre: drama.

I huvudrollerna: Alicia Vikander, Christoph Waltz, Dane DeHaan.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Familjen i fråga utgörs av Sophia (Alicia Vikander – Den danska flickan) och Cornelis Sandvoort (Christoph Waltz – Unglorious Basterds), han med rötterna i Amsterdams förmögna köpmannaskrå, hon ett barnhemsbarn som tack vare sin skönhet tar steget upp och blir hans unga hustru.

Filmens berättarröst är Maria (Holliday Grainger - My Cousin Rachel) som förälskar sig i fiskhandlaren William (Jack O´Connell). När Cornelis inte får sin efterlängtade son trots flitiga ouvertyrer i sänghalmen hyr han en konstnär (Dane DeHaan – A Cure for Wellness) som åtminstone ska måla ett porträtt av man och hustru för eftervärlden.

Många turer

Sen går det som det går, det vill säga som förväntat, när två unga människor möts, det blir förbjuden kärlek och oväntat många turer i tranedansen eftersom också Maria nedkommer med en liten, som ytterligare blandar ihop korten. Dessutom håller den feberaktiga tulpanspekulationen, med sina dyra små knölar som blommar i en endaste vecka, på att brista med rätt katastrofala följder.

Om den centrala kärlekshistorien i Justin Chadwicks (The Other Boleyn Girl) känns litet träig och påminner om ett shakespeareaktig pjäs är den komiska biten desto bättre och mot slutet av filmen får den ett omisskännligt drag av dramathriller. 

Filmen är ett kostymdrama och påminner om Flickan med pärlörhänge  och innehåller liksom den scener vackra som klassiska tavlor. Christoph Waltz gör en ny inmutning som mångfacetterad och komplex köpman med hjärtat på rätta stället. Alicia Vikander är inte bara bra med stora och små nyanseringar utan har också ett tydligt anlag för det komiska. I en biroller övertygar Judi Dench som abbedissa.

Förbjuden kärlek. Konstnären (Dane DeHaan) kan inte hålla fingrarna bort från den avporträtterade hustrun (Alicia Vikander), vilket drabbar hennes man Cornelis (Christoph Waltz).

Lurad till sovjetiska paradiset

Många vänstersinnade som trodde på frihet, jämlikhet och broderskap flyttade på 1930-talet till Sovjetunionen, bland dem ett flertal amerikafinländare. Dessa människors förtigna historia viks ut i filmen Ikitie.

Ikitie

★★★✩✩

Regi: A J Annila.

Manus: A J Annila, Aku Louhimies på basen av Antti Tuuris roman.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Tommi Korpela, Sidse Babett Knudsen, Hannu-Pekka Björkman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 43 min.

Antti Tuuri, vars roman filmen bygger på, är inte den enda som skrivit om den här dramatiska och efteråt ihjältigna eran i vår närhistoria. Också Fredrik Lång berättar om det i romanen Ryska kusinen från 2003.

Det var idealister som trodde på en politisk idé som lockades av Stalins ”paradis” i Karelen men som alla försvann efter Stalins utrensningar. Filmens huvudperson pacifisten Jussi Ketola (Tommi Korpela – Miehen työ) var i Amerika och prövade lyckan innan han återvände till Finland där han blev småbrukare och familjefar tills han en natt kidnappas och skjutsas av den facistiska Lapporörelsen över gränsen till Ryssland.

Säker på att allt är ett misstag tvingas Ketola till sist inse att det inte finns någon återvändo och hamnar på den blomstrande kolchosen Hopea, ledd av Joe Hill (Ville Virtanen). Med angivaren Kallonen (Hannu-Pekka Björkman) ständigt andandes i nacken blir livet om inte en dans på rosor i alla fall hyggligt nog. I synnerhet när han gifter sig med den amerikanska änkan Sara (Sidse Babett Knudsen - tv-serien Borgen) och bygger sig en ny framtid.

Men åskmolnen hopar sig. Stalins utrensningar har kört i gång och kolchosen Hopea hamnar också i skottlinjen. Regissören A J Annila (Sauna, Jadesoturi) har en tydlig dramaturgisk nerv och temporytmik i berättandet utan att frossa i våld. Men det finns givetvis med och mest mot slutet efter en mera prosaisk återgivning av livet i Karelen. 

Tommi Korpela är skådespelaren som bär upp filmen med sin återhållsamma gestaltning. För goda biroller svarar Hannu-Pekka Björkman som filmens stora skurk och Sampo Sarkola som oljad fixare i ett ingenmansland mellan ryssar och invandrare.

Att händelserna i ryska Karelen förtegs berodde antagligen på att Sovjetunionen och USA gjorde gemensam sak mot Nazityskland under andra världskriget men också I Finland  förnekades fakta på grund av känsliga grannrelationer och först 1992 erkändes massgravarna i området. Att filmen har en samhällspolitisk tyngd i ett Finland som i år firar 100-årsjubileum är höljt utom allt tvivel. 

Skjutsad över gränsen. Småbrukaren Ketola (Tommi Korpela) hamnar mot sin vilja i ryska Karelen och är ljusstark huvudperson i filmen Ikitie.

Bonnläppar bakom den stora kuppen

Steven Soderbergh fiskar i kända vatten med sin comeback Logan Lucky, en utvikare på hans tidigare filmer Ocean´s Eleven, 12 och 13.

Logan Lucky

★★★✩✩

Regi: Steven Soderbergh.

Manus: Rebecca Blunt,

Genre: kriminalkomedi.

I huvudrollerna: Channing Tatum, Adam Driver, Daniel Craig.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Regissören Steven Soderbergh, f. 1963 och med svenskt påbrå på fädernet, har redan tidigare hotat sluta filma men återvänt. Till hans bästa filmer hör Traffic från 2000 innan han hemföll till skojar&rångenren med sina Ocean´s-filmer.

Logan Lucky har inte utan orsak kallats country & redneckversionen på Ocean´s-filmerna och handlar om en rånkupp under ett stort Nascar-race i North Carolina, där några sällsynt korkade bröder står för ”tankearbetet”.

Channing Tatum ( 21 & 22 Jump Street) spelar den från hustrun (Katie Holmes) frånskilda och nyligen från jobbet sparkade Jimmy Logan som tvingas dryga ut sin sinande personliga kassa med kriminella metoder, som utan vidare kan klassificeras till de mera oortodoxa. Hans kumpan blir den enarmade brodern Clyde, gestaltad av en nollställd Adam Driver (While We Were Young), och systern Mellie (Riley Keough).

Förutom lokala korkskallar tvingas man från fängelset smuggla ut sprängämnesexperten Joe Bang, i en roll där Daniel Craig bytt ut James Bond smokingen mot arbetshalare och hemgjorda bombgrejor.

De klantiga stereotypierna lyckas visserligen roa tidvis men i längden blir skämten och plattityderna på djupaste amerikanska södernslang tröttande.

Skådespelet är ändå någorlunda hyfsat och blir bäst mot slutet när Hilary Swank (Million Dollar Baby) träder in på scenen som FBI specialagent Sarah Grayson. Också Riley Keough, bekant från skräckfilmen It Comes at Night är värd att onämnas, samma gäller den ständigt pulserande countrymusiken.

Klantigt brödrapar. Channing Tatum och Adam Driver använder sig av oortodoxa metoder för att komma åt storkovan.