Välegisserad mix av svart humor, sorg och ilska

Oscaromsusade filmenThree Billboards Outside Webbing, Missouri är precis så bra som ryktet låtit berätta. En fullständigt oväntad story, bra regi och utmärkt skådespel på alla nivåer gör filmen till en kommande klassiker såsom Fargo.

Three Billboards Outside Webbing, Missouri

★★★★★

Regi & manus: Martin McDonagh.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 56 min.

Och liksom i Fargo är det Frances McDormand, då sheriff i väntans tider, som har en huvudroll i Three Billboards Outside Webbing, Missouri. I Fargo fick hon en Oscar för sin prestation och det skulle inte förvåna om hon upprepar bravaden igen.

Den aktuella filmen i regi av britten Martin McDonagh (In Bruges, Seven Psychopats) är ett drama om en mor, Mildred Hayes, som kämpar för rättvisa. Frustrerad över att polisen i den gudsförgätna hålan Ebbing i amerikans Södern – nej, orten existerar inte – inte lyckats hitta den som mördat och våldtagit hennes dotter köper hon reklamplats på tre stora reklamskyltar utanför staden. Där anklagar hon stadens polischef Chief Willoughby (Woody Harrelson) i tre dräpande meningar för inkompetens och lättja. Han blir naturligtvis mindre glad trots att han förstår Mildreds frustration. Samtidigt polariseras staden i två läger. Polischefen har en egen trogen hejarklack som håller på sin polisiära huvudman, inte minst för att han är döende i cancer. Det blir inte bara upptakten till en krigsföring mellan modern och de flesta andra i det lilla samhället utan orsakar också kedjereaktioner som är helt oförutsebara.

Nya kort

Filmen är en med svart humor kryddad berättelse där korten blandas om många gånger och bl.a. huvudpersonernas personligheter avskalas och förändras under handlingens gång.

Primärt handlar det om en bitter kvinna från arbetarklassen med ett synnerligen fult språkbruk och lika fula metoder, som har det ytterst svårt att acceptera förlusten av sin dotter, samtidigt som hon alltså själv inte är någon ängel, det samma gäller hennes mördade dotter.

Filmens bad cop, hetsporren och rasisten Dixon, spelad av en otroligt bra Sam Rockwell (Seven Psychopats) får småningom allt mer tittarens sympatier över på sin sida. Woody Harrleson gör en av sina bästa roller, nu som pragmatisk polischef med upptornande problem och stort hjärta. Den som såg True Detective tv-seriens första säsong där Harrelson gjorde huvudrollen tillsammans med Matthew McConaughey vet vad Harrelson han går för.

Inte heller birollerna lämnar något övrigt att önska och på den fronten kan också flera Oscars droppa in. Här finns bl.a. poliser, före detta äkta män, mödrar och fruar och rentav en dvärg, som får en att fri- eller ofrivilligt dra på munnen men också våldsverkare av värsta slag.

Hus brinner och knytnävarna är i flitig användning innan något man kunde kalla lugn sänker sig över Ebbing. Missa inte en av vårvinterns bästa filmer. Med sin hotfulla men samtidigt komiskt bitska grundton är den ett paradexempel på underhållning med många bitoner och ett flertal lager.

Kombattanter. Polischefen (Woody Harrelson) och den bittra modern (Frances Mc Dormand) har olika syn på hur man skipar rättvisa.

Kvinnodrama bakom frontens muller

Les Gardiennes är en stilla framflytande, ibland nästan statisk film om franska kvinnor på hemmafronten under första världskriget, vackert fotograferad och med starka rollprestationer.

Les gardiennes

★★★✩✩

Regi: Xavier Beauvois.

Manus; Xavier Beauvois, Marie-Julie Maille.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Nathalia Baye, Laura Smet, Iris Bry.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 18 min.

På franska bondlandet 1915 går livet fram i sin lugna lunk. Kriget ligger långt ifrån vardagen men gör sig ändå påmint, oftast i männens permissioner. Vid fronten krigar nämligen sönerna i familjen Sandrail, Constant (Nicolas Goíraud) och Georges (Cyril Descours) samt svärsonen Clovis (Olivier Rabourdin).

Därför är det kvinnorna i familjen Sandrail under matriarken, järnkvinnan Hortenses (Nathalie Bay) ledning som tvingas slita och släpa med skörd och annat för män lämpad sysselsättning. Hjälp har hon av dottern Solange (Laura Smet) och den unga släktingen Marguerite (Mathilde Viseux). När skördetiden är inne får man hjälp av den unga föräldralösa Francine (debuterande stjärnskottet Iris Bry), som inte oväntat sätter männens känslor i svallning.

Dramat ger nytt liv

Xavier Beauvois (Gudar och människor) har gjort en film som med sina vackra lantliga panoraman och en segdragen handling som kretsar kring årstidernas växlingar kunde ha blivit mycket enformig. Så är det också i början av den litet för långa filmen, men när dramat ger sig till känna och gnistorna börja slå mellan Georges och Francine blir det nytt liv i filmen.

Här blandas olyckliga omständigheter med svek och missförstånd samtidigt som den halsstarriga Hortense, som sätter familjens heder i första rummet, gör ont till värre. Sitt eget strå till stacken bidrar unga män i den amerikanska krigsmakten med, män som väntar på order från högre ort allt medan de fraterniserar med de franska ortsborna, i synnerhet de unga kvinnorna.

Storyn är berättad med stort lugn och omsorg, det för krigsfilmer så vanliga blodet och tumultet är satt på undantag medan det är huvudpersonernas känslor som pulserar under ytan för att ibland komma fram i dagen.

De karismatiska skådespelarna Nathalie Bay och Laura Smet drar en stor del av lasset men visst är det debutanten Iris Bry som med sin lugna, genomträngande rolltolkning gör Les gardiennes till en film man minns.

Lantliga arbeterskor. Hortense (Nathalie Bay) t.h. anställer unga Francine (Iris Bry) som hjälp på den franska lantgården medan männen deltar i första världskriget.

Härlig mix av fantasy och thriller

Den mexikanske regissören Guillermo del Toro visar hur en film ska göras när fantasin inte sätter några gränser. The Shape of Water är en fantastisk mix av thriller, humor och fantasy.

The Shape of Water

★★★★★

Regi: Guillermo del Toro.

Manus: Guillermo del Toro, Vanessa Taylor.

Genre: fantasy, drama, äventyr.

I huvudrollerna: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins, Octavia Spencer.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 4 min.

Oscarsnominerad i flera tunga kategorier såsom bästa film, bästa regi (Guillermo del Toro), bästa manus, bästa kvinnliga skådespelare (Sally Hawkins), bästa manliga biroll (Richard Jenkins), bästa kvinnliga biroll (Octavia Spencer), bästa foto, bästa klippning och bästa musik samt vinnare på Venedigs filmfestival i höstas är The Shape of Water en film som pendlar från det djupt poetiska och känsliga till det extremt våldsamma och blodiga.

Kalla krigets dagar

Förlagd till ett hemligt forskningsinstitut i kalla krigets USA i början på 1960-talet är filmen mättad av en mäktigt tilltalande filmmagi modell del Toro (Pan´s Labyrinth, Pacific Rim) som igen får en att rysa av välbehag.

I filmen är den stumma Elisa (Sally Hawkins – Blue Jasmine, Maudie) städerska på ett topphemligt forskningsinstitut. Kalla krigets vågor slår högt mot himlaranden och vem som helst kan vara en rysk spion. Säkerhetsföreskrifterna är därför rigorösa.

Tillfälligheternas spel gör att Elisa råkar se representanten för en okänd ras, en amfibieman (Doug Jones) i en vattenmonter. Han har hämtats till USA från en dyig flodfåra i Sydamerika och institutets nya säkerhetschef general Richard Strickland (Michael Shannon – The Iceman, Revolutionary Road) pinar och torterar den vackert skimrande och stumma varelsen i den mest sadistiska stil för att få fram om han har några hemligheter. Han har.

Mellan Elisa och varelsen uppstår en själarnas harmoni. Båda är stumma och han ser henne som den hon verkligen är medan hon blir fascinerad av den fiskliknande men också djupt mänskliga varelsen. När hon får veta att han skall dödas bestämmer sig Elisa för att tillsammans med sina vänner, städerskan Zelda (Octavia Spencer – Hidden Figures) och hyresvärden Giles (Richard Jenkins – White House Down) rädda honom. 

Manuset är vattentätt och fyllt av överraskningar, filmmagin alldeles skimrande och vackert fascinerande i en berättelse där fantasin och sagans form möter thrillerns kallhamrade höjdare och underhuggare både på den amerikanska och sovjetiska sidan. En biprodukt är filmens eloge till de första amerikanska musikalerna och dollargrinen på 1960-talet.

Michael Shannon gör ett genomelakt och skakande sadistiskt porträtt av filmens onda amerikan medan ” de goda” Richard Jenkins och Octavia Spencer i de främsta birollerna också har en starkt karisma. Bäst är förstås den brittiska skådespelaren Sally Hawkins i sin stumma roll och det skulle inte förvåna om hon får en Oscarsstatyett i mars.

Gränsöverskridande kärlek. Sally Hawkins fattar tycke för amfibiemannen i Guillermo del Toros fascinerande film The Shape of Water.

Så gör man en skitdålig film

När en fullständigt obegåvad klåpare med obegränsad tillgång till pengar bestämde sig för att göra film blev resultatet The Room. Filmen The Disaster Artist är den biografiska dokumentären om hur allt gick till.

The Disaster Artist

★★★✩✩

Regi: James Franco.

Manus: Scott Neustadter och Michael H. Weber.

Genre: biografisk komedi & drama.

I huvudrollerna: James Franco, Dave Franco.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 44 min.

The Room från 2003 lär vara en kultfilm. Frågan är hur i all friden den kom till. I The Disaster Artist får vi veta svaret. Namnet Tommy Wiseau säger åtminstone mig absolut ingenting men han var en excentriker, antagligen från Polen, som aldrig berättade om varifrån han kom, om sin bakgrund, eller var han fått sin förmögenhet från.

När han i The Disaster Artist spelas av James Franco (127 Hours) och möter den unge Greg Sesteroon (Dave Franco, bror till James) i 1990-talets San Francisco förenas de av drömmen att bli något stort inom filmen. De drar till Los Angeles men filmagenterna ger dem nobben direkt så Wiseau beslutar att göra en film själv.

Ärkekalkon

Med allt från talfel till ordentligt snurr i bollen skriver Wiseau manuset samt blir producent och en av huvudrollsinnehavarna för en i sanning ärkekalkon till film med en överdramatisk kärleksintrig, allt beskrivet genom Gregs ögon. Det unga skådespelarfröet inser snart att han är på vandring ute på rena gungflyn, men vänskapsbandet är så starkt att det håller också när det övriga filmteamet håller på att gå i taket.

Det som filmen lyfter bra fram är Wiseaus aldrig sinande ambitioner. Därför blir den aldrig cynisk utan är storyn om en man som trodde på sig själv mot alla odds.

Bröderna Frank gör två välinstuderade roller, bra assisterade av Seth Rogen (22 Jump Street) som desperat regissör och Alison Brie (The Five Year Engagemang) som Gregs flickvän.

The Room som inte utan orsak kallats världens sämsta film är helt enkelt så dålig att den på sitt sätt är bra. Den går för fulla hus och är forfarande kultfilmen som får sina fans att klä sig i filmkaraktärernas kläder och ropa ut replikerna. Något som är svårbegripligt. Själva filmen om hur det gick till har sina toppar men också djupa vågdalar. Irriterande och rolig tillika helt enkelt.

Kultfilm på gång. Dave Franco och James Franco t.h. gör huvudrollerna i The Disaster Artist.

Gary Oldman i praktroll som Churchill

Den brittiske skådespelaren Gary Oldman fick till sist en karaktärsroll värdig sitt kunnande som Winston Churchill i filmen Darkest Hour.

Darkest Hour

★★★★★

Regi: Joe Wright.

Manus: Anthony McCarten.

Genre: historiskt drama, biografi.

I huvudrollerna: Gary Oldman, Lily James, Kristin Thomas Scott.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 5 min.

Gary Oldman har visserligen gjort stora roller i filmer som spionthrillern Tinker, Tailor, Soldier, Spy, som korrumperad polis i thrillern Léon och som knarkande weirdo i True Romance, men hans gestaltning av Storbritanniens premiärminister Winston Churchill i början av andra världskriget, då Europas öde hängde på hans beslutsamhet om att inte inleda fredsförhandlingar med Hitler utan hellre kämpa mot synnerligen ojämna odds är en roll som går till historien.

Liksom Colin Firth i filmen The King´s Speech är det huvudpersonen som bär upp handlingen.

Stormig månad

Hitler har anfallit Polen i september 1939 och belägrat Belgien och Nederländerna och fått Frankrike på knä då filmen inleds i maj 1940.

Churchill får en nästan omöjlig sits då han väljs till premiärminister. Den brittiska armén är belägrad i Dunkerque och i krigskabinettet går diskussionens vågor hög om man ska förhandla om fred med den där herr Hitler eller inte. Churchill som går på whisky och cigarrer är impopulär till och med bland sina partikamrater som vill avsätta honom. Filmen handlar om Churchills första stormiga månad vid makten.

Regissören Joe Wright (Atonement, Pride & Prejudice) lyckas skapa spänning och intensitet trots att handlingen nästan uteslutande är förlagd till de politiska environgerna.

Nappatagen mellan Churchill och Viscount Halifax (Stephen Dillane – King Arthur) som inte bara var konservativ premiärministerkandidat till Churchill 1940 utan också inbiten fredsivrare hör till filmens bästa inslag. Men Gary Oldman är otvivelaktigt i sitt esse som gudabenådad talare som får folket och politikerna med sig när han promt vägrar att förhandla med nazisterna.

Hans mimik, lätt sluddriga tal, och allehanda egenheter är inövade till max, vilket gör det till en upplevelse att komma Churchill in på bara livet.

Filmen bjuder också på bra inslag med hans maskinskriverska Elizabeth Layton (Lily James – Cinderella) och hustru Clemmie (Kristin Scott Thomas – The English Patient) för att inte nämna incidenten då premiärministern försvinner för att samtala med folk på tunnelbanan om hur de uppfattar kontroversen kring fred eller krig med Nazityskland.

Om filmen är Gary Oldmans stora succé är hela filmen som helhet en välgjord studie om stämningarna och slitningarna i England då en massiv front av mörka moln fördunklade tillvaron. En parallell film om vad som hände vid Dunkerqe med titeln Dunkirk hade premiär i fjol.

Att Oldman inte kommit lätt undan bevisas av att han under inspelningarna rökte 400 cigarrer och utsattes för nikotinförgiftning och satt i 200 timmar vid maskeringsbordet, enligt uppgifter från tidningen Episodi.

Krigsstämningar. Lily James och Gary Oldman i utmärkta filmen Darkest Hour.

Kidnappningsdrama på halvfart

Ridley Scotts nyaste film All the Money in the World är snyggt gjord och välspelad men intensiteten är knappast den bästa.

All the Money in the World

★★★✩✩

Regi: Ridley Scott.

Manus: David Scarpa, John Pearson.

Genre: biografi, drama.

I huvudrollerna: Michelle Williams, Christopher Plummer, Mark Wahlberg, Charlie Plummer.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 13 min.

När rikemansgossen, 16-åriga John Paul Getty III (Charlie Plummer – King Jack)  kidnappas i Rom 1973 tror sig kidnapparna ha hittat den ultimata penningkvarnen, men icke. Farfadern J. Paul Getty (Christopher Plummer – Syriana) är visserligen världens rikaste man, oljemagnat och konstsamlare, men han är lika skarp i tanken som snål. Ger han efter för den unge Pauls mor Gais (Michelle Williams –  Manchester by the Sea) begäran att hosta upp 17 miljoner dollar finns det tretton andra Getty barnbarn som väntar på att kidnappas.

Den på verkligheten baserade storyn är ett fiktivt drama av en storhet och filmveteran som Ridley Scott (Gladiator, Thelma & Louise, Blade Runner) där händelserna och personerna har existerat. 

Filmen kör lovande igång och thrillern tätnar fint i berättelsen om moderns kamp för att återfå sin son samtidigt som bakgrunden till Gettys förmögenhet och kapitalistiska världsfilosofi får allt tydligare konturer. Men det hamnar grus i maskineriet.

Stormigt

Bland annat har det stormat en hel del kring filmen under inspelningarna och efter premiären.

Kevin Spacey (The Usual Suspects, tv-serien House of Cards) som ursprungligen spelade rollen som gamle J.Paul Getty blev under inspelningarna anklagad för sexuella trakasserier och alla de scener han medverkade i klipptes bort.

I stället trädde veteranskådespelaren Christopher Plummer in och man kan väl säga att det var ett bra beslut för han gör verkligen en helgjuten roll.

Det kan man tyvärr inte säga om Mark Wahlberg som gör rollen som Gettys allt-i-allo med CIA-bakgrund.

Hans roll är påklistrad och ger filmen mycket litet, dessutom hamnade han i sökarljuset för att ha fått 1,5 miljoner dollar extra för scenerna med Christopher Plummer medan Michelle Williams fick under 1.000 dollar för sin extra insats. De må vara att Wahlberg kanske hade ett bättre kontrakt men saken blåstes upp till max, vilket fick Wahlberg att skänka alla 1,5 miljoner till välgörande ändamål, läs: kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier.

Wahlberg som gjort bra roller i filmer som Max Payne och Broken City passar inte in i filmen på samma sätt som de andra. Dessutom blir intensiteten svag och hela kidnappningen mer eller mindre komisk p.g.a. förövarnas klåperier och polisernas bufflighet. Att filmen fick en högre åldersgräns beror nog på scenen där kidnapparna skär av unge Paul Gettys öra och skickar det hem till mamma för att få fart under förhandlingarna om pengar.

Michelle Williams och Cristopher Plummer ser för sin del till att näsan ändå hålls över vattenytan och som dramatisk tidsdokumentär har filmen onekligen något att berätta speciellt för nutida tittare.

Bra byte. Christopher Plummer som ersatte Kevin Spacey gör en utmärkt roll i kidnappningsdramat från 1973, All the Money in the World.

Musikdrama som berör

Paavo Westerbergs debutfilm Violinisten är en utmärkt start på det inhemska filmåret, fylld av skön klassisk musik, drama och ett skådepelararbete på toppnivå.

Violinisten

(Viulisti)

★★★★✩

Regi: Paavo Westerberg.

Manus: Emmi Pesonen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Matleena Kuusniemi, Olavi Uusivirta, Kim Bodnia, Samuli Edelmann.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 5 min.

Det går att skapa spänning utan våld och skottlossning. Det här är utmärkande för Borgåregissören Klaus Härös humanistiskt präglade filmer med ett starkt rättvisepatos liksom också för långfilmsdebutanten Paavo Westerberg i filmen Violinisten.

1973 födde Westerberg är mera känd inom teatern som skådespelare och som manusförfattare i filmer som Fruset land, Frusen stad och tv-serien Jälkilämpö.

Manusskribenten för Violinisten Emmi Pesonen är skådespelare som medverkat i filmerna Pelon maantiede, Joki och Iris. Nu visar hon också att hon behärskar konsten att skriva manus med ett jordnära, naturligt tilltal.

I filmen är Matleena Kuusniemi (Hella W, De mörka fjärilarnas hem) den världsberömda stjärnviolinisten Karin Nordström som råkar ut för en olycka, skadar sin hand, och tvingas fortsätta som violinlärare utanför konsertestraderna. När hon förälskar sig i en av sina elever, den 20 år yngre Antti (Olavi Uusivirta – Ganes, Syysprinssi) blir det början på ett persondrama med allt större insatser på spel.

Karin vill stötta sin unga älskare och lyfter fram honom som solistaspirant i Mendelssohns Violinkonsert i e-moll på en stjärnkonsert i Köpenhamn där hennes tidigare kärlek, den berömda danske dirigenten Björn Darren (Kim Bodnia - bl.a. polis i första säsongen i tv-serien Bron) styr och ställer med pedantisk nit. Snart uppstår det problem, solisten motsvarar inte diregentens förväntningar och problemen tornar upp sig ytterligare när Karins man (Samuli Edelmann – Tie pohjoiseen) och son kommer till Köpenhamn för att följa med violinkonsertens premiär.

Ambitioner och svek

Filmen är en berättelse om konstnärskapets svårighet, om ambitioner, framtidsdrömmar svek och nederlag.

Den är ambitiös, väl berättad och spelad, och påminner mera om en mellaneuropeisk än en finsk film. Det dramatiska inslagen accentueras mot slutet och blir kanske litet väl klichéartade. Men Violinisten lyfter bra fram huvudpersonen Karin, en konstnär med brusten vinge, som gör allt för att fortsätta sin karriär, kosta vad det kosta vill, på sin egen familjs och äktenskapets bekostnad.

Kim Bodnia har den karisma som lyser som starkast men också Kuusniemi och Uusivirta gör rollprestationer som gör att man verkligen känner för filmens vilsna karaktärer och ibland också biter på naglarna i de starka musiksekvenserna med övningarna inför violinkonserten i fokus. Violinisten är ett musikdrama som berör.
Den deltar i Göteborgs internationella filmfestival och tävlar tillsammans med åtta andra nordiska filmer om priset på en miljon svenska kronor (c. 100.000 euro).

Ambitioner som går snett. Kim Bodnia och Matleena Kuusniemi i Paavo Westerbergs starka debutfilm Violinisten.