Protestlysten ung kvinna söker sin plats

Saoirse Ronan är som gjord för rollen som ung protestlysten kvinna på jakt efter sin plats i uppväxtdramat Lady Bird.

Lady Bird

★★★★✩

Regi & manus: Greta Gerwig.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Saoirse Ronan, Timothée Chalamet, Laurie Metcalfe, Tracy Letts.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 33 min.

Christine (Saoirse Ronan –  efter döden-dramat The Lovely Bones, Hanna) heter hon egentligen, men det namnet vill hon absolut inte ha och döper sig i stället till Lady Bird (nyckelpiga). Vi talar om den unga kvinnan från en fattig familj i Sacramento som är filmens centralgestalt.

Det är mycket annat 16-åringen heller inte gillar, såsom hemstaden, det stökiga hemmet där hon bor med sina föräldrar och äldre adopterade bror och flickvän. Samtidigt konfronteras hon med sin sexuella uppväxt, vem hon ska ligga med, vem som är hennes kompis och om hon ska våga söka in på college och gå med i dramaklubben. Det är i den hon blir bekant med stadens mera priviligierade unga samtidigt som hon forsätter att vara bästis med den feta och snälla Julie (Beanie Feldstein - Bad Neighbours 2).

Hemma gnatar Lady Birds mamma, sjuksköterskan Marion (Laurie Metcalf – Scream) på sin dotter i tid och otid medan den jovialiske pappan (Tracy Letts – The Lovers) som blir arbetslös och ibland djupt deprimerad är hennes enda fasta klippa och vän. 

Hörnstenar

Det infekterade mor-dotter förhållandet är en av filmens hörnstenar men på samma gång låter regissören Greta Gerwig, mera känd som skådespelare i bl.a. Woody Allens film To Rome With Love, också det lyhörda, det humoristiska och det genuint humanistiska prägla en film, där skådespelarnas insatser och framför allt Saoirse Ronan är behållningen. Laurie Metcalf i moderns roll är också superb, även Tracy Letts, känd för manuset till skådespelet och filmen Killer Joe, gör en minnesvärd roll.

Lady Bird är framför allt en film med en mycket god stämning, en berättelse där varje skiftning känns verklighetstrogen och den revoltlystna Lady Bird står ut som en frisk och mycket originell fläkt. En feel-good film som aldrig förfaller till billig lösningar.

Mor-dotter förhållande med problem. Saoirse Ronan och Laurie Metcalf lyser i Greta Gerwigs uppväxtdrama Lady Bird.

Svårt att leva utan kärlek

När jakten på det materiella överskuggar allt blir resultatet att de nära och kära hamnar i kläm. Den ryska filmen Saknaden är ett familjedrama men också en avspegling av det moderna ryska samhället.

Saknaden

★★★★✩

Regi: Andrej Zvagintsev.

Manus: Andrej Zvagintsev, Oleg Negin.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Maryana Spivak, Aleksej Rozin, Matvej Novikov.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 7 min.

Ryska filmer hör till ovanligheterna på repertoaren. Andrej Zvagintsev är ingen duvunge utan en av moderna Rysslands stora regissörsnamn, belönad bl.a. för filmen Leviathan.

I Saknaden hammar 12-åriga Alyosha helt i marginalen medan föräldrarna strider och öser okvädningsord över varandra. De har redan bestämt sig för att skiljas och har skon mellan dörren i nya förhållanden.  När Alyosha (Matvej Novikov) under ett häftigt gräl råkar höra att han ska förpassas till en internatskola för att mamman (Maryana  Spivak) inte orkar med honom försvinner han spårlöst. Fadern (Aleksej Rozin) blir lika förtvivlad som modern när sonen inte dyker upp. Polisen kallas in, men tar det mesta med en axelryckning medan en frivilligorganisation specialiserad på försvunna barn däremot sätter alla kutar till i efterforskningarna efter Alyosha.

Dyster och tung

Saknaden är en dyster och tung film. Den koncentrerar sig dels på spaningsarbetet i förfallna hus och obskyra tillhåll, dels på de händelser som ledde till försvinnandet. Här får sig samtliga nära till Alyosha bära hundhuvudet. Modern som själv upplevt ett kärlekslöst förhållande med sin egen mor har gett i arv bara jämmer och elände medan fadern är uppslukad av arbetet.

När mamman råkar säga att hon hellre borde ha gjort abort än behållit sitt misstag till barn vet man att gossen levt under möjligast dåliga hemförhållanden.

Den grå vardagen, tröstlösa betongförstäder och jakten efter pengar och prylar är ju inte obekanta heller i väst, men filmen skärper profilen av ett land där åtminstone vissa människogrupper lever på emotionell svältkost.

De mörka interiörerna och de slitna exteriörerna kombinerade med vackert romantisk pianomusik förstärker stämningen av tröstlöshet. Skådespelararbetet är som vänta av högsta klass.

Lämnad vind för våg. Unga Alyosha (Matvej Novikov) gör ett drastiskt beslut när han inte möter kärlek i sin hemmiljö.

Med människovärdet i fokus

Transkvinnan Marina i Santiago de Chile hamnar i fritt fall i filmen En fantastisk kvinna efter att hennes betydligt äldre sambo Orlando plötsligt dör. Men hon får ingen tid att sörja på grund av att Orlandos släktingar inte accepterar henne.

En fantastisk kvinna

★★★★✩

(Una Mujer Fantastico)

Regi: Sebastián Lelio.

Manus: Sebastián Lelio, Gonzalo Maza.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Daniela Vega, Francisco Reyes.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Avvikande sexualitet i romersk katolskt präglade spansktalande länder har lyfts fram inte minst av spanjoren Pedro Almodóvar i en film som Dålig uppfostran (La mala educacion).

På andra sidan Atlanten har han en själsfrände i den chilenska regissören Sebastián Lelio (Gloria) som med filmen En fantastisk kvinna vunnit ett flertal priser, bl.a. Gold Derby Award 2018. 

Filmen handlar om den unga transkvinnan Marina, spelad av den de facto transkvinnan Daniela Vega, som jobbar på ett café och extraknäcker som krogsångerska samtidigt som hon när planer på att slå igenom som operasångerska. Hon har ett förhållande med den 57-åriga Orlando (Francisco Reyes) men allt går i kras när de firar hennes födelsedag och han plötsligt dör av hjärtinfarkt knall och fall.

Outlevd sorg

Marina drabbas av svår sorg, en känsla hennes omgivning dessvärre inte låter henne leva ut.

I stället utsätts hon för misstankar av polisen, hon förföljs av Orlandos fördomsfulla släktingar och kastas mer eller mindre ut på gatan.

Filmen fokuseras på allas rätt till ett människovärde och är både vacker och stillsam, om också en aning långrandig, i sitt tilltal.

Lyskraftig

Det finstämda och genuina finns hur som helst i det starkaste strålkastarljuset i en film där Daniel Vegas fantastiska lyskraft på vita duken är filmens behållning. Berättelsen delges oss ofta i talande närbilder där storyn sakta får grepp om åskådaren och ruskar om både när det är som obehagligast och som vackrast. Alla har en naturlig önskan att accepteras som vi är.

Trots en dyster grundton slutar filmen i hopp och framtidstro. Daniela Vega som sjunger opera på slutet i filmen använder sig, om någon undrar, av sin egen röst eftersom hon också genomgått utbildning i sång för operascener.

Lyskraft. Daniela Vega i huvudrollen bär filmen En fantastisk kvinna på sina axlar.

Spionthriller formad efter Jennifer Lawrence

Jennifer Lawrence gör att en ganska medelmåttig spionfilm som Red Sparrow höjer sig litet över mängden, men det mesta har vi sett förr.

Red Sparrow

★★★✩✩

Regi: Francis Lawrence.

Manus: Justin Haythe.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Jennifer Lawrence, John Edgerton.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 18 min.

Filmen grundad på Jason Matthews bok handlar om en rysk stjärnballerina, den unga balettdansösen Dominika Egorova (Jennifer Lawrence), som skadar sig under en uppvisning och inte kan dansa mer.

Med en sjuk mor att ta hand om hemma är goda råd dyra men hennes farbror i ryska underrättelseväsendet (Matthias Schoenearts –The Danish Girl) erbjuder eller mera sanningsenligt tvingar henne att  börja i den s.k. ”sparvskolan”, en agentskola, där rekryterna lär sig att förföra och dupera, ljuga – you name it – i akt och mening att luska fram viktig information av motpartens agenter. Motvilligt tar hon emot den kastade handsken alltmedan hon förnedras och förhärdas under ledning av skolans kallhamrade chef (Charlotte Rampling – 45 Years ). Dominikas första uppdrag blir CIA-agenten Nate Nash (John Edgerton – The Great Gatsby) men ingenting går riktigt som förväntat.

Blickfång

Filmen handlar nämligen om svek och dubbelsvek, om tortyr, våld och sex i en skön blandning med Jennifer Lawrence som blickfång. 

Hennes karriär har gått spikrakt uppåt efter att hon fick huvudrollen som Katniss Everdeen i Hunger Games filmerna men hon var verkligen en tillgång redan i debutrollen i filmen Winter´s Bone och i Silver Lining´s Playbook som renderade henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2012 då hon inte var mera än 22 år gammal.

I Red Sparrow visar Lawrence igen att hon kan bära upp en hel film, en film som regissören Francis Lawrence, som gjort ett par av Hunger Games filmerna, får rätt bra marschfart under.

Men ett ibland känns ett tjockt ryskt uttal i en film på engelska och en litet för långdragen handling enerverande. Bland birollsinnehavarna märks två mera karismatiska skådespelare som Jeremy Irons i rollen som rysk general och Ciaran Hinds som högsta spionbossen Zakharov. Det undgår ingen att Red Sparrow är formad efter Jennifer Lawrence och det är ju redan en viss garant för om inte skyhög kvalitet så åtminstone hygglig underhållning.

Blickfång. Spionthrillern Red Sparrow är en film klippt och skuren för Jennifer Lawrence.

Välegisserad mix av svart humor, sorg och ilska

Oscaromsusade filmenThree Billboards Outside Webbing, Missouri är precis så bra som ryktet låtit berätta. En fullständigt oväntad story, bra regi och utmärkt skådespel på alla nivåer gör filmen till en kommande klassiker såsom Fargo.

Three Billboards Outside Webbing, Missouri

★★★★★

Regi & manus: Martin McDonagh.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 56 min.

Och liksom i Fargo är det Frances McDormand, då sheriff i väntans tider, som har en huvudroll i Three Billboards Outside Webbing, Missouri. I Fargo fick hon en Oscar för sin prestation och det skulle inte förvåna om hon upprepar bravaden igen.

Den aktuella filmen i regi av britten Martin McDonagh (In Bruges, Seven Psychopats) är ett drama om en mor, Mildred Hayes, som kämpar för rättvisa. Frustrerad över att polisen i den gudsförgätna hålan Ebbing i amerikans Södern – nej, orten existerar inte – inte lyckats hitta den som mördat och våldtagit hennes dotter köper hon reklamplats på tre stora reklamskyltar utanför staden. Där anklagar hon stadens polischef Chief Willoughby (Woody Harrelson) i tre dräpande meningar för inkompetens och lättja. Han blir naturligtvis mindre glad trots att han förstår Mildreds frustration. Samtidigt polariseras staden i två läger. Polischefen har en egen trogen hejarklack som håller på sin polisiära huvudman, inte minst för att han är döende i cancer. Det blir inte bara upptakten till en krigsföring mellan modern och de flesta andra i det lilla samhället utan orsakar också kedjereaktioner som är helt oförutsebara.

Nya kort

Filmen är en med svart humor kryddad berättelse där korten blandas om många gånger och bl.a. huvudpersonernas personligheter avskalas och förändras under handlingens gång.

Primärt handlar det om en bitter kvinna från arbetarklassen med ett synnerligen fult språkbruk och lika fula metoder, som har det ytterst svårt att acceptera förlusten av sin dotter, samtidigt som hon alltså själv inte är någon ängel, det samma gäller hennes mördade dotter.

Filmens bad cop, hetsporren och rasisten Dixon, spelad av en otroligt bra Sam Rockwell (Seven Psychopats) får småningom allt mer tittarens sympatier över på sin sida. Woody Harrleson gör en av sina bästa roller, nu som pragmatisk polischef med upptornande problem och stort hjärta. Den som såg True Detective tv-seriens första säsong där Harrelson gjorde huvudrollen tillsammans med Matthew McConaughey vet vad Harrelson han går för.

Inte heller birollerna lämnar något övrigt att önska och på den fronten kan också flera Oscars droppa in. Här finns bl.a. poliser, före detta äkta män, mödrar och fruar och rentav en dvärg, som får en att fri- eller ofrivilligt dra på munnen men också våldsverkare av värsta slag.

Hus brinner och knytnävarna är i flitig användning innan något man kunde kalla lugn sänker sig över Ebbing. Missa inte en av vårvinterns bästa filmer. Med sin hotfulla men samtidigt komiskt bitska grundton är den ett paradexempel på underhållning med många bitoner och ett flertal lager.

Kombattanter. Polischefen (Woody Harrelson) och den bittra modern (Frances Mc Dormand) har olika syn på hur man skipar rättvisa.

Kvinnodrama bakom frontens muller

Les Gardiennes är en stilla framflytande, ibland nästan statisk film om franska kvinnor på hemmafronten under första världskriget, vackert fotograferad och med starka rollprestationer.

Les gardiennes

★★★✩✩

Regi: Xavier Beauvois.

Manus; Xavier Beauvois, Marie-Julie Maille.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Nathalia Baye, Laura Smet, Iris Bry.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 18 min.

På franska bondlandet 1915 går livet fram i sin lugna lunk. Kriget ligger långt ifrån vardagen men gör sig ändå påmint, oftast i männens permissioner. Vid fronten krigar nämligen sönerna i familjen Sandrail, Constant (Nicolas Goíraud) och Georges (Cyril Descours) samt svärsonen Clovis (Olivier Rabourdin).

Därför är det kvinnorna i familjen Sandrail under matriarken, järnkvinnan Hortenses (Nathalie Bay) ledning som tvingas slita och släpa med skörd och annat för män lämpad sysselsättning. Hjälp har hon av dottern Solange (Laura Smet) och den unga släktingen Marguerite (Mathilde Viseux). När skördetiden är inne får man hjälp av den unga föräldralösa Francine (debuterande stjärnskottet Iris Bry), som inte oväntat sätter männens känslor i svallning.

Dramat ger nytt liv

Xavier Beauvois (Gudar och människor) har gjort en film som med sina vackra lantliga panoraman och en segdragen handling som kretsar kring årstidernas växlingar kunde ha blivit mycket enformig. Så är det också i början av den litet för långa filmen, men när dramat ger sig till känna och gnistorna börja slå mellan Georges och Francine blir det nytt liv i filmen.

Här blandas olyckliga omständigheter med svek och missförstånd samtidigt som den halsstarriga Hortense, som sätter familjens heder i första rummet, gör ont till värre. Sitt eget strå till stacken bidrar unga män i den amerikanska krigsmakten med, män som väntar på order från högre ort allt medan de fraterniserar med de franska ortsborna, i synnerhet de unga kvinnorna.

Storyn är berättad med stort lugn och omsorg, det för krigsfilmer så vanliga blodet och tumultet är satt på undantag medan det är huvudpersonernas känslor som pulserar under ytan för att ibland komma fram i dagen.

De karismatiska skådespelarna Nathalie Bay och Laura Smet drar en stor del av lasset men visst är det debutanten Iris Bry som med sin lugna, genomträngande rolltolkning gör Les gardiennes till en film man minns.

Lantliga arbeterskor. Hortense (Nathalie Bay) t.h. anställer unga Francine (Iris Bry) som hjälp på den franska lantgården medan männen deltar i första världskriget.

Härlig mix av fantasy och thriller

Den mexikanske regissören Guillermo del Toro visar hur en film ska göras när fantasin inte sätter några gränser. The Shape of Water är en fantastisk mix av thriller, humor och fantasy.

The Shape of Water

★★★★★

Regi: Guillermo del Toro.

Manus: Guillermo del Toro, Vanessa Taylor.

Genre: fantasy, drama, äventyr.

I huvudrollerna: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins, Octavia Spencer.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 4 min.

Oscarsnominerad i flera tunga kategorier såsom bästa film, bästa regi (Guillermo del Toro), bästa manus, bästa kvinnliga skådespelare (Sally Hawkins), bästa manliga biroll (Richard Jenkins), bästa kvinnliga biroll (Octavia Spencer), bästa foto, bästa klippning och bästa musik samt vinnare på Venedigs filmfestival i höstas är The Shape of Water en film som pendlar från det djupt poetiska och känsliga till det extremt våldsamma och blodiga.

Kalla krigets dagar

Förlagd till ett hemligt forskningsinstitut i kalla krigets USA i början på 1960-talet är filmen mättad av en mäktigt tilltalande filmmagi modell del Toro (Pan´s Labyrinth, Pacific Rim) som igen får en att rysa av välbehag.

I filmen är den stumma Elisa (Sally Hawkins – Blue Jasmine, Maudie) städerska på ett topphemligt forskningsinstitut. Kalla krigets vågor slår högt mot himlaranden och vem som helst kan vara en rysk spion. Säkerhetsföreskrifterna är därför rigorösa.

Tillfälligheternas spel gör att Elisa råkar se representanten för en okänd ras, en amfibieman (Doug Jones) i en vattenmonter. Han har hämtats till USA från en dyig flodfåra i Sydamerika och institutets nya säkerhetschef general Richard Strickland (Michael Shannon – The Iceman, Revolutionary Road) pinar och torterar den vackert skimrande och stumma varelsen i den mest sadistiska stil för att få fram om han har några hemligheter. Han har.

Mellan Elisa och varelsen uppstår en själarnas harmoni. Båda är stumma och han ser henne som den hon verkligen är medan hon blir fascinerad av den fiskliknande men också djupt mänskliga varelsen. När hon får veta att han skall dödas bestämmer sig Elisa för att tillsammans med sina vänner, städerskan Zelda (Octavia Spencer – Hidden Figures) och hyresvärden Giles (Richard Jenkins – White House Down) rädda honom. 

Manuset är vattentätt och fyllt av överraskningar, filmmagin alldeles skimrande och vackert fascinerande i en berättelse där fantasin och sagans form möter thrillerns kallhamrade höjdare och underhuggare både på den amerikanska och sovjetiska sidan. En biprodukt är filmens eloge till de första amerikanska musikalerna och dollargrinen på 1960-talet.

Michael Shannon gör ett genomelakt och skakande sadistiskt porträtt av filmens onda amerikan medan ” de goda” Richard Jenkins och Octavia Spencer i de främsta birollerna också har en starkt karisma. Bäst är förstås den brittiska skådespelaren Sally Hawkins i sin stumma roll och det skulle inte förvåna om hon får en Oscarsstatyett i mars.

Gränsöverskridande kärlek. Sally Hawkins fattar tycke för amfibiemannen i Guillermo del Toros fascinerande film The Shape of Water.