Driven av hämndbegär

Nicole Kidman är strykful Los Angelessnut som pinas av sitt förflutna i filmen Destroyer men drivs vidare av rent och skärt hämndbegär.

Destroyer

★★★✩✩

Regi: Karyn Kusama.

Manus: Phil Hay, Matt Manfredi.

Genre: kriminalthriller.

I huvudrollerna: Nicole Kidman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Skådespelare försöker ibland gå över gränserna för att se vart vingarna bär. Det här stämmer bra in på Nicole Kidman som rört sig på ganska säkra domäner hittills men i filmen Destroyer gör en roll man knappast känner igen henne i.

Liksom för att visa att hon är allt annat än ful har filmen tätt återkommande återblickar i en för filmen avgörande story, där den Nicole Kidman vi vant oss vid att se - läs snygg och tilldragande – dominerar.

Erin Bell heter Los Angeles polisen i Karyn Kusamas (Girlfight, Jennifer´s Boy) hårdkokta kriminalthriller med en oslagbar Nicole Kidman i centrum. Hon är ingen vacker syn, ett liv av självförebråelser och alkoholism har satt sina spår: spruckna läppar, blekgrå hy och rödsprängda ögon.

Hus i helvetet

När hon ramlar över en fysionomi från sitt förflutna tar det hus i helvetet. Äntligen har hon chansen att hämnas på de typer som dödade hennes poliskompanjon och fadern till hennes barn i ett lång utdraget undercoverjobb i ett ökenområde i Kalifornien där droger och ond bråd död var vardagsmat och där allt gick fel. I återblickar serveras publiken bit för bit av en märklig story som traumatiserade Erin Bell till den grad att hon förvandlades närapå till zombie.

När skarplägena hopar sig i nutid slår Bell tillbaka och hårt, så att också dagens kriminella med kontakter till fulingarna i det förflutna vet vem som biter skarpast.

Filmen är formsydd för Nicole Kidman och en sannskyldigt utlämnade och skoningslös studie av ett liv som gick fel och där till sist bara hämnden har någon betydelse. Litet sentimentalitet och gammaldags moral finns med i berättelsen om Erins förhållande till sin dotter (Jade Pettyjohn  – School of Rock) som håller på att glida ut i knarkträsket. Om skådespelet är bra håller storyn inte för någon närmare granskning, hämndberättelser finns det nog redan allt för många på vita duken.

Driven av hämnd. Nicole Kidmans liv som polis på dekis beror på händelser i det förflutna.

När drogerna får övertaget

Det är obarmhärtigt att se sitt barn kasta bort livet och låta drogerna ta överhanden. Det handlar filmen Beautiful Boy om, där förhållandet mellan en far och son bildar ramverket.

Beautiful Boy

★★★★✩

Regi: Felix Van Groeningen.

Manus: Felix Van Groeningen, Luke Davies

Genre: drama.

I huvudrollerna: Timothée Chalamet, Steve Carell.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t.

Filmen präglas av realism och osentimentalitet, men så är regissören Felix Van Groeningen också belgare som här gör engelskspråkig filmdebut.

Nic Sheff (Timothée Chalamet) är son till den väletablerade journalisten Davis Sheff (Steve Carell).  Förhållandet mellan dem är ypperligt, sonens skolgång går som på räls. Så fortsätter det tills Nic komne upp i tonåren och röker sin första joint. Därefter är livet en enda kamp och berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Redan tidigt in i filmen följer vi fadern som i hällregn hittar sin son på en bakgård i staden San Francisco fullpumpad med narkotika. Därefter blir det tillbakablickar med större eller mindre hjärtknip, återblickar som sakta segar sig framåt till filmens nutid.

Tragiskt

Beautiful Boy är en tragisk berättelse om hur drogerna förstör allt i livet, banden till familjen och alla Nic kommer i kontakt med.

Samtidigt är det en human och varm berättelse om kärlek och lojalitet mellan far och son. Frågan man ställer sig är hur långt man ska gå för att hjälpa någon? Pappan gör precis allt för att finnas till hands, han gör research om droger, skickar sonen på rehab, men räcker det till? Är föräldrarna skyldiga, är det narkotikamissbrukaren eller vem?

Filmen grundar sig på David Sheffs självbiografiska böcker om sonens helvete, vilket delvis förklarar mammans ringa andel i handlingen, vilket delvis förbryllar. 

Steve Carell som lyst i en mängd seriösa flimer, nu senast i Vice gör igen ett ytterst fint rollporträtt. Men det är unga Timothée Chalamet, som fick mycket beröm och en Oscarnominering redan för rollen i filmen Call Me By Your Name som är fixstjärnan som med små medel och dramatik då det krävs är behållningen i Beautiful Boy.

Mellan hopp och förtvivlan. Steve Carell t.h. och Timothée Chalamet i filmen Beautiful Boy.

Roligt om intrigerande gunstlingar

Grekiska regissören Yorgos Lanthimos (The Lobster) knäpper ordentligt den dekadenta engelska 1700-talsmonarkin på fingrarna i den med svart humor kryddade tragikomiska storyn The Favourite.

The Favourite

★★★★✩

Regi: Yorgos Lanthimos.

Manus: Deborah Davis, Tony McNamara.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Olivia Colman, Emma Stone, Rachel Weisz.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t.

Filmen med 10 Oscarsnomineringar skyr inga medel för att roa och uppröra. Dekadens, sex och allmän smuts och lortighet erbjuds i rikliga mängder i denna tillspetsade historiebeskrivning av Anna av Storbritannien; Anna Stuart, och hennes krig mot Frankrike och hovintriger i början på 1700-talet.

Anna (Olivia Colman – The Lobster) regerar 1665-1714 över Storbritannien, Skottland och Irland, delvis med hjälp av sin högra hand, Lady Sarah (Rachel Weisz – The Constant Gardener), dvs. Sarah Churchill, hon som var hovdam för drottningen, och genom gunstlingsskap i praktiken regerade över landet.

När vänskapsrelationen bröts 1711 gick det antagligen inte till som i filmen, där Sarahs kusin Abigail (Emma Stone – La La Land) av en slump kommer till slottet på jakt efter arbete. Någon köksa blir hon ändå inte utan genom förslagenhet och intriger ligger hon snart i drottningens säng och låter köttets lustar leva ut, en syssla som Sarah skött till full tillfredsställelse före det.

Kamp

Det blir en kamp på kniven mellan den detroniserade gunstlingen och den nya, ett smutsigt lesbiskt triangeldrama utspelat mot hovets enfaldiga marionetter. Den här filmen är verkligen kvinnornas medan männen körs över så det sjunger i rälsen.

Anna var en tragisk figur som miste 17 barn och ersatte dem med med sina nya ”barn” 17 kaniner. Hon var därtill en frossare som åt tills hon kräktes och naturligtvis fick opasslig mage liksom gikt och som roade sig med tävlingar där ankor vaggade i kapp på hovparketten.

Bräcklig, med dålig mage och kraftiga svängningar i humöret blev hon en opålitlig person att behaga för vem som helst, vilket både Sarah och Abigail får erfara.

De tre huvudpersonerna gör filmen. Rachel Weisz har den elakaste rollen, utförd med bravur när hon kall och beräknande intrigerar mot Abigail. Och Emma Stone är inte sämre, när hon fattar galoppen, för att inte tala om den för mig tidigare obekanta Olivia Colman som är navet i berättelsen.

The Favourite är en sarkastisk, underhållande och spetsfundig historia. Man kan också se den som ett urflippat dramatiserat kostymdrama, där fina kameravinklar, grodlinsperspektiv och en raffinerad epoktrogen musik ger goda bakgrundsvibrationer.

Ohelig trio. Drottning Anna (Olivia Coleman) med nya gunstlingen Abigail (Emma Stone) t.v och den detroniserade Lady Sarah (Rachel Weisz).

Makt som förblindar

Dramakomedin Vice lyfter fram gråsuggan Dick Cheney som nästlade in sig i den amerikanska utrikespolitiken utan att sky några medel.

Vice

★★★★✩

Regi & manus: Adam McKay.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Christian Bale, Amy Adams, Steve Carell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 13 minuter.

Dick Cheney var för många helt okänd. Han höll sig i bakgrunden men drevs av en obotlig makthunger. Filmen av regissören till The Big  Short, Adam McKay, tyder på att det var han som mer eller mindre var spindeln i nätet i USA under George W Bush presidentskap då Twin Towers och 9/11 blev benämningar som sitter kvar ännu i dag och då Irakkriget startades under falska premisser.

Den grå bakgrundsmannen tog för sig av makten, påhejdad av sin hustru Lynne, som tolkas superbt av Christian Bale och Amy Adams.

Valde rätt

Filmen går tillbaka till Cheneys vilda ungdomstid med krogslagsmål, suspendering från universitetet och en rattfylla hemma i Wyoming 1962. Det får hans fästmö Lynne att ställa ett ultimatum: att välja mellan henne och en stabil framtid eller fortsätta att rumla på. Cheney väljer och han väljer rätt. 1964 gifter han sig och karriären slutar som vicepresident.

Dick Cheney arbetade målmedvetet upp sig, först som stöd för Richard Nixon, sedan för den slipade Donald Rumsfeld (Steve Carell), impopulär utrikesminister under Bushs den yngres presidentperiod. Han handplockas till administrationen av presidenten då han är vd för oljebolaget Haliburton, som gör feta kontrakt med USA då landet invaderar Irak under premissen att Saddam Hussein har massförstörelsevapen. Snart är han George W Bushs (Sam Rockwell) högra hand och vice president och tar rentav befälet över presidentens stab under attacken på tvillingtornen. Att Cheney också var drivkraften bakom attacken på Irak står utom allt tvivel. Åtminstone enligt filmens version av makt och maktmissbruk.

Filmen visar också på Cheneys kärlek till släkt och familj och han har litet oväntat också överseende med en lesbisk dotter.

Kameleonten Bale

Christian Bale är den stora kameleonten inom amerikansk film och kan äta upp eller banta ned sig sådär 20-30 kg vid behov. Han har lyst i filmer som Maskinisten, Batman och American Hustle och gör igen en stor roll. Också Amy Adams som uppträtt i American Hustle och Arrival gör en anmärkningsvärd bra roll. Samma gäller Steve Carell (Get Smart, The Big Short) som visar att han kan annat än att spela i komedier, liksom Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri). 

Filmen har en svart humor men dess egentliga behållning är att lyfta fram ruttenheten i världens största demokrati, vilket torde tilltala liberaler och reta konservativa.

I maktens korridorer. Christian Bale som Dick Cheney och Amy Adams som hans hustru Lynne i filmen Vice.

Pengar är inte allt

Clint Eastwood är tillbaka i filmen The Mule där han gör en ensam, fattig 90-årig pensionär och Koreakrigsveteran i USA som blir knarkkurir för mexikanska maffian.

The Mule

★★★✩✩

Regi: Clint Eastwood.

Manus: Sam Dolnick.

Genre: dramathriller.

I huvudrollerna: Clint Eastwood, Bradley Cooper.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Den som i likhet med undertecknad trodde att Clint Eastwood skulle lägga av med Gran Torino 2008 tog fel. Efter det har han hunnit regissera bl.a. J. Edgar, American Sniper, 15:17 Paris och nu alltså The Mule.

Filmen är skräddarsydd för den 88-årige veteranen, vars glansdagar på vita duken lämpligen visas som bäst på tv i serien med Sergio Leones spagettiwesterns.

The Mule handlar om den gamle bitvargen som tiden kört förbi och som hankat sig fram som trädgårdsmästare med blommor som specialitet. Familjerelationerna har gått i stå och bland släkten är han en illa sedd gäst jämfört med den charm han lyckas trolla fram på blomsterseminarier- och mässor, där han ofta belönats för sina insatser. När han glömmer dotterdotterns (Taissa Farmiga – The Final Girls) bröllop blir han definitivt persona non grata för både dottern (Alison Eastwood – Midnight in the Garden of Good and Evil) och hustrun (Dianne West – The Birdcage).

Pengarna håller dessutom på att sina, och huset är satt i utmätning, när han mot all förmodan får ett erbjudande av en mexikansk drogkartell att leverera knark med sina gamla utslitna pick-up. Det är hans prickfria insatser som chaufför som ger honom chansen att komma upp ur fattigdomsträsket och köra knark från södra till norra Illinois.

Falsk lyster

Den första körningen blir snabbt flera och snart badar gamlingen i pengar samtidigt som också banden med släkten och de nära och kära förbättras medan hustrun blir sjuk och snabbt hamnar i ett allt sämre skick. Det får honom att inse att familjen är det viktigaste, men då har redan en specialagent från DEA (Drug Enforcement Administration), spelad av Bradley Cooper (A Star is Born), fått upp ögonen för den så kallade mulan som lämnar stora laster kokain efter sig i Illinois.

Filmen rör sig i samma själslandskap som Klaus Härös film Okänd mästare, dvs. också en film där personrelationerna väger tyngst här i livet, inte pengar och tomt glitter.

The Mule grundar sig på en sann historia om Leo Sharp som år 2011 anhölls av DEA-agenten Jeff Moore. När filmrättigheterna hamnade i rätt händer och Clint Eastwood kopplades in blev resultatet en ganska förväntad men ändå en rätt bra, gammaldags hederlig film med spänning och inte så litet känslosamhet på gränsen till det sliskiga. The Mule ledsagas också av bra countrymusik medan Andy Garcia (Godfather 3) överraskar maskerad till oigenkännlighet i birollen som knarkbaron.

Far och dotter. Clint Eastwood och dottern Alison spelar också far och dotter i den verklighetsbaserade dramathrillern The Mule.

När substansen finns i personrelationerna

Klaus Härös varma människosyn lyser igenom också i Borgåregissörens sjätte långfilm Okänd mästare.

Okänd mästare

★★★★✩

Regi: Klaus Härö.

Manus: Anna Heinämaa.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Heikki Nousiainen, Pirjo Lonka, Amos Brotherus.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 35 min.

Klaus Härö är en driven berättare i bilder. Han är noggrann, systematisk, kunnig, antagligen också petig och gammaldags i ordets bästa betydelse eftersom han gör konventionellt drama där stora saker lyfts fram ur den lilla människans synvinkel.

Dessutom är han en filmskapare som förlitar sig på bildberättelsens magi. Härö om någon har insett hur man skapar filmkonst av en okomplicerad, vardagsnära historia utan att luta sig mot våld eller andra excesser. Det innebär att hans filmer oberoende av tema har en själslig kontaktyta till Aki Kaurismäkis vänliga, människonära filmer. Härös filmer har med andra ord en substans och bär på ett budskap man kunde kalla kristet eller åtminstone humanistiskt. 

Ofta handlar filmerna om små människor som hamnar i kläm i ett samhällsmaskineri utan heder eller samvete. Vi såg det i debutfilmen Elina – som om jag inte fanns 2002, i Den nya människan och i Post till pastor Jakob. Tematiken glimtade också till i Härös mest sentimentala film Den bästa av mödrar, medan han slog an ett av thrillerns mera staccatobetonade ackord i senaste filmen Fäktaren.

Hägrande dröm

Okänd mästare är berättelsen om den gamle konsthandlaren Olavi Launio (Heikki Nousiainen – Post till pastor Jakob) som redan för många år tillbaka passerat pensionsstrecket. I tider då konstauktioner bedrivs allt mer på internet går affärerna för Olavi allt sämre. Därför drömmer han om en sista stor affär, ett klipp som skulle ge guldkant åt åderdomen, innan han för gott slår igen dörrarna till sitt lilla företag på Bulevarden i Helsingfors.

Olavi hamnar mot sin vilja att låta dottersonen, tonåringen Otto (Amos Brotherus) arbeta som prao i sin affär då drömmen med ens börjar gå i uppfyllelse. Att det här sker mot bakgrunden av en surnad familjerelation med enda dottern Lea (Pirjo Lonka) som han mist kontakten med och aldrig räckt en hjälpande hand till, komplicerar det mesta.

Hur som helst hittar Olavi på en auktion tillsammans med Otto en dyrgrip av en ”okänd mästare” som får alla alarmklockor att ringa. Ottos detektivarbete om målningens härkomst förstärker både släktgemenskapen och leder till en spännande budgivning med höga odds.

I de bästa av världar kan Olavi se fram emot ett kap som renderar honom pengar i hundratusen euros klassen, i synnerhet som en svensk köpare visat intresse för målningen.

När ödet, eller mera bestämt snikna och ohederliga affärskumpaner, blandar sig i leken mäts både Olavis förmåga att spela högt och vad han tillmäter de familjerelationer han själv på grund av snålhet och oförstånd låtit gå i kras.

Berörande

Huvudrollsinnehavarna med Heikki Nousiainen i spetsen gör fina rollporträtt. För filmens humor står Otto vars uppdaterade idévärld står i stark kontrast mot huvudpersonens långsamma vardagslunk anno dazumal.

Okänd mästare är igen en för Klaus Härö typiskt berörande film.I motsats till dagens ofta överlånga filmer ringar den på drygt en och en halv timme, lågmält men med eftertryck, in söndriga familjerelationer, konstens mångfacetterade värld och småföretagsamhetens problematik.

Det sävliga tempot kompar visserligen bra berättelsen men en gnutta mera fart i handlingen hade inte skadat. Fotot med kontraster mellan ett gammalt och ett nytt Helsingfors ger filmen ett extra symboliskt djupvärde.

Något stort på spåren. Konsthandlaren Olavi (Heikki Nousiainen) och dottersonen Otto (Amos Brotherus) har hittat en målning som får alarmklockorna att ringa.

Liten ren på stort äventyr

Den nyaste inhemska djur— och naturfilmen, om renkalven Ailos första år, är som väntat bländande fint fotograferad och ger tittaren en unik inblick i Lapplands flora och fauna under de fyra årstiderna. Den är fotograferad i finska och norska Lappland.

Lilla AIlos stora äventyr

(Ailo - pienen poron suuri seikkailu)

★★★★✩

Regi & manus: Guillaume Maidatchevsky.

Foto: Daniel Meyer, Teemu Liakka.

Berättare: Peter Franzén.

Genre: naturfilm.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 25 min.

Med vetskap om att producenten är MRP Matila Röhr Productions, bolaget som stått bakom andra fina naturfilmer som Sagan om skogen och Sagan om sjön (Järven tarina, Metsän tarina) kunde man visserligen vänta sig något extra. Samma herrar, Röhr & Matila hämtade för övrigt också Bio Rex till Borgå.

Unik

Det som gör filmen unik är att man väntat tålmodigt bakom kameran för att kunna fånga djur som iller, järv, björn, varg, hare, ekorre och ett flertal fåglar, på ett sätt som gör att de finns med som en självklar och naturlig del av handlingen.

Och den börjar när lilla Ainos mamma avviker från renflocken och föder sin lilla pojkkalv mitt i vildmarken då vintern sakta håller på att övergå i vår och renarna är som mest sårbara. Nu gäller det att hitta en bar fläck, att hämta sig, och sedan ta fast flocken. Det här är lättare sagt än gjort då Ailo, bara fem dagar gammal, på vingliga ben tvingas ta sig fram fram i djup snö och simma över strida små floder innan man kommer i säkerhet fram till den övriga renhjorden.

Spänning och humor

Fortsättningen är en berättelse om Ailos och renflockens vandring efter föda men också om deras flykt undan vargar och efterhängsna järvar och hur naturens hårda lagar gäller också i vildmarken för att inte tala om uppe på kalfjället i pinande blåst och kyla.

Roliga detaljer med en iller, lämlar, en hare och fjälluggla i blickpunkten lättar upp stämningen i den dramatiserade livefilmatiseringen som minsann inte saknar spänning. Den lätt romantiska touchen påminner rentav om filmen Bambi, råddjuret som växer upp från liten kid till kantänka Skogens konung.

Naturfilmatiseringen är andäktigt vacker, inte minst då man i flygfotografering pejlar in Lapplands undersköna vidder i vinter-, höst- och sommarskrud. En av fotograferna är Borgåbon Teemu Liakka som igen visar framfötterna tillsammans med kollegan Daniel Meyer. 

Liten blir stor. Berättelsen om renen Ainos första år är en kombination av livedrama och skön natur uppe i Lappland.