Döingarna kryper fram

När jordens axel ruckas tar det hus i helvetet. Döingarna kryper fram ur sina gravar och snart är den lilla staden Centerville full av zombier i filmen The Dead Don´t Die.

The Dead Don´t Die

✮✮✩✩✩

Regi & manus: Jim Jarmusch.

Genre: skräckkomedi.

I huvudrollen: Bill Murray, Adam Driver.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 45 min.

Jim Jarmusch har varit ute på vandring med halvdöda weirdos tidigare i filmen Only Lovers Left Alive. Till en mindre kontroversiell film hör Jarmuschs Broken Flowers med hans standardskådespelare, minimalisten Bill Murray (Lost in Translation).

Han återfinns i The Dead Don´t Die som sheriff i den småsömniga staden Centerville där han med vicesheriffen Adam Driver (BlacKkKlansman) inser att något håller på att gå över styr. Det är ljust långt in på natten och tv-sändingarna och internet har svårigheter att nå fram till abbonnenterna. Djuren beter sig också märkligt men det är bara första strofen i en dödens sång där människorna i Centerville utsätts för attacker av vingliga, framhasande döda som har smak på människokött.

Satir och kritik

Det är en satir och samhällskritik mot kapitalismen Jim Jarmusch dukar upp, en dyster story med mycket svart humor, där vicesheriffen Ronnie Peterson (Driver) om och om igen utbrister, att det här kommer inte att sluta bra, och karlsloken har fanken så rätt.

Den enda som tycks ha litet hum om vad som pågår är eremiten Bob (Tom Waits – Seven Psychopats) som med kikare håller koll på läget, anklagad för att ha stulit höns av bonden Frank Miller (Steve Buscemi – Fargo, Reservoir Dogs). 

Filmen är för långsam och repetativ för att engagera i högre grad, men den har sina stunder då den svarta humorn ges fria tyglar. Persongalleriet är också rätt festligt med Bill Murray Tom Waits, Adam Driver och Tilda Swinton (We Need to Talk About Kevin, Only Lovers Left Alive) som samuraisvingande skotsk begravningsentreprenör i högsätet. 

Filmtiteln är rätt svag, de döda dör förvisso men då ska de halshuggas eller få huvudet bortskjutet. Det räcker långt men inte ända fram.

Sheriffer i trångmål. Bill Murray, Chloë Sevigny och Adam Driver i filmen The Dead Don´t Die. 

Till friheten i ballong

Tyska demokratiska republiken (DDR) var ett bestialiskt samhälle där kommunismen förverkligades med tysk effektivitet. Många sökte sig till friheten och filmen Flykten från DDR är en spännande historia om två familjer som sökte sig över till dåtida Västtyskland.

Flykten från DDR

✮✮✮✩✩

Regi: Michael Herbig.

Manus: Kit Hopkins.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna Friedrich Mücke, Karoline Schuch.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 5 min.

Filmen är intressant, både som verklighetsbaserad historisk markör och för att det är sparsamt med tyska filmer på våra biografer.

DDR som på marxistisk-leninisisk grund begränsade medborgarnas liv i 41 år med säkerhetstjänsten Stasis goda minne upplöstes i och med murens fall 1990. Oliktänkare var klassfiender och det gällde naturligtvis också de som ville fly från landet.

Två familjer i elden

Filmen koncentrerar sig på två familjer under DDR:s 30-årsjubileumsår 1979 i lilla staden Pößneck när gränsen till Bayern. Inledningsvis är det en familj som i hemlighet syr tyg till en luftballong och med pappa, mamma och två barn flyger mot gränsen, men försöket misslyckas.

Som genom ett under klarar de av att ta sig tillbaka utan att bli fast och alla faller i resignation. Tills grannfamiljen ansluter sig och man gör ett nytt försök med nya krafter, starkare tyger och större ballongkorg.

Förberedelserna blir en klappjakt med tiden för överstelöjtnant Seidel (Thomas Kretschmann) vid Stasi är avhopparna på spåren och snaran kring halsen böjar strama åt. 

Filmen ger en god tidsbild av DDR både vad handling, exteriörer och interiörer beträffar, men man undgår inte klichéer och filmen är aningen för lång. Huvudrollsinnehavarna Friedrich Mücke, Karoline Schuch, m.fl. spelar trovärdigt och som helhet är filmen både underhållande och välgjord. Regissören Michael Herbig är en mera okänd förmåga utanför Tyskland, känd bl.a. för tv-serier och filmen Buddy.

Ballongbestyr. Välgjord tysk film om två familjers flykt från DDR 1979.

Litet annorlunda Tarantinofilm

Det splatterartade våldet lyser nästan helt med sin frånvaro i Quentin Tarantinos nya film Once Upon a Time…in Hollywood, men mot slutet går han in på kända vägar.

Once Upon a Time… in Hollywood

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Quentin Tarantino.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 42 min.

Sin vana trogen har Tarantino skrivit såväl manus som regisserat sin filmnyhet. Det garanterar fria händer och gör att stuket blir de tarantinoskt riktiga, en konstform i eget slag.

Filmen är förlagd till slutet av den klassiska Hollywoodfilmens guldera 1969, året då Sharon Tate brutalt mördades av hippier påverkade av Charles Manson.

Bugning

Början och en god bit in i filmen bugar sig ändå regissören på ett slappt humoristiskt sätt åt Hollywood, närmare bestämt drömfabrikens plattare film- och tv-produktioner. I huvudrollerna har vi den bleknade tv-skådisen Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman, chaufför och allt i allo, Cliff Booth (Brad Pitt). Rick hankar sig fram i en urusel västern tv-serie i rollen som avsnittens bad guy, han som alltid får på käften, medan han drömmer om ett sista lyft mot stjärnorna. Cliff finns med som stöd och någon att luta sig emot när känslorna tar överhand.

Förändring

Filmens karaktär förändrar sig när ett gäng hippier dyker upp i grannskapet, där en av Ricks grannar verkligen är Sharon Tate (Margot Robbie – The Wolf of Wall Street) och blir riktigt spännande. Men liksom i Inglorious Basterds skriver Tarantino om historien och gör det mycket bra. Det blir våld men det finns humor med.

Filmen är väldigt snyggt fotograferad både beträffande interiör, klädsel och atmosfär. Att låta DiCaprio och Pitt spela mot varandra för första gången är ett smart drag, båda är charmigt kunniga på eget sätt. Litet väl tjock är att lyfta fram Al Pacino som affischnamn i en biroll som inte har så värst mycket med intrigen att göra, men låt gå.

Filmen är bra, utan att vara den bästa av Quentin Tarantinos skapelser. Som tidsdokument är den som bäst och visst får man både skratta och bita på naglarna.

Känd trio. Brad Pitt, Leonardo DiCaprio och Al Pacino i Tarantinos nyaste film Once Upon a Time…in Hollywood.

Bitsk satir med Emma Thompson

När tittarsiffrorna börjar dala är goda råd dyra för den legendariska ståuppkomikern Katherine Newberry (Emma Thompson) i den bitska satiren Late Night.

Late Night

✮✮✮✮✩

Regi: Nisha Ganatra.

Manus: Mindy Kaling.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Emma Thompson, Mindy Kaling.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 42 min.

USA är talkshowernas förlovade land och i den fiktiva filmen i kanadensiskan Nisha Ganatras (Code Academy) välgjorda regi riktas rampluset på den enda kvinnliga ledaren för sin egen talkshow Katherine Newberry, en populär show som hon dragit i åratal. 

Men någonting är fel, populariteten sackar, skämten har mist sin udd och chefen för produktionsbolaget (Amy Ryan – Birdman) funderar på att byta ut Katherine mot ett nytt manligt ansikte. Problemen är många, inte minst det faktum att Katherine lär hata kvinnor och är permanent deprimerad. Det har gjort henne till en satmara som hennes team av manusförfattare både fruktar och beundrar.

Nytt blod

När nykomlingen Molly (Mindy Kaling) hamnar med i teamet av en slump börjar nya vindar blåsa in i det unkna kollektivet. 

Molly saknar erfarenhet men hon vågar kritisera och säga emot, vilket får en förvånad Katherina ur balans. Har hon rätt, har hon litat för mycket på gamla meriter och hamnat ur led med tiden?

Skriv upp att så är fallet och resten är en askungesaga med förväntade inslag, vilket ändå vägs upp av i synnerhet EmmaThompsons bländande skådespel. Den brittiska skådespelaren har lyst i produktioner som Remains of the Day, Howards End och Love Actually och hon lyckas göra sin fräna personlighet både skör och utsatt. Dessutom är hennes ståuppkomik av hög klass. Bra flankstöd har hon av Mindy Kaling (Disgust, The Five Year Engagement) samt britten John Lithgow (Kinsey) som hennes man. 

Några onödiga sidospår kunde ha lämnats bort men som helhet är Late Night god underhållning som fungerar utan varken våld, biljakter eller explosioner.

Duo med rätt personkemi. Mindy Kaling och Emma Thompson övertygar i filmen Late Night.

Skräck i midnattssolens sken

Det är inte alltid natten som är hemvist för hemsökelser och skräck. Det bevisar Ari Aster i sin andra skräckfilm Midsommar efter kritikerrosade Herediarity från i fjol.

Midsommar

✮✮✮✩✩

Manus & regi: Ari Aster.

Genre: skräck, drama.

I huvudrollerna: Florence Pugh, Jack Reynor.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 28 min.

Filmen ineds med en chock när collegestuderande Dani inte får kontakt med sina föräldrar och deprimerade syster. Pojkvännen Christian (Jack Reynor) försöker trösta och övertyga henne så gott han kan allt är ok. Men det är det inte. Det värsta som kan hända är ett faktum.

Med detta grava trauma under västen reser det unga paret till Hårgas i svenska Hälsingland med en grupp andra amerikanska ungdomar för att fira midsommar. Några i gruppen är antropologer som vill syna svensk bondkultur från förr närmare i sömmarna. Deras önskan går i uppfyllelse till brädden.

Vänliga människor i vita fotsida kläder möter dem och det är skratt och glädje tills tumstocken vrids om första gången. Det sker när ett gammalt par kastar sig ner för ättestupet och gästerna får maten i halsen. Sedan blir allt bara värre, folk försvinner oförklarligt, det bjuds på hallucigena drycker som bordsdricka när festen kör igång och snart börjar sanningen gå upp för ungdomarna. De är inbjudna i ett enda och hårresande syfte, läs blodsoffer och annat skrymt. 

Fint foto

Filmen är utmärkt väl fotograferad, här finns skruvat sneda timmerstugor med traditionsmålningar på väggarna, unga flickor dansar om i sommarnatten, majstången står ännu rest men de vänliga gesterna byts sakteliga ut till direkta kommandon och verkligheten blir en pina.

Filmen är alltför lång och drar både iväg i olika riktningar och kommer alltför sällan till skott. Någon egentlig skräck kan man knappast tala om, det är obehagligheter i parti och minut man trakteras med. Rollistan är befolkad med såväl amerikanska 

som svenska skådespelare, av vilka de svenska är bättre med undantag för Florence Pugh (The Commuter) i rollen som Dani, som håller stilen filmen igenom.

Någon stor skräckfilm är Midsommar inte i motsats till Herediarity men den som gillar det perverterade, det sjukt skruvade och det bisarra i sektväsendet har en hel del att hämta av  filmen.

Blodbesudlad midsommar. Ari Aster tar tittaren till svenska Hälsingland i sin andra skräckfilm Midsommar.

Musikkomedi om världen utan The Beatles

The Fab Four förändrade popmusiken på ett revolutionerande sätt. Men hur skulle världen ha sett ut utan The Beatles? Filmen Yesterday har svaret.

Yesterday

✮✮✮✮✩

Regi: Danny Boyle.

Manus: Richard Curtis.

Genre: musikkomedi, fantasi.

I huvudrollerna: Himesh Patel, Lily James.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 56 min.

Filmen är en hyllning till The Beatles musik och visar hela bredden bandet kom upp till. Både musikaliskt och textmässigt. Som drama vilar filmen ändå på gungfly om det inte hade varit två av filmvärldens giganter som står för regi och manus.

Regissören Danny Boyle med filmer som Trainspotting och Slumdog Millionaires slår här ihop påsarna med manusgeniet Richard Curtis (Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning) och det börjar hända saker.

Filmen handlar om den unga wannabe musikern Jack (Himesh Patel – My Pure Land) som spelar för en ointresserad publik och i tomma tält och är på väg att ge upp. Bara hans manager Ellie (Lily James – Cinderella) och några vänner tror på honom. 

Sedan blir han påkörd på sin cykel i natten samtidigt som ett globalt elavbrott äger rum en kort stund. När han vaknar upp märker han att ingen utom han själv känner till The Beatles. Han börjar uppträda med deras låtar, börjande med Yesterday, och visst –  folk börjar spetsa öronen. Speciellt den världskända musikern Ed Sheeran, spelad av sig själv, faller direkt i farstun, och världssuccén är ett faktum. Alla hyllar honom som en enastående musik- och låtskrivare.

Stickspår

Samtidigt som musiken med idel kända Beatleslåtar är filmens clou viker den tidvis in på ett romantiskt stickspår, befolkat av Jack och Ellie, vilket ställvis tar över och blir huvudspår.

Också Jacks onda samvete ömmar p.g.a. att han fuskar med låtarnas ursprung och man bara väntar på själva upplösningen. Den tillfredsställer knappast, men det gör inte så mycket. Yesterday är en harmlös men samtidigt avväpnande fin musikfilm som flyger högt på The Beatles musik och hyggligt skådespel. Det räcker till.

Här rockas det loss. Jack (Himesh Patel) i låten Help.

Igen en musikfilmpärla

Den tredje musikfimen inom ett halvt år, nu om Elton John, överraskar stort och i positiv mening.

Rocketman

✮✮✮✮✩

Regi: Dexter Fletcher.

Manus: Lee Hall.

Genre: musikfilm, biografiskt drama.

I huvudrollerna: Taron Egerton, Jamie Bell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Jag drog mig för att se filmen, Elton John var visserligen en bra musiker och fin pianist men inte någon storfavorit, men efter att ha sett Rocketman är det bara att flaga vitt.

Efter A Star is Born och Bohemian Rhapsody är resultatet att den aktuella placerar sig mitt emellan de två förstnämnda, med Bohemian Rhapsodhy fortfarande på förarplats.

Rocketman sträcker sig från Elton Johns barndom fram till genombrottet 1970 med Your Song och ungefär halva karriären. Elton John var en av de populäraste och mest förtjänande rockartisten under 1970-talet. Filmen börjar när popartisten med de galna scenkläderna och de tusentals vrickade glasögonen i full konsertutstyrsel besöker ett AA-möte och där bekänner att han är alkoholist, kokainist och sexberoende. Därefter rullas livet upp via återblickar.

Hemsk

Barndomen är hemsk. Både den från kriget traumatiserade fadern (Steven Mackintosh) och modern (Bryce Dallas Howard) är kalla, känslolösa och har inget som ens liknar kärlek att erbjuda.

Det är mormodern (Gemma Jones) som inser hans musikaliska begåvning och får honom att söka in till kungliga musikakademin i London. Därefter blir det spelningar i olika band tills han slår igenom i USA på rockklubben Troubadour i Los Angeles och det med besked.

Djupdykning 

Elton John inser redan tidigt att han är gay men när miljonerna börjar strömma in gifter han sig med en kvinna av bara farten, men det är en parentes.

Samtidigt bara växer svansen av rövslickare och festprissar som passar på att leva ljuva livet gratis på vilda fester i hans många hus, där allt är tillåtet. Djupdykningen från struttande men välsjungande diva till drogberoende självmordsbenäget popvrak berättas utan krusiduller, kvar finns till sist endast den fortfarande blyga killen vars känsloliv aldrig fick chansen att utveckla sig. Tills det vänder.

Förhållandena mellan Elton och hans homosexuella och destruktiva manager (Richard Madden) och lojala textskrivarkompis Bernie Taupin (Jamie Bell) ger regissören Dexter Fletchers (Eddie the Eagle) film större djup.

Taran Egerton (Eddie the Eagle) i huvudrollen är fantastiskt bra och sjunger alla låtarna själv. Filmen är gjord som en musikal där sanningen fått ge utrymme åt fantasin, men den känns trovärdig och helgjuten i alla fall.

Musikalscenerna och showerna som blommar upp på gator och i konsertsalar är filmens utropstecken och bara showen kring Crocodile Rock gör Rocketman sevärd, för att inte tala om de många andra kända och mindre kända låtar (Goodbye Yellowbrick Road, Breaking My Heart).

Musikalisk fantasi med klös. Filmen Rocketman är musik, show och biografi på ett helgjutet sätt.