Kanske i nästa liv

Koreansk-kanadensiska debutregissören Celine Songs i många avseende självbiografiska film Past Lives är en sympatisk och välgjord historia om två unga koreaner som var vänner under barndomen och efter en lång tid möts igen i New York.

Past Lives

4/5

Regi & manus: Celine Song

Genre: persondrama.

I huvudrollerna: Greta Lee, Tee Yoo. John Magaro.

Barntillåten.

Speltid: 1t 45 min.

I början av filmen sitter två män och en kvinna vid en bardisk i New York. En utomstående iakttagare undrar hur de hör ihop. Det visar sig var så att kvinnan i mitten är Na Young/Nora (Greta Lee). Männen är hennes tidigare barndomskärlek Hae Song (Tee Yoo) från uppväxttiden i Seoul och Arthur (John Magaro) hennes äkta judiska man.

Filmen och scenen bottnar i regissörens eget liv eftersom hon emigrerade till Kanada och där hittade sin man och hamnade i New York. Filmen handlar om att leva med två vitt skilda kulturer och språk, om hur livsvalen dels stänger, dels öppnar nya dörrar. Dessutom spelar det buddhistiska tankesättet om om In-Yun, att två människor har kontaktytor genom tidigare liv och ödet en inte så liten roll.

Tillbakablick

Filmen som sätter igång 24 år tillbaka i tiden då den unga gossen och flickan blir smått kära i varandra och funderar på att gifta sig framledes. Efter tolv då Nora redan studerar och befinner sig i New York hittar de varandra på Facebook och via Skypesamtal återupptar de kontakten. Den bryts emellertid och efter ytterligare 12 år gör Hae Song slag i saken och kommer från Korea till New York där han träffar Nora och hennes man. 

Lyckligtvis besparas tittaren all Hollywoodsirap, det blir i stället mycket filosofi och tankar om hur det hade kunnat vara och varför det inte blev så, men också litet nostalgi och vemod trots glädjen av att få mötas igen. Som Hae Song uttrycker det, hoppas han att möta Nora igen i nästa liv.

Huvudrollsinnehavarna gör säkra lågmälda roller och för stadigt filmen framåt.

Filmen gjorde succé på världspremiären i Sundance och tävlade om Guldbjörnen i Berlin och har Oscarstippats. 

Någon riktigt stor romantisk film är Past Lives den inte men håller måttet alla gånger och påminner delvis om Wong-Kar-wais filmer såsom mästerverket In the Wood for Love. Sympatisk heter grundbulten.

Möte i New York. Hae Song (Tee Yoo) och Nora (Greta Lee) var vänner i barndomens Seoul och möts igen i USA.

 

Berörande och vacker

Nya filmen Stormskärs Maja har visat sig vara en magnet på biograferna redan efter inledningsveckoslutet och inte utan orsak. Filmen i Tiina Lymis regi överskrider ens förväntningar med råge, man blir berörd och hisnar över de vackra utskärsvyerna.

Stormskärs Maja

5/5

Regi: Tiina Lymi.

Manus: Tiina Lymi på basen av Anni Blomqvist romansvit.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Amanda Jansson, Linus Troedsson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 43 min.

Måste tillkänna att förväntningarna var si sådär inför filmen. Såg Åke Lindmans tv-serie på 1970-talet. Den satt precis rätt i tiden men har nog mist sin strålglans p.g.a. sin kantighet och rigida utformning jämfört med då det begav sig. 

Med Anni Blomqvist femdelade romansvit Stormskärs Maja på 1960- och 1970-talet som utgångspunkt har Tiina Lymi skapat en storfilm på många sätt, inte bara för att budgeten går lös på för i finländska förhållande höga 4,4 miljoner euro och en speltid på nästan tre timmar.

Filmen är som bekant den på flera sätt tragiska historien om den unga giftasvuxna flickan Maja (Amanda Jansson) i 1800-talets Åland som enligt dåtida sed och mot sin vilja gifts bort med Janne (Linus Troedsson), spelade av två begåvade rikssvenskar som lärt sig en i mitt tycke felfri åländska. Som tredje son i gården har Janne inget att ärva och paret bestämmer sig att flytta ut till ett vindpinat skär där släktingarna hjälper till med husbygget och havet är fullt med fisk.

Farligt

Samtidigt är havet oberäkneligt och farligt, vilket Maja nogsamt får erfara då det stundar till två begravningar. Maja är en kännande och vidskeplig flicka som tror på vättar, tomtar, havsfrun och järtecken som korslagda pinnar.

Den subjektivt inriktade regin går in under huden och ingenting blir sämre av att det uppstår en varm och äkta kärlek mellan Maja och Janne som i början av äktenskapet springer nakna omkring och tar för sig av varandra. Snart är skäret fyllt av små barn.

Men livet är slitsamt och Janne hamnar att fly när engelsmännen under kriget med Ryssland kommer till ön och bor där en längre tid. Här visar Maja stor beslutsamhet och mod då hon utmanar både befäl och soldater med sitt sunda förnuft som inriktar sig på att överleva en vinter. Filmen tänjer spänstigt på gränserna till trovärdighet och nuddar tidvis den magiska realismens gränser bl.a. i undervattensscener samtidigt som de vackra skärgårdsvyerna slår an på åskådaren.

Roller som håller

Amanda Jansson, kanske främst känd som Sara från Tunna blå linjen gör en fantastiskt bra roll, inte minst med minspel och ögonkast, och har utmärkt assistans av Linus Troedsson som hennes man. Tobias Zilliacus och Jonna Järnefelt spelar Majas föräldrar, välmenande men fjättrade i tidens sedvänjor. 

Filmen lyckas utan överdrivet patos med att skapa stora känslostormar mot fonden av än ett stormande, än ett spegelblankt hav och med de människor som satts att tämja det som den karga men magnifika omgivningen har att bjuda på. Att speltiden inte känns för lång är ytterligare en bra indikator på att Tiina Lymi med skådespelarna lyckats över förväntningarna. En film man inte blir besviken på. Missa den inte,

Kärlek som mognar. Amanda Jansson och Linus Troedsson gör utmärkta roller som Maja och Janne i Tiina Lymis lyckade storfilm. Se den.

 

Bisarrt med svart humor

 Poor Things fick med all rätt Golden Globe för bästa film och huvudrollsinnehavare för några veckor sedan. En bisarrt rolig berättelse där Emma Stone gör sin hittills bästa roll.

Poor Things

5/5

Regi: Yorgos Lantimos.

Manus: Tony McNamara/Alasdair Gray.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Emma Stone, Willem Dafoe, Mark Ruffalo.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 21 min.

Och då har hon redan en rad priser att falla tillbaka på: bl.a. en Oscar 2015 bästa kvinnliga biroll i Birdland, liksom år 2019 i filmen The Favourite och bästa kvinnliga huvudroll 2017 i La La Land.

I The Favouirite, en film om makt och människor på kollissionskurs i brittisk kunglig miljö hette regissören Yorgos Lantimos från Grekland och samme herre håller i trådarna i Poor Things.

Filmen är en adaption av Alasdair Grays roman från 1992 och lyfter fram en ung kvinnas uppväxthistoria och väg till självständighet med bisarra och humoristiska penseldrag.

Kvinnan är Bella (Stone), en vuxen kvinna med en babys hjärna inplanterad och filmen får en att tänka på en mix av Frankenstein och andra av vita dukens märkligaste skapelser, som Alice i Underlandet modell Tim Burton. 

Njutning i fokus

Medan Bella först lär sig tala och gå kissar hon på golvet, kastar saker på folk och slår dem i ansiktet men allt kör in på nya spår när hon märker vilken njutning underlivet för med sig. Först tillfredsställer hon sig med handen, sedan ett äpple, så en gurka och därefter står männen i tur.

Först sker allt under beskydd av hennes skapare, vetenskapsmannen Dr. Godwin Baxter (Willem Dafoe) som hon kallar Gud. Han roar sig med att korsa ankor och hundar medan han själv med sitt hopsydda ansikte är en frukt av sin sadistiske far och väldigt förtjust i Bella, som både får möta en snäll och potentiell brudgum (Rama Youssef) och en vildhjärna, gambler och äventyrare (Mark Ruffalo) som tar henne till metropolerna i Europa, där hon via en bordell i Paris lär sig både öppna på och stå på egna ben.

Filmen bjärt snygga färgsättning, fotografering med bl.a. fiskögonobjektiv och initialt i svartvitt, tar tittaren med på en resa där överraskningarna och den svarta humorn firar stora triumfer. En film man bara måste ge sig för inte minst tack vare Emma Stones formidabla insats. En film med Oscarsvirke allt igenom.

        Rolig och bisarr. Emma Stone lyser i den knasiga uppväxthistorien Poor Things.

Jubileumsfilm med bismak

 Disney överraskar med en rätt intetsägande och svagt animerad 100-årsjubileumsfilm.

Önskan

2/5

Regi: Chris Buck, Fawn Veerasunthorn.

Manus: Jennifer Lee, Allison Moore, Chris Buck.

Genre: animerat äventyr.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1t 35 min.

Handlingen i den svenskspråkiga versionen utspelas i kungariket Rosas där den fattiga men modiga och idealistiska flickan Asha (Daniela Rathan) möter kung Manifico (Peter Jöback) på slottet under en intervju. Kungen har som vana att uppfylla befolkningens önskningar med en magi bara han kan använda. I ett samtal dem emella framgår det att kungen inte är så ädel som han låter påskina utan i själva verket struntar i folks önskningar. Det tar hårt på Asha som velat få sin 100-årige farfars önskar att gå i uppfyllelse.

Idealisten Asha ger ändå inte upp utan uttrycker en så stark önskan att en stjärna hör den och anländer till Rosas, där kungen som känner sig hotad, blir förvandlad till en elak figur som gör livet surt för alla. Men med obotlig tro på det goda och med den snälla drottningens och stjärnans hjälp blir det Asha som för en vinnande kamp med den onda Magnifico.

Svagt och bättre

Om storyn inte är så väldigt hejsan är det ännu sämre beställt med animationerna som ser trubbiga, ja rentav billiga ut, vilket man inte hade väntat sig av ett jubilerande animationsbolag som stått för en massa fint tecknade filmer som Lejonkungen, Aladdin, Peter Pan och Snövit. Svagt.

Filmen som också marknadsförts som en musikalisk komedi (med mörka kanter) har sitt bästa flyt i sången och musiken där de svenska deltagarna sjunger med stor känsla och pondus. Filmen visas också talad på finska och på engelska med undertexter på svenska och finska.

Hjälp av en stjärna. Asha möte en magisk stjärna i filmen Önskan som är Disneys 100-årsjubileumsfilm.

Krigsscenerna trumf i Napoleon

 Från medioker artilleriofficer till Frankrikes kejsare och storman. Filmen Napoleon är lång och våldsam men har sina tillkortakommanden. Krigsscenerna är filmens behållning.

Napoleon

3/5

Regi: Ridley Scott.

Manus: David Scarpa.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Vanessa Kirby.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 39 min.

Inledningen med scener ur franska revolutionen och giljotinen i arbete bland medlemmar i kungahuset anger tempot för berättelsen om Napoleons (Joaquin Phoenix) uppgång och fall. Slaget vid Austerlitz och Toulon innebar stora segrar medan marschen mot Moskva och kung vinter och till sist Waterloo blev Napoleons fall. Så mycket krig och död kan man mena, ja Napoleon deltog i 61 slag och under dem dog tre miljoner människor, vet filmen berätta.

Och att alla hans bedrifter, med undantag för några meningar, återges på engelska betyder att man gjort det litet väl enkelt för sig. Att han var en buffel inte minst i sängkammaren framgår i scenerna med hustrun Josephine (Vanessa Kirby) som inte lämnar någonting över för fantasin. Att Napoleon också var svartsjuk över hennes vänsterprasslande undgår inte tittaren, samtidigt som det visar på det splittrade och osäkra i hans karaktär.

Slag efter slag

Men tillbaka till slagen på krigsarenan som återges med en för regissören Ridley Scott bred penselföring, så som vi sett det i bl.a. Kingdom of Heaven och Gladiator. Attacker man mot man är en viktig detalj men också huvudlösa anfall där mörsare sprider ond bråd död i framvällande led av soldater. Sex av hans slag återges med stor säkerhet så det räcker av den varan så det det inte bara går jämnt ut utan också blir en del över. 

Om krigen mot engelsmännen på 1700- och 1800-talet bildar stoffet i filmen känns personkemin och dramatiken mellan honom och Josephine mera som ett påklistrat måste, trots att också det har sina poäng. 

Joaquin Phoenix har helt rollgestalten i sin hand och också Vanessa Kirby (Prinsessan Margaret i tv-serien The Crown) spelar övertygande.

Trumf i rockärmen. Napoleon (Joaquin Phoenix) som härförare i diverse slag mot engelsmännen utgör den bästa biten i filmen Napoleon.

Storslagen historia som magisk animation

Ghibli Studios stora affischnamn Hayao Miyazaki (f. 1941) är igen aktuell med en storslagen film där magi, spänning och mystik möts. Pojken och hägern är ett måste för vänner av japansk manga animation.

Pojken och hägern

4/5

Regi & manus:  Hayao Miyazaki.

Genre: animerat äventyr.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 4 min.

Som i många av Miyazakis filmer blandas realistiska händelser som i det här fallet krig och fantasy om i filmen. Av alla mästarens tidigare filmer påminner Pojken och hägern mest om den Oscarsbelönade Gömd av andar (Spirited Away) från 2001.

Det är under andra världskriget när elvaårige Mahito mister sin mamma i en brand och fadern är inte sen att gifta om sig med mammans yngre syster Natsuko. Det blir omedelbart miljöombyte, för pappan och sonen flyttar från Tokyo till hans nya mamma. Som tjänstefolk i ett stor och vackert hus finns sju små gummor som är både gåtfulla, vänliga och litet skrämmande.

Gråhäger lockar

Men mest uppmärksamhet tilldrar sig ändå en stor gråhäger som lockar med Mahito till ett övergivet torn där hägern delvis byter skepnad och börjar tala och de hamnar i en annan värld, där jättestora papegojor försöker ta makten och där levande och döda, bl.a. Mahitos mamma, umgås med varandra. 

En fantastisk och spännande handling går sida vid sida framåt tillsammans med underbart vackert tecknade vyer från land och hav med mäktiga moln och segelfartyg som glider fram. Filosofiska inslag med tidens slut och människans ansvar för världen och det goda versus det onda gör att filmen har många dimensioner.

Såtillvida spännande är filmen att åldersgränsen är satt till.12 år. Den är delvis en självbiografi med regissörens uppväxt som förebild.

I en annan dimension. Huvudpersonen Mahito på äventyr med en häger i en ny japansk animation.

Ett rop mot sextrafficking med barn

Tyvärr lever pedofilin och mår bra. Men det är inte bara katolska präster 

som förgriper sig sexuellt på barn utan pedofilin har urartat till en business som är den mest lukrativa av alla i nuet och håller på att gå om knarkhandeln. Filmen Sound of Freedom slår ett slag för vad som kan göras mot fenomenet.

Sound of Freedom

4/5

Regi: Alejandro Monteverde.

Manus: Rod Barr, Alejandro Monteverde.

Genre: drama.

I huvudrollen Jim Caviezel.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Mexikanske regissören Alejandro Monteverde (Little Boy) har gjort en spännande och berörande film grundad på Rod Barrs bok Sound of Freedom som faller tillbaka på verkliga händelser. Sextrafficking är den snabbast växande av alla kriminella verksamheter, eller som FBI-agenten Tim Ballard (Jim Caviezel) i filmen uttrycker det: en drog kan man sälja bara en gång men barn upp till fem gånger om dagen.

Filmen bygger på den sanna berättelsen om agenten Tim Ballard som med sina män lyckas rädda en liten pojke ur slaveriet, då han får nys om att hans syster lever som sexslav någonstans i världen.

Rött skynke

Det blir ett rött skynke som äter honom inifrån och med tur och skicklighet hamnar han in i lejonets gap, dvs. Colombias djungler där sexhandlare har sitt tillhåll och slavläger och dit varken polis eller militär vägrar sätta sin fot.

 Huvudrollsinnehavaren Jim Caviezel blev känd som Jesus i Mel Gibsons hårdkokta The Passion of the Christ och i Greven av Monte Cristo. Utan överdrifter gör han en djupt kännande agent som leds av rättvisa och moral.

Han har dessutom ett personligt engagemang i kampen mot pedofili och lägger ut texten i en separat insert i filmens slut.

Den är producerad av kristna Angel Studios och har på en kort tid hämtat in över 200 miljoner dollar när produktionskostnaderna gick lös på 14 miljoner. Filmen är på samma gång grym och obehaglig men ger också en gnutta av hopp inför ett fenomen som sällan lyfts fram i dagsljuset. En film med budskap och hjärta.

På resa i det godas namn. Agent Tim Ballard (Jim Caviezel) på färd mot mörkrets hjärta i Colombia för att frita en liten flicka.