Visst finns det liv på Mars

Daniel Espinosas nya film Life är litet som en fattigmans Alien men som ger ett tydligt svar frågan om det finns liv på Mars? Absolut, men se upp i backen, det är ondskefullt värre.

Life

★★★✩✩

Regi: Daniel Espinosa.

Manus:Rhett Reese, Paul Wernick.

Genre: sci-fi horror.

I huvudrollerna: Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Svensken Daniel Espinosa med säte i Hollywood blev stilbildande med sina Snabba Cash-filmer. I Life byter han genre till sci-fi med horrorinslag och starka influenser från Ridley Scotts klassiska Alien-filmer.

En grupp forskare ombord på ett internationellt rymdfartyg i närheten av Mars har tagit med sig ett oskyldigt litet prov som till deras förvåning och glädje börjar leva. Men det söta lilla ”bläckfiskynglet” Calvin är allt annat än gulligt. 

Först i farozonen hamnar ”skötaren” Hugh Derry (Ariyon Bakare – Dancing on the Edge) som nästan får handen uppäten när han kelar med den lille, som till råga på allt visar sig besitta en oanad växtkraft.
Bara värre och värre

Och ont blir värre. Medan besättningen med bl.a. skådespelarna Ryan Reynolds (Buried, Green Lantern), Rebecca Ferguson (Mission Impossible - Rogue Nation), Olga Dihovichnaya (ryska filmen Skvisi sakhli/House of Others) och Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain, Southpaw) svävar omkring i tyngdlöst tillstånd längs farkostens klaustrofobiska gångar uppnår Calvin sin verkliga storlek och jagar och käkar i sig allt som rör sig.

I sammanhanget minns man alla de kosmologiska gurur som varnat mänskligheten för kontakt med utomjordingar: om de existerar är de är sannolikt mycket längre utvecklade än vi på Jorden och de kan ha avsikter som man helst ska tala tyst om.

I raden av rymdfilmer som Arrival, The Martian, Interstellar och Gravity har Life sitt eget begränsade underhållningsvärde, som främst består i skräckeffekterna, miljöskildringen och det tekniska förverkligandet med rymdvandringar, etc. Början är lång och segdragen, men det tar sig så småningom.

Själva storyn är förväntad men också mycket anti-hollywoodsk för det går åt fanders från början till slut. Ja, just slutet är en höjdpunkt som i all sin djävulskap ger Life en stjärna extra.

Liv på Mars. Lilla Calvin i filmen Life blir större och elakare än du någonsin tror.

Sci-fi thriller om cyberkropp och själ

Ghost in the Shell är en tekniskt fulländad film förlagd till framtiden om en cyberfixad kvinna med sin hjärna intakt som används som ett dödligt vapen mot kriminella.

Ghost in the Shell

★★★★✩

Regi: Rupert Sanders.

Manus: Masamune Shirow, grundad på manga-animationen Ghost in the Shell av Masamune Shirow från 1989.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Scarlett Johansson, Pilou Asbaek.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Rupert Sanders, känd för Snow White and the Huntsman får en ny fjäder i hatten med sin andra långfilm. Det tekniska förverkligandet i kombination med en slimmad, snygg story är bättre än förväntat.

Filmen rullar på i samma fotspår som Ex Machina (2014) med Alicia Vikander. Den här gången handlar det om en kvinna kallad Major (Scarlett Johansson - Lucy, Lost in Translation), som efter en olycka fått en ny uppdaterad superkraftig cyborgkropp men med sin hjärna intakt.

Filmen grundar sig på en mangaserie av Masamune Shirow (1989) som sedan blev en animerad kultfilm av Mamoru Oshii (1995) och som därefter slagit igenom i serier, spel och ett flertal filmer. 

När Major i filmens början vakna har Hanka robotics läkare (Juliette Binoche - The English Patient) just fått sin skapelse färdig, en sexig, skjutglad och farlig cyborg som ska bekämpa internationell terrorism, datahackare, mm.

Liksom Arnold Schwarzeneggers robot Terminator från framtiden kan hennes kropp efter duster med fiender av alla de slag fixas i ursprungligt skick, men hjärnan, för att inte säga själen, är en annan femma. Den börjar leva sitt eget liv och söker efter information om vem Major var före hon blev Major, trots att hennes minnen raderats ut av hennes skapare.

Snygg utformning

Storyn är inte illa, men följer genrens klassiska koncept om filosofiska spörsmål om människa kontra maskin. Lika så bra för det som gör filmen fin är den intressanta och ursnygga datoranimerade utformningen, där den neonblinkande och hologramstinna omgivningen i ett slags framtida Hong Kong påminnande världsmetropol med sina glimmande glasskyskrapor och  slumområden bildar spelarena. Här går tankarna osökt till Total Recall med Colin Farrell.

Scarlett Johansson gör en stark huvudroll, väl assisterad av dansken Pilou Asbæk (Lucy) som hennes kollega, Takeshita Kitano (Outrage) som hennes japanska chef och Kuze (Michal Pitt – Seven Psychopaths) som hennes fiende och röst från det förflutna som blandar om hela kortpacken kring sanning och lögn.

Ghost in the Shell som visas normalt och i 3D ska helst ses tredimensionellt för effekternas skull.

Effekter som slår an. Scarlett Johansson gör en bra roll som cyborgen Major i sci-fi thrillern Ghost in the Shell.

Vårens bästa film är här

Drama utan överspel, känslor med äkthetsstämpel, förlösande humor, snygga vyer och fin musik, ja filmen Manchester by the Sea seglar ohotad upp som vårvinterns och vårens bästa film.

Manchester by the Sea

★★★★★

Regi & manus: Kenneth Lonergan

Genre: drama.

I huvudrollerna: Casey Affleck, Michelle Williams, Lucas Hedges m.m.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 17min.

Casey Affleck (Gone Baby Gone, Will Hunting) fick välförtjänt en Oscar för bästa manliga huvudroll i Manchester by the Sea i februari. Han spelar den introverta, gårdskarlen och fastighetsskötaren Lee Chandler i Boston som lever i samhällets om inte absoluta bottenskikt så inte långt därifrån.

Livet går fram på rutin med ölpimplande och tv tills hans bror Joe (Kyle Chandler - Zero Dark Thirty) dör efter problem med hjärtat och Lee tvingas hem till Manchester-by-the-sea i Massachusetts för att bli förmyndare för 16-åriga brorsonen Patrick (Lucas Hedges - The Budapest Hotel, Moonrise Kingdom).

Det heter att det är den grå vardagen som kväver många av oss knegare, men när filmen i tillbakablickar börjar visa vad Lee tvingats uppleva innan han fick ett nytt problem med brorsonen inser man varför han lämnade staden och stack sin kos.

Det är ett väldigt tragiskt livsöde kring en man som förlorat allt man kan förlora som bit för bit manifesterar sig i setbacks med hans tidigare hustru och döttrar i fokus. Inte undra på att Lee slåss med precis vem som helst när han dricker sig full på krogen och blir omplåstrad av dem som bryr sig om honom.

För sådana finns också. Till dem hör exfrun Randi (Michelle Williams - Blue Valentine, Shutter Island) hon som lämnade honom men till sist inte vill annat än att säga förlåt. Passa på: just i det här avsnittet utspelas nog en av de bästa scenerna man kan se på film, både med Michelle Williams och Casey Affleck i sitt esse. 

Manus med tyngd

Lyckligtvis spelar regissören Kenneth Lonergan aldrig på det översentimentala utan låter tyngden i det briljanta manuset rulla på av egen fart.

Samtidigt låter han rada upp exteriörer från den amerikanska staden vid havet där varje ruta kompletterar berättelsen liksom också den ofta klassiska musiken. Barbers Adagio spelas t.ex. genom hela den sekvens där filmen i en tillbakablick är som mest dramatiskt. Det är snyggt och det är gripande. Som motvikt känns den ofta sylvassa dialogen mellan Affleck och Hedges som ett uppfriskande humorbad i allt det mörka.

Casey Affleck svarar hur som helst med sitt minimalistiska spel och sublima minspel för en verklig skådespelarbragd.

Dessutom är precis alla biroller besatta med finfina skådepelare. Lucas Hedges är en av filmens behållningar, liksom Michelle Williams, C.J. Wilson i rollen som Lees kompis George, mm.

Manchester by the Sea är en fullödig film som bjuder på allt man kan begära; värme, sorg, lycka och medkänsla. Kenneth Lonergan som hittills gjort de rätt okända You Can Count on Me och Margaret  tar hem jackpot med sin tredje långfilm. Se den, den visas ännu söndagen den 26 mars i Borgå och kanske också därefter.

Gör filmhistoria. Michelle Williams och Casey Afflecks ”förlåtelsescen” är något av det bästa man kan se på vita duken.

Irrfärd bort från eget ansvar

Filmen Udda vänner (Saattokeikka) är en med vänstra handen gjord dramakomedi om en gammal finsk man och en ung invandrare vars vägar råkar korsas och om deras resa till gubbens stuga och förstås deras eget jag en midsommar.

Udda vänner

(Saattokeikka)

★★✩✩✩

Regi: Samuli Valkama.

Manus: Khadar Ahmed.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Heikki Nousiainen, Noah Kin.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 18 min.

Bakom filmens manus står den tidigare för några kortfilmer kände Khadar Ahmed tillsammans med regissören Samuli Valkama (Hullluna Saraan).

Heikki Nousiainen som gjorde en glansroll som blind präst i Klaus Härös Post till pastor Jakob har fått ett betydligt kantigare, mera förtutsägbar och på det hela taget sämre manus att spela på i den dagsaktuella filmen Udda vänner. Han är här den gamle grinvargen Veikko som vill bort från stadslägenheten i Helsingforsförorten där invandrare rör sig i alla knutar och därför dras som av en magnet hem till stugan på landet när midsommaren randas. Farten dämpas av ett krånglande hjärta.

Gemensam resa

Invandraren Kamal Hussein (den också som rap-musiker kända Noah Kin) försöker för sin del skrapa ihop pengar till en biljett till Nairobi där hans biologiska pappa bor.

Men drömmer verkar onåbar med ett jobb som postiljon för en struntön. Det är här huvudpersonernas vägar möts och som Veikko erbjuder Kamal rejält med pengar om han kör honom till sommarstugan.

Resan blir betydligt snårigare än väntat då duon råkar ut för diverse äventyr och bakslag som gör att de motvilligt svetsas samman. Samtidigt som det framgår att Veikko flyr sitt ansvar för en homosexuell son flyr Kamal från det ansvar modern pålagt honom i hans nya liv i Finland. 

Tröttsamt klassisk

Filmer om invandrare och lokalbefolkningen skildras betydligt bättre i Aki Kaurismäkis Ljus i natten (Toivon tuolla puolen).

Udda vänner är tröttsamt klassisk till sin dramaturgi, finnarna utanför Ring III super och hatar mörkhyade, roadmoviens alla ingredienser utnyttjas utan finess och en obligatorisk kärleksutvikare finns naturligtvis med.

Några humoristiska incidenter gör sitt till för att höja betyget och huvudrollsinnehavarna gör också det bästa av situationen.

Duo på resa. Noah Kin och Heikki Nousiainen i den trögt framskridande dramakomedin Udda vänner (Saattokeikka).

Kvinnor med koll på matte

Två trender förenas i filmen Dolda tillgångar, dels de biografiska filmerna om personer med matematisk begåvning, dels filmer om afroamerikaner.

Dolda tillgångar

(Hidden Figures)

★★★✩✩

Regi: Theodore Melfi.

Manus: Theodore Melfi, Allison Schroeder.

Genre: drama, biografi.

I huvudrollerna: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe, Kevin Costner.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 2 t 7 min.

Filmer om matematiska begåvningar vi sett förra året var den om Stephen Hawking i The Theory of Everything, The Imitation Game samt The Man Who Knew Infinity. Bland nya filmer om afroamerikaner hittas Oscarvinnaren för bästa film nu senast, Moonlight, Denzel Washingtons regiarbete Fences med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och den föreliggande filmen Dolda tillgångar.

Filmen handlar om tre afroamerikanska kvinnor som förser NASA med matematisk kunskap i lanseringen av USA:s första lyckade rymdprogram med en amerikan uppe i det blå, i en tid då rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet grasserade som värst.

Rassegregering råder i USA under tiden då filmen utspelas i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. De tre mörka kvinnor som arbetar på NASA får känna på det i vardagen, polisen är misstänksam när de färdas i egen bil och på jobbet finns de afroamerikanska kvinnornas toalett i ett annat hus än där de jobbar.

Men när det nu gäller att putsa prestigeskölden och få en rymdkapsel i väg med en amerikan ombord är hyn på det tre matematiska genierna (spelade av Taraji P. Henson – Person of Interest, Octavia Spencer – Being John Malkovich och Janelle Monáe – musikern som hittills sjungit soundtrack i filmer och lånat sin röst i animationer) inte avgörande. Det inser NASA-bossen Harrison (Kevin Costner - Wyatt Earp, Waterworld) när banor i rymden ska räknas ut och svarta tavlorna fylls av kvinnornas siffror.

Plus och minus

Det goda med filmen är att den berättar en story de flesta inte vet något om, att skådespelet är förstklassigt, man tror på kvinnornas matematiska förmåga, som blev direkt avgörande för att rymdprogrammet skulle bli en framgång.

Det här lyckas regissören Theodore Melfi i sin andra långfilm efter debuten med St. Vincent  2014 förverkliga som filmens stabila grundbult

Mindre bra är att filmen inte saknar klichéer, en inpressad kärlekshistoria kunde t.ex. ha besparats tittarna, dessutom är den amerikanskt svulstig, övertydlig och förutsägbar. 

Ändå erbjuds tittaren på bra och verklighetsbaserad underhållning, i en film där huvudrollstrion och Kevin Costner samt Kirsten Dunst i en biroll visar vad de går för.

Matematikgenier. Octavia Spencer, Taraji P. Henson och Janelle Monáe gör rollerna som de tre kvinnor som spelade en avgörande roll för att John Glenn lyckades bli den första amerikanen i rymden 1962.

Mor-son förhållande med mersmak

Mike Mills varmt humoristiska film Alla tiders kvinnor om problem mellan en tonårsson och hans mor i en amerikansk familj i slutet av 1970-talets USA är renons på våld och raffel men har en dramatisk nerv och ett skådespelararbete som tilltalar.

Alla tiders kvinnor

(20th Century Women)

★★★★✩

Regi & manus: Mike Mills.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Annette Bening, Elle Fanning, Greta Gerwig, Lucas Jade Zumann.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Den tämligen okända amerikanska regissören Mike Mills är väl mest känd för sin förra film Beginners där Christopher Plummer fick en Oscar för bästa manliga biroll 2012. I nya Alla tiders kvinnor (20th Century Women) har han skrivit också manuset, vilket bär genom hela filmen.

Det är berättelsen om ensamförsörjaren Dorothea (Anette Bening, känd från filmer som American Beauty och The Kids Are All Right), som i sitt egnahemshus i soliga Santa Barbara, Kalifornien, behöver flankstöd i uppfostran av sin femtonårige son Jamie (debutanten Lucas Jade Zumann). Jamies bästis Julie (Elle Fanning – Maleficent, Super 8) och underhyresgästen Abbie (Greta Gerwig – Jackie) hamnar med och mot sin vilja att rycka in som hjälpare i nöden.

Moget

Det här är en fullödig och mogen film där karaktärerna behandlas med substans och respekt. Alla fem huvudpersoner får nytt kött på benen i egna kapitel, litet på samma sätt som Quentin Tarantino ibland går till väga i sina egna filmer.

Medan Jamie och Julie tacklar puberteten bl.a. genom att diskutera om livet och sova tillsammans utan sex – hon klättrar in till honom genom fönstret nattetid – är Abbie mera ute på sju famnars vatten.

Hon är punkrebellen och den erfarna unga kvinnan som genomgått livmodershalscancer och försöker hitta nya fästpunkter i livet. Dorotheas eget liv går främst ut på att hitta fram till sin son samtidigt som hennes eget förhållanden till män hamnat i bakgrunden. Ett nytt uppvaknande kommer i form av husfixaren William (Billy Cydrup – Jackie) som också tar sig an Jamie. Och alla har något att ge filmens unga huvudperson – och han dem.

Vam humor

Eftersom de separata berättelserna aldrig blir tråkiga eller löjliga har filmen en ton som tillsammans med en varm humor gör en välvilligt inställd.

Den tar upp problem som sex och samlevnad men också djupare livsfrågor.

Också soundtracket med punkmusik i en värld då friheten hägrade på ett helt annat sätt än idag bland de unga känns enbart riktigt.

Annette Bening visar igen sin höga klass som skådespelare, men också debutanten Lucas Jade Zumann ( f. 2001) är utmärkt. Dakota Fannings syster Elle Fanning gör likaså en bra och nyanserad roll medan Greta Gerwig som mer rebelliskt erfaren kvinna avrundar skådespelarporträtten, Billy Cydrup inte att förglömma.

All tiders kvinnor är fin film som inte fått mycket förhandsreklam och definitivt är värd en närmare bekantskap.

Starka rollporträtt. Debutanten Lucas Jade Zumann, Greta Gerwig, Annette Bening och Elle Fanning i fina dramakomedin Alla tiders kvinnor.

Pekka Strang gör Tom of Finland sevärd

Dome Karukoskis film Tom of Finland visar med önskvärd tydlighet hur Touko Laaksonens teckningar av svulstigt framförda skinnvästhomor nådde internationell kultstatus. Någon stor film är det ändå inte men Pekka Strang i huvudrollen gör att filmen är värd ett närmare ögonkast.

Tom of Finland

★★★✩✩

Regi: Dome Karukoski.

Manus: Aleksis Bardy.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Pekka Strang, Lauri Tilkanen, Jessica Grabowsky.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 56 min.

I en tv-intervju berättade Dome Karukoski hur han med filmen velat göra en berörande och rolig berättelse. Tyvärr uppfyller den ingendera av kriterierna, men fungerar desto bättre som en dramatiserad dokumentär om Touko Laaksonen (1920-1991), en konstnärligt begåvad person som många känner till men andra antagligen inte vet just någonting om. I dag är han och hans konst också känd och accepterad i sitt hemland.

Med sina homoerotiska bilder steg han nämligen fram som en ikon allt från 1960-talet men till en början främst utomlands, i Tyskland och USA , medan han närmast var helt okänd i Finland. Tom of Finland är därför inte bara en berättelse om homosexuella män och sexualitet utan också om Touko Laaksonens livshistoria.

Doldis

Filmen ineds i slutet av fortsättningskriget då Laaksonen var löjtnant inom luftvärnet i Helsingfors och suktade efter manligt sällskap under obskyra parkbesök nattetid.

Han dolde till en början sina teckningar för de flesta, systern Kaija (Jessica Grabowsky – 8-Pallo, Där vi en gång gått) inberäknad. Karriären tar fart, först under ett besök till Berlin och småningom också till USA där hans konst uppskattas i för honom rätta kretsar.

Filmen gör ofta hopp i tiden, där bl.a. en traumatisk händelse från kriget får Laaksonen att vakna upp i sängen badande av svett. I nutid är det främst förhållandet med Veli (Lauri Tilkanen – Syysprinssi, Kätilö) som visar hur homosexualiteten hyssjades ner ännu långt in på 1970-talet och alltjämt betraktades som en sjukdom som går att bota.

Pekka Strang som gjort en hel del bra roller på teaterscenerna i Svenskfinland, och som ledde Lilla Teatern från 2005 fram till i fjol, axlar totalansvaret för filmen med bravur i en flärdfri och vederhäftiga framtoning.

Kärlekspar. Pekka Strang och Lauri Tilkanen i filmen Tom of Finland.