Urrolig satir om Stalins död

Filmen The Death of Stalin visar att det går att skämta om precis vad som helst, också om en av de mörkaste perioderna i Sovjetunionens historia.

The Death of Stalin

★★★★★

Regi: Armando Iannucci.

Manus: Armando Iannucci, David Scheider.

Genre: politisk satir.

I huvudrollerna: Steve Buscemi, Simon Russell Beale.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 46 min.

För regin svara den skotska Emmy- och BAFTA-vinnaren Armando Iannucci (In the Loop och tv-serier som Fru vicepresident) som med ett starkt skådespelargarde och en hel drös av dräpande repliker får oss att skratta åt något som egentligen var både tragiskt och skräckinjagande. Filmen utspelas 65 år tillbaka i tiden år 1953 då Josif Stalin till regimens fasa dör. Men inte knall och fall, nej han vaknar som av ett under till livet igen, hjälpt av hastigt hopplockade och riktigt odugliga läkare, eftersom alla dugliga antingen förpassats till Sibirien eller blivit avrättade.

Det vassa manuset med massor av komiska poänger förvaltas med stor pondus, känsla för rollen och en äktbrittisk torr humor av skådespelarna med Steve Buscemi (Fargo, Reservoir Dogs) i spetsen i rollen som en mäkta nervös Nikita Chrustjov som motvilligt får i uppdrag att organisera Stalins begravning.

Totalt kaos

Skriv upp att det är totalt kaos efter diktatorn Stalins död. Det tisslas och tasslas till höger och vänster, kotterier bildas lika snabbt som de splittras, ingen vågar helt enkelt lita på någon annan och alla är lika rädda för att försäga sig som för att mista livet. Spindeln i nätet är chefen för den ökända sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD Lavrentij Beria (Simon Russell Beale – Into the Woods) som styr och ställer i känd stil med sina motståndare samtidigt som han våldför sig på unga flickor men men tills sist själv hamnar att bita i det sura äpplet.

Också kritiskt

Som film betraktad är The Death of Stalin både komisk och kritisk och visar oförblommerat på det skräckvälde Stalin byggde upp.

Genom att frejdigt kombinera fakta med en gnutta fiktion bygger Iannucci upp en alldeles obetalbar politisk skrattfest som lyckligtvis inte spelas med replikerna uttalade med rysk accent utan på ren engelska, vilket förstärker filmens egenartade trovärdighet.

Sällan har man sett en så smart och effektiv underhållning, vilket kanske orsakade att Ryssand förbjöd filmen. Ja, det finns mycket som är obehandlat i Rysslands historia, vilket den aktuella filmen minsann blottlägger på ett oväntat men utmärkt sätt.

Död som en sten. Det uppstår kaos när Stalin dör 1953. Längst t.v. Steve Buscemi som Nikita Chrustjov.

Kuslig skräckfilm trots all tystnad

En skräckfilm utspelad under total tystnad hör inte till det vanliga, men John Krasinskis A Quiet Place är ytterst spännande.

A Quiet Place

★★★★✩

Regi: John Krasinski.

Manus: Brian Woods, Scott Beck.

Genre: skräckfilm.

I huvudrollerna: John Krasinski, Emily Blunt.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 30 min.

Filmen utspelas i en klaustrofobisk postapokalyps där människan hamnat i svårt underläge och jagas av vidunderliga utomjordingar, aliens, som har stor likhet med t.ex. monstren i Alien-filmerna och Världarnas krig. Ni vet de där med en massa tänder och en påfallande likhet med jätteinsekter, knirrande ljud och en utomjordisk ondska som utstrålar ur varje skrymsle på deras vämjeliga kroppar. Överlevnadsstrategin är lika enkel som svår. Man ska vara tyst för monstren är blinda men hörseln mer än perfekt och genast som de hör något ljud sätter de efter en och sliter en i stycken.

Så går det i början, som för att markera att här är det allvar. Mamma (alltid lika pålitliga Emily Blunt – The Girl on the Train, Sicario), pappa (John Krasinski – Something Borrowed –  paret är gifta också i verkligheten), en tjurig tonårsdotter och en liten son tar mediciner med sig från ett öde köpcentrum i en småstad och går moltysta hemåt. Men parveln har tagit med ett leksaksflygplan som mitt i allt går i gång, tjuter och har sig. Pappan springer för livet för att rädda sin son men en alien kommer farande och försvinner med gossen.

När familjen chockad kommer hem försöker de som vanligt att få kontakt med överlevande med kortvågsradio men de övriga tycks ha strukit med.

Goda råd dyra

Med en mamma som snart ska föda blir goda råd dyra. Hur vara tyst under förlossningen, i synnerhet när bestarna hört ljud från det förskansade hemmet och stryker omkring i våningen när värkarna sätter igång. 

Nya komplikationer och faror radas upp på löpande band, gevär avfyras i nattens tystnad, allt medan pappan och mamman försöker  lära barnen överlevnadens svåra konst.
Jämfört med Oscarsvinnaren för bästa manus 2017, skräckfilmen Get Out som åtminstone hade litet humor att bjuda på, är A Quiet Place en fest för skräckfilmsälskare som gillar kalla kårar och långa avsnitt av stigande spänning, avbrutna av våldsam action.
Liksom i filmen Mars Attacks kommer familjens tonårsdotter också på fulingarnas svaga punkt, men mera ska inte avslöjas.

Ja, sällan har man gripit om stolstöden med en sådan frenesi. Hjärtklappning och svettiga händer garanteras till fullo.

Problematiskt. Fel plats att föda utan ljud konstaterar Emily Blunt i gastkramande skräckfilmen A Quiet Place.

Vackert om ålderdom och glömska

När Ella och John rymmer från hem och vuxna barn för att uppleva en sista semester tillsammans vet de också att livet går mot sitt slut.

En sista semester

(The Leisure Seeker)

★★★★✩

Regi: Paolo Virzì.

Manus: Stephen Amidon.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Helen Mirren, Donald Sutherland.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

När italienska regissören Paolo Virzì (Girighetens pris, Galna av lycka) till sin första engelskspråkiga film lyckats engagera två så goda skådespelare som Helen Mirren och Donald Sutherland behöver man inte fundera på resultatet.

Veteranskådespelarna gör ett charmigt porträtt av pensionärsparet som upplevt så mycket tillsammans och nu gör ett sista försök att återuppliva det förflutna. John är engelsklärare med stor passion för litteratur och alltid en faktaspäckad anekdot om Joyce, Hemingway, etc. för den som gitter lyssna. Men till Hemingways hem på Key West har han aldrig varit och det är hit paret färdas i sin veteranhusbil Leisure Seeker. Problemet är att John drabbats av Alzhemier vilket komplicerar det mesta på resan, i synnerhet de gemensamma minnen paret försöker återuppliva.

Därförinnan har barnen för avsikt att fira sina föräldrar med kaka och hela faderullan, vilket dessvärre blir droppen som får bägaren att rinna över. De rymmer och gör sina beslut själva. En sista gång.

Lätt dramatik och humor kantar vägavsnitten i en roadmovie längs några av USA:s vackraste kusttrakter. 

Grundidén att låta ett huvudsakligen harmoniskt och kärleksfullt långt samliv bilda bakgrund för filmen är lika enkel som fungerande. Med små medel och stort hjärta kryssar Mirren och Sutherland framåt i en film där mycket är förväntat men också några överraskningar ligger på lut.

Filmen är delvis besläktad med Still Alice där Julianne Moore också 

spelar en förälder med grav Alzheimer. Men En sista semester är betydligt roligare.

En sista semester. Helen Mirren och Donald Sutherland ser tillbaka på sitt liv i en berörande och humoristisk roadmovie.

Protestlysten ung kvinna söker sin plats

Saoirse Ronan är som gjord för rollen som ung protestlysten kvinna på jakt efter sin plats i uppväxtdramat Lady Bird.

Lady Bird

★★★★✩

Regi & manus: Greta Gerwig.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Saoirse Ronan, Timothée Chalamet, Laurie Metcalfe, Tracy Letts.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 33 min.

Christine (Saoirse Ronan –  efter döden-dramat The Lovely Bones, Hanna) heter hon egentligen, men det namnet vill hon absolut inte ha och döper sig i stället till Lady Bird (nyckelpiga). Vi talar om den unga kvinnan från en fattig familj i Sacramento som är filmens centralgestalt.

Det är mycket annat 16-åringen heller inte gillar, såsom hemstaden, det stökiga hemmet där hon bor med sina föräldrar och äldre adopterade bror och flickvän. Samtidigt konfronteras hon med sin sexuella uppväxt, vem hon ska ligga med, vem som är hennes kompis och om hon ska våga söka in på college och gå med i dramaklubben. Det är i den hon blir bekant med stadens mera priviligierade unga samtidigt som hon forsätter att vara bästis med den feta och snälla Julie (Beanie Feldstein - Bad Neighbours 2).

Hemma gnatar Lady Birds mamma, sjuksköterskan Marion (Laurie Metcalf – Scream) på sin dotter i tid och otid medan den jovialiske pappan (Tracy Letts – The Lovers) som blir arbetslös och ibland djupt deprimerad är hennes enda fasta klippa och vän. 

Hörnstenar

Det infekterade mor-dotter förhållandet är en av filmens hörnstenar men på samma gång låter regissören Greta Gerwig, mera känd som skådespelare i bl.a. Woody Allens film To Rome With Love, också det lyhörda, det humoristiska och det genuint humanistiska prägla en film, där skådespelarnas insatser och framför allt Saoirse Ronan är behållningen. Laurie Metcalf i moderns roll är också superb, även Tracy Letts, känd för manuset till skådespelet och filmen Killer Joe, gör en minnesvärd roll.

Lady Bird är framför allt en film med en mycket god stämning, en berättelse där varje skiftning känns verklighetstrogen och den revoltlystna Lady Bird står ut som en frisk och mycket originell fläkt. En feel-good film som aldrig förfaller till billig lösningar.

Mor-dotter förhållande med problem. Saoirse Ronan och Laurie Metcalf lyser i Greta Gerwigs uppväxtdrama Lady Bird.

Svårt att leva utan kärlek

När jakten på det materiella överskuggar allt blir resultatet att de nära och kära hamnar i kläm. Den ryska filmen Saknaden är ett familjedrama men också en avspegling av det moderna ryska samhället.

Saknaden

★★★★✩

Regi: Andrej Zvagintsev.

Manus: Andrej Zvagintsev, Oleg Negin.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Maryana Spivak, Aleksej Rozin, Matvej Novikov.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 7 min.

Ryska filmer hör till ovanligheterna på repertoaren. Andrej Zvagintsev är ingen duvunge utan en av moderna Rysslands stora regissörsnamn, belönad bl.a. för filmen Leviathan.

I Saknaden hammar 12-åriga Alyosha helt i marginalen medan föräldrarna strider och öser okvädningsord över varandra. De har redan bestämt sig för att skiljas och har skon mellan dörren i nya förhållanden.  När Alyosha (Matvej Novikov) under ett häftigt gräl råkar höra att han ska förpassas till en internatskola för att mamman (Maryana  Spivak) inte orkar med honom försvinner han spårlöst. Fadern (Aleksej Rozin) blir lika förtvivlad som modern när sonen inte dyker upp. Polisen kallas in, men tar det mesta med en axelryckning medan en frivilligorganisation specialiserad på försvunna barn däremot sätter alla kutar till i efterforskningarna efter Alyosha.

Dyster och tung

Saknaden är en dyster och tung film. Den koncentrerar sig dels på spaningsarbetet i förfallna hus och obskyra tillhåll, dels på de händelser som ledde till försvinnandet. Här får sig samtliga nära till Alyosha bära hundhuvudet. Modern som själv upplevt ett kärlekslöst förhållande med sin egen mor har gett i arv bara jämmer och elände medan fadern är uppslukad av arbetet.

När mamman råkar säga att hon hellre borde ha gjort abort än behållit sitt misstag till barn vet man att gossen levt under möjligast dåliga hemförhållanden.

Den grå vardagen, tröstlösa betongförstäder och jakten efter pengar och prylar är ju inte obekanta heller i väst, men filmen skärper profilen av ett land där åtminstone vissa människogrupper lever på emotionell svältkost.

De mörka interiörerna och de slitna exteriörerna kombinerade med vackert romantisk pianomusik förstärker stämningen av tröstlöshet. Skådespelararbetet är som vänta av högsta klass.

Lämnad vind för våg. Unga Alyosha (Matvej Novikov) gör ett drastiskt beslut när han inte möter kärlek i sin hemmiljö.

Med människovärdet i fokus

Transkvinnan Marina i Santiago de Chile hamnar i fritt fall i filmen En fantastisk kvinna efter att hennes betydligt äldre sambo Orlando plötsligt dör. Men hon får ingen tid att sörja på grund av att Orlandos släktingar inte accepterar henne.

En fantastisk kvinna

★★★★✩

(Una Mujer Fantastico)

Regi: Sebastián Lelio.

Manus: Sebastián Lelio, Gonzalo Maza.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Daniela Vega, Francisco Reyes.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Avvikande sexualitet i romersk katolskt präglade spansktalande länder har lyfts fram inte minst av spanjoren Pedro Almodóvar i en film som Dålig uppfostran (La mala educacion).

På andra sidan Atlanten har han en själsfrände i den chilenska regissören Sebastián Lelio (Gloria) som med filmen En fantastisk kvinna vunnit ett flertal priser, bl.a. Gold Derby Award 2018. 

Filmen handlar om den unga transkvinnan Marina, spelad av den de facto transkvinnan Daniela Vega, som jobbar på ett café och extraknäcker som krogsångerska samtidigt som hon när planer på att slå igenom som operasångerska. Hon har ett förhållande med den 57-åriga Orlando (Francisco Reyes) men allt går i kras när de firar hennes födelsedag och han plötsligt dör av hjärtinfarkt knall och fall.

Outlevd sorg

Marina drabbas av svår sorg, en känsla hennes omgivning dessvärre inte låter henne leva ut.

I stället utsätts hon för misstankar av polisen, hon förföljs av Orlandos fördomsfulla släktingar och kastas mer eller mindre ut på gatan.

Filmen fokuseras på allas rätt till ett människovärde och är både vacker och stillsam, om också en aning långrandig, i sitt tilltal.

Lyskraftig

Det finstämda och genuina finns hur som helst i det starkaste strålkastarljuset i en film där Daniel Vegas fantastiska lyskraft på vita duken är filmens behållning. Berättelsen delges oss ofta i talande närbilder där storyn sakta får grepp om åskådaren och ruskar om både när det är som obehagligast och som vackrast. Alla har en naturlig önskan att accepteras som vi är.

Trots en dyster grundton slutar filmen i hopp och framtidstro. Daniela Vega som sjunger opera på slutet i filmen använder sig, om någon undrar, av sin egen röst eftersom hon också genomgått utbildning i sång för operascener.

Lyskraft. Daniela Vega i huvudrollen bär filmen En fantastisk kvinna på sina axlar.

Spionthriller formad efter Jennifer Lawrence

Jennifer Lawrence gör att en ganska medelmåttig spionfilm som Red Sparrow höjer sig litet över mängden, men det mesta har vi sett förr.

Red Sparrow

★★★✩✩

Regi: Francis Lawrence.

Manus: Justin Haythe.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Jennifer Lawrence, John Edgerton.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 18 min.

Filmen grundad på Jason Matthews bok handlar om en rysk stjärnballerina, den unga balettdansösen Dominika Egorova (Jennifer Lawrence), som skadar sig under en uppvisning och inte kan dansa mer.

Med en sjuk mor att ta hand om hemma är goda råd dyra men hennes farbror i ryska underrättelseväsendet (Matthias Schoenearts –The Danish Girl) erbjuder eller mera sanningsenligt tvingar henne att  börja i den s.k. ”sparvskolan”, en agentskola, där rekryterna lär sig att förföra och dupera, ljuga – you name it – i akt och mening att luska fram viktig information av motpartens agenter. Motvilligt tar hon emot den kastade handsken alltmedan hon förnedras och förhärdas under ledning av skolans kallhamrade chef (Charlotte Rampling – 45 Years ). Dominikas första uppdrag blir CIA-agenten Nate Nash (John Edgerton – The Great Gatsby) men ingenting går riktigt som förväntat.

Blickfång

Filmen handlar nämligen om svek och dubbelsvek, om tortyr, våld och sex i en skön blandning med Jennifer Lawrence som blickfång. 

Hennes karriär har gått spikrakt uppåt efter att hon fick huvudrollen som Katniss Everdeen i Hunger Games filmerna men hon var verkligen en tillgång redan i debutrollen i filmen Winter´s Bone och i Silver Lining´s Playbook som renderade henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2012 då hon inte var mera än 22 år gammal.

I Red Sparrow visar Lawrence igen att hon kan bära upp en hel film, en film som regissören Francis Lawrence, som gjort ett par av Hunger Games filmerna, får rätt bra marschfart under.

Men ett ibland känns ett tjockt ryskt uttal i en film på engelska och en litet för långdragen handling enerverande. Bland birollsinnehavarna märks två mera karismatiska skådespelare som Jeremy Irons i rollen som rysk general och Ciaran Hinds som högsta spionbossen Zakharov. Det undgår ingen att Red Sparrow är formad efter Jennifer Lawrence och det är ju redan en viss garant för om inte skyhög kvalitet så åtminstone hygglig underhållning.

Blickfång. Spionthrillern Red Sparrow är en film klippt och skuren för Jennifer Lawrence.