Drama med stjärnglans men utan djup

Alla vet

(Todos lo saben)

★★★✩✩

Regi & manus: Ashgar Farhadi.

Genre: drama, thriller.

I huvudrollerna: Penélope Cruz, Javier Bardem.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 13 min.

Den prisbelönta iranska regissören Ashgar Farhadi som fick en Oscar för bästa utländska film The Salesman 2017 har lockat de spanska storstjärnorna och äkta paret Penélope Cruz och Javier Bardem med i sin nya film Alla vet, men trots ett starkt skådespel är problemet med filmen att den berättas rakt av utan att lämna några djupare spår.

Kidnappning

Vi har tjocka släkten som samlas i en liten by på spanska landsbygden för ett bröllop. Längst ifrån kommer Laura (Cruz) med sin tonårsdotter och yngre son som flugit för att fira ända från Argentina. Hemma blir fadern Alejandro (Ricardo Darin – Truman) som måste sköta sitt företag.

Man har inte ens hunnit skära i bröllopstårtan när det blir uppdagat att Lauras dotter Irene (Carla Campa) blivit kidnappad och kaos stundar.  

Det verkar snart troligt att någon i släkten är skyldig, någon som behöver pengar och alla inblandade börjar misstänka varandra. Med i hetluften där gamla familjefejder blossar upp på nytt hamnar Lauras tidigare pojkvän Paco (Bardem) och nuvarande man Alejandro, som tvingas ta sig till händelsernas centrum när misstankarna börjar tätna.

Filmen handlar om individens moral och livsval med fattigdomens och arbetslöshetens Spanien som fond.

Den skickligt skrivna och spelade filmen får ända sällan ångan uppe utan kännetecknas av en tröttsam släpighet och brist på sugande spänning. Halvbra, javisst, men man hade hoppats på litet mera.

Halvbra. Det spanska kidnappningsdramat Alla vet har äkta paret Penélope Cruz och Javier Bardem i huvudrollerna.

Omaka par i 60-talets djupa södern

Oscarvinnande filmen Green Book plöjer djupt ner i den rasistiska myllan nere i amerikanska södern på 1960-talet, där en framgångsrik mörk pianist enrollerat en vit chaufför på en konsertturné. Den överraskar sällan men har en fin stämning.

Green Book

★★★✩✩

Regi: Peter Farrelly.

Manus: Nick Vallelonga, Brian Hayes Currie, Peter Farrelly.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Viggo Mortensen Mahershala Ali.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 10 min.

Ja att Green Book skulle vinna Oscarstatyetten för bästa film var nog tämligen otippat med konkurrenter som The Favourite och Bohemian Rhapsody. 

En orsak kan vara att storyn handlar om två män från olika kulturer som ändå kan samsas i denna moralens höga visa. Att Viggo Mortensen och Mahershala Ali spelar bra förminskar inte filmens dragkraft.

Regissören Peter Farrelly har glimtat till i filmer som Den där Mary i egenskap av producent och i Dum & Dummare som manusskribent och regissör tillsammans med sin bror Bobby och visar därmed att han kan hantverket med humorfilmer.

Humor saknas inte heller i Green Book men det är de djupare undertonerna som ger stadgan.

Trångsynt

I 1960-talets USA är trångsyntheten stor, också i New York där arbetarklasskillen Tony Lip (Mortensen) med rötterna i Italien av en slump anställs av pianisten Dr. Donald Shirley (Marhershala Ali) som bilchaufför på en turné ned till amerikanska södern.

Hetlevrad som chauffören är blir det slagsmål och bråk med polisen och också diverse skärmytslingar med arbetsgivaren Shirley under turnén.

Manuset är som sagt förväntat men mest tilltalar det snygga fotot med sina klara färger, vackra landskap och detaljer från både små syltor och påkostade hotell. Därmed inte sagt att Viggo Mortensen skulle var skral, tvärtom visar denna skådespelare som slog igenom i Sagan om Ringen-trilogin och med bravur medverkade i A History of Violence att han behärskar rollbyten. Också Mahershala Ali som sympatisk pianist agerar utmärkt och fick också en Oscar för bästa manliga biroll i Green Book liksom i Moonlight två år tidigare, dvs. 2017.

Green Book är en feelgood film som inte provocerar men på ett smart sätt vänder sig till den stora massan.

På turné. Viggo Mortensen är chaufför och Mahershala Ali pianist och arbetsgivare i dramakomedin Green Book som utspelas i USA på 1960-talet.

Lyckan finns inte på dansgolvet

Med förlaga i sin egen chilenska film Gloria har regissören Sebástian Lelio gjort en nyversion med engelskspråkiga Gloria Bell, klippt och skuren för Julianne Moore.

Gloria Bell

★★★✩✩

Regi: Sebástian Lelio.

Manus: Sebástian Lelio, Alice Johnson Boher.

Genre: drama & komedi.

I huvudrollerna: Julianne Moore, John Turturro.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid 1t 42 min.

I filmen om en frånskild kvinna i medelåldern på jakt efter en mening i livet får Julianne Moore maximalt med spelrum. Det är henne förunnat, givetvis, hon är en driven skådespelare som lyst i Magnolia, The Hours och inte minst Still Alice där hon spelade en kvinna som försvann i alzheimers dimmor.

Moore är igen pålitlig men storyn bara sådär halvbra för att säga sanningen. Berättelsen saknar stora känslor och går på i ett långsamt tempo men själva grundstoryn om jakten på den försvunna lyckan är påtaglig.

Ingen drömprins, men…

Frekventa besök på dansgolvet har inte precis fått henne att hitta sin prins men hur som helst får det henne henne en kväll i discotakt att ramla över likaså frånskilda Arnold (John Turturro - O Brother, Where Art Thou, Fading Gigolo). Snäll och vänlig väcker han ett visst gensvar hos Gloria Bell, inte minst när han tar henne med sig till sitt nöjesfält där hon får spela paintball.

Båda har egna vuxna barn, Julia en son, vars hustru försvunnit på retreat ut i Nevada öknen. Men det är Arnold som har de stora problemet eftersom hans bortskämda döttrar och påhängsna före detta hustru ringer stup i kvarten och ska ha hjälp med än det ena, än det andra. Det här inkräktar på de nyförälskades samliv som störs i grunden av det förflutna.

Att gå vidare är inte lätt, men filmen rullar sig inte runt i ångestkänslor utan tar det ofta med en klackspark då humorn flödar. Den obetalbara slutscenen är som en insikt i att man kan gå vidare bara man släpper taget om allt som förkväver.

Spirande förhållande. John Turturro och Julianne Moore i dramakomedin Gloria Bell, medelålderskvinnan på jakt efter livets mening.

Driven av hämndbegär

Nicole Kidman är strykful Los Angelessnut som pinas av sitt förflutna i filmen Destroyer men drivs vidare av rent och skärt hämndbegär.

Destroyer

★★★✩✩

Regi: Karyn Kusama.

Manus: Phil Hay, Matt Manfredi.

Genre: kriminalthriller.

I huvudrollerna: Nicole Kidman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Skådespelare försöker ibland gå över gränserna för att se vart vingarna bär. Det här stämmer bra in på Nicole Kidman som rört sig på ganska säkra domäner hittills men i filmen Destroyer gör en roll man knappast känner igen henne i.

Liksom för att visa att hon är allt annat än ful har filmen tätt återkommande återblickar i en för filmen avgörande story, där den Nicole Kidman vi vant oss vid att se - läs snygg och tilldragande – dominerar.

Erin Bell heter Los Angeles polisen i Karyn Kusamas (Girlfight, Jennifer´s Boy) hårdkokta kriminalthriller med en oslagbar Nicole Kidman i centrum. Hon är ingen vacker syn, ett liv av självförebråelser och alkoholism har satt sina spår: spruckna läppar, blekgrå hy och rödsprängda ögon.

Hus i helvetet

När hon ramlar över en fysionomi från sitt förflutna tar det hus i helvetet. Äntligen har hon chansen att hämnas på de typer som dödade hennes poliskompanjon och fadern till hennes barn i ett lång utdraget undercoverjobb i ett ökenområde i Kalifornien där droger och ond bråd död var vardagsmat och där allt gick fel. I återblickar serveras publiken bit för bit av en märklig story som traumatiserade Erin Bell till den grad att hon förvandlades närapå till zombie.

När skarplägena hopar sig i nutid slår Bell tillbaka och hårt, så att också dagens kriminella med kontakter till fulingarna i det förflutna vet vem som biter skarpast.

Filmen är formsydd för Nicole Kidman och en sannskyldigt utlämnade och skoningslös studie av ett liv som gick fel och där till sist bara hämnden har någon betydelse. Litet sentimentalitet och gammaldags moral finns med i berättelsen om Erins förhållande till sin dotter (Jade Pettyjohn  – School of Rock) som håller på att glida ut i knarkträsket. Om skådespelet är bra håller storyn inte för någon närmare granskning, hämndberättelser finns det nog redan allt för många på vita duken.

Driven av hämnd. Nicole Kidmans liv som polis på dekis beror på händelser i det förflutna.

När drogerna får övertaget

Det är obarmhärtigt att se sitt barn kasta bort livet och låta drogerna ta överhanden. Det handlar filmen Beautiful Boy om, där förhållandet mellan en far och son bildar ramverket.

Beautiful Boy

★★★★✩

Regi: Felix Van Groeningen.

Manus: Felix Van Groeningen, Luke Davies

Genre: drama.

I huvudrollerna: Timothée Chalamet, Steve Carell.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t.

Filmen präglas av realism och osentimentalitet, men så är regissören Felix Van Groeningen också belgare som här gör engelskspråkig filmdebut.

Nic Sheff (Timothée Chalamet) är son till den väletablerade journalisten Davis Sheff (Steve Carell).  Förhållandet mellan dem är ypperligt, sonens skolgång går som på räls. Så fortsätter det tills Nic komne upp i tonåren och röker sin första joint. Därefter är livet en enda kamp och berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Redan tidigt in i filmen följer vi fadern som i hällregn hittar sin son på en bakgård i staden San Francisco fullpumpad med narkotika. Därefter blir det tillbakablickar med större eller mindre hjärtknip, återblickar som sakta segar sig framåt till filmens nutid.

Tragiskt

Beautiful Boy är en tragisk berättelse om hur drogerna förstör allt i livet, banden till familjen och alla Nic kommer i kontakt med.

Samtidigt är det en human och varm berättelse om kärlek och lojalitet mellan far och son. Frågan man ställer sig är hur långt man ska gå för att hjälpa någon? Pappan gör precis allt för att finnas till hands, han gör research om droger, skickar sonen på rehab, men räcker det till? Är föräldrarna skyldiga, är det narkotikamissbrukaren eller vem?

Filmen grundar sig på David Sheffs självbiografiska böcker om sonens helvete, vilket delvis förklarar mammans ringa andel i handlingen, vilket delvis förbryllar. 

Steve Carell som lyst i en mängd seriösa flimer, nu senast i Vice gör igen ett ytterst fint rollporträtt. Men det är unga Timothée Chalamet, som fick mycket beröm och en Oscarnominering redan för rollen i filmen Call Me By Your Name som är fixstjärnan som med små medel och dramatik då det krävs är behållningen i Beautiful Boy.

Mellan hopp och förtvivlan. Steve Carell t.h. och Timothée Chalamet i filmen Beautiful Boy.

Roligt om intrigerande gunstlingar

Grekiska regissören Yorgos Lanthimos (The Lobster) knäpper ordentligt den dekadenta engelska 1700-talsmonarkin på fingrarna i den med svart humor kryddade tragikomiska storyn The Favourite.

The Favourite

★★★★✩

Regi: Yorgos Lanthimos.

Manus: Deborah Davis, Tony McNamara.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Olivia Colman, Emma Stone, Rachel Weisz.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t.

Filmen med 10 Oscarsnomineringar skyr inga medel för att roa och uppröra. Dekadens, sex och allmän smuts och lortighet erbjuds i rikliga mängder i denna tillspetsade historiebeskrivning av Anna av Storbritannien; Anna Stuart, och hennes krig mot Frankrike och hovintriger i början på 1700-talet.

Anna (Olivia Colman – The Lobster) regerar 1665-1714 över Storbritannien, Skottland och Irland, delvis med hjälp av sin högra hand, Lady Sarah (Rachel Weisz – The Constant Gardener), dvs. Sarah Churchill, hon som var hovdam för drottningen, och genom gunstlingsskap i praktiken regerade över landet.

När vänskapsrelationen bröts 1711 gick det antagligen inte till som i filmen, där Sarahs kusin Abigail (Emma Stone – La La Land) av en slump kommer till slottet på jakt efter arbete. Någon köksa blir hon ändå inte utan genom förslagenhet och intriger ligger hon snart i drottningens säng och låter köttets lustar leva ut, en syssla som Sarah skött till full tillfredsställelse före det.

Kamp

Det blir en kamp på kniven mellan den detroniserade gunstlingen och den nya, ett smutsigt lesbiskt triangeldrama utspelat mot hovets enfaldiga marionetter. Den här filmen är verkligen kvinnornas medan männen körs över så det sjunger i rälsen.

Anna var en tragisk figur som miste 17 barn och ersatte dem med med sina nya ”barn” 17 kaniner. Hon var därtill en frossare som åt tills hon kräktes och naturligtvis fick opasslig mage liksom gikt och som roade sig med tävlingar där ankor vaggade i kapp på hovparketten.

Bräcklig, med dålig mage och kraftiga svängningar i humöret blev hon en opålitlig person att behaga för vem som helst, vilket både Sarah och Abigail får erfara.

De tre huvudpersonerna gör filmen. Rachel Weisz har den elakaste rollen, utförd med bravur när hon kall och beräknande intrigerar mot Abigail. Och Emma Stone är inte sämre, när hon fattar galoppen, för att inte tala om den för mig tidigare obekanta Olivia Colman som är navet i berättelsen.

The Favourite är en sarkastisk, underhållande och spetsfundig historia. Man kan också se den som ett urflippat dramatiserat kostymdrama, där fina kameravinklar, grodlinsperspektiv och en raffinerad epoktrogen musik ger goda bakgrundsvibrationer.

Ohelig trio. Drottning Anna (Olivia Coleman) med nya gunstlingen Abigail (Emma Stone) t.v och den detroniserade Lady Sarah (Rachel Weisz).

Makt som förblindar

Dramakomedin Vice lyfter fram gråsuggan Dick Cheney som nästlade in sig i den amerikanska utrikespolitiken utan att sky några medel.

Vice

★★★★✩

Regi & manus: Adam McKay.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Christian Bale, Amy Adams, Steve Carell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 13 minuter.

Dick Cheney var för många helt okänd. Han höll sig i bakgrunden men drevs av en obotlig makthunger. Filmen av regissören till The Big  Short, Adam McKay, tyder på att det var han som mer eller mindre var spindeln i nätet i USA under George W Bush presidentskap då Twin Towers och 9/11 blev benämningar som sitter kvar ännu i dag och då Irakkriget startades under falska premisser.

Den grå bakgrundsmannen tog för sig av makten, påhejdad av sin hustru Lynne, som tolkas superbt av Christian Bale och Amy Adams.

Valde rätt

Filmen går tillbaka till Cheneys vilda ungdomstid med krogslagsmål, suspendering från universitetet och en rattfylla hemma i Wyoming 1962. Det får hans fästmö Lynne att ställa ett ultimatum: att välja mellan henne och en stabil framtid eller fortsätta att rumla på. Cheney väljer och han väljer rätt. 1964 gifter han sig och karriären slutar som vicepresident.

Dick Cheney arbetade målmedvetet upp sig, först som stöd för Richard Nixon, sedan för den slipade Donald Rumsfeld (Steve Carell), impopulär utrikesminister under Bushs den yngres presidentperiod. Han handplockas till administrationen av presidenten då han är vd för oljebolaget Haliburton, som gör feta kontrakt med USA då landet invaderar Irak under premissen att Saddam Hussein har massförstörelsevapen. Snart är han George W Bushs (Sam Rockwell) högra hand och vice president och tar rentav befälet över presidentens stab under attacken på tvillingtornen. Att Cheney också var drivkraften bakom attacken på Irak står utom allt tvivel. Åtminstone enligt filmens version av makt och maktmissbruk.

Filmen visar också på Cheneys kärlek till släkt och familj och han har litet oväntat också överseende med en lesbisk dotter.

Kameleonten Bale

Christian Bale är den stora kameleonten inom amerikansk film och kan äta upp eller banta ned sig sådär 20-30 kg vid behov. Han har lyst i filmer som Maskinisten, Batman och American Hustle och gör igen en stor roll. Också Amy Adams som uppträtt i American Hustle och Arrival gör en anmärkningsvärd bra roll. Samma gäller Steve Carell (Get Smart, The Big Short) som visar att han kan annat än att spela i komedier, liksom Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri). 

Filmen har en svart humor men dess egentliga behållning är att lyfta fram ruttenheten i världens största demokrati, vilket torde tilltala liberaler och reta konservativa.

I maktens korridorer. Christian Bale som Dick Cheney och Amy Adams som hans hustru Lynne i filmen Vice.