Igen en musikfilmpärla

Den tredje musikfimen inom ett halvt år, nu om Elton John, överraskar stort och i positiv mening.

Rocketman

✮✮✮✮✩

Regi: Dexter Fletcher.

Manus: Lee Hall.

Genre: musikfilm, biografiskt drama.

I huvudrollerna: Taron Egerton, Jamie Bell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Jag drog mig för att se filmen, Elton John var visserligen en bra musiker och fin pianist men inte någon storfavorit, men efter att ha sett Rocketman är det bara att flaga vitt.

Efter A Star is Born och Bohemian Rhapsody är resultatet att den aktuella placerar sig mitt emellan de två förstnämnda, med Bohemian Rhapsodhy fortfarande på förarplats.

Rocketman sträcker sig från Elton Johns barndom fram till genombrottet 1970 med Your Song och ungefär halva karriären. Elton John var en av de populäraste och mest förtjänande rockartisten under 1970-talet. Filmen börjar när popartisten med de galna scenkläderna och de tusentals vrickade glasögonen i full konsertutstyrsel besöker ett AA-möte och där bekänner att han är alkoholist, kokainist och sexberoende. Därefter rullas livet upp via återblickar.

Hemsk

Barndomen är hemsk. Både den från kriget traumatiserade fadern (Steven Mackintosh) och modern (Bryce Dallas Howard) är kalla, känslolösa och har inget som ens liknar kärlek att erbjuda.

Det är mormodern (Gemma Jones) som inser hans musikaliska begåvning och får honom att söka in till kungliga musikakademin i London. Därefter blir det spelningar i olika band tills han slår igenom i USA på rockklubben Troubadour i Los Angeles och det med besked.

Djupdykning 

Elton John inser redan tidigt att han är gay men när miljonerna börjar strömma in gifter han sig med en kvinna av bara farten, men det är en parentes.

Samtidigt bara växer svansen av rövslickare och festprissar som passar på att leva ljuva livet gratis på vilda fester i hans många hus, där allt är tillåtet. Djupdykningen från struttande men välsjungande diva till drogberoende självmordsbenäget popvrak berättas utan krusiduller, kvar finns till sist endast den fortfarande blyga killen vars känsloliv aldrig fick chansen att utveckla sig. Tills det vänder.

Förhållandena mellan Elton och hans homosexuella och destruktiva manager (Richard Madden) och lojala textskrivarkompis Bernie Taupin (Jamie Bell) ger regissören Dexter Fletchers (Eddie the Eagle) film större djup.

Taran Egerton (Eddie the Eagle) i huvudrollen är fantastiskt bra och sjunger alla låtarna själv. Filmen är gjord som en musikal där sanningen fått ge utrymme åt fantasin, men den känns trovärdig och helgjuten i alla fall.

Musikalscenerna och showerna som blommar upp på gator och i konsertsalar är filmens utropstecken och bara showen kring Crocodile Rock gör Rocketman sevärd, för att inte tala om de många andra kända och mindre kända låtar (Goodbye Yellowbrick Road, Breaking My Heart).

Musikalisk fantasi med klös. Filmen Rocketman är musik, show och biografi på ett helgjutet sätt.

Smärtpunkter i ungdomen påverkade Tolkiens böcker

Dome Karukoskis första Hollywoodfilm Tolkien ger en god inblick i och  bakgrund till den världsberömda fantasyförfattaren J.R.R. Tolkiens liv, främst då hans barn- och ungdom.

Tolkien

✮✮✮✮✩

Regi: Dome Karukoski.

Manus: David Gleeson, Stephen Beresford.

Genre: biografi, drama.

I huvudrollerna: Nicholas Hoult, Lily Collins.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Dome Karukoski är främst känd för Tom of Finland, Leijonasydän och Kielletty hedelmä. Nu hör han dessutom till de fåtal inhemska regissörer som gjort film i Hollywood.

Filmen Tolkien fokuserar på författarens barn- och ungdomsår strax före första världskrigets utbrott. Eftersom filmen är baserad på författarens liv, följer den inte strikt verkligheten utan manusförfattarna har tagit sig friheter. Det har orsakat att Tolkiens familj inte velat ha någonting med filmen att göra. Det här har hänt också tidigare och tycks vara känsligt för släktingarna.

Tolkien spelas hur som helst av Nicholas Hoult (X-Men, Mad Max: Fury Road) medan Lily Collins (The Mortal Instruments) gör rollen som hans stora kärlek och småningom fru Edith Bratt. 

JRR Tolkien avled 1973 och är främst känd för romantrilogin Sagan om ringen. Den biten dyker upp först i filmens slutskede, det är den unge Tolkiens liv som fattigt barn utan utan far och sedan mor som bildar utgångspunkt.

Krig som påverkar

Filmen börjar ändå med omskakande krigsscener från första världskriget i slaget vid Somme där Tolkien deltog som officer. Det påverkade hela hans världsinställning. Kriget finns med både som referenspunkt och bakgrundsraster hela filmen och ger storyn den dramatik som det lugna, ibland litet enformiga berättandet saknar.

Karukoski målar med säker hand upp barndomsåren där John Ronald Reuel Tolkien och hans lillebror växer upp tillsammans och på stipendiebasis får börja studera vid Oxford. Här bildar Tolkien med sina studiekamrater en kulturell krets påminnande om den i Döda poeters sällskap.

Tolkien var enligt filmen mottaglig för sagoberättande och med sin förmåga att teckna skapade han redan som ung illustrerade berättelser som blev grogrund för hans egen fantasyvärld, vars mörkaste kanter fick inspiration av krigets fasor.

Tidsandan och den episka stilen är bra fångade och filmen blir bara bättre ju längre den pågår. 

Nicholas Hoult gör en saklig och ibland berörande tolkning av Tolkien i synnerhet när han blir kär i Edith Bratt spelad av musikern Phil Collins dotter Lily Collins, också hon gör en bra insats. Finland har en liten roll i filmen eftersom Tolkien under sina språkstudier kom i kontakt med och imponerades stort av vårt nationalepos Kalevala. Derek Jacobi (Gosford Park) gör en strålande roll som Tolkiens professor och lärare i språk. När filmen närmar sig sitt slut är Token själv professor och börjar förbereda sin stora trilogi Sagan om Ringen.

Kärlekspar. Lily Collins spelar Tolkiens hustru och Nicholas Hoult J.R.R. Tolkien i Dome Karukoskis film Tolkien.

På resa i naturens värld

Petteri Saarios naturdokumentärfilm Sjöjungfrun ger en vacker och insiktsfull inblick i naturen med fotfäste i Saimens insjölandskap.

Sjöjungfrun

(Vedenneito)

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Petteri Saario.

Genre: dokumentär.

I huvudrollerna: Erika och Antti Saario.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 11 min.

Matila Röhr Productions (MRP) har huvudsakligen skött om produktionen av högklassiska naturdokumentärer hos oss börjande med Sagan om skogen 2012 och Sagan om sjön 2016. Men i synnerhet i televisionen har Borgåbon Petteri Saarios naturdokumentärer i flera delar väckt berättigad uppmärksamhet med produktioner som Veden saartamat 2013 och Järviemme helmet 2012 . 

Sjöjungfrun är uppbyggd på ett mera pedagogiskt och jordnära sätt.

 trots att också den följer årstidernas växlingar, men här finns ingen berättarröst.

Huvudperson är 13-åriga Erika som tillsammans med sin litet äldre manliga kusin Antti tar sig fram på öar och vatten i Saimen i avsikt att få sig en skymt av Saimenvikaren.

Årstidernas natur ger finstämd kontrast åt tält- och kanotfärder både under vår, sommar och höst medan vinterns vita vidder dominerar på en tältresa i bitande köld.

Emika tänker högt på vad hon ser och upplever och använder sin äldre kusin som bollplank och förklarade av djupare tankegångar om människan, hennes roll i naturen och rentav kring universums hemligheter.

Yngre målgrupp

Sjöjungfrun påminner mera om en produktion för skolelever än en traditionell dokumentär och har för en vuxen publik delvis en något naiv framtoning. Men fotot är utsökt och åskådaren får i form av ett flertal djur och växter en fin inblick i den omgivande naturen och människans allt mer fjärmande livsstil med våra mobiltelefoner och ständiga uppkoppling till nätet.

Budskapet är solklart: det lönar sig att stiga ur sitt sitt bekvämlighetsområde och se allt det vackra och mångfaldiga som naturen har att erbjuda. Också stadens med sin urbana framtoning har naturupplevelser att 

uppvisa trots att naturen vid Saimen givetvis är något alldeles enastående.

Naturbarn. Antti och Erika halstrar abborrar efter en händelserik dag vid Saimen.

Lönnmördarbröder i guldrushens västern

Två bröder i vilda västern lever på contract killing, mördande av klienter för sin uppdragsgivare. Jakten efter en guldkemist med en privat detektiv i hälarna blir deras svåraste.

The Sisters Brothers

★★★✩✩

Regi: Jaques Audiard.

Manus: Jaques Audiard, Thomas Bidegain, grundad på patrick DeWitts roman.

Genre: västerndrama.

I huvudrollerna: John. C. Reilly, Joaquin Phoenix.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Året är 1850 och skådeplatsen Oregon. I nattens mörker närmar sig två män ett hus. Skottlossning bryter ut, mynningsflammorna blixtrar till. När krutröken lagt sig har två av Nordamerikas farligaste lönnmördare, Eli (John C. Reilly – Magnolia) och Charlie (Joaquin Phoenix – Walk the Line) avslutat sitt senaste uppdrag för ”kommendören”.

The Sisters Brothers är Jaques Audiards första engelskspråkiga film, och den första han gjort efter att ha fått Guldpalmen för Dheepan 2015. 

Filmen är ingen ordinär västern, den har en absurd humor och en resignationens skimmer som beror på att bröderna börjar bli äldre. Eli drömmer om att dra sig tillbaka och bedriva en egen affär medan Charlie vill leva det ljuva livet med sprit och kvinnor.

Berättelsen om de gnabbande bröderna tillspetsas när de får i uppdrag att likvidera Herman Kermit Warm (Riz Ahmed – Nightcrawler). Han drar mot guldruschens Kalifornien och San Francisco med en kemisk formel i bagaget som ska göra honom rik. I hälarna och snart vid sidan om har han detektiven John Morris (Jake Gyllenhaal – Brokeback Mountain) och alltså på några dagars avstånd bakom dem bröderna Sisters.

Ovanlig

En sadistisk, våldsam pappa och en svår uppväxt präglar bröderna som hellre skjuter än diskuterar, men jakten på deras byte blir inte som man räknat med, kombattanterna hamnar att gemensamt dra vapen mot andra inkräktare och rädda det som räddas kan.

Ritten in på okända vägar beledsagas av långa perioder av lugn, kontemplation, filosofiska betraktelser och vackra vyer, men det är skådespelet, främst personkemin mellan filmens bröder, som ger stadga och trovärdighet. Filmen är både lyhörd och våldsam men regissören lyckas förena allt i en sällsam vision om moral, girighet och ett mytomspunnet vilda västern så som man sällan om ens någonsin sett det.

Brödrapar. Joaquin Phoenix och John C. Reilly är the Sisters Brothers i den säregna västernfilmen med samma namn.

Drama med stjärnglans men utan djup

Alla vet

(Todos lo saben)

★★★✩✩

Regi & manus: Ashgar Farhadi.

Genre: drama, thriller.

I huvudrollerna: Penélope Cruz, Javier Bardem.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 13 min.

Den prisbelönta iranska regissören Ashgar Farhadi som fick en Oscar för bästa utländska film The Salesman 2017 har lockat de spanska storstjärnorna och äkta paret Penélope Cruz och Javier Bardem med i sin nya film Alla vet, men trots ett starkt skådespel är problemet med filmen att den berättas rakt av utan att lämna några djupare spår.

Kidnappning

Vi har tjocka släkten som samlas i en liten by på spanska landsbygden för ett bröllop. Längst ifrån kommer Laura (Cruz) med sin tonårsdotter och yngre son som flugit för att fira ända från Argentina. Hemma blir fadern Alejandro (Ricardo Darin – Truman) som måste sköta sitt företag.

Man har inte ens hunnit skära i bröllopstårtan när det blir uppdagat att Lauras dotter Irene (Carla Campa) blivit kidnappad och kaos stundar.  

Det verkar snart troligt att någon i släkten är skyldig, någon som behöver pengar och alla inblandade börjar misstänka varandra. Med i hetluften där gamla familjefejder blossar upp på nytt hamnar Lauras tidigare pojkvän Paco (Bardem) och nuvarande man Alejandro, som tvingas ta sig till händelsernas centrum när misstankarna börjar tätna.

Filmen handlar om individens moral och livsval med fattigdomens och arbetslöshetens Spanien som fond.

Den skickligt skrivna och spelade filmen får ända sällan ångan uppe utan kännetecknas av en tröttsam släpighet och brist på sugande spänning. Halvbra, javisst, men man hade hoppats på litet mera.

Halvbra. Det spanska kidnappningsdramat Alla vet har äkta paret Penélope Cruz och Javier Bardem i huvudrollerna.

Omaka par i 60-talets djupa södern

Oscarvinnande filmen Green Book plöjer djupt ner i den rasistiska myllan nere i amerikanska södern på 1960-talet, där en framgångsrik mörk pianist enrollerat en vit chaufför på en konsertturné. Den överraskar sällan men har en fin stämning.

Green Book

★★★✩✩

Regi: Peter Farrelly.

Manus: Nick Vallelonga, Brian Hayes Currie, Peter Farrelly.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Viggo Mortensen Mahershala Ali.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 10 min.

Ja att Green Book skulle vinna Oscarstatyetten för bästa film var nog tämligen otippat med konkurrenter som The Favourite och Bohemian Rhapsody. 

En orsak kan vara att storyn handlar om två män från olika kulturer som ändå kan samsas i denna moralens höga visa. Att Viggo Mortensen och Mahershala Ali spelar bra förminskar inte filmens dragkraft.

Regissören Peter Farrelly har glimtat till i filmer som Den där Mary i egenskap av producent och i Dum & Dummare som manusskribent och regissör tillsammans med sin bror Bobby och visar därmed att han kan hantverket med humorfilmer.

Humor saknas inte heller i Green Book men det är de djupare undertonerna som ger stadgan.

Trångsynt

I 1960-talets USA är trångsyntheten stor, också i New York där arbetarklasskillen Tony Lip (Mortensen) med rötterna i Italien av en slump anställs av pianisten Dr. Donald Shirley (Marhershala Ali) som bilchaufför på en turné ned till amerikanska södern.

Hetlevrad som chauffören är blir det slagsmål och bråk med polisen och också diverse skärmytslingar med arbetsgivaren Shirley under turnén.

Manuset är som sagt förväntat men mest tilltalar det snygga fotot med sina klara färger, vackra landskap och detaljer från både små syltor och påkostade hotell. Därmed inte sagt att Viggo Mortensen skulle var skral, tvärtom visar denna skådespelare som slog igenom i Sagan om Ringen-trilogin och med bravur medverkade i A History of Violence att han behärskar rollbyten. Också Mahershala Ali som sympatisk pianist agerar utmärkt och fick också en Oscar för bästa manliga biroll i Green Book liksom i Moonlight två år tidigare, dvs. 2017.

Green Book är en feelgood film som inte provocerar men på ett smart sätt vänder sig till den stora massan.

På turné. Viggo Mortensen är chaufför och Mahershala Ali pianist och arbetsgivare i dramakomedin Green Book som utspelas i USA på 1960-talet.

Lyckan finns inte på dansgolvet

Med förlaga i sin egen chilenska film Gloria har regissören Sebástian Lelio gjort en nyversion med engelskspråkiga Gloria Bell, klippt och skuren för Julianne Moore.

Gloria Bell

★★★✩✩

Regi: Sebástian Lelio.

Manus: Sebástian Lelio, Alice Johnson Boher.

Genre: drama & komedi.

I huvudrollerna: Julianne Moore, John Turturro.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid 1t 42 min.

I filmen om en frånskild kvinna i medelåldern på jakt efter en mening i livet får Julianne Moore maximalt med spelrum. Det är henne förunnat, givetvis, hon är en driven skådespelare som lyst i Magnolia, The Hours och inte minst Still Alice där hon spelade en kvinna som försvann i alzheimers dimmor.

Moore är igen pålitlig men storyn bara sådär halvbra för att säga sanningen. Berättelsen saknar stora känslor och går på i ett långsamt tempo men själva grundstoryn om jakten på den försvunna lyckan är påtaglig.

Ingen drömprins, men…

Frekventa besök på dansgolvet har inte precis fått henne att hitta sin prins men hur som helst får det henne henne en kväll i discotakt att ramla över likaså frånskilda Arnold (John Turturro - O Brother, Where Art Thou, Fading Gigolo). Snäll och vänlig väcker han ett visst gensvar hos Gloria Bell, inte minst när han tar henne med sig till sitt nöjesfält där hon får spela paintball.

Båda har egna vuxna barn, Julia en son, vars hustru försvunnit på retreat ut i Nevada öknen. Men det är Arnold som har de stora problemet eftersom hans bortskämda döttrar och påhängsna före detta hustru ringer stup i kvarten och ska ha hjälp med än det ena, än det andra. Det här inkräktar på de nyförälskades samliv som störs i grunden av det förflutna.

Att gå vidare är inte lätt, men filmen rullar sig inte runt i ångestkänslor utan tar det ofta med en klackspark då humorn flödar. Den obetalbara slutscenen är som en insikt i att man kan gå vidare bara man släpper taget om allt som förkväver.

Spirande förhållande. John Turturro och Julianne Moore i dramakomedin Gloria Bell, medelålderskvinnan på jakt efter livets mening.