Scorsese lyfter fram amerikansk skamfläck

 Martin Scorsese har på ålderns ens höst igen svarat för en magnifik film som trots sina tre och en halv timmes speltid håller intresset på topp alltigenom.

Killers of the Flower Moon

4/5

Regi: Martin Scorsese.

Manus: Eric Roth, Martin Scorsese, David Grann.

Genre: dramathriller.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 3 t 27 min.

När det började spruta olja på 1920-talet i Oklahoma på den mark indianerna i Osage Nation bodde började de dödas en efter annan medan kvinnorna giftes bort med vita män som fick besittningsrätt till marken.

Det här har mer eller mindre nedtystade kapitlet i amerikansk historia lyfts fram på ett dramatiskt sätt i Scorsese film. Osage stammen var en tid rikast i hela USA, vilket medlemmarna nogsamt insåg att väckte ont blod.

Klass

Skådespelarna i dramat går inte heller av för hackor. Leonardo DiCaprio spelar den enkla sällen Ernest Burkhart som kommer hem från första världskriget och gifter sig med Mollie Burkhart (Lily Gladstone) ditmanövrerad av filmens onde genius och morbroder William Hale, gestaltad av en alltid lika karismatisk Robert De Niro.

Om början av filmen går aningen trögt framåt blir det bättre när morden börjar trilla in och inte minst när nygrundade Federal Bureau of Investigation (FBI) tar sig an sitt första mordfall, ledda av Tom White (Jesse Plemons - The Irishman). Här har vi en skådespelare som trots ett rätt alldagligt utseende har en resning och karisma som känns mycket äkta i den roll han gör, sympatisk men på hugget.

Leonardo DiCaprio som spelar dumhuvud visar hur han med minspel, gester och ”dåliga” gula tänder blir en vankelmodig karaktär som låter sig ledas och förledas till onda gärningar.

Nya bekantskapen Lily Gladstone (First Cow) gör en squaw som blir åtminstone aningen kär i Ernest men inser att han topprids av sin manipulativa morbror. Tyst och kontemplerande ser hon hur allt går i en nedåtgående spiral inklusive hennes egen hälsa. Filmens soundtrack med sydstats jazz och blues ger en autentisk prägel åt en film som man inte kan annat än gilla.

Omaka par. Lily Gladstone och Leonardo Di Caprio som man och hustru i filmen Killers of the Flower Moon.

Spänning på fyra hjul

Liam Neeson som på äldre dar skött om sitt levebröd med medverkan i blodiga actionfilmer är tillbaka som illa utsatt familjefar i Retribution.

Retribution

3/5

Regi: Nimród  Antal.

Manus: Alberto Marini, Christopher Salmanpour.

Genre: action.

I huvudrollerna: Liam Neeson, Matthew Mondine.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 31min

Filmen handlar om en bomb under en bil och företagaren/familjefadern Matt Turner (Neeson) som till varje pris måste skydda sina barn som han undantagsvis är på väg att skjutsa till skolan. Då ringer mobilen och en röst förklarar att om han stiger ur kommer bilen att sprängas i luften. Det blir många samtal och många uppdrag han måste utföra medan familjens liv hänger på en skör tråd.

Bad guy som drivfjäder

Filmen påminner om Speed och handlingen är spännande men delvis förutsägbar. Matthew Mondine (The Dark Knight Rises, Oppenheimer) är den bad guy som driver handlingen framåt. Liam Neeson som medverkat i en lång rad actionfilmer tidigare är i gott slag när han spelar panikslagen familjefar, som blir allt mer desperat och börjar göra egna schackdrag inför den rafflande upplösningen.

Den som är intresserad av gedigen spänning, biljakter med en radda polisbilar i släptåg och explosioner här och där under vägen blir inte besviken. Retribution betyder annars vedergällning/hämnd. Regissören Antal är känd för bl.a. Predators.

Nervkittlande samtal. Liam Neeson sitter på en bomb i sin bil i actionfilmen Retribution.

Penelope Cruz navet i filmdrama

Penelope Cruz gör inte heller den här gången tittaren besviken i den italienska filmen Min enastående mamma, som uppmärksammades på filmfestivalen i Venedig.

Min enastående mamma

4/5

Regi: Emanuele Crialese.

Manus: Emanuele Crialese, Francesca Manieri, Vittorio Moroni.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Penelope Cruz, Vincenzo Amato, Luana Giuliani.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 39 min.

Filmen är berättelsen om den olyckligt gifta Clara (Cruz) och hennes barn i 1970-talets Rom. Samtidigt handlar den om husets unga flicka Adriana (Luana Giuliani) som helst skulle vara pojke.

Men Penelope Cruz är navet i historien, kärleksfull och välmenande men fylld av traumor som hennes oförstående och elaka man (Vincenzo Amato) orsakar henne och familjen, då han bedrar, straffar och hotar samtidigt som han har sina älskarinnor. 

Adriana klär sig som en pojke och blir förälskad i en flicka (Penelope Nieto Conti) ur arbetarklassen, vilket föräldrarna och i synnerhet mamman inte godkänner. Ändå utväxlas den första kyssen mellan de unga tu och sakerna utvecklas, men inte till det bättre.

Clara försöker upprätthålla en glansig yta men vågar inte skilja sig p.g.a. sin katolska tro. Lillebror ser inte vad som händer men Adriana förstår hur landet ligger.

Självspegling

Regissören Emanuele Crialese var själv född till kvinna men lever idag som en nästan 60-årig man och filmen avspeglar hans egen uppväxt.

Den påminner mycket om en annan italienares, Federico Fellinis skapelser, både beträffande intensiteten i det slutna rummet, lekfullheten, och den kraftiga färgskalan. Tankarna går också till Fanny och Alexander och barnens liv med den sadistiska styvfadern/prästen.

Svartvita sekvenser med show, sång och dans lyfter stämningen från vemod till glädje. En bra film om hbtq som spelar på många strängar.

Obs!. Filmen har endast gått som förhandsvisning. Datum för kommande föreställningar finns inte ännu.

Bekymrad duo i 1970-talets Rom. Penelope Cruz och Luana Giuliani som mor och dotter i filmen Min enastående mamma.

 

Katastrof under och över jord

 Svenska katastroffilmen Avgrunden/Kiiruna håller tittaren i sitt järngrepp men personskildringen är i skralaste laget.

Avgrunden (Kiiruna)

3/5

Regi: Richard Holm.

Manus: Richard Holm, Robin Sherlock Holm, Nicoila Sinclair.

Genre: katastroffilm.

I huvudrollerna: Tuva Novotny, Kardo Razzazi, Peter Franzén.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 43 min.

Det fanns en tid när barnen var yngre som varje katastoffilm skulle kollas upp, Twister, Dantes Peak, osv.

Den svensk-finska samproduktionen Avgrunden är så till vida annorlunda att handlingen tilldrar sig uppe i norr, närmre bestämt i svenska Kiruna där gruvverksamheten hotar rasera hela samhället och en strulande familj hamnar i hetluften.

Med en budget på åtta miljoner euro hade man väntat sig litet mer. Storyn är förväntad och familjen, där Frigga (Tuva Novotny – Annihilation, Kriget) är säkerhetschef för gruvan, där verksamheten redan länge besvärats av sprickor, skakningar och mindre ras, har konstlade problem. Invånarna i Kiruna borde omedelbart flytta till ”Nya Kiruna” men man väntar och ser. Friggas exman ( finska Peter Franzén) blir upprörd när nya pojkvännen Debir (Kardo Razzazi) uppvaktar f.d. frun och dottern Mika (Felicia Maxime) har problem med sin egen flickvän. Sedan blir det action för hela slanten, först nere i gruvan när rasmassorna börjar trilla ned och sedan uppe i det fria där hela stan hotas att dras ned i avgrunden.

Viss trovärdighet

Filmen håller måttet så långt som när Frigga i gruvan med kompisar försöker slingra sig ut genom en smal tunnel till friheten, men uppe på markytan blir det klyscha på klyscha både beträffande manuset kring storyn och familjeproblemen. Friggan som får ett armeringsjärn genom benet rör sig obehindrat igen när hon kommit loss. 

Panoramafotograferingen över det norrländska landskapet och valda delar med litet uns av trovärdighet gör filmen till medelmåttig, om ens det. Men farthållningen är det inget problem med, man håller i armstöden så knogarna vitnar när det går som hetast till.

Bättre fly. Man springer verkligen för livet i filmen Avgrunden.

Ensamvargar i moll och dur

 Aki Kaurismäkis nya film är en tragikomisk berättelse om två vilsna existenser som efter många om och men finner varandra. Human, vacker och sympatisk.

Höstlöv som faller

4/5

Regi & manus: Aki Kaurismäki.

Genre: romantiskt drama.

I huvudrollerna: Jussi Vatanen, Alma Pöysti.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t  21 min.

Aki Kaurismäki är som känt på den lilla människans sida också i Höstlöv som faller, som utgör en fortsättning på hans proletariattrilogi Skuggor i paradiset, Ariel och Flickan från tändsticksfabriken. Hans avskalade stil, torra humor och intensivt färgade interiörer från tiden före mobiltelefonen plus slagdängor från förr har uppskattats runtom i Europa och gett honom många priser. Den föreliggande filmen fick juryns pris i Cannes i år.

Ensamvargar

Höstlöv som faller är två ensamvargar, Ansa (Alma Pöysti) och Holappa (Jussi Vatanen), som möts på en karaokebar, därefter blir det bio med en zombiefilm. De jobbar inom den tunga industrin, hon som städerska, han som hantlangare och har egentligen inte så mycket att se fram emot. När de möts känner de dragning till varandra men en massa hinder tornar upp sig på vägen.

Ett av dem är Holappas alkoholism som ger honom sparken från diverse arbetsplatser. Han vägrar att ta emot skit och har en inre resning trots allt. Ansa gör sitt för att få honom på det torra, men ödet drar krokben för båda två.

Humanist

Aki Kaurismäkis manus går på i gamla banor men är det oaktat kristallklart. Som känd humanist använder han ett begränsat ordförråd men orden är uttänkta och humoristiskt färgade.

Interiörer från sunkiga barer med sitt proletära öldrickande klientel känns igen liksom den finska schlagermusiken som är välvald. 1960-talsstämningen bryts bara av radionyheterna som handlar uteslutande om kriget i Ukraina.

Skådespelarna är bra, Jussi Vatanen med sin intensiva blick och Alma Pöysti med sitt minimalistiska utspel. Aki Kaurismäki gör sällan omtagningar när han filmar med sin antika 35 millimeters kamera, vilket ger en större autenticitet åt berättelsen. Som vanligt är filmen föredömligt kort och ger något att tänka på för människor med hjärtat på rätt ställe.

På mat hemma hos. Höstlöv som faller är en humanistisk och vacker film för människor med hjärtat på rätt ställe.

Kometen kommer

Mumintrollet på kometjakt

4/5

Regi: Híroshi Saito, Markus Bäckman, Carla Rindell.

Manus: Lars Jansson, Tove Jansson, Dennis Livson.

I talrollerna: bl.a. Alma Pöysti, Maria Sid, Saga Sarkola.

Producent Tim Livson.

Tecknad film.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 15 min.

Tove Janssons klassiker Mumintrollet på kometjakt finns nu i nyversion på vita duken, tekniskt uppdaterad med betoning på Dennis Livsons film Kometen kommer från 1992.

Dennis son Tim Livson betonar som producent att den nya filmen har förändrad musik och ett mera dagsbetonat bakgrundsljud. Också talrollerna är nya med bl.a. Christoffer Strandberg som Mumintrollet, Maria Sid som Muminmamman, Carl-Kristian Rundman som Muminpappa, Saga Sarkola som Lilla My, Andreas af Enehielm som Sniff och Alma Pöysti som Snorkfröken.

Storyn är den gamla välbekanta och handlar om en komet som kommer farande mot Mumindalen. Invånarna reagerar med allt från akademiskt intresserade vetenskapsmän till panikartade stackars Sniff  som får skrämselhicka när domedagsprofeten, filosofen Bisamråttan, förklarar att slutet är nära.

Uppåt

För att få se kometen på nära håll bär det av mot ett observatorium högt uppe i ensliga bergen med Mumintrollet, Sniff och Lilla My, där Mumin träffar Snorkfröken för första gången liksom Snusmumriken (Lasse Mellberg). De för hand tecknade bilderna är anslående vackra respektive dramatiska och av hög kvalitet, inte minst mot slutet med en brandröd himmel och svarta silhuetter då det förmenta slutet närmar sig.

Roligast är replikerna som har ett för Tove Jansson karakteristiskt sting där t.ex. den ständigt rädda Sniff titt och tätt hamnar att kaxa upp sig för en pikande Lilla My medan Muminmamman kokar te när det går som hetast till. Med i svängarna finns den frimärkssamlande hemulen (Max Forsman) som ger tusan i om världen går under bara hans kära samling klarar sig helskinnad.

En film som vänder sig lika mycket till vuxna som barn och ger båda kategorierna någonting i hästväg att bita i.

Äventyrligt i Muminland. Nyversionen Mumintrollet på kometjakt riktar sig till såväl barn som vuxna. MOOMIN CHARACTERS (TM) ANIMATION © DENNIS LIVSON & KINDERNET. 

Feelgood med goda skådespelare

 En mainstream feelgoodfilm om två seniorer som fattar tycke för varandra, inte mer är filmen Andra akten, men man tvingas ge sig på nåd och onåd.

Andra akten

3/5

Regi: Mårten Klingberg.

Manus: Anna Heinämaa, Vera Kiiiskinen.

Genre: romantiskt drama/komedi.

I huvudrollerna: Rolf Lassgård, Lena Olin.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 54 min.

Det är med andra ord skådespelet med Rolf Lassgård och Lena Olin som går under huden. Speciellt är det Eva (Lena Olin) som sårbar, skör men ack så charmig sjukhusgymnast som går i pension och möter den buffliga stjärnskådespelaren Harald Skoog (Lassgård). Han har haft stroke och Eva råkar blir hans hemtränare när han hamnar hem efter att ha skrikit och domderat på sjukhuset och varit otrevlig mot allt och alla.

Uppstår det tycke? Genast? Förstår gör det men först efter diverse trassligheter med kyliga gräl och missförstånd. Den vresiga skådepelaren är snabb att koppla på charmen när han inser att han behöver hjälp för att komma tillbaka på scenen och  Eva blir hans mentor och klippa i vardagen. 

Evas film

Mera handlar filmen ändå om Eva och det är här Andra akten har sin trovärdighet och resning, inte minst när hon blir hans” motskådespelare” eller snarare motläsare av manuset när han ska lära sig en ny roll som Cyrano de Belgerac. Sårbar men ändå stark navigerar hon vidare i ett förhållande där ingenting är givet.

Lena Olin (f. 1955) har varit stjärna i Hollywood redan länge och imponerade bl.a. i filmen Romeo is Bleeding 1993 som dödlig gangsterbrud. 

Filmens eget manus står bland andra Anna Heinämaa för, också manusskribent för Klaus Härös Fäktaren.

En oförarglig och ställvis tårdrypande film som har sina poänger.

Kärlek på ålderns höst. Rolf Lassgård och Lena Olin t.h. lämnar avtryck i Andra akten.