Revisor med krut i nävarna

Matematikgeni och autistiskt syndrom är en kombination som får personen att se på siffrorna på ett annat sätt en vanliga revisorer. Dessutom lever Ben Afflecks revisor ett dubbelliv som får likhögarna att växa på ett rätt oväntat sätt i filmen The Accountant.

The Accountant

★★★✩✩

Regi: David O´Connor.

Manus: Bill Dubuque.

Genre: Thriller.

I huvudrollen: Ben Affleck, Anna Kendrick.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Man kunde tänka sig att alla actionthrillers är litet likadana men regissören David O´Connors– Warrior) nyhet The Accountant har en intrig som öppnar åskådarens ögon först en god bit in i filmen.

Revisorn Christian Wolff (Ben Affleck – Argo, Gone Girl) är en gudabenådad revisor som har siffror på hjärnan och arbetar för suspekta halvkriminella drogkarteller som idkar penningtvätt i  stor skala.

Inledningsvis blir tittaren insatt i hans barndom som ett problematiskt, annorlunda barn med en krävande militärofficer som far. Fadern låter i alla fall sin äldre son och hans lillebror lära sig kampsporternas ädla konst för att undgå styck i skolan. Gissa om det behövs längre fram i filmen, det samma gäller Wolffs särintresse skytte.

I nutid får revisorn Wolff tillsammans med den unga revisorn Dana Cummings (Anna Kendrick – Pitch Perfect) uppdraget att reda ut ett stort penningsvinn i ett hederligt företag som tillverkar proteser. Också Dana har en fallenhet för siffror i litet högre grad än normalt funtade personer och mellan dem uppstår en själarnas gemenskap.

Wolff hittar givetvis felet i företagets bokföring under en natts arbete med bokföringsmappar och egna uppdateringar på ett rum försett med glasväggar, samtidigt som en FBI-agent för finansministeriets del börjar syna i sömmarna alla de dödsfall som hopats i samband med revisorns tidigare arbetsuppdrag.

Våldsamt

I det här skedet övergår filmen från mera traditionell pusseldeckare till ultravåld, en massa skurkar biter i gräset medan snaran dras åt om revisorn. Men revisorn har ännu en gås oplockad med sin huvudantagonist, den lejde mördaren Brax (Jon Bernthal - Fury, Sicario) och hans skjutglada anhang. Det betyder att inte bara en utan flera överraskningar ännu står i kö.

Den brittiska barnramsan Salomon Grundy spelar en viktig roll i filmen, liksom konst i allmänhet och konst av den amerikanska expressionismen frontfigur Jackson Pollock i synnerhet.

Samspelet mellan den oftast i romantiska komedier kända Anna Kendrick och Ben Affleck fungerar bra, men intrigen är ibland så snårig och komplex att man inte skall fumla för mycket med godispåsen för att hänga med i handlingen.

Förenade av siffror. Anna Kendrick och Ben Affleck i den snåriga men intrikata våldsthrillern The Accountant.

Finstämt och humoristiskt om vänskap in i döden

Spansk film är inte enbart Pedro Almodóvar. Också Cesc Gay (Jet Lag, 2001) från Barcelona slår ett slag för sitt lands filmkvalitet i filmen Vänner för livet (Truman), filmen om manlig vänskap med döden i bakgrunden.

Vänner för livet (Truman)

★★★★✩

Regi: Cesc Gay.

Manus: Cesc Gay, Tomàs Aragay.

Genre: Drama.

I huvudrollerna: Ricardo Darın, Javier Cámara.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid 1 t 48 min.

I filmen får den i cancer döden skådespelaren Julián (Ricardo Darín – Hemligheten  deras ögon) oväntat besök när barndomsvännen Tomas (Javier Cámara -Tala med henne) dyker upp från Kanada i hans hem i Madrid.
Julián har bestämt sig för att avbryta sin cancerbehandling som han betraktar som ett onödigt lidande. Vännen och Juliáns kusin Paula (Dolores Fonzi) försöker få honom att komma på andra tankar men beslutet står fast.

Resten av filmen är en berörande och vacker resa i nutid och tillbaka till bättre tider på minnenas vingar, där vännerna på ett osentimentalt sätt tar farväl av varandra och hittar nya sidor hos sig själva. Sin egen tass i storyn ger Juliáns snälla, åldrande hund Truman, som han försöker hitta ett nytt hem åt när hans eget går mot sitt slut.

Samspel

Filmen lyckas behålla sin trovärdighet också när den tar ut turerna litet mer humoristiskt. Dess behållning är ändå samspelet mellan de två huvudrollsskådespelarna.

Ricardo Darın gör med värme och sympati rollen som den slarviga, alltid panka, argentinska i Madrid bosatta skådespelaren. Man kan säga att han får en Lottovinst i sin penningstarka väns stöd i livets slutskede, en vän som aldrig ifrågasätter utan godkänner och är tyst och förstående - nästan in absurdum - när det ibland kärvar till sig.

I motsats till ett flertal av Almodóvars rätt bullriga, provocerande men i och för sig ypperliga filmer, är Vänner för livet en lågmäld och vardaglig film utan yviga gester.

Det känns rörande när Julián in i det sista försöker kontrollera sitt liv - med varierande resultat. Människornas, dvs. också hans andra vänners och släktingars sätt att hantera sorgen och gå vidare är en av filmens viktigaste budskap. 

Trio tar farväl. Tomas (Javier Cámara), Truman och Julián (Ricardo Darín) i den lågmälda spanska filmen om manlig vänskap på dödens tröskel, Vänner emellan.

Stenhård outsider gör rent hus

Budgeten är mindre än i Mission Impossible-filmerna men likhögarna lika stora i nya Tom Cruise-thrillern Jack Reacher - Never Go Back. Klyschigt, förutsägbart, javisst, men för den actionfrälste finns här en hel del godis att tugga på.

Jack Reacher - Never Go Back

★★★✩✩

Regi: Edward Zwick.

Manus: Edward Zwinck, Richard Wenk.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Cobie Smulders.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 58 min.

Grundad på Lee Childs romantrillers är Edward Zwicks (Pawn Sacrifice, The Siege) nya film den andra i ordningen om outsidern och militärpolisen, major Jack Reacher, den första filmen Jack Reacher hade premiär 2012.

Konspiration är ledordet och busarna en samling penningtörstiga typer inom regeringen som smugglar vapen och litet annat från Afghanistan till USA med död och elände i sitt släptåg.

Man hinner inte ens säga leksaksplastanka så är den kvinnliga militärpolismajoren Turner (Cobie Smulders – The Avengers) och Jack Reacher på flykt för att rentvå sina namn med ett koppel mördare med och utan militäruniformer i hasorna. Lönnmördarspecialisten numero uno ”The Hunter” spelas övertygande kallblodigt av Patrick Heusinger (Black Swan).

Sårbar

Reacher blir extra sårbar för att en tonårsdotter han påstås ha fått med en tillfällig förbindelse hänger på i jakten undan mördarna, bra spelad av Danika Yarosh, mest känd från tv-serier som Den hårda lagen. 

Jack Reacher - Never Go Back påminner om Jason Bourne-filmerna i den meningen att de elaka antagonisterna med hjälp av den senaste tekniken ständigt har åtminstone halvkoll på var Reacher, Turner och flickungen Samantha (Yarosh) befinner sig, men det hjälper ju förstås inte.

Tom Cruise är nämligen hjälten som tål stryk och hans motvilliga följeslagare behärskar också några tricks som blandar bort korten för förföljarna.

Hårda slagsmål och eldstrider är bara förnamnet i en film som har sitt eget underhållningsvärde. Litet väl mycket sirap på slutet och den obligatoriska halvhjälten bland militärpoliserna – som byter sida till de godas domäner – kunde man ha besparats. Flera filmer i serien ligger obönhörligt på lut, så vänta bara några år tills Jack Reacher, sin vana trogen, liftat sig fram till nästa hållplats på bioduken.

Suprise, suprise. Bättre förekomma än förekommas anser Jack Reacher i Tom Cruises skepnad i nya actionspektaklet  Jack Reacher – Never Go Back.

Mord och minnesluckor

En frånskild, psykiskt instabil, alkoholiserad kvinna får genom tågfönstret se något som förändrar hennes liv. Men vem är  denna Rachel (Emily Blunt) egentligen och vilken är hennes roll i ett mordmysterium när minnet är fullt av luckor.

Flickan på tåget

(The Girl on the Train)

★★★★✩

Regi: Tate Taylor.

Manus: Erin Cressida Wilson på basen av Paula Hawinks besteller.

Genre: thriller, mysteriefilm.

I huvudrollerna: Emily Blunt, Haley Bennett, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Varje vardag vid samma tid och i samma kupé sitter 30-plussaren Rachel (Emily Blunt – Sicario, Looper) på pendeltåget på väg till jobbet i New York då hon börjar fästa sin uppmärksamhet vid de unga vackra människorna i ett hus vid tågbanan. Själv mår hon inte allas bra, hon har bedragits av sin man Tom (Justin Theroux - Mullholland Drive), hon är frånskild, alkoholiserad och både fysiskt och psykiskt i gungning. När hon märker att allt inte står rätt till hos det unga paret heller, blandar hon sig i leken, med fatala följder. Hon vet att hon vet någonting, men minnet sviker.

Tre vinklingar

Flickan på tåget är en spännande och gåtfull historia med dold galenskap, bedrägeri, en kvinnans försvinnande, minnesförlust och mord i bagaget.

Som om det inte skulle räcka till med dessa många bottnar har filmen dessutom tre infallsvinklar: Rachels, den vackra Megans (Haley Bennett – The Magnificent Seven), och hustrun och nyblivna mamman Anna (Rebecca Ferguson – Mission Impossible: Rogue Nation).

Filmen grundar sig på zimbawiska Paula Hawkins bestseller The Girl on the Train, som utkom i fjol på på originalspråket engelska och även i svensk översättning. Filmen har jämförts med Gone Girl, som hade som premiär 2014.

Fokus i Flickan på tåget ligger ändå mera på berättartekniken och de avgörande frågorna som växer fram är vem denna Rachel är, vad hon har sett och vad som hände tidigare.

Bit för bit låter regissören Tate Taylor (Niceville) ny information sjunka in. Det ger konturer åt en berättelse där fysisk och psykisk misshandel, rubbade maktstrukturer, moderskap med förhinder och psykisk labilitet bildar ingredienser. Lika omöjlig som filmen Memento från år 2000 är Flickan på tåget inte, men åskådaren får nog skärpa sig litet extra för att hänga med. Emil Blunt går från klarhet till klarhet och visar igen på sin kameleontiska förmåga att sjunka in i nya roller, nu med en hudnära labilitet och skörhet som sannolikt kan rendera henne en Oscarskandidatur inom kort.

Labil och alkoholiserad, men är hon skyldig till mord? Emmily Blunt lyser i rollen som Rachel i thrillern Flickan på tåget.

Spänning i strandvattnen

Jaume Collet-Serra lyckas med filmen The Shallows styra en rätt banal story in på så pass blodiga vatten att man nästan kippar efter andan. 

The Shallows

★★★★✩

Regi: Jaume Collet-Serra.

Manus: Anthony Jaswinski.

Genre: dramathriller.

I huvudrollen: Blake Lively.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 26 min.

Regissören, känd för några thrillers med Liam Neeson och skräckfilmen The Orphan, behärskar konsten att vrida till det. Det som börjar som en oskyldig surfingtrip till Mexiko, dit huvudpersonen Nancy (Blake Lively) som avbrutit sina läkarstudier och dragit sig tillbaka för att smaka på livet, blir en överlevnadskamp med blodiga förtecken.

För att hedra sin avlidna mor söker hon sig till moderns hemliga stand med en surfingbräda och meddela sig till far och syster via videosamtal innan vattnet och de majestätiska vågorna kallar. Fotoarbetet är ursnyggt, vattnen är som gjorda för surfing men det finns,om inte en orm, så åtminstone en annan riktigt stor fuling, under vattenytan i paradiset.

Två lokaka manliga surfare imponeras av Nacys skicklighet och sexappeal ,men där lurar också en mycket mera illvillig jätte till vit haj som inte nöjer sig med ett uppsvullet valkadaver utan hugger in på surfartrion, där männen biter i det sura äpplet medan Nancy lyckas rädda sig upp på valen. Följande räddningsstation blir ett litet grund och en guppande lysfyr, allt medan hajen gör sina anfall i tid och otid.

Mördargener

Fastän stranden bara är drygt 100 meter ifrån går det inte under rådande omständigheter att simma till land.

Hajen har nämligen mördargener och den illa bitna Nancy dras in i en nervkittlande överlevnadskamp där hon har nytta av sina läkarstudier, simkunnighet och överlevnadsvilja, men slutet är nära.

The Shallows är en spännande och stiligt gjord film som får pulsen att öka märkbart, bara slutets sirapsglasyr stör helheten. Blake Lively som vi sett i B-filmen The Savages visar att hon är en skådespelare att räkna med också i framtiden.

När goda råd är dyra. Hajansatta Nancy (Blake Lively) har problem i filmen The Shallows.

Finsk film med lyft

Äntligen en finsk film som imponerar och som dessutom är helt oförutsägbar. En flicka vid namn Varpu har redan skördat lagrar bl.a. på filmfestivalen i Toronto i höstas. Debutanten Linnea Skog från Borgå kommer garanterat att höra av sig på nytt.

En flicka vid namn Varpu

(Tyttö nimeltä Varpu)

★★★★✩

Regi & Manus: Selma Vilhunen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Linnea Skog, Paula Vesala, Lauri Maijala.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 40 min.

BORGÅ. Regissören och manusskribenten Selma Vilhunen blev med kortfilmen Pitääkö mun kaikki hoitaa? Oscarkandidat. En flicka vid namn Varpu är hennes första långfilm och håller måttet både vad storyn och skådespelet beträffar.

I korthet handlar filmen om 12-åriga Varpu (Linnea Skog) från en gråmurrig Helsingforsförort, hennes ”odugliga” mamma, hennes okända, psykiskt sjuka pappa i Uleåborg och en resa till norra Finland på jakt efter sina rötter.

Mot norr

Varpu är som så många andra flickor i sin ålder hästtokig och tränar flitigt med sin ponny inför en hinderrittävling. Flickkompisarna tisslar och tasslar, om hennes deprimerade mamma som städar och inte på något vänstervis lyckas få till det till ett körkort och om hennes pappa, som det bara går rykten om.

Efter några utflykter med kompisarna i bilar gänget brutit in sig i och fått igång med skruvmejsel, bestämmer sig Varpu för att köra med en av dessa bilar till Uleåborg, för hon har fått redan på sin pappas namn och adress.

Det går inte riktigt som hon tänkt sig, bensinen tar slut och hon får lift. Framme i Uleåborg blir hon bekant med en kvinna som misshandlas och som passar på att fly från sitt fängelse samtidigt som hon hjälper Varpu och får hennes oroliga mamma Siri (Paula Vesala - Vuosaari) att komma upp till norra Finland. Här hittar Varpu till sist sin pappa (Lauri Maijala - Juoppohullun päiväkirja), han är visserligen snäll men konstig och det visar sig att han lider av schizofreni.

Stor, liten film

En flicka vid namn Varpu är en stor, liten film, där personregin är utmärkt.13-åriga Linnea Skog, dotter till skådespelaren Frank Skog och kommunfullmäktigeledamoten i SFP, Borgå, Laura Karén, är filmens ryggrad med sitt chosefria och hudnära skådespel, där små skiftningar i mimiken och ett litet leende säger allt.

Samtidigt är det en berättelse om ett okonventionellt mor-dotterförhållande; om en mor som inte orkar leva upp till samhällets förväntningar och gråter ut om sina besvikelser inför sin unga dotter.

En flicka vid namn Varpu är också filmen som ger skådespelarna mycket utrymme. Den mera som sångerska kända Paula Vesala  bättrar på hela tiden och gör en utmärkt roll i en omvänd tillväxthistoria, samma gäller Lauri Maijalas rollgestaltning.

En flicka vid namn Varpu är en ställvis berörande men framför allt varm och också rolig film som får en att igen börja tro på att finsk/finländsk kvalitetsfilm inte enbart vilar på Klaus Härös axlar.

En stor, liten film. Linnea Skog är stjärnan i En flicka vid namn Varpu, väl assisterad av Paula Vesala i rollen som hennes mor.

Sju magnifika män i ny western remake

Det vankas igen högtidsstunder för vänner av westernfilmer. Knappt har krutröken lagt sig efter Quentin Tarantinos The Hateful Eight när det är dags för Antione Fuquas The Magnificent Seven.

The Magnificent Seven

★★★★✩

Regi: Antoine Fuqua.

Manus: Akira Kurosawa.

Genre: western action.

I huvudrollerna: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D´ Onofrio, Byung-hun Lee, Manuel Garcia-Rulfo, Martin Sensmeyer,.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 13 min.

Regissören Fuqua, känd för bl.a. Training Day och The Equalizer, båda med Denzel Washington i huvudrollerna, har enrollerat samma skådespelare tillsammans med Training Days Ethan Hawke i en remake på Akira Kurosawas klassiker Sju samurajer från 1954, en film där sju sammansvurna män tar upp kampen mot en armé scumbags som terroriserar vanligt hyggligt folk.

John Sturgess gjorde en första westernversion med titeln The Magnificent Seven 1960, då med den tidens stjärnor som Yul Bryner, Charles Bronson, Eli Wallach, Steve McQueen, m.fl. i en berättelse om sju revolvermän som befriar en terroriserad mexikansk by.

Samma story

Grundkonstellationen är den samma i Antoine Fuquas The Magnificent Seven, nu med den skillnaden att det är Peter Sarsgaards vedervärdiga guldgruveboss och industribaron Bartholomew Bogue som sätter tumskruvar på ett litet westernsamhälle – det är att välja mellan att sälja sin mark för en spottstyver eller dö. När nybyggarkvinnan Emma Cullen (Haley Bennet - The Equalizer) blir änka då hennes man skjuts ned av Bogue är det upptakten till filmens sammansvurna septett.

– Jag är ute efter rättvisa men hämnd får duga, förklarar Cullen för prisjägaren Chisolm (Washington) när han vill veta varför han ska samla ihop ett gäng revolvermän för att rädda samhället från gruvbossens armé av råskinn.

Realistisk hyllning

Efter en inledande transportsträcka där de sju männen samlar sig för slutkampen och presenteras var för sig blir det fart under hjulen.

Filmen är en hyllning till originalet och snyggt uppbygd men med mera fokus på skottlossning och action än djupare  personporträtt.

Det senare hade suttit rätt bra med en samling hjältar där en är mörkhyad (Washington, en mexikan (Manuel Garcia-Rulfo), en indian (Martin Sensmeyer), en asiat (Byung-hun Lee) och de övriga (Ethan Hawke, Chris Pratt och Vincent D´Onofrio) vita.

I filmmagasinet Episodi förklarar Fuqua rasmixen med att western var en tummelplats för olika nationaliteter: asiater, mörkhyade och inte bara vita, som alla kom dit för att hitta en ny framtid. T.o.m. ”cowboy” var en benämning de svarta hittade på eftersom de vita kofösarna brottades med korna. Den gamla tidens westernfilmer av John Ford grundade sig på den tidens fördomar som Hollywood levde upp till. Dags alltså för en nyvinkling.

Nya The Magnificens Seven är i den meningen déjà vu att storyn är bekant och samtidigt kör ju alla westerns på i samma rätlinjiga hjulspår.

Ändå gör huvudrollsinnehavarna med Denzel Washington, Chris Pratt och Ethan Hawke i spetsen ett så starkt intryck att man inte kan tala om en banal Hollywoodfilm.

Litet fläktar från Saving Private Ryan beträffande skjutscenerna i klocktornet finns också med. James Horners om Ennio Morricones påminnande musik från Sergio Leones spaghettiwestern ger de rätta klangerna åt bl.a. slutscenerna där en Gatlin kulspruta spottar ut sin dödliga last tills det smäller till för sista gången.

Sju goda mot en armé onda. Antoine Fuquas The Magnificent Seven tål en närmare bekantskap.