torsdag 29 december 2016

Påtrugade sentimentaliteter

Sorgen kan vara allomfattande men mitt i den djupaste svärtan finns ögonblick som gör livet värt att leva. Det är andemeningen i Oscarsbelönade regissören David Frankels (Djävulen bär Prada) sirapsdragerade dramafilm Skönheten i allt.

Skönheten i allt
(Collateral Beauty)
★★★✩✩
Regi: David Frankel.
Manus: Allan Loeb.
Genre: drama.
I huvudrollerna: WiIl Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Keira Knightley, Michael Peña, Helen Mirren.
Barntillåten.
Speltid: 1 t 37 min.

Sorg i övermått får den framgångsrika reklamgurun Will Smith erfara när han på höjden av sin karriär drabbas av en familjetragedi i och med sin sexåriga dotters död och på kuppen vänder livet och vännerna ryggen. Trött på arbete och livets mening går han in i en allt djupare psykos tills vännerna organiserar en drastisk plan för att nå fram till honom innan han förlorar allt och reklamföretaget gått i konkurs.
Ett starkt stjärngarde har enrollerats till filmen med namn som WiIl Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Keira Knightley, Michael Peña och Helen Mirren och avsikten är helt uppenbart att göra en stor och berörande men också rolig och intelligent film. Tyvärr fungerar det bara sällan.
Det mesta känns nämligen översentimentalt och beräknande och några verkligt ömma beröringspunkter hittar man bara tidvis.
Komisk touch
Bäst lyckas filmen på det komiska planet när Smiths arbetskamrater Winslet, Norton och Peña anställer tre skådespelare som ska föreställa Kärleken (Knightley), Tiden (Jacob Latimore) och Döden (Mirren), tre universella krafter som Smith skriver brev till och anklagar för att livet gått över styr.
Allt är ändå inte som det ser ut och med hjälp av en hel del köksfilosofi och några extra metaplan lyckas Skönheten i allt ändå att bjuda på åtminstone sporadisk underhållning. Men jämfört med fina dramatiska episodfilmer som Magnolia och Crash drar filmen ohjälpligt det kortare strået.
Helen Mirren och Kate Winslet tar ut det mesta av sina rollprestationer, de övriga spelar rutinmässigt på halv marschfart.


Träff med Döden. Will Smith och Helen Mirren i det ojämna dramat Skönheten i allt.



fredag 16 december 2016

Våldtäkt med humor och anstöt

Det är ovanligt hur en film lyckas kombinera ett socialt, samhälleligt och personligt känsloladdat tema som våldtäkt med humor och dessutom anstöt för den drabbade till den grad regissören Paul Verhoeven (Basic Instinct, Total Recall) gör det i filmen Elle.

Elle
★★★★
Regi: Paul Varhoeven.
Manus: Philippe Dijan, David Birke.
Genre: dramathriller.
I huvudrollen: Isabelle Huppert.
Åldersgräns: 16 år.
Speltid: 2 t 11 min.


Filmen på franska börjar med direkt chockverkan då den framgångsrika  och välsituerade affärskvinnan för ett spelbolag, Michèle Leblanc (Isabelle Huppert - Pianisten) angrips i sitt hem av en okänd maskerad man. Här börjar redan varningsklockorna klämta. Oberörd borstar hon nämligen bort spåren av övergreppet liksom de skärvor som finns på golvet och berättar ”as matter of fact” för sina vänner att hon blivit våldtagen. Sedan byter hon ut låsen i huset men när våldtäkterna fortsätter, alla obehagligt realistiskt skildrade inför en känslolös hemmakatt, och Michèle närmast verkar intresserad av dem, börjar man ana ugglor i mossen.
Labil uppväxt
Och visst sitter de och ruggar i mer än en vrå.
Michèles gamla far visar sig vara en massmördare, som när det begav sig kom hem drypande av blod till sin tolvåriga dotter medan modern gick in i väggen och i nutid har genomgått en ansiktslyftning som skulle få en sten att gråta och som ligger med gigolor till vardags. Det innebär att det finns störningar av allvarlig art i hela familjen. Ja, den emotionella biten och familjelivet i allmänhet med Michèles son och eldfängd hustru och ett nyfött barn i släptåg är bestämt inte som de ska vara.
Därtill är Michèle besatt av tanken att sätta dit sin plågoande, vilket gör att Elle utvecklas till ett tillskruvat drama med tydliga thriller- och komedieffkter, där den ansattas personlighet hamnar i en allt suspektare dager och balansen mellan realism och overklighet börjar suddas ut.
Sex, våld och kättja blir ett märkvärdigt iscensatt spel där Isabelle Huppert framstår som en tecknad seriefigur som oberörd stiger upp efter varje bakslag och ger tillbaka. Det är utan tvekan också hennes förtjänst att filmen fungerar, både som en hitchcocksaktig thriller, där man aldrig vet vad som döljer sig bakom nästa hörn, och som en humorkryddad våldsfilm a la Tarantino. Men riktigt sig själv är man inte efter filmen, antagligen just vad Verhoeven har avsett.



Offer? Isabelle Huppert gör thriller- och våldsfilmen Elle till något bra, oroande  och ovanligt.

onsdag 14 december 2016

Kommunikation och sorg som problemfält

Tala om en film som vänder. Arrival med Amy Adams som språkvetaren som måste få kontakt med utomjordingar som landat i Montana är en film där man inte undgår att använda det klichéartade uttrycket ”mångbottnat”.

Arrival
★★★✩✩
Regi: Dennis Villeneuve.
Manus: Eric Heisserer.
Genre: sci-fi drama.
I huvudrollerna: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker.
Åldersgräns: 12 år.
Speltid: 1 t 57 min.

Regissören Dennis Villeneuve, känd för actionthrillern Sicario från fjol, låter liksom i den nämnda filmen med Emily Blunt igen en kvinna axla huvudrollen. Intrigen är till en början enkel och effektiv: När 12 utomjordiska ovala, mörka, ägglika utomjordiska farkoster dimper ned från skyn och parkerar sig på lika många ställen på jorden uppstår skrämsel och förvirring överallt i världen. Vem är de, vad vill de, vänner eller fiender, etc?
Lingvistikprofessor Louise Banks (Amy Adams - American Hustle) handplockas för ett hemligstämplat uppdrag, där en massa viktiga, camouflageklädda militärer, ledda av överste Weber (Forest Whitaker –  The Last King of Scotland) och vetenskapsmannen Ian Donnely (Jeremy Renner - Hurt Locker) deltar.
Hennes uppgift är att hitta ett sätt att kommunicera med dem. I praktiken forslas hon upp i den utomjordiska farkosten som öppnar sig var adertonde timme, där hon förväntas tyda alla de cirkelformade bläckplumpar som utomjordingarna sprejar på en glasruta med sina tentakler. Problemet är inte lätt eftersom Heptapodsen, som de ansiktslösa, bläckfiskarna med sju tentakler har fått heta, upplever tiden som ett enda nuvarande kontinuum, dvs. cykliskt istället för linjärt. Det innebär att Banks måste lära sig att tänka om för att ha en chans att nå kontakt.
Samtidigt brinner det ordentligt i knutarna, kineserna, ryssarna och sudaneserna vill bekämpa de utomjordiska farkosterna med vapenmakt och all kommunikation mellan de beslutsfattande parterna på jorden avbryts.
Vändning
Det är i det här skedet filmen övergår i en story om kommunikation eller närmare bestämt om kommunikationsproblem i allmänhet men också om sorg.
Louise Banks har nämligen förlorat sin tonårsdotter i en obotlig sjukdom, men under kontakten med utomjordingarna börjar hon se syner och hamnar gång efter annan i den tid då hon var mor tills hon inser att hon upplever världen som de utomjordiska gästerna och samtidigt som hon ser in i framtiden ser hon också en utväg som räddar henne själv och hela världen.
Jepp, ingenting nytt under solen alltså i den meningen, världens räddare i all ära, men Arrival är en bra film. Den handlar nämligen mycket mera om idéfilosofi och existentiella frågor än om effekter i form av pang-pang med ufo:s i skottgluggen. Det har tagit sin tid men Amy Adams kan antagligen äntligen se fram emot en Oscarnominering på vårvintern för sin insats i Arrival.


Kommunikationsproblem. Amy Adams är i filmen Arrival en lingvistikprofessor som tvingas kommunicera med utomjordingar och samtidig behandla sin egen sorg.

onsdag 23 november 2016

Småfolkets kamp mot byråkratin

Många arbetslösa och sjuka i Finland känner till hur förnedrande och långsamt byråkratins processer mal på. Snäppet värre tycks det ändå vara i Storbritannien när man sett filmen I, Daniel Blake.

I, Daniel Blake
★★★★★
Regi: Ken Loach.
Manus: Paul Laverty.
Genre: drama.
I huvudrollerna: Dave Johns, Hayley Squires.
Åldersgräns: 7 år.
Speltid: 1 t 40 min.

Filmen som i år vann Guldpalmen i Cannes har en själarnas gemenskap med Aki Kaurismäkis humana filmer om fattiga, snälla och utslagna människor i samhället marginal.
Regissören Ken Loach från Storbritannien, född 1936, och känd för sina filmer med socialistisk realism, bl.a. Frihetens pris (The Wind That Shakes the Barley) som blev hans första Guldpalmenvinnare, målar i I, Daniel Blake upp en tröstlöss skiss av det brittiska socialskyddet kontra vanliga, snälla människor som fastnat i dess kugghjul. Tala om klasskillnader.
När den 59-årige snickaren Daniel Blake (Dave Johns - känd från brittiska tv-serier och som komiker) får en hjärtattack förbjuder hans läkare honom att arbeta. Försäkringskassans konsultbolag har en annan uppfattning, han uppfyller inte sjukpoängen för sjukpenning och hänvisas till att söka arbetslöshetsbidrag och ett nytt jobb.
Det blir att lära sig att skriva cv och söka bidrag på dator, ett medium som Blake aldrig använt, och han tvingas ringa ändlöst långa samtal till försäkringskassan. Ingenting lyckas men när han blir vän med den arbetslösa småbarnsmamman Katie (Hayley Squires - A Royal Night Out ) blir hans livs mål och mening att hjälpa henne – på socialbyrån, hemma och i matbanken, där hon håller på att svimma av svält.
Gripande och upprörande
I, Daniel Blake är en berörande och gripande film, samtidigt som den gör en förbannad.
Ken Loach kör nämligen på utan sidoblickar och visar på ett av välfärds (?) samhällets mest obarmhärtiga sidor - förmågan att inte kunna eller vilja ta hand om de allra svagaste.
Den som stand-up komiker kända Dave Johns är ett perfekt val som huvudrollsinnehavare: med en än bisarr, än varm humor, möter han byråkratins värsta lakejer av både manligt och kvinnligt kön.
Hayley Squires som illa utsatt småbarnsmamma är likaså en pärla, i filmtidningen Episodi, berättas att hon blev vald till rollen i ett så sent skede, att hon bara fick läsa manuset bitvis inför tagningarna. Resultatet är hur som helst strålande i en film som är i det närmaste perfekt. Visningarna i Borgå verkar tyvärr ha slutat för den här gången om den inte dyker upp igen.



Illa trängda. Hayley Squires och Dave Johns i rollerna som småbarnsmamma och arbetslös snickare i Newcastle får ingen hjälp i sin sociala nöd men hittar i stället fram till varandra i filmpärlan I, Daniel Blake.

onsdag 16 november 2016

Med greppet hårt om strupen

Don´t Breathe är en av thriller&horrorgenrens främsta skapelser som inte ger tittaren en chans att dra efter andan.

Don´t Breathe
★★★★
Regi: Fede Alvarez.
Manus: Fede Alvarez, Rodo Sayauges.
Genre: horror, thriller.
I huvudrollen: Stephen Lang, Jane Levy.
Åldersgräns: 16 år.
Speltid: 1 t 29 min.


Regissören Fede Alvarez från Uruguay, känd för filmen Evil Dead, fortsätter på den gastkramande linjen i den aktuella filmen som minsann inte saknar tät spänning och en rad lämpligt utplacerade chocker.
Ett gäng ungdomar bryter sig in i en blind mans hus, där det sägs finnas en mindre förmögenhet. Med pengarna tänker de lämna den grå vardagen i Detroit bakom sig och leva det ljuva livet i drömmarnas soliga Kalifornien.
Vad de inte räknar med är att den blinda veteranen (Stephen Lang) från Irakkriget varken är försvarslös eller obeväpnad och att han har en hel uppsättning andra äss i sin rockärm.
Överraskande inslag med bl.a. en blodtörstig vakthund och ett ”offer” lika perverterat som handlingskraftigt gör att blodet snart flyter och skotten knallar.
Regissören spelar skickligt på åskådarens känslor om vem som ska klara sig samtidigt som vi alla är medvetna om att inkräktarna är brottslingar och värda sitt öde. Men är de värda all den skit som regnar ner över dem?
Bra skådespel
Jane Levy (Evil Dead) i rollen som illa utsatt kvinnlig brottsling och småbarnsmamma gör en bra roll.
Men huvudpriset går till Stephen Lang, mera känd på teaterscenerna i USA samt från filmen Avatar. Hans skräckinjagande ögon, som verkar se fastän de är blinda, garanterar en fasansfull katt- och råtta lek i en klaustrofobisk hemmamiljö som för tankarna till källarscenerna i När lammen tystnar.
Och när man redan väntar sig ett hyfsat slut fortsätter bestialiteterna  med förnyad styrka. Inget för nervsvaga med andra ord, men för den som har mage för dylik ”underhållning” är Don´t Breathe en högtidsstund.



Ingen snäll, gammal gubbe. Stephen Lang i skräck- och thrillerfilmen Don´t  Breathe gör en övertygande gestaltning som den blinda mannen.

tisdag 15 november 2016

Revisor med krut i nävarna

Matematikgeni och autistiskt syndrom är en kombination som får personen att se på siffrorna på ett annat sätt en vanliga revisorer. Dessutom lever Ben Afflecks revisor ett dubbelliv som får likhögarna att växa på ett rätt oväntat sätt i filmen The Accountant.

The Accountant
★★★✩✩
Regi: David O´Connor.
Manus: Bill Dubuque.
Genre: Thriller.
I huvudrollen: Ben Affleck, Anna Kendrick.
Åldersgräns: 16 år.
Speltid: 2 t 8 min.

Man kunde tänka sig att alla actionthrillers är litet likadana men regissören David O´Connors– Warrior) nyhet The Accountant har en intrig som öppnar åskådarens ögon först en god bit in i filmen.
Revisorn Christian Wolff (Ben Affleck Argo, Gone Girl) är en gudabenådad revisor som har siffror på hjärnan och arbetar för suspekta halvkriminella drogkarteller som idkar penningtvätt i  stor skala.
Inledningsvis blir tittaren insatt i hans barndom som ett problematiskt, annorlunda barn med en krävande militärofficer som far. Fadern låter i alla fall sin äldre son och hans lillebror lära sig kampsporternas ädla konst för att undgå styck i skolan. Gissa om det behövs längre fram i filmen, det samma gäller Wolffs särintresse skytte.
I nutid får revisorn Wolff tillsammans med den unga revisorn Dana Cummings (Anna KendrickPitch Perfect) uppdraget att reda ut ett stort penningsvinn i ett hederligt företag som tillverkar proteser. Också Dana har en fallenhet för siffror i litet högre grad än normalt funtade personer och mellan dem uppstår en själarnas gemenskap.
Wolff hittar givetvis felet i företagets bokföring under en natts arbete med bokföringsmappar och egna uppdateringar på ett rum försett med glasväggar, samtidigt som en FBI-agent för finansministeriets del börjar syna i sömmarna alla de dödsfall som hopats i samband med revisorns tidigare arbetsuppdrag.
Våldsamt
I det här skedet övergår filmen från mera traditionell pusseldeckare till ultravåld, en massa skurkar biter i gräset medan snaran dras åt om revisorn. Men revisorn har ännu en gås oplockad med sin huvudantagonist, den lejde mördaren Brax (Jon Bernthal - Fury, Sicario) och hans skjutglada anhang. Det betyder att inte bara en utan flera överraskningar ännu står i kö.
Den brittiska barnramsan Salomon Grundy spelar en viktig roll i filmen, liksom konst i allmänhet och konst av den amerikanska expressionismen frontfigur Jackson Pollock i synnerhet.
Samspelet mellan den oftast i romantiska komedier kända Anna Kendrick och Ben Affleck fungerar bra, men intrigen är ibland så snårig och komplex att man inte skall fumla för mycket med godispåsen för att hänga med i handlingen.


Förenade av siffror. Anna Kendrick och Ben Affleck i den snåriga men intrikata våldsthrillern The Accountant.





tisdag 8 november 2016

Finstämt och humoristiskt om vänskap in i döden

Spansk film är inte enbart Pedro Almodóvar. Också Cesc Gay (Jet Lag, 2001) från Barcelona slår ett slag för sitt lands filmkvalitet i filmen Vänner för livet (Truman), filmen om manlig vänskap med döden i bakgrunden.

Vänner för livet (Truman)
★★★★
Regi: Cesc Gay.
Manus: Cesc Gay, Tomàs Aragay.
Genre: Drama.
I huvudrollerna: Ricardo Darın, Javier Cámara.
Åldersgräns: 12 år.
Speltid 1 t 48 min.

I filmen får den i cancer döden skådespelaren Julián (Ricardo Darín Hemligheten  deras ögon) oväntat besök när barndomsvännen Tomas (Javier Cámara -Tala med henne) dyker upp från Kanada i hans hem i Madrid.
Julián har bestämt sig för att avbryta sin cancerbehandling som han betraktar som ett onödigt lidande. Vännen och Juliáns kusin Paula (Dolores Fonzi) försöker få honom att komma på andra tankar men beslutet står fast.
Resten av filmen är en berörande och vacker resa i nutid och tillbaka till bättre tider på minnenas vingar, där vännerna på ett osentimentalt sätt tar farväl av varandra och hittar nya sidor hos sig själva. Sin egen tass i storyn ger Juliáns snälla, åldrande hund Truman, som han försöker hitta ett nytt hem åt när hans eget går mot sitt slut.
Samspel
Filmen lyckas behålla sin trovärdighet också när den tar ut turerna litet mer humoristiskt. Dess behållning är ändå samspelet mellan de två huvudrollsskådespelarna.
Ricardo Darın gör med värme och sympati rollen som den slarviga, alltid panka, argentinska i Madrid bosatta skådespelaren. Man kan säga att han får en Lottovinst i sin penningstarka väns stöd i livets slutskede, en vän som aldrig ifrågasätter utan godkänner och är tyst och förstående - nästan in absurdum - när det ibland kärvar till sig.
I motsats till ett flertal av Almodóvars rätt bullriga, provocerande men i och för sig ypperliga filmer, är Vänner för livet en lågmäld och vardaglig film utan yviga gester.
Det känns rörande när Julián in i det sista försöker kontrollera sitt liv - med varierande resultat. Människornas, dvs. också hans andra vänners och släktingars sätt att hantera sorgen och gå vidare är en av filmens viktigaste budskap. 


Trio tar farväl. Tomas (Javier Cámara), Truman och Julián (Ricardo Darín) i den lågmälda spanska filmen om manlig vänskap på dödens tröskel, Vänner emellan.