Gangsterdrama utan större klös

Ben Afflecks gangsterepos Live by Night har flera av storfilmens  ingredienser men lyfter aldrig på riktigt.

Live by Night

★★✩✩✩

Regi & manus: Ben Affleck efter en roman av Dennis Lehane.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Ben Affleck, Elle Fanning, Sienna Miller, Zoe Saldana.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 9 min.

Ben Affleck är väl mest känd som skådespelare i filmer som sci-firullen Batman vs Superman, hyfsade thrillerfilmerna Gone Girl och The Accountant och den mest nervkittlande av dem alla, Oscarsvinnaren Argo. I den sistnämnda filmen och den nu aktuella Live by Night både regisserar och spelar Affleck en av huvudrollerna, men i jämförelse drar Argo tvivelsutan det längre strået.

I Live by Night är Ben Affleck Bostonbaserade småskurken Joe Coughlin med rötterna i Irland och en far (Brendan Gleeson) som polischef. Nöjd med mindre stötar och rån tar det hus i helvetet när Joe stjäl pengar av irländska maffian och blir kär i bossens (Robert Gleinister) flickvän (Sienna Miller) på köpet.

Efter en ordentlig uppspöing tar Joe anställning hos konkurrerande italienska maffiabossen Mesco Pescatore (Remo Girone) och drar söderut där han snabbt bygger upp en lukrativ illegal romtrafik med leveranser från Kuba till Florida, samtidigt som han får ihop det med kubanska skönheten Graciela (Zoe Saldana).  Gissa om det stör Ku Klux Klan som hamnar i öppen fejd med Joe och får spö efter noter av Coughlin och hans mannar.

Tanken blir därefter att grunda ett spelcasino men här kör man in i väggen. Polismästarens (Cris Cooper) dotter Loretta Figgis (Elle Fanning) som misslyckats med sina planer att bli Hollywoodskådespelare förfaller först till droger och skörlevnad innan hon blir religiös predikant och sätter stopp för allt vad casinoplanerna heter. Polispappan blir samtidigt mer eller mindre vansinnig. En far-son och far-dottertematik syns tydligt i filmen.

Tidstypisk snärt

Vändningarna kommer tätt i en film som skördar sina största lagrar som episkt aspirerande kriminell tidsskildring under den legendariska förbudstiden i USA med sina läckra charlestoneaspirerande miljöer, T-Fordar, biljakter och explosiva våldsscener.

Sanningen att säga är s.g.s. alla skådespelare väl valda med undantag för Ben Affleck som sällan får fason på eller karaktär i sitt utspel och mest rör sig som en stelt leende zombie från scen till scen.

Jämfört med en annan 1970-tals tidstypiskt kriminalfilm som American Gangster där Denzel Washington med övertygelse spelar drogbaronen Frank Lucas är skillnaden markant.

För det bästa skådespelet i Live by Night svarar Elle Fanning, alltid pålitliga Cris Cooper och Chris Messina som Joe Coughlins högra hand Dion Bartolo.

Kriminell duo. Gangstern Joe Coughlin (Ben Affleck) och hans högra hand Dion Bartolo (Chris Messina) i Live by Night.

Snävt grepp men starkt skådespel

Ekona av skotten i Dallas 1963 ringer fortfarande i öronen på dem som upplevde det fortfarande ouppklarade mordet på John F. Kennedy. Filmen Jackie går under huden på änkan Jackie Kennedy och hur hon upplevde den turbulenta tiden efter makens död. Onödigt att säga, men Natalie Portman lyser i huvudrollen.

Jackie

★★★★✩

Regi: Pablo Larrain.

Manus: Noah Oppenheim.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Natalie Portman, Billy Cudrup.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 39 min.

Filmer om kända personer, kungar, drottningar, statsministrar, kulturpersonligheter, etc. har sin egen charm. Jackie Kennedy var ändå i ett särslag, omsusad och påpassad av pressen också längre fram i äktenskapet med den grekiska skeppsredaren Aristoteles Onassis, men visst var det p.g.a. de dramatiska omständigheterna i samband med skotten i Dallas den 29 november 1963 hon tvingades stiga fram i rampljuset på allvar.

Regissören Pablo Larrain från Chile (Neruda) dukar inte upp något vidlyftigt porträtt kring hennes liv utan koncentrerar sig på de omständigheter och känslor som den inte ont anande Jacueline Boivier Kennedy ställdes inför när mordet på mannen var ett faktum.

Berättelsen utspelas inom ramen för en intervju med tidskriften Life-journalisten Theodore H. White (Billy Crudrup), en utfrågning som börjar stelt och nästan fientligt men som tar sig rätt snabbt eftersom journalisten inser att Jackie, stålande spelad av Natalie Portman, hellre lyfter fram den legendariska bilden av sin man än håller strikt på sanningen.

Det blir en djupdykning bakom kulisserna, där bl.a. tv-dokumentärer med Jackie som oskuldsfullt naiv ciceron från Vita huset före skotten i Dallas, det svåra sorgearbetet efteråt och några terapeutiska samtal med en präst (John Hurt) bildar en mosaik. Också själva mordet i bilkortegen i Dallas har naturligtvis hamnat med i filmen, men mera som en kulissartad bakgrund till veckorna efteråt.

Hudnära

Jämfört med Oliver Stones JFK från 1991 där själva trovärdigheten kring mordutredningen på president Kennedy starkt ifrågasätts är Jackie inte en politisk utan en mera humanistisk, hudnära och tidvis berörande film, som visar hur en skör människa klarade av ett omänskligt yttre tryck.

Natalie Portman visar igen att hon är en stor karaktärskådespelare som inte bara lärt sig Jackie Kennedys accent utan och innan utan också i handling, minspel och gester får filmen att leva upp varje gång hon finns i bild. Med sin rollgestaltning är Portman utan tvivel en stark konkurrent till Amy Adams i filmen Arrival.

Bra flankstöd åt Portman ger Peter Saarsgard som Bobby Kennedy och Greta Gerwig som Jackies förtrogna och vänninna i Vita huset. 

Ofrivilliga steg in i rampljuset. Natalie Portman övertygar i rollen som Jackie Onassis, i filmen som koncentrerar sig på veckorna efter mordet på hennes man John. F. Kennedy.

Ifrågasatta tjänster och mottjänster

Rumänsk film är ovanlig hos oss. Cristian Mungius film Prövningen ger ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med en stor liten film om korruption, tjänster och mottjänster i ett rumänskt samhälle vi bara ha diffusa aningar om.

Prövningen

★★★★✩

(Baccalaureate)

Regi & manus: Cristian Mungiu.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Adrian Titieni, Maria-Victoria Dragus.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Filmens titel verkar har vållat ett visst huvudbry. Originalet Baccalaureate ska förstås som en tvåårig sekundärutbildning med internationell standard som ger tillträde till universitetsutbildning världen över. Finskans Valmistujaiset är ungefär det samma som studentexamen medan filmen på svenska fått heta den litet tveeggade och missvisande Prövningen.

Hur som helst är det en avgörande examen filmens kvinnliga 18-åriga huvudperson Eliza (Maria-Victoria Dragus) skall genomgå med siktet inställt på vidare universitetsstudier i psykologi i England. Det här är viktigt i synnerhet för hennes läkarfar Romeo (Adrian Titieni) som vill erbjuda sin ögonsten en bra framtid. Problemen börjar torna upp sig när Eliza blir överfallen på vägen till skolan och hennes psykiska kapacitet att genomgå examen med heder hamnar i vågskålen. 

Fadern som varit med om det ena och det andra mutar genast en professor som ska gå igenom provsvaren. Samtidigt blir det allt mer uppenbart att hela Romeos tillvaro byggts upp på en gungfly där lögner, oetiska handlingar, tjänster och gentjänster bildar ett trassligt mönster. Ingenting blir bättre av att han har ett förhållande med en yngre kvinna och att hustrun är minst sagt fientligt inställd till honom och hans förehavanden.

Det är med andra ord livslögnen personifierad som skrattar honom och dottern i ansiktet och konsekvenserna är mindre smickrande, men nog så logiska. 

Borrar djupt

Prövningen är en film som trots, eller kanske hellre tack vare, sin vardagsrealism borrar djupt in i frågor om moral och mänskligt beteende. Vi ska inte heller slå oss för bröstet och tro att Finland inte är korrumperat, den förekommer främst inom ekonomi och politik och har på senare tid blottat sitt fula anlete bl.a. i Talvivaara för att ta ett exempel.

I filmen får Adrien Titieni med sin starka rollprestation gestalta en mångfacetterad, kontroversiell och samtidigt både svag och stark karaktär, i vilken hela samhällets synder och framtidshopp finns inbakade. En kulturellt präglad humor ger filmen ett extra lyft liksom filmvinklarna och de långa tagningarna som påminner om László Nemes ungerska koncentrationslägerfilm Son of Saul.

Beslut med konsekvenser. Adrien Titieni och Maria-Victoria Dragus som far och dotter i den sevärda rumänska filmen Prövningen.

Rymdromans uppe i det blå

Det händer att man vaknar upp ur sömnen för tidigt. Men 90 år för tidigt. Nehe. Det är i alla fall vad en manlig rymdresenär gör i sci-fi filmen Passengers. Och blir givetvis förälskad i en kvinnlig medpassagerare.

Passengers

★★★✩✩

Regi: Morten Tyldum

Manus: Jon Spaihts.

Genre: romantisk komedi, sci-fi drama.

I huvudrollerna: Chris Pratt, Jennifer Lawrence.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 51 min.

Ja, det mesta i Passengers är förväntat, uppstylat till tusen och anpassat till två av den yngre generationens hetaste Hollywoodnamn för tillfället, nämligen Chris Pratt och Jennifer Lawrence. Regissören, norske Morten Tyldum, känd för The Imitation Game och Huvudjägarna, svarar för ett snyggt jobb, det visuella ombord på rymdfarkosten Avalon är stiligt, men berättelsen är litet hipp som happ.

Storyn handlar om jättefarkosten Avalon med sina 5000 kemisk nedsövda passagerare plus besättning, på väg från jorden på en 120 år lång resa till en ny beboelig kolonial planet ute i universum.

Men något går snett, en asteroid ruskar om moderfarkosten och inom kort har mekanikern Jim Preston (Chris Pratt – The Magnificent Seven, Guardians of the Galaxy) vaknat upp ur sin sovkuvös och inser snabbt att det är 90 år för tidigt - och att tiden kommer att bli lång.

Trots att det bjuds på mat från automat, på artificiell cyberrymdaktig förströelse  och på en android bartender (Martin Sheen - Frost/Nixon) som serverar drinkar och är trevlig att snacka med.

Dilemma

Därför faller blickarna på den snygga, sovande medpassageraren, författaren och journalisten Aurora Lane (Jennifer Lawrence - American Hustle, The Hunger Games) och ett dilemma uppstår. Skall Jim väcka upp henne för att få sällskap och därmed förkorta hennes liv och få henne att gå samma öde till mötes som han själv eller låta henne sova vidare för att vakna upp när den fjärran belägna destinationsorten är nådd?

Svaret är givet: attraktivt kvinnligt sällskap lockar mer än luthersk moral, så Aurora vaknar också upp och blir hans älskade och kompanjon tills hon inser att han fifflat med hennes sömn och det uppstår ordentligt trassel i samvaron.

Det ordnar förstås upp sig i alla fall, för Passengeres är i grund och botten en genretrogen romantisk komedi med välplacerade dramatiska smällare i var och varannan knut. Men plattityderna finns där liksom det stereotypa könsrollsmönstret som irriterar mer än roar.

Samma djup som i rymdäventyren The Martian eller Gravity, för att nu inte tala om Interstellar, finns inte i Passengers. Men nöjer man sig med snygg förströelse för stunden är den ett hyfsat alternativ i alla fall.

Romantik och drama ombord på rymdfarkosten. Jennifer Lawrence och Chris Pratt har det både fint och stökigt i filmen Passengers.

Påtrugade sentimentaliteter

Sorgen kan vara allomfattande men mitt i den djupaste svärtan finns ögonblick som gör livet värt att leva. Det är andemeningen i Oscarsbelönade regissören David Frankels (Djävulen bär Prada) sirapsdragerade dramafilm Skönheten i allt.

Skönheten i allt

(Collateral Beauty)

★★★✩✩

Regi: David Frankel.

Manus: Allan Loeb.

Genre: drama.

I huvudrollerna: WiIl Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Keira Knightley, Michael Peña, Helen Mirren.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 37 min.

Sorg i övermått får den framgångsrika reklamgurun Will Smith erfara när han på höjden av sin karriär drabbas av en familjetragedi i och med sin sexåriga dotters död och på kuppen vänder livet och vännerna ryggen. Trött på arbete och livets mening går han in i en allt djupare psykos tills vännerna organiserar en drastisk plan för att nå fram till honom innan han förlorar allt och reklamföretaget gått i konkurs.

Ett starkt stjärngarde har enrollerats till filmen med namn som WiIl Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Keira Knightley, Michael Peña och Helen Mirren och avsikten är helt uppenbart att göra en stor och berörande men också rolig och intelligent film. Tyvärr fungerar det bara sällan.

Det mesta känns nämligen översentimentalt och beräknande och några verkligt ömma beröringspunkter hittar man bara tidvis.

Komisk touch

Bäst lyckas filmen på det komiska planet när Smiths arbetskamrater Winslet, Norton och Peña anställer tre skådespelare som ska föreställa Kärleken (Knightley), Tiden (Jacob Latimore) och Döden (Mirren), tre universella krafter som Smith skriver brev till och anklagar för att livet gått över styr.

Allt är ändå inte som det ser ut och med hjälp av en hel del köksfilosofi och några extra metaplan lyckas Skönheten i allt ändå att bjuda på åtminstone sporadisk underhållning. Men jämfört med fina dramatiska episodfilmer som Magnolia och Crash drar filmen ohjälpligt det kortare strået.

Helen Mirren och Kate Winslet tar ut det mesta av sina rollprestationer, de övriga spelar rutinmässigt på halv marschfart.

Träff med Döden. Will Smith och Helen Mirren i det ojämna dramat Skönheten i allt.

Våldtäkt med humor och anstöt

Det är ovanligt hur en film lyckas kombinera ett socialt, samhälleligt och personligt känsloladdat tema som våldtäkt med humor och dessutom anstöt för den drabbade till den grad regissören Paul Verhoeven (Basic Instinct, Total Recall) gör det i filmen Elle.

Elle

★★★★✩

Regi: Paul Varhoeven.

Manus: Philippe Dijan, David Birke.

Genre: dramathriller.

I huvudrollen: Isabelle Huppert.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Filmen på franska börjar med direkt chockverkan då den framgångsrika  och välsituerade affärskvinnan för ett spelbolag, Michèle Leblanc (Isabelle Huppert - Pianisten) angrips i sitt hem av en okänd maskerad man. Här börjar redan varningsklockorna klämta. Oberörd borstar hon nämligen bort spåren av övergreppet liksom de skärvor som finns på golvet och berättar ”as matter of fact” för sina vänner att hon blivit våldtagen. Sedan byter hon ut låsen i huset men när våldtäkterna fortsätter, alla obehagligt realistiskt skildrade inför en känslolös hemmakatt, och Michèle närmast verkar intresserad av dem, börjar man ana ugglor i mossen.

Labil uppväxt

Och visst sitter de och ruggar i mer än en vrå.

Michèles gamla far visar sig vara en massmördare, som när det begav sig kom hem drypande av blod till sin tolvåriga dotter medan modern gick in i väggen och i nutid har genomgått en ansiktslyftning som skulle få en sten att gråta och som ligger med gigolor till vardags. Det innebär att det finns störningar av allvarlig art i hela familjen. Ja, den emotionella biten och familjelivet i allmänhet med Michèles son och eldfängd hustru och ett nyfött barn i släptåg är bestämt inte som de ska vara.

Därtill är Michèle besatt av tanken att sätta dit sin plågoande, vilket gör att Elle utvecklas till ett tillskruvat drama med tydliga thriller- och komedieffkter, där den ansattas personlighet hamnar i en allt suspektare dager och balansen mellan realism och overklighet börjar suddas ut.

Sex, våld och kättja blir ett märkvärdigt iscensatt spel där Isabelle Huppert framstår som en tecknad seriefigur som oberörd stiger upp efter varje bakslag och ger tillbaka. Det är utan tvekan också hennes förtjänst att filmen fungerar, både som en hitchcocksaktig thriller, där man aldrig vet vad som döljer sig bakom nästa hörn, och som en humorkryddad våldsfilm a la Tarantino. Men riktigt sig själv är man inte efter filmen, antagligen just vad Verhoeven har avsett.

Offer? Isabelle Huppert gör thriller- och våldsfilmen Elle till något bra, oroande  och ovanligt.

Kommunikation och sorg som problemfält

Tala om en film som vänder. Arrival med Amy Adams som språkvetaren som måste få kontakt med utomjordingar som landat i Montana är en film där man inte undgår att använda det klichéartade uttrycket ”mångbottnat”.

Arrival

★★★✩✩

Regi: Dennis Villeneuve.

Manus: Eric Heisserer.

Genre: sci-fi drama.

I huvudrollerna: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Regissören Dennis Villeneuve, känd för actionthrillern Sicario från fjol, låter liksom i den nämnda filmen med Emily Blunt igen en kvinna axla huvudrollen. Intrigen är till en början enkel och effektiv: När 12 utomjordiska ovala, mörka, ägglika utomjordiska farkoster dimper ned från skyn och parkerar sig på lika många ställen på jorden uppstår skrämsel och förvirring överallt i världen. Vem är de, vad vill de, vänner eller fiender, etc?

Lingvistikprofessor Louise Banks (Amy Adams - American Hustle) handplockas för ett hemligstämplat uppdrag, där en massa viktiga, camouflageklädda militärer, ledda av överste Weber (Forest Whitaker –  The Last King of Scotland) och vetenskapsmannen Ian Donnely (Jeremy Renner - Hurt Locker) deltar.

Hennes uppgift är att hitta ett sätt att kommunicera med dem. I praktiken forslas hon upp i den utomjordiska farkosten som öppnar sig var adertonde timme, där hon förväntas tyda alla de cirkelformade bläckplumpar som utomjordingarna sprejar på en glasruta med sina tentakler. Problemet är inte lätt eftersom Heptapodsen, som de ansiktslösa, bläckfiskarna med sju tentakler har fått heta, upplever tiden som ett enda nuvarande kontinuum, dvs. cykliskt istället för linjärt. Det innebär att Banks måste lära sig att tänka om för att ha en chans att nå kontakt.

Samtidigt brinner det ordentligt i knutarna, kineserna, ryssarna och sudaneserna vill bekämpa de utomjordiska farkosterna med vapenmakt och all kommunikation mellan de beslutsfattande parterna på jorden avbryts.

Vändning

Det är i det här skedet filmen övergår i en story om kommunikation eller närmare bestämt om kommunikationsproblem i allmänhet men också om sorg.

Louise Banks har nämligen förlorat sin tonårsdotter i en obotlig sjukdom, men under kontakten med utomjordingarna börjar hon se syner och hamnar gång efter annan i den tid då hon var mor tills hon inser att hon upplever världen som de utomjordiska gästerna och samtidigt som hon ser in i framtiden ser hon också en utväg som räddar henne själv och hela världen.

Jepp, ingenting nytt under solen alltså i den meningen, världens räddare i all ära, men Arrival är en bra film. Den handlar nämligen mycket mera om idéfilosofi och existentiella frågor än om effekter i form av pang-pang med ufo:s i skottgluggen. Det har tagit sin tid men Amy Adams kan antagligen äntligen se fram emot en Oscarnominering på vårvintern för sin insats i Arrival.

Kommunikationsproblem. Amy Adams är i filmen Arrival en lingvistikprofessor som tvingas kommunicera med utomjordingar och samtidig behandla sin egen sorg.