Gary Oldman i praktroll som Churchill

Den brittiske skådespelaren Gary Oldman fick till sist en karaktärsroll värdig sitt kunnande som Winston Churchill i filmen Darkest Hour.

Darkest Hour

★★★★★

Regi: Joe Wright.

Manus: Anthony McCarten.

Genre: historiskt drama, biografi.

I huvudrollerna: Gary Oldman, Lily James, Kristin Thomas Scott.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 5 min.

Gary Oldman har visserligen gjort stora roller i filmer som spionthrillern Tinker, Tailor, Soldier, Spy, som korrumperad polis i thrillern Léon och som knarkande weirdo i True Romance, men hans gestaltning av Storbritanniens premiärminister Winston Churchill i början av andra världskriget, då Europas öde hängde på hans beslutsamhet om att inte inleda fredsförhandlingar med Hitler utan hellre kämpa mot synnerligen ojämna odds är en roll som går till historien.

Liksom Colin Firth i filmen The King´s Speech är det huvudpersonen som bär upp handlingen.

Stormig månad

Hitler har anfallit Polen i september 1939 och belägrat Belgien och Nederländerna och fått Frankrike på knä då filmen inleds i maj 1940.

Churchill får en nästan omöjlig sits då han väljs till premiärminister. Den brittiska armén är belägrad i Dunkerque och i krigskabinettet går diskussionens vågor hög om man ska förhandla om fred med den där herr Hitler eller inte. Churchill som går på whisky och cigarrer är impopulär till och med bland sina partikamrater som vill avsätta honom. Filmen handlar om Churchills första stormiga månad vid makten.

Regissören Joe Wright (Atonement, Pride & Prejudice) lyckas skapa spänning och intensitet trots att handlingen nästan uteslutande är förlagd till de politiska environgerna.

Nappatagen mellan Churchill och Viscount Halifax (Stephen Dillane – King Arthur) som inte bara var konservativ premiärministerkandidat till Churchill 1940 utan också inbiten fredsivrare hör till filmens bästa inslag. Men Gary Oldman är otvivelaktigt i sitt esse som gudabenådad talare som får folket och politikerna med sig när han promt vägrar att förhandla med nazisterna.

Hans mimik, lätt sluddriga tal, och allehanda egenheter är inövade till max, vilket gör det till en upplevelse att komma Churchill in på bara livet.

Filmen bjuder också på bra inslag med hans maskinskriverska Elizabeth Layton (Lily James – Cinderella) och hustru Clemmie (Kristin Scott Thomas – The English Patient) för att inte nämna incidenten då premiärministern försvinner för att samtala med folk på tunnelbanan om hur de uppfattar kontroversen kring fred eller krig med Nazityskland.

Om filmen är Gary Oldmans stora succé är hela filmen som helhet en välgjord studie om stämningarna och slitningarna i England då en massiv front av mörka moln fördunklade tillvaron. En parallell film om vad som hände vid Dunkerqe med titeln Dunkirk hade premiär i fjol.

Att Oldman inte kommit lätt undan bevisas av att han under inspelningarna rökte 400 cigarrer och utsattes för nikotinförgiftning och satt i 200 timmar vid maskeringsbordet, enligt uppgifter från tidningen Episodi.

Krigsstämningar. Lily James och Gary Oldman i utmärkta filmen Darkest Hour.

Kidnappningsdrama på halvfart

Ridley Scotts nyaste film All the Money in the World är snyggt gjord och välspelad men intensiteten är knappast den bästa.

All the Money in the World

★★★✩✩

Regi: Ridley Scott.

Manus: David Scarpa, John Pearson.

Genre: biografi, drama.

I huvudrollerna: Michelle Williams, Christopher Plummer, Mark Wahlberg, Charlie Plummer.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 13 min.

När rikemansgossen, 16-åriga John Paul Getty III (Charlie Plummer – King Jack)  kidnappas i Rom 1973 tror sig kidnapparna ha hittat den ultimata penningkvarnen, men icke. Farfadern J. Paul Getty (Christopher Plummer – Syriana) är visserligen världens rikaste man, oljemagnat och konstsamlare, men han är lika skarp i tanken som snål. Ger han efter för den unge Pauls mor Gais (Michelle Williams –  Manchester by the Sea) begäran att hosta upp 17 miljoner dollar finns det tretton andra Getty barnbarn som väntar på att kidnappas.

Den på verkligheten baserade storyn är ett fiktivt drama av en storhet och filmveteran som Ridley Scott (Gladiator, Thelma & Louise, Blade Runner) där händelserna och personerna har existerat. 

Filmen kör lovande igång och thrillern tätnar fint i berättelsen om moderns kamp för att återfå sin son samtidigt som bakgrunden till Gettys förmögenhet och kapitalistiska världsfilosofi får allt tydligare konturer. Men det hamnar grus i maskineriet.

Stormigt

Bland annat har det stormat en hel del kring filmen under inspelningarna och efter premiären.

Kevin Spacey (The Usual Suspects, tv-serien House of Cards) som ursprungligen spelade rollen som gamle J.Paul Getty blev under inspelningarna anklagad för sexuella trakasserier och alla de scener han medverkade i klipptes bort.

I stället trädde veteranskådespelaren Christopher Plummer in och man kan väl säga att det var ett bra beslut för han gör verkligen en helgjuten roll.

Det kan man tyvärr inte säga om Mark Wahlberg som gör rollen som Gettys allt-i-allo med CIA-bakgrund.

Hans roll är påklistrad och ger filmen mycket litet, dessutom hamnade han i sökarljuset för att ha fått 1,5 miljoner dollar extra för scenerna med Christopher Plummer medan Michelle Williams fick under 1.000 dollar för sin extra insats. De må vara att Wahlberg kanske hade ett bättre kontrakt men saken blåstes upp till max, vilket fick Wahlberg att skänka alla 1,5 miljoner till välgörande ändamål, läs: kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier.

Wahlberg som gjort bra roller i filmer som Max Payne och Broken City passar inte in i filmen på samma sätt som de andra. Dessutom blir intensiteten svag och hela kidnappningen mer eller mindre komisk p.g.a. förövarnas klåperier och polisernas bufflighet. Att filmen fick en högre åldersgräns beror nog på scenen där kidnapparna skär av unge Paul Gettys öra och skickar det hem till mamma för att få fart under förhandlingarna om pengar.

Michelle Williams och Cristopher Plummer ser för sin del till att näsan ändå hålls över vattenytan och som dramatisk tidsdokumentär har filmen onekligen något att berätta speciellt för nutida tittare.

Bra byte. Christopher Plummer som ersatte Kevin Spacey gör en utmärkt roll i kidnappningsdramat från 1973, All the Money in the World.

Musikdrama som berör

Paavo Westerbergs debutfilm Violinisten är en utmärkt start på det inhemska filmåret, fylld av skön klassisk musik, drama och ett skådepelararbete på toppnivå.

Violinisten

(Viulisti)

★★★★✩

Regi: Paavo Westerberg.

Manus: Emmi Pesonen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Matleena Kuusniemi, Olavi Uusivirta, Kim Bodnia, Samuli Edelmann.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 5 min.

Det går att skapa spänning utan våld och skottlossning. Det här är utmärkande för Borgåregissören Klaus Härös humanistiskt präglade filmer med ett starkt rättvisepatos liksom också för långfilmsdebutanten Paavo Westerberg i filmen Violinisten.

1973 födde Westerberg är mera känd inom teatern som skådespelare och som manusförfattare i filmer som Fruset land, Frusen stad och tv-serien Jälkilämpö.

Manusskribenten för Violinisten Emmi Pesonen är skådespelare som medverkat i filmerna Pelon maantiede, Joki och Iris. Nu visar hon också att hon behärskar konsten att skriva manus med ett jordnära, naturligt tilltal.

I filmen är Matleena Kuusniemi (Hella W, De mörka fjärilarnas hem) den världsberömda stjärnviolinisten Karin Nordström som råkar ut för en olycka, skadar sin hand, och tvingas fortsätta som violinlärare utanför konsertestraderna. När hon förälskar sig i en av sina elever, den 20 år yngre Antti (Olavi Uusivirta – Ganes, Syysprinssi) blir det början på ett persondrama med allt större insatser på spel.

Karin vill stötta sin unga älskare och lyfter fram honom som solistaspirant i Mendelssohns Violinkonsert i e-moll på en stjärnkonsert i Köpenhamn där hennes tidigare kärlek, den berömda danske dirigenten Björn Darren (Kim Bodnia - bl.a. polis i första säsongen i tv-serien Bron) styr och ställer med pedantisk nit. Snart uppstår det problem, solisten motsvarar inte diregentens förväntningar och problemen tornar upp sig ytterligare när Karins man (Samuli Edelmann – Tie pohjoiseen) och son kommer till Köpenhamn för att följa med violinkonsertens premiär.

Ambitioner och svek

Filmen är en berättelse om konstnärskapets svårighet, om ambitioner, framtidsdrömmar svek och nederlag.

Den är ambitiös, väl berättad och spelad, och påminner mera om en mellaneuropeisk än en finsk film. Det dramatiska inslagen accentueras mot slutet och blir kanske litet väl klichéartade. Men Violinisten lyfter bra fram huvudpersonen Karin, en konstnär med brusten vinge, som gör allt för att fortsätta sin karriär, kosta vad det kosta vill, på sin egen familjs och äktenskapets bekostnad.

Kim Bodnia har den karisma som lyser som starkast men också Kuusniemi och Uusivirta gör rollprestationer som gör att man verkligen känner för filmens vilsna karaktärer och ibland också biter på naglarna i de starka musiksekvenserna med övningarna inför violinkonserten i fokus. Violinisten är ett musikdrama som berör.
Den deltar i Göteborgs internationella filmfestival och tävlar tillsammans med åtta andra nordiska filmer om priset på en miljon svenska kronor (c. 100.000 euro).

Ambitioner som går snett. Kim Bodnia och Matleena Kuusniemi i Paavo Westerbergs starka debutfilm Violinisten.

Pålitligt men Woody kan bättre

Woody Allen förnekar sig inte. Igen är den 82-årige regissören ute med en årlig ny film, denna gång ett passionsdrama, förlagt till 1950-talets Coney Island, NY med titeln Wonder Wheel.

Wonder Wheel

★★★✩✩

Regi & manus: Woody Allen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Kate Winslet, Juno Temple, Justin Timberlake, Jim Belushi.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 7 41 min.

Såg aldrig Café Society från 2016 men jämfört med Allens Blue Jasmine (2013), Magic in the Moonlight (2014) och delvis Irrational Man (2015) är Wonder Wheel en mindre intressant eller engagerande film, men inte direkt dålig. Orsaken är att Woody Allen kör på autopilot och delvis med handbromsen på. De stora skratten och den omskakande dramatiken saknas.

Wonder Wheel handlar om fyra människor vars liv möts på Coney Islands pulserande nöjesfält. Ginny (Kate Winslet – Titanic, The Dressmaker) är den känslomässigt labila aktrisen som jobbar på en lokalt café. När hennes tidigare kärlek lämnade henne hamnade livet i en nedåtgående spiral och hon tvingas nu bo ihop med den smaklösa, våldsbenägna karusellskötaren Humpty (Jim Belushi – Saturday Night Live). När den stilige strandlivräddaren Mickey (den mera som sångare kända Justin Timberlake – In Time) möter Ginny slår det strax gnistor om dem men idyllen grumlas av att Ginny och Humpty får oväntat besök av Humptys dotter Carolina (Juno Temple – Killer Joe) som varit litet för talför i ett förhör med FBI och nu befinner sig på flykt undan sin gangsterman med hejdukar.

Filmen, som bottnar i en historia om passion, svek och våld berättas av Justin Timberlakes livräddarkaraktär, bärs upp av Kate Winslet, hennes rollprestation är som vanlig pålitlig och det är hennes öde man orkar bry sig om. Trots att hon till sist gör ett felaktigt val begriper man också varför hon gör det.

Kända hjulspår

Ett par gånger bränner det till på allvar men för det mesta kör Woody Allen på i kända hjulspår men lyckligtvis också med en kanske för många ny och intressant skådespelare som Juno Temple - filmens unga dam – som blir intresserad av samma unga livräddare som slår sina lovar kring Ginny. Juno Temple var med i Tracy Letts våldsamma Killer Joe (2011) tillsammans med Matthew McConaughey, där båda gjorde minnesvärda insatser.

Fotoarbetet med sin intressanta miljöbeskrivning av nöjesfältet Coney Island i vackert, delvis grälla färger tillskrivna Oscarsbelönade Vittorio Storaro hör till Wonder Wheels bättre sidor. Filmen slutar litet väl plötsligt och som tittare får man mest en känsla av att – jaså, det var alltså allt för det den här gången.

Vinglig trekant. Justin Timberlake, Kate Winslet och Juno Tempel i Woody Allens litet habila, nya film Wonder Wheel.

Unik film om unik konstnär

Filmen Loving Vincent, världens första oljeanimerade långfilm, är som att röra sig i en mosaik bland Vincent van Goghs landskap, och samtidigt som filmen är en thriller belyser den konstnärens storhet och tragiska livsöde.

Loving Vincent

★★★★★

Regi & manus: Dorota Kobiela, Hugh Welchman.

Genre: biografisk animation.

Gjord i Polen och Storbritannien.

I huvudrollerna: Douglas Booth, Chris O´Dowd, Saoirse Ronan, m. fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 35 min.

Fokus ligger på Vincent van Goghs sista dagar och frågan om det psykiskt instabila konstnärsgeniet blev skjuten eller gjorde självmord. Hur som helst, den 29 juli 1980 stapplar en i magen skjuten van Gogh fram längs gatorna i den franska småstaden Avres. Hans död är fortfarande oklar och filmen tar upp dödsorsaken med hjälp av brev, ögonvittnen och personer i hans närmaste krets.

Filmen är ett sex år långt formexperiment där ett team med 150 konstnärer med stor möda skapat bild för bild, inspelad med skådespelare framför en greenscreen.

Magnifikt

Varje scenbild böljar och pulserar, de cirkulära, för van Gogh karakteristiska måleriet med tjocka penseldrag, återkommer i undersköna landskap, likväl som i persongalleriets färgstarka ansikten, det kränger och slingrar sig i ett, men slutresultatet är magnifikt.

Berättelsen tar avstamp ett år efter Vincent van Goghs självmord i sällskap med en ung, instabil, alkohol- och slagsmålsbenägen Armand Roulin (Douglas Booth – tv-serien And Then There Were None), son till postmästare Roulin (Chris O´Dowd - Miss Peregrine´Home for Peculiar Children). Armand ska vidarebefordra ett brev från Vincent till brodern Theo, som också han redan visar sig vara död. I stället möter Armand människor Vincent mött, dryckesbröder, läkare, värdshusvärdinnor, mecenater och det diskuteras fram och tillbaka, varvat med återblickar från Vincent van Goghs korta liv i svartvita bilder och målade i en teknik påminnande om fotografier.

De förstklassiga brittiska skådespelarna tillsammans med bakgrundsteamet med penslarna har gjort en hypnotisk film som inte bara är vacker utan samtidigt en detektivhistoria och konsthistoria som lyfter fram en av världens definitivt bästa konstnärer.

Under sin livstid 1853–1890, sålde den nederländske konstnären en enda tavla innan han dog i en åder av 37 år, antagligen i självmord. Han blev den moderna konstens och expressionismens pionjär. Målningar som Stjärnenatt, Solrosor och Ett litet rum med målningar på väggen återkommer i en film som är en gedigen eloge till konstnär som med all orsak lyfts fram igen. 

Filmen vann publikpriset Golden Trailer vid Annecys filmfestival och Golden Goblet vid Shanghai International Film Festival i år. Den visas sista gången i Borgå idag på eftermiddagen ifall den inte återkommer på repertoaren.

Formexperiment och detektivhistoria. Loving Vincent är världens första oljeanimerade långfilm om ingen mindre än Vincent van Goghs sista dagar och liv.

Solsida med mörkare skuggor

Den också hos oss mycket populära tv-serien Solsidans filmversion går på i invanda banor, men med utrymme för mera mörka moln som täcker den evigt klara himlen. Grundbulten finns i alla fall i humorn.

Solsidan

★★★✩✩

Regi: Felix Herngren, Måns Herngren.

Manus: Jesper Harrie.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Johan Rheborg, Josephine Bornebusch, Felix Herngren, Mia Skäringer.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 45 min.

De tre par som figurerat i tv-serien finns igen med i Solsidan, dvs. de knösrika Fredde Schiller (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch), den evigt osäkra tandläkaren Alex Löfström (Felix Herngren) och hustrun Anna (Mia Skäringer) samt den allom förpestande duon Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad).

Handlingen i komedin utspelad i den snofsiga villaförorten Solsidan kretsar i ett nötskal kring skilsmässa, längtan efter barn, oskrivna badregler i Torekov, kärlek och virrighet i största allmänhet.

I fem säsonger har tv-tittarna fått följa med parens förehavanden men nu svängs nya blad i redan kända kapitel. Skilsmässan hägrar för Alex och Anna, som tröttnat på sin mesiga man och skaffat sig en muskelnippe till äventyrare och friluftsfantast vid namn David (Henrik Schyffert). 

För Fredde är problemet hippiefadern Mauritz (Sven Wollter) som med sina vänstersympatier varit en ständig nagel i ögat för en son ”som tar av de fattiga och själv blir bara rikare”. Att pappan dessutom bott  alla somrar i badparadiset Torekov, vilket Fredde hållit hemligt för Mickan för att inte behöva träffa sin far, får Mickan att gå i taket när hon får reda på det och hela familjen Schiller far bums iväg dit, men hamnar i litet andra, futtigare environger än de trodde. Riktigt galet går det inte, en slags försoning hägrar bakom horisonten mellan far och son. Semesterkomedin är en av filmens bättre sidor.

Mörkare

De mörka molnen ligger som tätast över Alex som är sorgligare, gråare och mera handlingsförlamad än någonsin, trots att han får till ett förhållande med en ny rar flickvän (Frida Hallgren).

Mest skräniga är Ove och Anette som är ute efter en spermadonator och ställer till det ordentligt på ett storstilat utomhuskalas.

Annars går det på i känt manér med pinsamheter och relationsproblem, Mickan jagar efter den perfekta instagram selfien, Fredde struttar omkring i dyrköpt ljusrött, gliringarna haglar och folk skiljs och förenas. Litet déjà vu undgår man inte och det mesta är förväntat, men för de redan frälsta är filmen ett måste, annars går den an något så när.

Villaliv på film. Det går upp och ned i filmen med pinsamheter och parrelationsproblem, Solsidan. Fr.v. upptill Felix Herngren, Josephine Bornebusch, Johan Rheborg och Mia Skäringer samt Malin Cederblad och Henrik Dorsin.

Nya Okänd soldat är en fullträf

Det har stötts och blötts om Aku Louhimies Okänd soldat har något berättigande, det finns ju redan Edvin Laines och Rauni Mollbergs versioner. Visst behövs nyheten, dels för att den delvis skiljer sig från de tidigare och därtill råkar den vara den bästa filmen. Och alla har inte heller läst Väinö Linnas roman eller sett de tidigare filmerna.

Okänd soldat

★★★★★

Manus & regi: Aku Louhimies och Jari Olavi Rantala på basen av Väinö Linnas roman Okänd soldat och boken Sotaromaani.

Genre: krigsdrama.

I huvudrollerna: Eero Aho, Aku Hirviniemi, Jussi Vatanen.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 3 t.

Edvin Laines klassiker från 1955 var monumental och en rentav vågad uppstickare och förhöjare av det nationella självförtroendet 10 år efter freden mellan Finland och Sovjetunionen.

Rauni Mollbergs version 1985 låg redan mera realistisk i sin tid, bl.a. var den fotograferad i färg och delvis på fri hand.

Den aktuella filmen är liksom Linnas roman, så besynnerligt det än låter, pacifistisk och i den meningen att den inte förhärligar kriget, saknar hjältar och i stället lyfter fram krigets grymhet och den enskilda soldatens situation.

Nytt är avsnitt från hemmafronten, bl.a. Kariluotos bröllop med sin fästmö i Helsingfors, Rokka (Eero Aho) på permission hem till småbruket på Karelska näset och frun Lyyti (Paula Vesala) och en journalfilmssnutt från Helsingfors då Hitler oväntat besökte Mannerheim på hans 75-årsfödelsedag och de tyska nazistflaggorna stod sida vid sida med Finlands flagga i Helsingfors.

Tilläggen är motiverade medan vissa andra från Laines film kända episoder lämnas bort. Dessutom har perspektivet riktats mera på ”krigsmaskinen” Antero Rokka, den sympatiske Hietanen (Aku Hirviniemi) och den litet enkla och alltid glatt skrattande Vanhala (Hannes Suominen).

Tiden inget problem

Okänd soldat är tre timmar lång men det känns ingenstans. Den består självklart av en massa krigsscener med anfall och retirering men håller hela tiden tittaren i sitt grepp.

Inslag med naturen som spelarena förser tittaren med både vackra och helvetiska vyer. Här finns artillerikoncentrationer där sönderbombade träd faller i klasar och lugnare stunder med flugor på soldaternas ansikten, vilket allt summa summarum bidrar med realistisk touch. Filmen är med andra ord visuellt högklassig och framför allt krigsscenerna känns trovärdiga och bra gjorda. 

Bra skådespelare

Nu hamnar man också att ta tillbaka sin envist klingande klagovisa om dålig finsk film, för inte bara manus och regi utan också skådespelarna är genomgående bra med Eero Ahos rebelliske och godhjärtade Rokka i första ledet, följd av de i obskyra finska tv-shower som lustigkurrar kända Aku Hirviniemi och Jussi Vatanen som löjtnant Koskela, som nu får visa vad de verkligen går för i dramatiskt seriösa roller. Också Hannes Suominens Vanhala stiger fram som en av favoriterna.

Den friskt odlade soldathumorn ger tittaren andrum mellan scener när kriget mal på som värst. I filmen är det inte svårt att leva med och känna för de soldater som kämpade på och visserligen inte vann kriget men nog såg till att vår självständighet bevarades. Alternativet hade varit det samma som drabbade Estland, Lettland och Litauen: Finland införlivat som en del av Sovjetunionen med arkebuseringar, arresteringar och skjutsningar av misshagliga till Gulagarkipelagen.

Två av Okänd soldats ledande karaktärer. Eero Aho som undersergeant Antero Rokka och Jussi Vatanen som löjtnant Koskela.