Dold tragik flyter upp på nytt

Filmen May December är en arthousefilm från verkliga livet om två kvinnor vars världar går på varandra inramat av ett för tidigt äktenskap 23 år tillbaka. Personkemin funkar utmärkt mellan Julianne Moore och Nathalie Portman.

May December

3/5

Regi: Todd Haynes.

Manus: Samy Buch, Alex Mechanik.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Julianne Moore, Nathalie Portman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 57 min.

Filmen baserad på verkligheten handlar om den då 36-åriga Gracie Atherto-Yoo (Julianne Moore) som jobbar på en djuraffär och förför 12-årige skolkillen Joe (Charles Melton), bästa kompis till hennes son. Det blir ett barn i det omogna förhållandet vilket väckte en enorm uppståndelse.

Gracie får en fängelsedom medan hon ännu är gravid. När hon släpps fri återförenas paret då Joe redan är vuxen, det bir giftermål och det blir flera barn allt medan duon lever i nuet ett s.k. normalt liv i Savannah, Carolina.

In på huden

Denna historia ska överföras på film med filmstjärnan Elizabeth Berry (Natalie Portman) i huvudrollen. För att få en autentisk bild av vad som tilldrog sig flyttar Elizabeth mer eller mindre in hos Gracie och Joe med sina barn och hon blir fascinerad av Gracie, och som det ska visa sig också Joe. Samtidigt flyter gamla känslor upp på ytan, då man som tittare inser hur besynnerligt förhållandet i själva verket var.

Det blir anklagelser hit och dit men också djupa diskussioner om livet och hur ett övergrepp långt tillbaka ännu färgar livet för det inblandade.

Portman och Moore svarar för ett fantastiskt samarbete och i synnerhet den senare lyser i en film där verkligt närgångna zoomningar ger djup och liv åt händelserna. Läcker tragik i en välregisserad film av Todd Haynes (Carol) som får en att fundera litet djupare i ämnet kvistiga människorelationer. 

Välspelande duo. Nathalie Portman och Julianne Moore i läckert tragiska May December.

Ett megalomant spektakel

 Hade väntat mig litet mera av Dune 2 än det sedda. Tekniskt briljanta scener, hyfsat skådespel och dräktprakt i all ära – ändå det klingar det ihåligt under valven.

Dune 2

3/5

Regi: Dennis Villeneuve

Manus: Dennis Villeneuve & Jon Spaihts på basen av John Herberts roman.

Genre: scifi äventyr.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 46 min.

Högstämt knas och moraliskt dubiöst intrig är kontentan av en film som tar sig själv alldeles för mycket på allvar.

 Det är igen en episk berättelse om ont versus gott i en galax långt från vår egen, men det är inte Star Wars och heller inte Tolkien Sagan om ringen-trilogin vi ser, som f.ö. är mycket bättre och mera skrämmande. En film som berörde, den här imponerar på sin höjd.

Ond fettklump

Nu ska en groteskt uppsvälld och genomfet Stellan Skarsgård föreställa ondskan själv i rollen som Baron Harkonnen med elake släktingen Feyd-Rautha (Austin Butler) i släptåg som kamp- och dödsmaskin. Ont uppsåt finns också hos Christopher Walkens kejsare och flera andra.

På goda sidan träds dansen av messianske Paul Atreides (Timothée Chalamet) med synsk och magiskt kunnig mor Jessica (Rebecca Fergusson) och ”trashanksfolkets” ledare med Javier Bardem och Josh Brolin samt Pauls flamma Chani (Zendaya).

Brister

I förhandsreklamen talas det om årets mest efterlängtade film, men bristerna överträffar kvaliteterna som finns i häftiga miljöer, masscener och suggestiv filmmusik av Hans Zimmer.

Där Jessica och Paul i första filmen lämnats i öknen för att dö räddas de av Stilgars (Bardem) stam Frementfolket där också Chans återfinns.

Sandmaskar och sandstormar, svek, krig och kärlek tar vid i en oändlig räcka, alltför lång vill jag påstå, och dessutom ologisk och rörig. En film som gjord för att mjölka pengar av dem som såg originalet. Och det är inte slut med det, en tredje film kommer efter några år säkert som amen i kyrkan, med tanke på det rumphuggna slutet.

Solskyddsfaktor 10. Paul Atreides (Timothée Chalamet) i sitt rätta element, öknen.

Rättsfall med många tentakler

 Ett rättsfall man inte sett maken till utspelas i Justine Triets fransk-engelska film Fritt fall.

Fritt fall

4/5

Regi: Justine Triet.

Manus: Justine Triet, Arthur Harari.

Genre: rättsdrama.

I huvudrollerna: Sandra Hüller, Milo Marchado-Graner.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 31 min.

Anslaget är ordinärt. Fadern i familjen ligger död på gårdsplanen nedanför lyxalphyddan i franska alperna. 11-årige sonen som varit ute och rastat hunden hittar honom. Inne i huset finns hustrun.

Det tar inte länge än innan polisen misstänker att något gått snett. Har mannen ramlat ned från balkongen, har han begått självmord eller har hustrun skuffat ned honom. Rättegången nystar länge tomt, tills ny information från sonen låter fallet bada i ett annat ljus. Och det tar inte slut där.

Med tanke på alla filmer om mer ellr mindre kvistiga rättsfall av amerikansk modell är Fritt fall ett paradexempel på europeisk film när den är som bäst.

Guldpalmen

Filmen Anatomie d´une chute / Anatomy of a Fall vann Guldpalmen på festivalen i Cannes 2023 framför näsan på Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller. Där Kaurismäki kör i den förenklade, humana storyns djupa fåror, består Justine Triets film av många bottnar och bildar också ett verbalt fyrverkeri, tillyxat med finess av regissören och hennes man Arthur Harari. På intrignivå handlar filmen om författarparet där mannens förmåga att skriva gått  i stå medan hustrun gör bra ifrån sig, och den konkurrens det fri- eller ofrivilligt för med sig.

Själva skådespelarna är av världsklass. I synnerhet unge Milo Marchado-Graner som spelar synskadad son med samvetskval beträffande fallet som han inte riktigt kan ringa in exakt under förhören, när det mesta grundar sig på vad han hört.

Och inte minst Sandra Hüller (Min pappa Toni Erdmann), som lyste i rollen som Auschwitzs koncentrationslägerchef Rudolf Höss känslokalla hustru i filmen The Zone of Interest med premiär för några veckor sedan, gör en helt fantastisk roll som mordåklagad mor med allt från tårdrypande scener till raserianfall.

Det skickliga manuset får en som tittare att tvivla på vad man upplever och spänningen ligger kvar fram till slutet. 

Begåvat. Sandra Hüller höjer kvaliteten på Fritt fall till nya nivåer.

Ondskans banalitet i sino prydno

 The Zone of Interest är nominerad för fem Oscarstatyetter och baserar sig på verkliga händelser ett stenkast från förintelselägret Auschwitz.

The Zone of Interest

4/5

Regi: Jonathan Glazer utgående från Martin Amis roman.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Christian Friedel, Sandra Hüller.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 45 min.

Filmen handlar om koncentrationslägret Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss (Christian Friedel) och hur han på andra sidan muren till förintelselägret försöker skapa en drömtillvaro för sin familj – mot bakgrund av ständigt anländandet tåg med röken bolmande och en annan aldrig sinande rök som stiger upp ur skorstenarna till lägret.

Den tyska filmen är igen ett bevis på hur man i landet förmått göra upp med ett bestialiskt förflutet i motsats till vår granne i öst. I all sin hemskhet visar filmen hur banal ondskan kan vara.

Ovanlig

Inledningen är ovanlig, efter förtexterna förblir duken länge svart, enbart ackompanjerad av atonala, hotfulla ljudvågor interfolierad av fågelsång. Som ur en annan värld utspelas plötsligt följande scen när familjen Höss med barn en solig sommardag simmar i floden nära huset, följd av vardagsliv med fisketurer, födelsedagsfirande, godnattsagor och för hustrun Hedwigs (Sandra Hüller) del ett ständigt sysslande i trädgården bland blomster och buskar. Bakom muren ruvar den absoluta ondskan, iscensatt med tysk effektivitet, vilket demonstreras av Rudolf Höss ”brinnande” intresse för att ta livet av så många judar som möjligt till lägsta möjliga pris. Man lever furstligt på allt som offren lämnat efter sig, underkläder, pälsar, utdragna guldtänder etc.

Ett ständigt lågt brus i bakgrunden ger tittaren fingervisning om vad som tilldrar sig bakom muren medan tittarens vetskap om vad som verkligen äger rum gör det förment trevliga livet hos familjen Höss ännu makabrare.

Insprängda sekvenser i negativ version av svartvitt där en av familjens flickor på natten cyklar för att placera ut äpplen för fångarna i arbete dagstid utomhus skapar kusliga effekter. Liksom hela filmen som är en briljant skapelse av nazismens innersta väsen. Christian Friedel och i synnerhet Sandra Hüller som bortskämd hustru med förmåga att blunda för verkligheten gör fullödiga roller i en film där ljudet spelar en avgörande betydelse.

Som en randanmärkning kan nämnas att SS-officer Rudolf Höss försökte undgå lagens arm men fångades in och hängdes den 16 april just i Auschwitz i Polen.

Prudentligt. Hedwig Höss (Sandra Hüller) lever ett ”normalt” liv bakom muren till koncentrationslägret Auschwitz.

Kanske i nästa liv

Koreansk-kanadensiska debutregissören Celine Songs i många avseende självbiografiska film Past Lives är en sympatisk och välgjord historia om två unga koreaner som var vänner under barndomen och efter en lång tid möts igen i New York.

Past Lives

4/5

Regi & manus: Celine Song

Genre: persondrama.

I huvudrollerna: Greta Lee, Tee Yoo. John Magaro.

Barntillåten.

Speltid: 1t 45 min.

I början av filmen sitter två män och en kvinna vid en bardisk i New York. En utomstående iakttagare undrar hur de hör ihop. Det visar sig var så att kvinnan i mitten är Na Young/Nora (Greta Lee). Männen är hennes tidigare barndomskärlek Hae Song (Tee Yoo) från uppväxttiden i Seoul och Arthur (John Magaro) hennes äkta judiska man.

Filmen och scenen bottnar i regissörens eget liv eftersom hon emigrerade till Kanada och där hittade sin man och hamnade i New York. Filmen handlar om att leva med två vitt skilda kulturer och språk, om hur livsvalen dels stänger, dels öppnar nya dörrar. Dessutom spelar det buddhistiska tankesättet om om In-Yun, att två människor har kontaktytor genom tidigare liv och ödet en inte så liten roll.

Tillbakablick

Filmen som sätter igång 24 år tillbaka i tiden då den unga gossen och flickan blir smått kära i varandra och funderar på att gifta sig framledes. Efter tolv då Nora redan studerar och befinner sig i New York hittar de varandra på Facebook och via Skypesamtal återupptar de kontakten. Den bryts emellertid och efter ytterligare 12 år gör Hae Song slag i saken och kommer från Korea till New York där han träffar Nora och hennes man. 

Lyckligtvis besparas tittaren all Hollywoodsirap, det blir i stället mycket filosofi och tankar om hur det hade kunnat vara och varför det inte blev så, men också litet nostalgi och vemod trots glädjen av att få mötas igen. Som Hae Song uttrycker det, hoppas han att möta Nora igen i nästa liv.

Huvudrollsinnehavarna gör säkra lågmälda roller och för stadigt filmen framåt.

Filmen gjorde succé på världspremiären i Sundance och tävlade om Guldbjörnen i Berlin och har Oscarstippats. 

Någon riktigt stor romantisk film är Past Lives den inte men håller måttet alla gånger och påminner delvis om Wong-Kar-wais filmer såsom mästerverket In the Wood for Love. Sympatisk heter grundbulten.

Möte i New York. Hae Song (Tee Yoo) och Nora (Greta Lee) var vänner i barndomens Seoul och möts igen i USA.

 

Berörande och vacker

Nya filmen Stormskärs Maja har visat sig vara en magnet på biograferna redan efter inledningsveckoslutet och inte utan orsak. Filmen i Tiina Lymis regi överskrider ens förväntningar med råge, man blir berörd och hisnar över de vackra utskärsvyerna.

Stormskärs Maja

5/5

Regi: Tiina Lymi.

Manus: Tiina Lymi på basen av Anni Blomqvist romansvit.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Amanda Jansson, Linus Troedsson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 43 min.

Måste tillkänna att förväntningarna var si sådär inför filmen. Såg Åke Lindmans tv-serie på 1970-talet. Den satt precis rätt i tiden men har nog mist sin strålglans p.g.a. sin kantighet och rigida utformning jämfört med då det begav sig. 

Med Anni Blomqvist femdelade romansvit Stormskärs Maja på 1960- och 1970-talet som utgångspunkt har Tiina Lymi skapat en storfilm på många sätt, inte bara för att budgeten går lös på för i finländska förhållande höga 4,4 miljoner euro och en speltid på nästan tre timmar.

Filmen är som bekant den på flera sätt tragiska historien om den unga giftasvuxna flickan Maja (Amanda Jansson) i 1800-talets Åland som enligt dåtida sed och mot sin vilja gifts bort med Janne (Linus Troedsson), spelade av två begåvade rikssvenskar som lärt sig en i mitt tycke felfri åländska. Som tredje son i gården har Janne inget att ärva och paret bestämmer sig att flytta ut till ett vindpinat skär där släktingarna hjälper till med husbygget och havet är fullt med fisk.

Farligt

Samtidigt är havet oberäkneligt och farligt, vilket Maja nogsamt får erfara då det stundar till två begravningar. Maja är en kännande och vidskeplig flicka som tror på vättar, tomtar, havsfrun och järtecken som korslagda pinnar.

Den subjektivt inriktade regin går in under huden och ingenting blir sämre av att det uppstår en varm och äkta kärlek mellan Maja och Janne som i början av äktenskapet springer nakna omkring och tar för sig av varandra. Snart är skäret fyllt av små barn.

Men livet är slitsamt och Janne hamnar att fly när engelsmännen under kriget med Ryssland kommer till ön och bor där en längre tid. Här visar Maja stor beslutsamhet och mod då hon utmanar både befäl och soldater med sitt sunda förnuft som inriktar sig på att överleva en vinter. Filmen tänjer spänstigt på gränserna till trovärdighet och nuddar tidvis den magiska realismens gränser bl.a. i undervattensscener samtidigt som de vackra skärgårdsvyerna slår an på åskådaren.

Roller som håller

Amanda Jansson, kanske främst känd som Sara från Tunna blå linjen gör en fantastiskt bra roll, inte minst med minspel och ögonkast, och har utmärkt assistans av Linus Troedsson som hennes man. Tobias Zilliacus och Jonna Järnefelt spelar Majas föräldrar, välmenande men fjättrade i tidens sedvänjor. 

Filmen lyckas utan överdrivet patos med att skapa stora känslostormar mot fonden av än ett stormande, än ett spegelblankt hav och med de människor som satts att tämja det som den karga men magnifika omgivningen har att bjuda på. Att speltiden inte känns för lång är ytterligare en bra indikator på att Tiina Lymi med skådespelarna lyckats över förväntningarna. En film man inte blir besviken på. Missa den inte,

Kärlek som mognar. Amanda Jansson och Linus Troedsson gör utmärkta roller som Maja och Janne i Tiina Lymis lyckade storfilm. Se den.

 

Bisarrt med svart humor

 Poor Things fick med all rätt Golden Globe för bästa film och huvudrollsinnehavare för några veckor sedan. En bisarrt rolig berättelse där Emma Stone gör sin hittills bästa roll.

Poor Things

5/5

Regi: Yorgos Lantimos.

Manus: Tony McNamara/Alasdair Gray.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Emma Stone, Willem Dafoe, Mark Ruffalo.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 21 min.

Och då har hon redan en rad priser att falla tillbaka på: bl.a. en Oscar 2015 bästa kvinnliga biroll i Birdland, liksom år 2019 i filmen The Favourite och bästa kvinnliga huvudroll 2017 i La La Land.

I The Favouirite, en film om makt och människor på kollissionskurs i brittisk kunglig miljö hette regissören Yorgos Lantimos från Grekland och samme herre håller i trådarna i Poor Things.

Filmen är en adaption av Alasdair Grays roman från 1992 och lyfter fram en ung kvinnas uppväxthistoria och väg till självständighet med bisarra och humoristiska penseldrag.

Kvinnan är Bella (Stone), en vuxen kvinna med en babys hjärna inplanterad och filmen får en att tänka på en mix av Frankenstein och andra av vita dukens märkligaste skapelser, som Alice i Underlandet modell Tim Burton. 

Njutning i fokus

Medan Bella först lär sig tala och gå kissar hon på golvet, kastar saker på folk och slår dem i ansiktet men allt kör in på nya spår när hon märker vilken njutning underlivet för med sig. Först tillfredsställer hon sig med handen, sedan ett äpple, så en gurka och därefter står männen i tur.

Först sker allt under beskydd av hennes skapare, vetenskapsmannen Dr. Godwin Baxter (Willem Dafoe) som hon kallar Gud. Han roar sig med att korsa ankor och hundar medan han själv med sitt hopsydda ansikte är en frukt av sin sadistiske far och väldigt förtjust i Bella, som både får möta en snäll och potentiell brudgum (Rama Youssef) och en vildhjärna, gambler och äventyrare (Mark Ruffalo) som tar henne till metropolerna i Europa, där hon via en bordell i Paris lär sig både öppna på och stå på egna ben.

Filmen bjärt snygga färgsättning, fotografering med bl.a. fiskögonobjektiv och initialt i svartvitt, tar tittaren med på en resa där överraskningarna och den svarta humorn firar stora triumfer. En film man bara måste ge sig för inte minst tack vare Emma Stones formidabla insats. En film med Oscarsvirke allt igenom.

        Rolig och bisarr. Emma Stone lyser i den knasiga uppväxthistorien Poor Things.